A purple sea of doubt

... drowning in a purple sea of doubt...

Det är här någonstans Rodriguez träffar mig. I enstaka ord, och en ton - tune - det, tillsammans med Berättelsen. Den martyrdöde sångaren, från revolutionens dystra bakgård i Detroit. Som då talar in i den sjuka staten på Afrikas sydspets.

Men det är inte de svarta som vaknar. De behöver inte väckas. De vet varje dag apartheids mörker. Känner den i sina egna kroppar. (Du ser inte ett svart ansikte på Suger Mans konserter.)

Men den stora vita arbetarklassen, kanske grå medelklass. De känner sunkigheten av ett system som slår neråt. Och släcker drömmar.
Det är det isolerade folket. Folket som straffas av idiotisk politik. Som lider av att vara förtryckande, fast de nästan inte själva har råd att ens förtrycka. De känner mörkret, skammen. De är ovärdiga världen, men djupt därinne, väcks berättelsen om att en annan värld är möjlig.

En ton når dem. En ton med budskap, men alls inte en predikan. En blå ton av det ihåliga utanförskapet. Att vara fel. Att leva fel. Att ledas fel. Som leder fel...

Det är inget rum som har så svårt att nås av upproret: de privilegierades egen underklass. De som har en skuld att betala, fastän oskyldiga. Ingen omvändelse kostar så mycket.

De liknar mig. Min tid. Vårt liv. Den vita medelklassens europeiska rötter vittrar. Någon påstår att vårt trädhus ruttnat.

Men det är ju vad vi har.

De fattiga marscherar inte, de hungrar. De mäktiga lyssnar inte, de klamrar sig fast. Och där, klämda mellan privilegiemaktens polisstat av moralisk indignation och ett ruttet system av förnedring hörs en ton. En blå ton i en ocean av tvivel.
- drowning in a purple sea of doubt.

En röst från en annan working class. En vilsen ton från bilmakarnas bakgård. Rodríguez blir katalysatorn. Ikonstatusen talar med fler röster i ackordet.
Han blir värdefullare död, än levande. Mer framgångsrik som fiasko än som lyckad. Bara den blå tonen kan både väcka vreden och hoppet.

Now you sit there
thinking
feeling insecure.

Jag hör de fromma klamra sig vid trygga dogmer. Ruttnade av tiden. Jag ser privilegieklassen simma desperat i störtvågen av smältande glaciärer. Väst som hyllar sina stolta drömmar, som ingen längre drömmer. För de kan inte sova. Ropen från människor som ingen har att ringa håller dem vakna. De behöver inte försäkra sig, för de är redan döda.

Där är vi. De stolta resterna av en historia som glömde oss kvar på stranden, där vi ännu förser oss.

... drowning in a purple sea of doubt.

Jane S. Piddy

Now you sit there thinking feeling insecure
The mocking court gesture (jester) claims there is no proven cure

Go back to your chamber, your eyes upon the wall
'Cos you got no one to listen, you got no one to call

And you think I'm curious

Drifting, drowning in a purple sea of doubt
You wanna hear she loves you,
But the words don't fit the mouth
You're a loser, a rebel, a cause without

But don't think me callous

Dancing Rosemary, disappearing sister Ruth
It's just your yellow appetite
That has you choking on the truth
You gave in, you gave out, outlived your dream of youth

And I can't get jealous

So go on, you'll continue with your nose so open wide
Knocking on that door that says Hurry come inside
But don't bother to buy insurance 'cos you've already died

And you can't be serious

I saw my reflection in my father's final tears
The wind was slowly melting, San Francisco disappears
Acid heads, unmade beds, and you Woodward world queers

I know you're lonely
I know you're lonely
I know you're lonely...

[Spoken:]
Thanks for your time
And you can thank me for mine
And after that's said
Forget it.
Bag it, man
(Okay)