11 november, talar jag om PO Enquist och hans märkliga kärleksroman, Liknelseboken. Boken är en minnets kroppsförlängning av självbiografin, som bland mycket annat skildrar POs kamp mot alkoholen. Det som särskilt fångar mig hos Enquist, liksom hos Torgny Lindgren, är ljudet av det förflutna, den ton av (rätt svart) religiositet som ligger som ett tydningsfält över det karga landskapet. I liknelseboken blir ett stycke förhud den alternativa religionen, och ändå inte alternativ. Att hon bare voge blir temat. Släktingen som tar strid om paradigmet, satte sig upp mot själva släktens Överman och höll fast vid sin förnekelse. Eller var det i själva verket en bekännelse?
(Kl 12oo i Centrumkyrkan, Kållered på Centrumträffen)
Det blev en lyriktxt på temat
P O bemannar sig
Han ville skriva en kärleksroman
nej, han ville inte, men ombads att skriva
vid själva graven får han uppmaning att
skriva om det förbjudna, som var så nära
och släkt med det stora – vad det är
att vara människa, en riktig människa
som så lätt bäddas in av ytlighet
gömd i kärnan av en tro, som knoppas
av från livets väv av omständigheter
komplexa, sammanvävda med mönster
som först efter hand framträder
och blir synligt, tar form och tar tag
i ett liv som beger sig på resa från
en liv av fragment, reglerat av tro
till ett liv som slår upp portarna
till det Stora som svarar i kroppens
djupt nedlagda längtan efter kärlek
ett svar på hormonerna som pockar
och vill omfamna världen, med en
blombukett i handen, en tid att passa
vid en kista som jorden tar emot
och livsgränser, likt minnen,
suddas ut och ställer fram en ensam
att smaka av livet och begrunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar