onsdag 14 juli 2010

Dopet

Per Westblom har under några sommardagar talat med läsarna om dopet, dopförnyelse och dopbekräftelse. Den senaste här.

Jag har haft lite invändningar på den bloggen. Väljer nu att lyfta upp frågan här.

Det är ingen hemlighet att frågan om dop och dopsyn var en av de svåra frågorna för den nya kyrkan att hitta fram i. Det har gått rätt väl, men kanske är inte alla tillfreds. På ytan ser det ut som om frågan om bekännelse är nyckeln: ska dopkandidaten själv bekänna (vara troende/uppnått en viss ålder) eller sker dopet på familjens/församlingens bekännelse och den döpte kan vara ett (späd-)barn.

Jag har tre ingångar i frågan,

1. I en postkristen tid blir det mer och mer naturligt att människor döps när de kommit fram till sin tro och bekännelse. Barndopet kommer att bli mer och mer marginellt.

2. När Jesus döptes hos Johannes Döparen mottog han bättringens och omvändelsens dop - föga träffande för just Jesus - och den scenen som beskrivs är själva "kick-offen" för Jesu - och lärjungarnas - verksamhet. Betoningen ligger inte i vattnet, inte hos Johannes Döparen, inte ens hos Jesus utan hos rösten från himlen - signalbäraren var en duva (Anden) - "Denne är min älskade Son". Om detta är en utgångspunkt för en dopteologi måste betoningen ligga i att det är Gud som bekräftar, välsignar och omfamnar den döpte (dopkandidaten, dopförättaren och "publik"/förebedjare är statister) och Gud är den som handlar.

3. Våra pietistiska rötter förleder oss ibland att sätta för mycket av vårt fokus hos (den enskilda) individen. Dopet och Nattvarden är de tydligaste scenerna där Gud är aktören, kyrkan redskapet och människan mottagare.

Man kan därför fundera kring om spänningarna kring den klassiska dopfrågan mer handlar om frågan om subjekt och objekt i dopet än frågan om bekännelse, tro och ålder.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår inte att detta måste lösas. Varför kan inte varje familj välja?

A.

Anonym sa...

Jo, så blir det. Menar dock att dopteologin måste djupna, tror att baptisterna kan bidra till det. Frågan har också ekumeniska implikationer. Ett underkänt barndop kan ifrågasätta den kyrkans dop ( och kallas med den utgångspunkten för omdop). Jag tror att nyckeln är frågan om subjekt och objekt. /pa

pastorns Ingridienser sa...

Ja, detta är en känslig fråga. Därför viktigt att vi vågar tala om den. Jag tror att jag förstår vad du menar med "subjekt" och "objekt", även om Gud omöjligen ser någon som objekt. Men, visst är det väl så att tyngdpunkten ligger på den enskildes bekännelse, i troendedop; "Ja, jag tror." Medan tyngdpunkten i bandop ligger på Guds bekännelse till människan; Gud säger "ja, jag tror på dig". Det jag tycker är olyckligt är terminologin, där baptister är ensamma om att göra skillnad på dopbekäftelse och dopförnyelse. Det blir förvillande i debatten- men kanske ingen stor fråga?

Andreas Möller sa...

PA - du sätter fingret på "problemet" när du talar om att "ifrågasätta den kyrkans dop". Det var något de tidiga baptisterna gjorde regelmässigt - de menade tex att de inte döpte om, eftersom man inte såg barndopet som ett "riktigt" dop. Numera är det dock ytterst få baptister (i SB) som driver den linjen. Det speglas också i medlemsbegreppet i GF-remissen, där det är bekännelse och dop (oavsett när/var dopet skett) som är medlemsgrundande. Det kan i stort sett alla SB:s församlingar skriva under på utan problem.

När ett "omdop" sker i en baptistförsamling, är det inte för att församlingen underkänner det tidigare dopet (på någon sorts övergripande kyrkonivå), utan för att individen inte kan se det som ett dop.

Intressant nog har jag bara varit med om ett "omdop" under mina hittills 11 år i tjänst, och den gången var det Svenska kyrkan som på ett institutionellt plan underkände en konfirmands dop...

Andreas Möller sa...

Annars tror jag du har rätt i punkt 1 - i en tid där allt färre (sekulariserade) familjer låter döpa sina barn, kommer naturligtvis det medvetna dopet bli allt mer vanligt. Men frågan kommer vi nog aldrig undan, skulle jag tro.

Och apropå bidrag till det gemensamma som håller på att formas: i nattvardsfirandet vid avslutningsgudstjänsten på Kristendomsskolan (som Per skrev om i ett tidigare inlägg på Baptistbloggen häromdagen) använde vi den metodistiska varianten "Jesus dog för dig - för att du skall få leva". Det kändes gott!

Anonym sa...

Andreas M: Nej, min avsikt är inte att fokusera "omdops"-diskussionen, jag också tänka mig att av själavårdsmässiga skäl det finna anledning att döpa (på nytt).
Jag skulle vilja få en djupare dopanalys (och -teologi) som BÅDE tar hänsyn till det primära i Guds handlande OCH den personliga överlåtelse, liksom inlemmandet i Gudsfolket.
Jag skulle vilja sakramentalisera baptismens dop och förnya kraften och medvetenheten i uppfattningen att "leva i dopet" - i barndöparsammanhanget.
Där tror jag att en ny och gemensam dopsyn är möjlig, och kraftfull./pa

Stefan Albinsson sa...

På vilket sätt skulle baptister vara ensamma om att skilja mellan dopbekräftelse och dopförnyelse? Jag tycker inte det påståendet stämmer.
Ur vår handbok: "Ordningen för dopbekräftelse föranleds av den ekumeniska situationen. Den som kommer från en barndöpande tradition och önskar medlemskap i en troendedöpande församling kan få bekänna sin tro inför församlingen och bejaka sitt dop till Kristus och sin önskan att leva i församlingens gemenskap." Som jag uppfattar det påminner dopbekräftelsen om den praktik som i många kyrkotraditioner kallas "konfirmation".
Dopförnyelsen, däremot, kan vara en upprepad handling vid till exempel påsken "eller i gudstjänster med dopet som tema".