torsdag 29 augusti 2013

Sorgen


Vill först gärna tacka för många, och olika reaktioner.

Det finns de som undrar om det är bra att vädra sin sorg offentligt. Kanske visar det mest ett tillstånd av kvarstannande och obearbetad sorg, eller mera exhibitionistiska behov. Eller djup självupptagenhet.

Jag blir i grunden skyldig till svaret. Men jag kan delge min bild av det, och kanske mina bevekelsegrunder.

På ett generellt plan tror jag vi talar för lite om sorg, sår och saknad. Gnäller gör vi, kanske anklagar. Men talar, delar som ett stycke bröd, det gör vi mindre. Jag tror att vi behöver göra det. Också skaffa oss en vana för det. Troligen känner sig fler än jag utmanad, då människor visar sin sorg, eller sitt missmod. Vi vill förlösa sorgen, tala hopp in i människa, kanske avvända hennes syn. Vända ljusa sidan upp.

Jag är inte säker på att det är det vi ska göra. Den som bär sorgen vet att den är ändlös, utan lösning och utan hopp. Vi kan inte säga: Jag förstår, för det vet vi inte om vi verkligen gör. Men vi kan låna oss en stund för lyssnandet: Vandringen i dödsskuggans dal. Vi kan tåla att smaka av den, vi kan - till skillnad från den vi lyssnar till - sedan (delvis) lämna den.

Jag tror att sorg är sunt. Jag tycker vi ska tillåta människor att vara ledsna. Jag tror att sorgens resa själv har ett mål. Visst finns det mera osund sorg, ett ältande som ser ut att sakna rörelse. Men vi ska inte vara för snabba med att hävda det.

Svårigheter med att möta andras sorg är att den konfronterar mörkådrorna i oss själva. Vår hurtiga förnekelse handlar väldigt lite om den vi lyssnar till, men om oss själva.

På ett mera personligt plan har min skilsmässa skakat om mig i grunden. Också det på flera plan. Jag vet att jag lider av separationsångest; en sommar, ett läger, en roll, ett äktenskap. Jag sörjer det som inte längre är möjligt. Äktenskapsuppbrottet handlar också om självbild. Varje morgon ser jag en separerad man i spegeln. En, som inte, av olika skäl, fullföljde hela loppet - till dess döden skiljer oss åt. Denna nya identitet gör mig till en främling, för mig själv.

Saken väcker också frågor för kyrkan jag älskar. Jag är visserligen monogamist av övertygelse, men är det sunt att vi gör stora delar av svenska folket till löftesbrytare? Kanske är det dags att byta ut den känsliga meningen till - till dess kärleken tar slut. (Det kanske redan har skett - vad vet jag?)

Är myten om det livslånga äktenskapet möjlig? Önskvärd? På den sista frågan svarar jag ja, men den första?

Ensamheten är naturligtvis en produkt av skilsmässan. Men det finns många orsaker till ensamhetskänslan. Och ensamhet finns runt omkring oss. Hur möter vi människors oönskade ensamhet? Vad kan vi erbjuda? Åter blir frågorna inte bara teoretiska, men borrar sig in i min egen vardag. Vad kan jag göra?

Våra liv berör varandras. Ofta berikande, men där finns också beröringspunkter som gör ont. Vi kan hålla det, och dem, ifrån oss. Men ska vi det? Får vi det?

Med min öppna berättelse vill jag utmana, också mig själv. Det finns inga kritiska tankar jag kan tänka om dig som inte också drabbar mig.

Vad kan jag göra?

Jag skulle önska att vi samtalar om det.







- Posted using BlogPress from my iPad

4 kommentarer:

Moa sa...

Farfar, du är bäst

/kjernald sa...

Du skriver väldigt sunt och bra om sorg och inbjuder till samtal...men det är svårt för man/jag vill inte trampa snett eller fel eller olämpligt. Vill inte göra sorgen värre. Vill inte vara okänslig. Vill respektera sorgens innehavare att sätta tonen, bestämma riktning och innehåll på samtalet...vilket lätt leder till en monolog. Vill inte ifrågasätta eller kritisera eller påstå att gigantiska (eller små) misstag och felsteg (som möjligen) finns.
Du är själv osäker på om vi ska hålla frågorna, tankarna och människorna ifrån oss eller inte...och ändå utmanar du.

So here goes, respectfully.

Jag är övertygad om att sorg har en onaturligt naturlig plats i vår fallna värld. Jesus är väl ett bra exempel på det. Att vi kanske är dåliga på sorg och möta sorg har säkert sina orsaker, du nämner våra egna mörka ådror vilket säkert kan stämma ibland, men jag tror du har rätt i det. After all, vi har alla erfarenheter av att livet bjuder oss på sorg till frukost, lunch och middag och vem vill bjuda andra på det?

Jag kan också förstå funderingarna kring kyrkans roll kring detta med äktenskap, skilsmässa, löften och sorg. Jag tror däremot att det vore en katastrof om vi skulle ta bort meningar och ändra på synsätt bara för att drygt hälften av svenska folket är löftesbrytare. Var finns då plats för nåden? Förlåtelsen? Återupprättelsen?
För att ta ett liknande exempel: att kyrkan inte längre förstår eller talar om synd och dom och helvete har många anledningar, några bra och några dåliga, men hur kan vi prata om frälsning om vi inte pratar om synd? Vad är the Good News om det inte finns några Bad News (framförallt om alla redan vet om att det finns Bad News )?

Jag tror att kyrkans misstag har varit, och är, att vi bannlyser alla syndare och dömer dom till helvetet innan de kan komma till Gud/Jesus. Jesus gjorde tvärtom och kom till alla syndare först och sedan efter mötet med Jesus kunde man välja himmel eller helvete, synd eller liv. I det sanna och vakna mötet med Gud märker alla människor att man är en syndare, full av brutna löften och elände. Oheligheten blir lika tydlig som att gå på Nobelmiddag i trasiga short och bar överkropp.
I det mötet med Gud är det höjden av idioti att försöka gömma sig bakom fikonlöv och bortreviderade löftesord. I det mötet möter man sitt sanna jag...och i det mötet erbjuds man ett nytt liv, en ny start, en plats vid Guds bord. Allt på grund av vad Jesus har gjort i Anden från Fadern.

So...frågan om hur kyrkan/vi ska agera och se på våra medmänniskor som i vårt sekulära samhälle simmar i en mycket förorenad ström av uppfattningar om vad kärlek, trohet och relationer är. Som lever ensamma. Som lever med brutna löften. Som vill ge upp på sann kärlek och söker substitut.
Är det inte kyrkans uppgift att peka på att det alltid finns hopp? Att sann kärlek och livslång kärlek inte bara är en myt utan Guds plan och mening med livet...att det går och finns? Att kärlek håller "hela vägen ut och in i evigheten"?

Misstag och brutna löften, osökt ensamhet, synd och skam och skuld är alla fruktansvärt tunga saker att bära på, och med, sig. Frestelsen att ändra på reglerna, flytta gränserna, fila på tolkningen är förståelig. Kyrkan är ju till för att lätta på bördorna, inte sant? Jag hade säkert tänkt likadant om jag i en sådan situation.
Jag är bara väldigt säker på att det är fel sätt att lätta på människor bördor. Jag tror att man som dom säger måste låta sanningen om verkligheten få utrymme och tillstånd att vara som dom är utan omskrivningar eller skönskrivningar. Låta sorg vara sorg, synd vara synd, ensamhet vara ensamhet. Först när vi tillåter det tror jag Gud plötsligt får plats i våra liv att skapa nytt och evigt liv.

Saliga är de -fattiga- i Anden.


...men jag kan ha fel.

Anonym sa...

Tack Andreas. Har inte sett detta förrän idag.

Tycker du talar klokt, och varmt. Men, som vi vet, delar vi inte riktigt perspektiven på synd och frälsning.

Jag är ju numera rätt säker på att Paulus perspektiv på detta är annorlunda. Som om han ser från ett annat håll.

Synden, ofta i just singularis, får ju i hans text gestaltas av Adam. Det är vårt "negativ". Det som finns i oss. Som vi försöker bekämpa. Lag och Laggärnibgar, liksom omskärelse, är symboler för människans tappra kamp. Sådan hade ju också Ps kamp varit.

Men när han på allvar, vid mitten av femtiotalet, får syn på vidden, djupet och dramat i det som GUD gjort gm Jesus börjar han tala om det på ett helt nytt sätt (i Gal, Rom och Ef-Fil-Kol).

Den stora, nya, metaforen blir ikläd er herren JK. (Eller den nya människan.)

Alltså är brustenheten vårt negativ, och GUD som ser genom korset ser de vi (genom Kristus) verkligen är, som vi ska bli.

Därför måste vi leva med brustenhetens realitet.

Min fundering kring "till dess döden..." Handlar mest om det svåra om vi "medvetet" ska göra människor till löftesbrytare. Jag cet verkligen inte svaret.

Anonym sa...

Det borde stått PA under det som nyss publucerades.