ETT NÅDENS ÅR

Första advent, i Centrumkyrkan, Kållered


INFÖR ADVENT

Vi hade spejare utplacerade,
en per kilometer
med walkie-talkies
oavvänt kikande
bortåt vägen

spänningen steg
den tidiga gryningen
gav inga tecken.

Det fanns bilder
av hur det skulle bli,
vi hade delat ut fantombilder
av hur han skulle se ut
då han kom ridande på vägen

Väntan, späd och spänd
efter den annorlunda kungen
som kommer med sitt rike

hotar alla riken
och förändrar
alla däri

Fredsriket.

Inte ett ljud hördes från männen
med walkie-talkies.




Kyrkan, i nytt kyrkoår, står på gränsen. På gränsen till det nya. På gränsen till framtiden. I marginalen, utmanar det etablerade, lierar sig med annorlundaheten. Det nya riket är på väg, som det nu har varit under snart tvåtusen år. Utmanar etablissemanget, utmanar snart sagt allt. Mest oss själva. Hosianna, vi sjunger det tyst. Som för att övertyga oss. Något nytt har kommit, men vi klamrar vi det gamla. Hosianna.




RIKET

När Riket kommer
bär det mest inombordsliga drag

omöjliga att spåra
med märkliga monument
över tid som ingen minns.

Det utmanar det allra djupaste
i människors självupptagna jag,
bygger gemenskap mellan oss
vi, som förr bara såg oss själva.

Rikets medborgarskap ges
åt alla, som ingen vill ha
och passet utges till evighet
för alla som ingen räknade in,
där status är att vara
beroende.

Riket växer upp inom gränser
satta av vår fattiga förmåga,
(vi som mest bara såg oss själva),

men där få syn på det Stora,
det Sammanhang där vi ingår,

gemenskapen
byggs på ensamhetens kullar




Paulus skriver:
Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags att vakna, nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. Rom 13

Dagen är nära. Ikläd dig herren Jesus Kristus. Jesus red in i Jerusalem, då. De bilder han förmedlade stämde, och stämde inte. Folket väntade befrielsen. Trodde det var romarna de skulle bli fria ifrån. Men det var då, och nu, befrielse från sig själva. Från egensinnet. Från självupptagenheten. Från jag-fixeringen. De skulle befrias att bli människor. Äkta människor, som ikläder sig Jesus. Bli så till sinnes som Kristus Jesus var. (Fil 2) Livet med Jesus handlar om att bli människor.




ANKOMST

Dockningsstationen står redo
den helt nye kungen flyger in

han kommer in från öster
genom soluppgångens port

Påskdagsropen möter honom
intågets palmkvistar ligger kvar

Hosianna, välsignad,
kommer i Herrens namn,

nyriket för nyfattiga
beroende av nåd
som ges vid stadens östra port

där kärleken blir riksäpplet
och hjärtan rikets enda försvar.


Första advent sjunger människans lov. Den äkta människans. Den GUD tänkt att vi ska vara. Frisinnade. Fria att bero av GUD och varandra. Jesus kommer, i advent, som han kom på Palmsöndagen, till Hosiannaropen. Efterlängtad. Men bara en vecka bort hotar Korsfästropen. De är så nära. Hosianna. Korsfäst. Hosianna. Korsfäst. Jesus korsfästs varje gång vi återvänder in i självupptagenhetens fästning.



UR MESSIAS

Messias, den GUD sände
för att tala med mitt hjärta

förändra världen
ut och in från det egna –

kärlekens språk;
som ser den Andre.



Befrielsen väntar. Och väntar. Och är tillgänglig. Låt oss leva värdigt, och ikläda oss herren Jesus Kristus.


(Dikter från boken: Poetisk teologi, dikter för kyrkoåret, Sahlberg, 2014)