torsdag 21 augusti 2014

Jag protesterar mot banaliserad politik

Jag gick in för Facebookfasta och bestämde mig för privatkonsumentbojkott av teves debattprogram inför valet. Fragmentariseringen och banaliteterna står mig upp i halsen. Jag ville inte se mina vänner, i olika partier, offras på ytans altare: Säga självklarheter, hylla sig själva och hjärndödförklara motståndarna. Det är genant.

Men. Jag hade tänkt stå ut. För jag gillar ju att de engagerar sig. Kan mycket väl känna igen mig själv i engagemanget.

Men. Måttet rågades alltmer. Frånkopplade hjärnor försöker beskriva verkligheter som ingen känner igen. Partimegafonerna sneglar på taktik och kortsiktighet. Men demokrati handlar om långsiktighet. Om verkliga problem. Hur vi håller ihop ett vi i landet och i världen. Hur vi motarbetar förtryck. Hur vi långsiktigt skapar hållbarhet. Men också frågor om konkurrenskraft, hur vi gynnar rörelsen av kapital, människor och arbete, utan att regioner utarmas. Utbildning, kvalitet och bredd. Mångfald och alternativ, utan att drabbas av kortsiktig kommers. Och mycket annat.

Inte främst om vi kan vinna 0,1% i ett val.

Droppen som överfyllde min frustration var Bildt och Borgs presskonferens om tillståndet i världen. Om ökande flyktingströmmar, och höjda kostnader. Jag vet ju inte om ni såg hur obekväm Anders Borg såg ut. Jag tror det är en klok karl, som vill använda goda argument. Nu var han uttvingad av partistrategerna. I bästa fall kan de hoppas på att få stöd genom ett slags statsmannamässighet. Men troligen spelade de bara SD i händerna. (Och det var kanske strategernas plan: De vet att valet är förlorat, det "bästa" de kan göra är att sabotera för valvinnarna. Många kan ännu gå till SD. Både av de obestämda, och i LOkretsens yttermarker.) (Det liknar läget i Vita huset då Clinton förlorade till Georg W och det sägs att alla datorer efter Clintonadministrationens uttåg saknade W på tangentborden.)

Denna strategstyrda mediadramaturgi gynnar inte demokratin: Det långsamma samtalet om vilken värld vi önskar.

Därför orkar jag nu inte lyssna på er. Jag bara hoppas att den viktiga demokratin överlever strategerna.

Demokratin är värd de bästa förvaltarna. Och de finns också, men inte vid stabsbordet. Tyvärr.







Inga kommentarer: