Den svarta diabasen.
En gång, i början av förra seklet, ville folket få valuta för sin variant av svart guld. Stenbrytning tog fart på öarna. Ibland kunde de bryta bara diabasådern, ibland fick de skrota den mellanliggande, mera värdelösa graniten (eller om det nu är gnejs eller annan mindre rar sten).
Öarna fick sår på sin kropp. Fastlänningar fick fina svarta gravstenar. Problemet var bara att Hin håles sten inte höll måttet. Den rostade! Och var i sak i stort sett värdelös.
(Inne i dalgången finns en rest av stenbrytningen).
Kanske borde de redan anat ödet. Hela den unika vittringen av Kosters klippor har ju skapat just dessa labyrinter och en arkipelag, mera sönderskuren än någon annanstans. Diabasen - den svarta stenen - hade vittrat, snabbare än övriga bergarter. Negativa snitt vittnar om det.
Och en fantastisk övärld, också för växter och fiskar, har öppnat sig.
Med små öppningar mot havet:
Hin håles harvedrag håller alltså inte måttet.
Det onda sitter med SvartePetter. Det goda består påfrestningarna av årmiljonernas envisa nötande, men det svarta vittrar, och lämnar tomrum efter ondskan kvar.
Det är rätt vackert. Och lite tryggt!
Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar