Paulus väg till tro

B. Kristusmötet blir hans pånyttfödelse

Den paulinska resan (ngt förenklad) kan beskrivas som att mötet på Damaskusvägen (ca år 34, dvs ngt eller några år efter den första kristna påsken) innebar en förlösning för den religiöst präglade Paulus. Jesusmötet, eller uppenbarelsen, blir tonsättande för resten av hans liv (ja, det kostade honom troligen livet). Det dröjer sedan 13/14 år innan Kyrkan på allvar vågar börjar använda honom, och 18 år innan han skriver sina första brev (Thessalonikebreven). Dessa brev är urintressanta. Ännu hör vi mycket av farisén P. Han har nu under nästan två decennier åkt runt och vittnat om Jesusmötet, först lite i skymundan, sedan på mer officiellt uppdrag. (Här finns allt ett drag av "ersättningsteologi" som han sedan korrigerar.)

Det är därefter, efter sitt tal på Areopagen och vid första besöket i Korinth, som nästa paradigmatiska skeende fördjupar P (ca år 53). Som vi återkommer till i nästa artikel.

Men. Mötet med Jesus föregår denna teologiska fördjupning. Hos P finns alla de grundtoner som bar tron, men den förlöstes genom mötet på vägen till Damaskus. Och så verkar allt lärjungaskap börja. Jesusmötet är helt avgörande. Orden "Följ mig", föregår alla andra ord, och annan kunskap (och bekännelse, trosdetaljer, kulturellt beteende, tillhörighet etc). Kanske är det därför som John Wesley, nästan banalt, beskriver sin metod: I offer them Christ. Punkt.

Jesusfascinationen är grunden. Därför är det så avgörande viktigt hur vi presenterar Jesus. Och hur vi talar om vårt eget möte med honom. Det är nog ingen tillfällighet att Lukas tre gånger återberättar Ps keystory: Damaskusvägen. Detta är kärnan i Ps förkunnelse: Jag har mött Jesus. (Och jag frågar mig: Hur ser min berättelse ut?)

"Paulus ska", får Ananias veta, "föra ut mitt namn till hedningar, kungar och Israels folk". Jesusgestalten, som Kristus, är centrum i den berättelsen. Och den är samtidigt generös, inbjudande, öppen, och alldeles särdeles förpliktande.

Jesusmötet är tillgängligt för oss hela tiden. Det är okomplicerat. Vi blir sedda. Och hör orden: Följ mig.

Ps verkliga bidrag följer dock av nästa existentiella språng: Då P sätter samman teologin (som vi ännu bara styckevis tagit till oss.) Det är då som kristentron (true religion, talar Wesley om) tar form, men kyrkan har sedan dess envisats med att inte vilja lyssna (till alltsammans).