söndag 20 april 2014

Påskdagen



PÅSK


Det gryr i öster
ett ljus tänds
för världen

gryningens sökarljus
som finner glädje i
att tvinga undan
mörkret

Det gryr i öster
ett ljus tänds
för världen

Mästaren –
som fann dörren
på baksidan,
den som vetter
mot livet

Det gryr i öster
ett ljus tänds
för världen

Människans död
var vardag, en GUD
som dör var sensation.
En GUD som uppstår,
som en fågel Fenix,
väckte glädje,
men en människa
som får livet åter
är en ny skapelse,

som gryr i öster
och tänder ljuset
i världen


Lärjungarna tyckte att kvinnornas budskap
bara var prat – de trodde inte på dem. De kunde inte tro på dem.

Bara prat.

Jo, det fanns goda skäl för det. Tomas hade sina skäl. Och Judas, kanske redan död, och Petrus – med de starkaste skälen av alla.

Dagens evangelium spänns mellan svaghet, fegt beskydd av det egna, och den utgivande kärlek som gjorde det som ingen väntade sig. Det spänns från livets goda ordning – en död är en död – till livets stora under, det som spränger gränser. Mästaren hade passerat gränsen för det rimliga. Korset var mänskligt ofattbart, graven otäckt fattbar. Men kvinnorna spred oro.

För säkerhets skull noterar vi det som prat – bara prat.


GRAVEN

I
Huggen ur klippan,
ett med urberget,
en håla för minnen.

Reserverad för eliten,
upplåten för den
som ensam

samlade världen,
under trycket från Makten
och gav upp andan


Lärjungagruppen var i sorg – i det mänskliga tillstånd som lutar sig in i graven och tvivlar på döden, och tvivlar på livet. Det kan inte vara sant, det får inte vara sant. Just nu ville de avfärda allt som prat.

II
Dödens borg var ointaglig
livet stötte mot stenen
inifrån.

Den sten
som sökte
bevara
tidens ordning

en död är en död.


Döden var illa nog. Den försökte de förhålla sig till. Ordna minnena. Men hur lever vi med en Uppståndelse. Förgängligheten hade slutat segra. En ny evighet knackar på dörren.


III
Tidig morgon.
Kvinnor med gråten
i halsen, blommor
i hand, och välluktande
kryddor,

en sista hälsning av farväl,
när tiden slöt sig,
ville bevara döden
och kroppen som burit hopp.

"Var inte rädd, Maria"
tonen inte obekant
den hoppfulla rösten
talade in i ett mörker

där inga ljus
kunde tändas,
och lysa
en framtid.


Pauli möte med den Uppståndne förvandlade hans väg. Inget blev sedan sig likt. "Han som GUD uppväckte har inte mött förgängelse" – säger P i sin första predikan, i Antiochia. P återkom senare, vid några tillfällen, till begreppet förgängelse. I det stora kapitlet, Rom 8, skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen, skriver han. För honom framstår Jesus som det enda verkliga som undgår förgängelsen. Han har mött bilden av sin GUD – fått en metafor för evigheten: Kristus, Mästaren.


IV
Graven var tom
tömd på Mästaren
uttömd på kärleken

som trängde genom
både död och liv.

Hoppets ton
ekar ur
gravens resonans,
liv bröt igenom.

V
"Han är inte här"
inte där han var lagd
inte längre,

livets Mästare hade
passerat gränsen för
det rimliga

VI
"Han har gått före er"
gått längre in i livet,

hunnit undan förföljarna
som stannade i sin död
då porten till evigheten
svängde upp på vid gavel.

"Du död, var är din udd.
Du död, var är din seger?"


En människa som dör, det kunde de leva med. En GUD som dör var något oerhört. En GUD som ständigt återuppstår var nästan vardag, som galten Särimner som var dag ger nytt kött att frossa på. Men att en människa uppstår var det unika skapelsetecknet. Det nya bryter fram och ändrar villkoren. Inte den odödligheten som kommer ur gymets svett, eller kirurgens tillrättalagda rynkor. Men den som bevarar det verkligt viktiga, tar den ut ur förgängelsen – själen. Det du som är av evighet.


VII
Petrus sprang till graven.

Den var tom.

Dagen var nu fylld
av det liv han nyss förnekat.


Det var bara prat. Trodde Tomas tills han fick känna Jesu sår. Det var bara prat, trodde Petrus tills han ställdes inför sin förnyade bekännelse. Det var bara prat, sa de, till dess pingstdagen ställde dem framför folket och de fick bekänna färg.

De var nu förda in i den nya skapelsen. Som ställde dem själva i ljuset av den Mästare, som inte förvandlade världen med prat. Men med äkta liv, med äkta död och med den nya skapelsens uppståndelse. Livet är mera...

Kristus är uppstånden – ja, Han är sannerligen Uppstånden.
Amen.







Inga kommentarer: