Elisabeth Svantesson och Omar Mustafa

Håller nu M på att få sin Omar-Mustafa-affär? På ena sidan en djupt konservativ religiös rörelse; Livets Ord och Ja till Livet. Å den andra realiteterna i politiken. Abort- och Hbtq-frågor i fokus, som vanligt.

På utsidan de religiöst analfabeta journalisterna, som rör sig med rigida stereotyper: Sådana är, och förblir de, i den rörelsen. På insidan de som ser vad personen själv står och går för.

För Svantessons del handlar det inte (precis som gällde med Omar) om att hon lämnat en rörelse. Församlingen hon nu tillhör i Örebro är av samma virke som Livets Ord i Uppsala.

Så, igen, blir frågan relevant: Ska vi lyssna till vad hon säger eller till vilka hon umgås med? Ska hon få bevisa vad hon går för - eller är hon för alltid stämplad: Guilt by association?

Det media vill fokusera är de grunda bilderna av en i huvudsak ganska okänd rörelse: Nu Livets Ord, då Muslimerna. Deras rigida ståndpunkter samlas och ges nästan en KuKluxKlan-stämpel. Rätt eller fel. Mot dessa nidbilder ska sedan den utsatta individen värja sig.

Det är nog ett tidens tecken att detta oftast har att göra med religion. Religion är liksom per definition extremism. Vi kan i grunden ifrågasätta förståndet hos deras medlemmar. Och de mest extrema bilderna får bära helheten av dessa "märkliga människor".

I övrigt i vårt samhälle, gäller individen. Varje människa ska få en chans. Vi sätter en ära i att tänka själva, stå fria. Men denna frihetlighet anses inte gälla i den religiösa sfären. Har en muslimsk mufti sagt något förfärligt eller Ulf Ekman skildrats som från sina sinnen, är det just den bilden som ska kletas på alla som delar gudstjänst med dessa personer, eller rörelser.

Hur blev det så? Jag menar nog att de religiösa rörelserna har en del av ansvaret för detta. Den dogmbyggda teorin blir lätt överordnad. Det verkar inte finnas utrymme för den fria tanken, eller omprövning. Men en god del finns också hos dagens osedvanligt korkade och dåligt utbildade journalister. De ser liksom spöken bak varje religiös byggnad. Deras egen existentiella ångest blir till aggressivt, och okunnigt, försvar: Låt oss hålla de övertygade på avstånd.

Socialdemokraterna körde rejält i diket i sina affär med Omar Mustafa. Jag är inte så säker på att Moderaterna hanterar Svantesson lika illa. Tyvärr kommer inte jämförelsen att kunna göras. En vit kristen moderat är inte samma sak som en färgstarkare muslim. Och partikulturerna skiljer sig åt.

Men den grundläggande frågan är densamma: Ser vi människan, eller klär alla religiösa i samma dräkt?

Jag bara undrar?

PA Sahlberg


- Posted using BlogPress from my iPad