Rättfärdighetens gryning

Långfredag:

Det är morgon i sorgens hus. Det är svårt att se annat än lidandet. Inte ens kärleksorden från korset tränger igenom saknaden.

Detaljerna är viktiga, de bygger de bilder som sorgen behöver. Kanske var det därför den unga kyrkan aldrig riktigt fick syn på korsets teologi. Inte på annat sätt än att man insåg, med rätta, att den väg av lidande som Jesus gick skulle komma att bli deras väg. Stefanos anklagade prästerna: Vilken profet har ni inte dödat? Korset var dödens stängda symbol för den unga kyrkan. Ända tills Paulus såg hur korset och graven hängde samman. Den var inte bara bilden av GUDs väg till människan, det var också människans väg till GUD.

I Romarbrevet skriver Paulus:

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen. Rom 5:1-11

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er. Ur Rom 8:1-11

Korsdramat är sorgens stora stund. Det satte punkt för en unik gemenskap. Men läses av Paulus som Förbundets Stora Stund.

Människa och GUD återförenades, genom kors och grav.

Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna. 1 Kor 15:3-4 Nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 1 Kor 15:20-22

Hos oss blev dagen den långa fredagen, och på engelska The Good Friday. Det är båda korrekta bilder, men möjligen inte alldeles lätta att förena. Men det är en lång dag, en dag av lidande, och det är god dag, en dag då kärleken kulminerade.

Därför är det så viktigt att se dagens många skikt. Vi är djupt indragna och låter kärleken dra in oss i korsets drama, samtidigt ser vi de stora penseldragen som förkunnar GUDs kärlek.

Rättfärdighetens gryning, kom.
Kom och läk det trasiga i mig…

det är den vida konsekvensen av det vi nu nalkas i korsets närhet. Där och då kunde man inte se det. Sådant, just sådant, är väl livet. Mitt uppe i dramats epicentrum kan det inte tydas, och framförallt inte begripas.
GUDs kärlekshandling, Jesu lydiga vandring, dödens betvingande är avgörande bilder, men då var de alla utom synhåll.

Romarnas makt kunde man se, och prästernas svek. Och folkets gillande av dödsdramat. Allt sådant var inom synhåll, först senare bildar händelserna mönster. Men vi måste leva med dem både som det obegripliga dramat, och som den summerade berättelsen. Det var för oss som han dog, och för alla människor, och den döden var kärleksstigen som nådde allra djupast in i oss.

Kom läk det trasiga i mig…

Evangeliet talar inåt, in i var och en av oss, och in i den värld där vi lever. Denna bild gör motstånd mot det som bryter ner, och den föder hopp i mörkrets dalgång.

(Centrumkyrkan Kållered, långfredagen kl 11oo - vid korset)