Sugar Man

Lite omtumlad.

Modernmusikalisk analfabet som jag är kliver Rodríguez plötsligt in över min tröskel.

Sången är speciell. Cash/Dylan typ. Gitarren läcker. Sångtexterna blue, rätt dystra.

Ändå är det ju inte just det som är saken.

Inte heller frånvaro av framgång i det Stora Landet. Eller normalt samvetslösa musikproducenter som försåg sig med sina vinster.

Men inte heller bara den fantastiska berättelsen om hans betydelse för motståndet mot apartheid inne i t.ex. Sydafrika.

Eller myten om hans desperata självmord på scenen.

Inte ens de fantastiska berättelserna från barnen om en far som tog dem till museerna och biblioteket. Fadern som inte accepterade klassamhällets osynliga men påtagliga glasväggar och -tak.

Kanske var han tidvis drogad. Kanske sjuk. Eller korkad.

Men helheten, berättelsen om ett liv. Med alla dessa osannolika delar. Snickaren (kanske mer en daglönad byggstädare). Som inte kunde, eller ville, kapitalisera på sin musik. Som levde i poverty i Detroit och var hyllad ikon i Sydafrika. Samtidigt.

Ett obrutet jag, förtegen, vid sidan av, inte riktigt förstådd. Med en röst - en ton - som inte liknar något.

Searching for Sugar Man lyfter fram honom.

På ett sätt är behållningen hans chef på byggföretaget. Han kunde bara inte se Jesus Sixto Rodríguez i sin daglönare.

Som Jesus. Den Andre. The Jesus.

Är det inte så?