Val, demokrati och Fb-fasta.

Valkampanjer och media

Jag orkade inte med den banaliserade politiken och tog media- och Facebook-fasta under några veckor för valet. (Det blev dock mera 5-2-metoden, för jag kunde ju inte undvika att läsa.) Har, med något undantag, inte kommenterat valet.

Min främsta kritik handlar om två saker:

• Det avintellektualiserade samtalet där parterna bara pratar och inte lyssnar.
• Mediaanpassningen, liksom medias roll och syn på sig själva.

Samtalet

Politik, och demokrati, handlar i hög grad om att hantera mångfald: Vi är olika, ser olika på problemen och har olika idéer om lösningarna. Detta är politikens utgångspunkt. Om då samtalet ska vara möjligt måste någon form av dialogsituation skapas. Kampanjorganisationen har naturligtvis ett syfte att mobilisera de egna. Då handlar det om att leverera argumentmenyer. Men. Det stora flertalet av väljarna, som i valrörelsen är partiföreträdarnas målgrupp, ska inte dränkas i argument, de ska möta tänkande människor som kan föra ett samtal. Det måste därför grundas i ideologi, den stora berättelsen om vilka visioner som bär (och när) oss. Och innehålla förslag till lösningar: avreglering-reglering, skatter, företagandets villkor-hantering av oseriösa aktörer, förutsättningar för konkurrensneutralitet, samhälle för svaga-starka, diskussionen om hur "stort" ett samhälle kan-måste-får vara, etc.

Jag medger att den feberheta valkampanjen inte är bästa läget för detta samtal. Men väljare är inte partiernas kunder. De som lägger sin röst är partiföreträdarnas uppdragsgivare. Med sin valhandling delegerar de sin (lilla) andel av den samlade makten till ett parti/partiets företrädare. Ett kontrakt upprättas mellan de som så delegerar sin makt och de som får förtroendet att företräda dem. Partifolket är demokratins fotsoldater. Mellan valen förvaltar deras förtroendevalda just detta förtroende. Vid valet sker avstämningen av tid som gått (särskilt av partier som innehaft makten, men även oppositionens duglighet). Nytt mandat skrivs ut, osv.

När hörde vi senast en politiker säga: Jag önskar ditt mandat att företräda dig?



Media och partistrategi

Min bild är att förr var media en scen där politikens aktörer kunde framträda. Den servila tonen från gamla valdebatter känns onekligen rätt främmande, och nog inget vi önskar åter. Idag är det den kolorerade reklamen och töntreducerande reklamfilmer som är partiernas egenscen.

Istället har media en agenda. Tidningen Expressens kampanj mot Sverigedemokrater kan hen nog säga en hel del om. Att de i avslöjandena använt det extrema verktyget Researchgruppen, som kanske med delvis olagliga metoder jagar rasister, är i grunden tveksamt. Ändamålen helgar inte alla medel.

Men även svt, p1 och tv4 har sina agendor. Vid sidan av den skenheliga: Vi kanske kan få någon att göra bort sig, handlar det om val av dagordning. Dagordningsmakten behärskas nu av medier och journalister, och ger dem ett enormt ansvar. Inte i något läge har vi, längre, något forum där de politiska företrädarna får skriva dagordningen. Vi får alltså aldrig smaka deras berättelse. De får inte bli aktörer, men reaktiva kadrar på journalismens altare.

Detta anpassar sig, tyvärr, partierna till. Deras strategi domineras av riskminimering. De stabila positionerna vårdas och upprepning har blivit det allena saliggörande.

Årets mycket mediaburna valrörelse, med många, många, politikprogram är nog ett tidens tecken. Politiken har blivit väl synlig. Men också mycket fragmentariserad. De stora berättelserna drunknar i de spetsiga konfliktområdena, som kanske inte alls närmar sig politikens kärna.

Det offentliga Sverige har en budget på över en årsbiljon. (Staten lever på den årskredit som statsskulden representerar.) I valet diskuteras nu skillnader på 30-40 miljarder hit eller dit. Partierna är alltså basically överens om 1 000 miljarder, men divergerar om mindre än 40, dvs 3-4% av den offentliga budgeten! Och pengarna är, liksom demokratins yttersta röst, medborgarnas, som i förtroende lämnas över för gemensam förvaltning.

Ändå lutar politiken åt det ena eller andra hållet. Detta lutande
borde vi få samtalet att handla om. Och det är inte säkert att journalisterna som bor i Bromma känner hela landets samtal.

Och. Alla genomskådar den banala kommentaren om den egna (sidans) förträfflighet och korkdeklarationen om motståndaren. Sådana Fb-uppdateringar säger mest om skribenten.

---

Jag är nu på Gullholmen, dagen före valet 2014. En sista sommarrest gör sig påmind. Och jag fascineras över hur många spridda delar av samtal jag hör som rör politiken. Hen kan nog anta att denna miljö har ett visst lut åt höger, men detta till trots hör jag fragment av samtalet. Om gamla mamma, om miljön, om Putin, om skatterna... Demokratin pågår, de viktiga samtalen stoppas inte i valurnan, det förs mellan människor. Det talas. Det lyssnas. Det tänks.

Låt partierna delta, media bli plattform för samtalet. Men dagordningen skrivs av folket. Det är demokrati.