Om försoningen

Försoningen och försoningsstrider

Den oanständiga striden om det mest anständiga som har skett på jorden är mycket olycklig. Men det är bara ena sidan. Den andra är att där finns två traditioner i kyrkans tidiga historia och tyvärr har vi valt att följa fel spår:

Lite skämtsamt skulle jag vilja påstå att Paulus, Irenaeus, den brittiska teologen NT Wright och jag har rätt. Kyrkan har från Tertullianus och framåt gått vilse. Advokaten Tertullianus läste försoningen med Romersk rätt i bakhuvudet, och missade poängen. Förbundsrelationen belyses inte med ett försoningsbegrepp hämtat från det som blev den västliga tydningen av Lagen/lagen. (Lagen stadgar rätt och fel, bryter en människa mot lagen utdöms ett straff, straffet sonar brottet (dödsstraff är särskilt effektivt!), idén om försoning är att någon annan (Jesus) tar straffet på sig.) Debatten om objektiv eller subjektiv försoningslära tar i grunden sin utgångspunkt hos Tertullianus.

Men Jesu död på korset/försoningen kan bara förstås inom ramen för Förbundet.

Irenaeus begrepp rekapitulation (som är svåröversatt och översätts ofta med Läran om alltings sammanfattning, men handlar snarare om att återföra människan under rätt huvud) innebär den grundtes i Irenaeus teologi som hör hemma just i det sammanhang som Försoningen borde läsas.

Förbundsbrottet är främst separation, eller att människan vänt GUD ryggen. GUDs stora fråga är därför den som ställdes i Eden: Varför gömmer du dig? GUD har lovat (hotat) att åter ta allt i sin hand, det är Domen, vilken väntades som GUDs stora dag. På gott och ont förväntades den i GUDs framtid.

Korset är Domens tecken, och det var oväntat att det skulle dyka upp mitt i tiden. Domen är i och genom korset uttalad, genomförd, verkställd. Paulus läser det som att nu fiendskapen tagit slut. Och han blandar medvetet fiendskapen mellan människor (här judar och icke-judar) och relationen med GUD. Paulus skriver:

Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. Ef 2:14-22

I en enda kropp försonade han de båda med GUD genom korset – det skulle jag säga är Paulus mest centrala uttalande. (Det är också viktigt att säga att han använder olika bilder av försoning och korset, och den mest grundläggande bilden är försoningen som fred, dvs fredsförhandling och ett respektfullt hanterande av båda parter.) NT Wright menar att nyckeln till att förstå Jesus handlar om att se att han verkligen var GUD och samtidigt som människa tog rollen som folkets företrädare, dessa förenas i försoningens skarpa ögonblick på korset (precis som Paulus skriver i Efesierbrevet).

Tillvaron rekapituleras, när människan återfinner sitt rätta huvud, caput, som är Kristus. Utan honom är mänskligheten och skapelsen "huvudlös". Samma bild återkommer i Paulus beskrivningen av Kristi kropp.

Det är allvarligt att kyrkan historiskt i fråga om försoningen valt en väg som inte har full täckning i Bibelns bilder. Nu är det dags för uppbrottet från dessa tokiga utgångspunkter.

Paulus har dessutom ett extremt pragmatisk, nästa vardagligt perspektiv, på försoningen/korset. Hans två skarpaste uttalanden finns i Galaterbrevet 2:21 och 5:2, och i sin diskussion med Petrus i Gal 2 och kritiken mot nattvardsfirandet i Korinth. Korset är teologiskt finlir, men den nya princip som kom med Kristus. Det är i grunden ett förändrat synsätt på medmänniskan. När de rika åt sin matsäck och lät de fattiga titta på, underkände de i praktiken Jesu död på korset och försoningens realitet.

Om Irenaeus centrala begrepp rekapitulation kan följande citeras:

Recapitulation
Irenaeus followed Pauline theology in utilizing the first and second Adam theme found within the Apostle Pauls writing to the Corinthians and Romans. Irenaeus believed that humanity was represented federally and covenantally in Adam, and that the Garden of Eden was eschatologically alluding to the reality of the second Adam. Irenaeus explains, that as in Adam we do all die, as being of an animal nature, in Christ we may all live, as being spiritual, not laying aside God's handiwork, but the lusts of the flesh, and receiving the Holy Spirit. When Adam fell in the Garden, humanity fell with him, and the only redemption is based upon the work of the eschatological Adam, that being Jesus Christ. Therefore, for Irenaeus the protological Adam was indicative of the eschatological Adam. The eschatological focus within redemptive history displays Irenaeus understanding of the nature of revelation and the culmination of it in Christ Jesus.

Irenaeus understanding of salvation is revealed in light of his biblical theology, especially within his doctrine of recapitulation. He believed that as the culmination of redemptive history, the incarnate Son of God recovered what was lost in the first Adam. Some theologians erroneously declare that Irenaeus is articulating a view of universalism in his doctrine of recapitulation. However, Irenaeus held recapitulation to be the summing up of all history and humanity in Christ Jesus as the conclusion of the drama of redemption. Furthermore, his belief is that in Christ, the saved are justified through his eschatological work as he is both waging war against our enemy, and crushing him who had at the beginning led us captives in Adam, and trampled upon his head. Thus he draws a parallel with Christ and the promised seed of Adam and Eve in the book of Genesis. Therefore, the summing up of all things is the fulfilling victory of Christ, the reverse of the curse, and the salvation for those who are covenantally in Christ as opposed to Adam. This understanding of the soteriological and eschatological elements within redemptive history was Irenaeus evangelical, apologetical, and theological emphasis.
(Summering hämtad från Mike Reeves.)