onsdag 30 juli 2014

Förvandlingen

C. Korsreflektionen förvandlar Paulus (och oss)


Den teologi som sedan tar form skildrar han själv (delvis mellan raderna) i brevväxlingen med församlingen i Korinth (vid mitten av 50-talet). Texterna där är rapsodiska. Han blandar banalt och genialt. Och där skriver han: Då jag kom till er ville jag bara veta av Kristus som korsfäst.

Han hade då nesligen fått fly från Thessalonike och Beroia. Hade vandrat ensam i Aten. Hållit sin mest briljanta predikan inför den filosofiska, debattglada, arenan Areopagen. Och sedan begivit sig till Korinth. Korset hade nu blivit hans fokus. Nu föds det djup som bara Paulus producerar i NT. Först i ett friskt, argt, tydligt Galaterbrev. Sedan i ett mera utforskande, stabilt Romarbrev. (Min datering av Galaterbrevet tätt ihop med Romarbrevet (56/57) är inte okontroversiell. Men jag har goda skäl och är inte ensam om det.)

Gal 2 ger den mest koncentrerade summan av Ps belägenhet, erfarenhet, tro och övertygelse. Där finns orden om hur inte han själv längre lever, men Kristus lever i honom, och avslutningen: Varför skulle Kristus annars dö?

Detta är helt centralt. Dels i fråga om den grundläggande frågan: Hur blir vi goda människor? Eller som judarna ställde den: Hur når vi rättfärdighet (eller blir/är vi rättfärdiga). Dels i fråga om vad som faktiskt hände då Jesus dog (och uppstod).

Min kritiska tes är att vi inte i djupet tar Jesu kors på allvar.

Den protestantiska grenen av Kyrkan har fastnat i det juridiska, forensiska, i korset. Men har förlorat det judiska örat. Jesu död är inte ett offer, en betalning, för synder. Det går inte räkna om till vikter i en vågskål. Det handlar om dels hur den (korrupta) mänskliga naturen – Synden – omintetgörs, och dels Förbundet: GUD vill gemenskap med sin skapelse. Det potentiellt nya livet – tillgängligt för alla som lever i det – är livet i och med Jesus. (P övergår därför under sitt författarskap att tala om hur Jesus dog FÖR oss, till att tala om att vi dör (och uppstår) MED honom.) Korset är det helt grundläggande och nyskapande: Den (potentiellt) nya människan – i samspelet med GUD – skapas.

Med denna läsning är Romarbrevet kristallklart. Och ganska enkelt. (Att sedan P skriver lite cirkulärt hör till tiden, men är lätt att dechiffrera.)

Detta blir nu nyckeln till den paulinska teologin, den som inte dåtiden tog till sig (de satt fast i sin rigida tydning av Torah/Lagen) och som sedan förkvävdes av Maktkyrkan, och sedan bara bitvis blommat. (Luther var på väg, men ortodoxin återföll i syndens nattmara (avsaknad av tro på helgelsens realitet), pietismen var på väg, men sentimentaliserade korset, och individualiserade (privatiserade) det, Wesley kom långt, men släppte inte GT-läsningen helt.)

Korset, eller Kristus – på många sätt kan orden synonymiseras hos P – är helt avgörande. Det är vår Rättfärdiggörelse. Den är principiellt total (varför skulle Kristus annars dö?) och i den ligger hela vår (ännu delvis dolda) potential (Kristus lever i mig).

På den vägen behöver vi inget göra (kan inget göra, ska inget göra, förmår inget göra...) men längs den vägen (med/i Kristus) ska den nya människan ta form.

Vår (frikyrkliga) fixering vid bekännelse (och syndaånger, omvändelse etc) är på ett sätt korrekt, men bara om det flyttar över förtröstan till, och viljan att leva i, Kristus. Ordens tunna bekännelse är inget. Det är hjärtan som omvänds. Läran är helt underordnad, praktiken helt överordnad.

Vi är genom Korset/Kristus helt rättfärdiggjorda (eller pånyttfödda): En ny skapelse. Den nya människan. I relation med GUD. Vi sträcker oss nu mot vår frälsning.

P låter oss leva, som i en modern fantasyfilm, i skilda reala fält: Den gamle Adam grinar i vår personlighet (det goda jag vill gör jag inte), vår nya dräkt är substantiell (det har verkligen hänt något för oss och i oss) och samtidigt är vi ofullgångna och längtar vår räddning. Allt på en gång.

Därför måste namn som Jesus, eller titeln Kristus (jag brukar därför använda Jesus Messias) ses som konnotaforer. (Se min bok om Poetisk teologi.) En konnotafor är en samskrivning av orden metafor och konnotation – ord om ordens vidare betydelse, med begrepp kommer sammanhang. Det finns en kärna, en betydelse (något har verkligen hänt), men orden bär med sig mycket mer än så.

Ps korsteologi återstår ännu att lära, tillämpa och leva i. Han insåg korsets djup och bredd. På ett sätt är Jesu död vår (Adams) bokstavliga död, och Uppståndelsen vår bokstavliga (åter-)födelse. Alla förstår att detta är ett konnotaforiskt sätt att tala. Vi inträder den Nya Vägen som samtidigt leder in i vårt inre djup (det vi verkligen är i GUDs ögon, som ser oss genom Kristus/korset) och leder oss i det sammanhang som är GUD (GUDs barn, GUDs rike, grenar på trädet, lemmar i kroppen – är de bibliska konnotaforerna för detta livets sammanhang).

På väg till GUD kan vi inget göra, på vägen med GUD kan vi göra allt (ffa bekämpa de negativa delarna av vår personlighet som degraderar både oss själva och ytterst GUD). Relationen är villkorslös, men inte utan krav.


Så – hur ser då detta Sammanhang ut...

Inga kommentarer: