Anna Lindh

Anna Lindh var rädd för att inte räcka till. Det gjorde henne äkta.

De flesta av mina kontakter med Anna ägde rum under hennes tid som utrikesminister. Redan dessförinnan var det just världen som samlade vårt intresse.

Jag hade blivit kontaktad av en udda men storslagen person i diplomatkretsen. Han, tillsammans med en svenskirakier, planerade att anordna en resa till Saddams Irak, för kriget. Jag hakade på och vi var några riksdagsledamöter som planerade en resa: För att se, möta människor, visa att omvärlden såg och brydde sig om folket.

Vi visste att det samtidigt fanns en risk att legitimera diktatorn.

Resan skulle ske via Amman och den i sig livsfarliga vägen genom öknen. (Den unga diplomaten avled kort därefter, i en kollision med en åsnekärra på just den vägen.) Vi mötte många hinder, det var alls inte okontroversiellt, sommaren 2002.

Vi hade val i Sverige. En ny riksdag valdes. Vi ville ge en chans för nya ledamöter att haka på. Jag skrev ett mail till alla ledamöter och informerade om våra planer. En av dem gick med mailet till Expressen. Han tyckte - kanske hade han rätt - att det var den mest befängda idé han hade sett. Tidningen gjorde ett helt uppslag på temat. I sedvanlig stil. På ena sidan en stor bild av Saddam. På den andra en bild av mig. Guilt by association. Och så en liten bild på Alf Svensson. Som var kritisk.

Samma dag träffade jag Anna. Hon drog mig lite avsides. Hon tittade på mig med sina pigga men skarpa ögon. "Du ska väl inte åka till Irak. Saddam kommer att utnyttja er", sa hon. Jag försökte glida undan, men hon släppte mig inte. Jag lovade att ge henne besked.

Jag debatterade saken i radio - Studio ett - med Alf Svensson. Och stod på mig. Direkt efteråt gick jag till Anna och sa att jag ställt in resan. Hon tog mina händer. Såg rättframt på mig. "Tack PA. Tack." Inget mer.

Senare skulle hon åka till Turkiet. Erdogan hade vunnit valet 2003. Men inte kunnat tillträda själv pga juridisk-politiska konflikter.

Nuvarande presidenten - Gūl - var stand in som premiärminister (och utrikesminister). Med regeringsplanet for Gunilla Carlsson, moderat i EUnämnden, nu biståndsminister, och jag, tillsammans med några medarbetare, bl.a. Dan Svanell.

Det var en fantastisk resa. Vi mötte Erdogan och Gūl, men E bara i partihögkvarteret. Kravet för att Anna, som första utrikesminister från ett EUland skulle komma, var att hon fick besöka det kurddominerade östra Turkiet, Diarjbakir. Och tillståndet hade givits.

Väl där mötte Anna och delegationen borgmästaren i Stadshuset. Anna märkte att borgmästare var obekväm. Hon avbröt sig. Och sa, med sitt avväpnande leende: "Oj. Vi har inte presenterat våra delegationer." Hon anade, mer intuitivt, vad som höll på att ske. Hon presenterade oss, i sin delegation. Borgmästaren presenterade sina medarbetare. I rummet satt ytterligare två män. Anna förstod. Det var representanter för UDprotokollet i Ankara (vi såg dem sedan på alla platser vi kom). I praktiken var de centralbyråkratins kontrollanter. Kurdfrågan var, och är, mycket laddad.

Anna sa, på sätt nästan bara hon kunde, "Då är det väl bra om bara de två delegationerna möts", och de två gentlemännen från Ankara fick lämna rummet.

Anna var i världen, världen tog emot henne. Samtidigt var Anna närvarande hos dem hon just samtalade med, och i ständig sms- eller telefonkontakt med barnen hemma, eller med vänner. Eller kollegor.

Hon berättade själv om en komplikation då hon var hemma och samtalade per telefon med den ryske utrikesministern. Mitt under samtalet kommer en av pojkarna in och hade slagit sig, och grät. "Kom lille gubben och sätt dig här", säger Anna. Efteråt förstår hon att den ryske tolken översatte det till ministern, som lite förvånad undrade över budskapet. "Lille gubben..?", undrade han.

Samme minister hade hört hur Anna berättat om en sönerna, som vid tillfället var med på platsen där de möttes, hade tittat på en karta och sett hur kolossalt stort Ryssland var. Och grabben hade sagt: "Så stort kan inget land vara. Det måste delas." Utrikeskollegorna hade skrattat åt historien. När sedan den ryske utrikesministern fick syn på grabben hade han tagit honom i hand och sagt: "Och du, unge man, du delar inte mitt land!"

Anna var flygrädd, och flög mest av alla ministrar. Varje take-off var en prövning. Men hon genomförde den. Gång på gång. Sån var hon. Egentligen ständigt osäker. Skulle hon duga?

Jag vet inte om det framgick av TVprogrammet (jag förlorade 3Gkopplingen) den numera ofta framförda "sanningen": Att Anna sagt till Göran Persson att hon var reda att ta över efter honom när han nu aviserade sin avgång. Jag tror inte att hon sagt det.

Jag vet att hon inte ville, vilket inte hindrar att det ändå kunde ha blivit så. Och det kunde ha blivit väldigt bra.

För Anna Lindh var en äkta människa. Och hon räckte till för många, och mycket. Politiken behövde Anna.




PS. Egyptenärendet kastar en skugga över Annas minne. Tragiskt. Samtidigt ett exempel på de svåra avväganden som ansvariga ministrar har att göra. Vi kan nog inte utesluta en massiv påtryckning från USAs sida. Jag vet lite mer än vad jag kan berätta om, efter samtal med Anna, då vi vid två tillfällen i KU granskade regeringens hantering av frågan. Såg att Thomas Bodström nu ångrar beslutet. Kanske bör vi påminna oss vem som var justitieminister, och vem som därmed var ansvarig för SÄPO. DS.