(detta inlägg hamnade fel. Hör hemma på min andra blogg Läsa i livet. Där finns de elva tidigare lektionspassen. )
Den första generationen var fromma och radikala, de såg Gud i allt, bönemötet, den olagliga eller ogillade nattvardsandakten utan ordinerad präst, men också i fackligt pionjärarbete, kamratstödjare och nykterister. (1870-1910). Den andra genarationen blev bara fromma, den inre renheten tog över, man blev världsfrånvänd. (1890-1930). Den tredje generationen blev moralister. Kärnan av tro hade stelnat till form. Detta kulminerar i fyrtiotalets syndakatalog (1915-1935). Den fjärde generationen bryter med formalismen, blir åter radikal, men förlorar tron (mest tron på systemet). (1940-1968). Den femte generation kan nog kallas Guds barnbarn. De bär inte föräldrarnas avoghet till moralismen, men församlingen betyder allt mindre. Där skaffade man sig vana från en scen, men publiken blev en annan. Och innehållet. (1960-1985). (här finns Gardell, Betnér m fl). Sjätte generationen växer nu, mest utanför kyrkan, men i grunden vidöppna för andlighet och djupare värden. (1975-2010). Nästa generation är nog den genuint postkristna. (födda från 1990-)
Vi som har synpunkter på kyrkans historia revolterar mot sådant som inte längre finns. Men vi är känsliga för resterna av moralismen. De som är unga idag gör en friare och friskare ansats. Reagerar närmast på frånvaro av glöd. Vart de nu går avgör inte bara hur nästa paradigm formas utan nog själva existensen och livskraften i våra församlingar.
Så, mot vad tar de spjärn? Hur inomkyrkligt vaccinerade är de? Möter det världen?
Känner du igen dig i dessa schabloniserade bilder? Hur medvetna är vi om våra tillval och frånval?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar