En råtext
Varvad
Kvinnan med det hesa skrattet,
det skarpa leendet, och pennan
som tog sig en helt ny väg.
Idagsidan på den stolta
morgontidningen, stockholmsbruden
med rötter i Göteborgs hamn.
Fadern drev ett varv nere
vid hamnkanalen, numera
militariserat, och inhägnat.
Vi satt där och spelade in samtalet,
en okänd kulturnämndsordförande
och den uppburna författarinnan.
Hennes ord sökte sig in i boken,
med anledning av boken
hon börjat använda i jobbet.
Bibelns berättelser steg fram och
ur dem Eva, Adam, Noa: Alla med ett
varv som avstampet för den långa resan.
En dag föll Boken upp på Jesajaorden:
Och skon som krigaren bar...
och hon var fast som i ett städ.
I nattens drömmar besöktes hon av skon,
hon anade en romersk fot, men
värjde sig för jobbet.
Drömmens bildar bleknade inte,
Den som vandrar om natten
växte fram ur drömmen
Jesus och en romersk pendang
blev berättelsen om det romarrike
hon så länge försökt förtränga,
sedan vandrade Maria från Magdal
fram till henne, och trenne systrar.
När intervjun var klar skjutsade
jag henne till den nu åldrade fadern,
i barndomshuset med sikte över
den gamla varvsplatsen, urbilden
för Simon och ekarna. Jag tog avsked,
men den åldrande författarinnan
bad mig följa med henne in i huset.
Där satt Fadern. Lång, tvär, gammal
som skeppen Marianne nu återskapat,
i bok efter bok. Hon krympte till
tonårsdottern, försökte beveka den
stolte fadern: Far, här är min nya bok,
sa hon. Han tvekade tvär och sa:
Lägg den där! Dottern skakade.
Upphöjd ena dagen, och älskad,
nu förkrympt in i tidens rollspel.
Jag mötte Marianne Fredriksson, fick en bild
av en människa, som bär sin historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar