Söndag 26 okt

Trons kraft/Aldrig har vi sett något sådant

FN-dagen. I veckan firades Förenta Nationernas dag. Efter 30 år av nästan globalt krigande gick världen in i en förpliktande process mot fred. Strukturen vid krigsslutet 1945 skapades av segrarnationerna. Och denna struktur är ännu giltig i tex Säkerhetsrådet med en förlamande veto-rätt för segernationerna: USA, Storbritannien, Kina, Sovjet/Ryssland och Frankrike. Spänningen tog delvis ny form och skapade ett Kallt krig. Under 80- och 90-talen mjukades spänningarna upp. En ny tid såg ut att bli möjlig. Gemensamma tag togs i delar av världen. Sedan dess är krigen mera lokala, men oron i östafrika, Mellanöstern, spänningarna efter Sovjets upplösning och regionala hegemonier kastar ännu sin skugga över vår värld. Omvärlden förefaller kraftlös, och erfarenheterna från tex Afghanistan och Irak visar påtagligt hur svårt det är att gripa in. Olja och andra naturtillgångar låter vinsthunger ersätta rättvisa, girighet sätts mot fred, terror sätts mot säkerhet och trygghet. Samtidigt utgör vårt gemensamma FN hopp. I världens oroshärdar är ofta FN det som ännu förmedlar hoppet. Tilltro och hopp utgör FNs utmaning. Det är vår gemensamma tro för en bättre värld. Och den har många paralleller i det tema vi samlas kring idag: TRONS KRAFT.

Ordet TRO är ett ord som behöver sällskap. Ensamt är det ett ord som kan leda vilse: Tro, ha tro, be om tro, vara troende... är bara en sida av myntet. Som en båt med en åra, en fiol utan stråke, en duo där bara en stämma hörs, en cykel med ett hjul. Tro och rättfärdighet, är kompanjonen i Hebr. Tro & gärningar i Jakobsbrevet, barmhärtighet, rättvisa och trohet i Mt 23:23. Tro och arbeta – i kyrkans klassiska tydning. Tro är som ett lagspel: Den enskildes insats är inte utan betydelse, men det sker tillsammans. Min relation med GUD lockar mig till förvandling, den för mig i gemenskap med andra som är på Den Vägen, och den sker i ljuset av kyrkans långa berättelse. Mitt sökande sker i det landskap där Kyrkan proklamerar sin närvaro, eller uttrycker och gestaltar GUDs närvaro, genom alla tider.

Att därför fokusera begreppet trons kraft är inte bara komplicerat, det kan vara direkt kontraproduktivt. Tro uppfattas som ett redskap, ett medel, rent av ett magiskt medel. Och det riskerar leda alldeles fel. För tro är ett sammanhang, mest av allt är det vårt sanna sammanhang. En annan sak är att den goda och brinnande tron – övertygelsen – är den kraft vi människor behöver för att orka leva.

Kristen tro för 2000-talet kommer mer än någonsin att behöva ackompanjemang. Tro är ett sammanhang. Ytterst är det samlingen kring GUD, och det är mycket mer handling än teori och dogmer. "Tro som får sitt uttryck i kärlek" – är det mest centrala budskap hos Paulus.

Hos Paulus är det tydligt hur han talar om ordpar: Tro och rättfärdiggörelse hänger samman: Som människor bjuds vi in att gå under korsets skugga. Hopp och frälsning placerar han i en framtid: Vi sträcker oss mot den, som löparen efter segerkransen. Ofta kallar han det himlen: Livsmålet. Men. Såväl trons port som Himlens mål belyser hela vår livsstig. Bakifrån går vi i trons och korsets ljus, och framifrån lyser hoppet, himlen, och den slutliga föreningen med Kristus, som blir allt och i alla. Och där går vi, enskilt och tillsammans. Inte bara tillsammans, inte enbart ensamma.

• Tro vill ha sällskap. Trons JAG behöver ett DU och ett tydligt VI. JAG och VI möts i tron. (Om Trosbekännelsen)

• När Jesus såg deras tro, skriver Markus. De bärandes tro. Den tro som bär.

• Tro som livstolkning. Den dogmatiska trosläran riskerar fragmentarisera vår tro. Och gör den teknisk. "I GUD är det som vi lever, rör oss och är till", verkar vara den paulinska bekännelsen: En tro för hela livet, en tro för att hela livet.

Slutsats: Vår evangeliitext slutar: Aldrig har vi sett något sådant. När GUD griper in sker det nya, vi lever som i en ständig skapelse. Det dramatiska med Jesus, GUDs son, är att en ny verklighet träder in. Att förlåta synder var ytterst Templets funktion. Exklusivt och omgärdat med offer. Nu sker det mitt i människobyn. GUD har tagit form framför deras ögon. Jesus är det nya templet, tar den nya verkligheten ut mitt på gatan.

Det gällde då. Var tydligt med Jesus. Men inte ens då ledde det till något annat än Maktens reaktion: Korsfästelse. Människan gjorde ett försök att sätta stopp. Korset och Uppståndelsen står för Den Nya Verkligheten. Och utgör samma realitet, förpliktelse, och glädje idag. Männen som bar i tro rev upp taket. En glugg öppnades mot himlen. Tron var människornas samarbete med GUD. Inte bara den lame mannen förvandlades. Den Nya Verkligheten stod för dörren. Då, och nu. Och den handlar om vår förvandling. Den handlar bara om vår förvandling.

Aldrig har vi sett något sådant.





BERÄTTELSEN


Människan
lever sin berättelse
och är sin berättelse;

konsten, dansen,
dramat och musiken
bär en berättelse;

orden växer fram en matta
att rulla ihop, ta under armen
och bära bort mot framtiden.

Jaget är centrum
men bör nog vara osynligt
och vävas in i mattan;

för att trampas
av andra.