söndag 25 juli 2010

Gudstjänst i Kållereds kyrka

Centrumkyrkan firar gudstjänst under juli tillsammans med svenska kyrkan


återkommer efter gudstjänsten med en viktig reflektion om nåbarhet och privatisering.

Postgtj:

Noterar att debatten på Fina gatan är långt från verkligheten.

Lyssnade en stund på Godmorgon världen, har inte haft tillfälle på ett tag, eller snarare brytt mig _ lyssna kan man ju närsom (finns ju på nätet)..

I två inslag slog det mig en kuslig sak.

I vilken verklighet lever Fina gatan?

Dels debatterades privatisering, inom svensk välfärd. Stig-Björn Ljunggren var, som vanligt, oraklet. Hade alla svar, och fullständigt oreflekterat säger han att privatiseringen är en ickefråga idag. Väcker ingen uppmärksamhet vid middagsbordet.

Jag, som kanske i sak inte har så avvikande mening från Stig-Björns, gör helt andra upplevelser än han vid Fina gatan.

Saken väcker mycket diskussioner, jag hör inte minst personal, läkare, lärare och apotekspersonal som har mycket synpunkter och oroas över kommersialismens och kortsiktigheten. Saken kan hålla under en god del av middagskonversationen - på landet, men tydligen inte på Fina gatan.

Den andra skrämde mig på sätt vis mer. Fina gatan har lagt alla oss andra bakom sig, långt bakom.

Det fina idag är att vara onåbar - sa man - att ha en egen välutbildad sekreterare, inte att ha många mobiltelefoner, eller att ständigt vara efterfrågad...

På Fina gatan är mobiliteten ett passerat stadium (sa, man, men jag tror egentligen inte alls på det) Nu, när Iphone och andra fabritkat har förnyat nåbarheten, kunskapsspridningen, bloggandet från fjällen och mailsvar från hängmattan hävdar Fina gatan att det är ute.

Och så har en stor del av befolkningen ännu inte nåtts av "nätet"...

Mina kontakter sönderfaller tydligt i de pre-digitala, de någotsånär digitala och de alerta, inte av onåbarhetens lov - eller de post-digitala. Medans Fina gatan har lämnat den digitala tvångströjan är den ännu inte tillgänglig för dem som önskar en Post, en bank och ett ansikte att besöka, istället för en knappptelefon med olika valalternativ eller en dator som man inte ens akn starta, än mindre manövrera.

Då tror Fina gatan (sig ha) lämnat detta bakom sig, som en rest av nittitalet.

Jag ifrågasätter frontlinejournalistiken, tror att de är fel ute. Den stora majoriteten är ännu för uselt nåbar. Det duger inte att sända automatiska svarsmail att man är på resa och inte kan svara. Det kan man visst. Kanske vill man inte, med det är en helt annan sak och har inte ett dyft med att göra var man är.

Ett angeläget mail kan idag (ska - enligt mig) besvaras inom några timmar. Det finns inga ursäkter till något annat.

Men mest förundras jag över att Fina gatan tror att det är "done". Tror inte ett ögonblick på det.

Vad tror ni - jag profeterar att vi snarare får en diskussion om portgången till digitalvärlden än en exit!

2 kommentarer:

Erica sa...

Skräms nog av samma tanke som du. Tänker på att det alltid finns ett behov av att "vara bättre", "vara inne". Jag tror som du att det handlar mer om att inte vilja snarare än att det är ute.

Anonym sa...

Bra PA
När man jobbar på sjukhus bland patienter förtår man vad du menar.
Benny