söndag 31 augusti 2014

Berget berättar








Norden är gammal, och ung. Vår plats på kontinenten fastställdes för länge sedan. Men – som allt annat på jordytan – pågår en långsam rörelse, vi kanar på skapelseglöden, som jag beskrivit det i några dikter.

Ett tag befann vi oss helt i söder, där nu sydpolen residerar. På vår miljonårsresa mot norr passerades ekvatorn, då kom de yngsta bergarterna till: Gotlands kalkgrund.

Äldst är finsk/ryska urskogsbältet med de tusen sjöarna, och nordiskt slättland. Östra Sverige och stora delar av det nu befolkade Finland kom härnäst. Vi talar om tiden från före 1750 miljoner år sedan.

Den västsvenska, och norska, gnejs och graniten kom sedan. Ett rejält sjok av gnejsgrund från Dalsland och ut mot kusten: Skaftö, Orust, Tjörn och öarna ner mot Marstrand bär de strimmiga bergen, en urdekokt har svept upp från underjorden. Senare kom det röda berget – bohusgraniten – från nord Gullmaren och upp mot norra Bohuslän, utom Koster som har sin gnejs med diabassträngar, äldre än rödgraniten.

Fjällkedjan är yngre, pressades upp i kontinentalkrocken för några hundra miljoner år sedan. Yngst, alltså bildat i höjd med ekvatorn, kalkstenen i Östersjön, liksom de trollska höjderna väster om Oslofjorden, och som kartan visar, vissa punkter här och var, tex i Nordnorge.

2 500 000 000 år. Det kallar jag en Berättelse. Sen kom isen, vid några tillfällen och skrapade berget (och malde ner höjderna). Vid kusterna gjorde sedan havet sitt och putsade på Skapelsen.

Sen kom människan – i närtid – och högg i sten.

Inga kommentarer: