Jag har nu, ibland minut för minut, återlevt de senaste två veckorna som om det vore då, för två år sedan.
Idag klippte jag min ring. Och i morgon kastade jag den i havet.
Det gör ännu så ont.
Ett gigantiskt misslyckande. En räcka av tillkortakommanden. Det borde vara en räcka av så mycket mer. Men får inte tillträde dit.
Allt är ifrågasatt.
Den djupa sorgen har slagit ned i mina rötter. Som en symbiotisk svamp suger den näring ur min, och vår, historia.
Och tar min energi.
Nerför kinden trillar ännu en tår.
3 kommentarer:
Kunde varit jag själv för flera år sedan. Samma känsla. Ville också slänga allt som påminde, allt som gjorde så ont. Glad att jag hindrades. Att slänga ringen i havet förändrar ingenting och Du kommer bara att ångra Dig. Visst bär den på många fina och vackra minnen också?
Vad ska man säga? Dom säger att det är i stunder som dina som Jesus är närmast även om han känns otroligt långt borta.
Min bön och önskan att du får erfara både närhet och visshet att han är dig nära just nu.
Vad annars kan man säga eller göra? Till vem ska man gå?...som dom sa för ett tag sedan. Jag tror det hålelr än.
Hej Per-Axel!
Råkade klicka in på din sida nu när jag gick igenom samtalen som gick heta 2009 gällande GF. Förstår att mycket har förändrats i ditt liv sedan dess, men livet går vidare och Jesus är densamme i går idag och för evig tid. Jag blev påmind om en tygbonad som jag fick av min gamla faster för länge sedan, den sitter nu i vår hall. Texten lyder: ""Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta.""
mvh. Inge
Skicka en kommentar