Fem politiska partier befolkade vår centrala politiska arena. De senaste 25 åren har tre nya partier etablerat sig: Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, fem har blivit åtta. Blockpolitiken har cementerats allt tydligare. Fyra borgerliga partier med Moderaterna i den ledartröjan, tre partier på vänstra planhalvan, med Socialdemokraterna i gula ledartröjan. Det nyaste partiet, Sverigedemokraterna, i ett politiskt vakuum. Normalt ett hopplöst läge, men eftersom de två blocken var för sig inte når upp till egen majoritet, ett gyllene läge. Det är lätt att förstå att Sd väljer att nyttja sitt läge. Men politik handlar normalt inte främst om att vinna ett slag, men kriget. I den här texten vill jag diskutera två aspekter. Den ena om det samlade landskapet, och den andra om hur Sd kan, och ska, bemötas.
1. Det är tydligt hur vi i de flesta mogna demokratier får en bild av befolkningen delad i två jämna grupper. Denna jämnhet produceras av partiernas positionering. Folkmajoriteten står mitt i den nationella åsiktsspridningen. De partiaktiva står längre ut på respektive sida, medan den utförda politiken åter söker sig mot mitten. Det byggs alltså in en (nyttig) spänning mellan folket/väljarna – partiaktivisterna – de förtroendevalda. Detta betyder att vi inte självklart kan "mäta" åsikterna på någon av dessa tre nivåer för att få en bild av exakt var partierna egentligen står, dvs vilka frågor är det som egentligen fäller avgörandet. Forskarna talar om åsiktskorridorer: Vid varje tidpunkt är det någon/några frågor som överordnas.
I sakfrågorna spelar naturligtvis ideologierna (stor) roll. I grunden har vi, med lite olika argument, en samhällelig grunduppfattning (oftast längs höger-vänsterskalan). Förenklat går en skarp gräns mellan stark-svag stat: Den går referera till både längs solidaritets- och frihetsperspektivet. Bara värderingen av de två begreppen indikerar blocktillhörighet. Vissa frågor som Miljö, Försvar och Infrastruktur faller inte (längre) lika naturligt längs höger-vänsterskalan.
Varken Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna kan placeras lika enkelt längs höger-vänsterskalan (även om just den bedömningen kan ändras över tid). I båda fallen är ett område huvudfrågan, även om de inte kan kallas för enfrågepartier. Erfarenheterna, hur partierna faktiskt agerat, leder till att Mp hör hemma till vänster och Sd till höger. Medan Mp har, i huvudsak, släppts in i värmen, hålls Sd kvar ute i kylan.
2. Hur ska då Sverigedemokraterna hanteras?
Deras väljare (ca 13% 2014) sönderfaller i två (lika stora?) delar; den ena delen tilltalas av Sd:s främlingskritiska budskap; den andra av "underdogperspektivet" med kritik mot "etablissemanget". Kritiken mot Sd bör därför tydligt riktas mot partiföreträdarna, inte främst deras väljare. Bland deras väljare finns människor som tidigare röstat på S och vid senaste valet en kraftig överströmning från moderata väljare. Båda blocken har vunnit segrar i parlamentet med stöd från Sd (även om det rent statistiskt är mer sant för högerblocket än vänsterblocket).
Ur ett europeiskt perspektiv kan två olika strategier identifieras: Anpassning till det främlingskritiska budskapet (jfr Danmark) eller försök att ignorera dem (Sverige, UK och (kanske) Norge, Frankrike). Anpassning borde i sak vara uteslutet (ett parti byter inte själ (eller skäl) utan ett högt pris). Att ignorera Sd har visat sig vara en omöjlig strategi. Finns det då någon tredje väg?
Det verkar väl uppenbart att främst Socialdemokraterna (och kanske Mp) nu väljer en mer aggressiv strategi. De benämner nu Sd som ett nyfascistiskt parti och pekar inte minst på deras rötter (se bilden).
Mp och Fp har tidigare mycket tydligt tagit debatten med Sd:s företrädare, men utan någon vidare framgång. Fredrik Reinfeldt valde i valrörelsens sluttamp att vädja till svenska folkets hjärta beträffande flyktingmottagandet.
Men. Troligen kan inte partiet bara attackeras. De sakförhållanden de adresserar måste också diskuteras. Internationella konflikter driver flyktingvolymerna (och förändras därmed över tid). Motiven för en mera generös policy för flyktingmottagandet måste ju ta främst två utgångspunkter:
a. Det skakiga läget i vår värld, med miljoner människor på flykt, är ju det främsta skälet för att andra länder, och folk, måste möta nöden. De flesta flyktingar finns inne i de sårade länderna och i deras (ofta) fattiga grannländer. Immigranttrycket mot Europa styrs av konflikter i vår omgivning.
b. En global värld kräver (eller formar) globala nationer. Gränser är historiska parenteser – det finns ingen naturlag som historiskt "gör" en nation. Vi har inte några problem med att byta varor över dessa gränser: Mat, kultur, pengar och andra varor vandrar (numera) enkelt över gränserna. Men när människorna rör sig väcker det andra frågor.
Sd försöker beskriva detta främst som en kostnad. Andra försöker beskriva det snarare som en investering: Vi investerar i globalitet.
Integration och migration hänger nära samman. Jag tror inte att de flesta människor reagerar över migrationen (vi har alla släkt som lämnade fattigsverige och begav sig till nya länder i väster) men är rådvilla inför integrationen. När vi själva reser utomlands betraktar vi nya och spännande kulturer och interagerar mera begränsat med dem. Med invandringen kommer kulturerna till oss. Och alla bär de olika grad av olikhet. Det är våra vanor som registrerar andras "ovanor". (Och de ser likadana ut från båda håll.)
Jag tror därför att det är rätt att nu klä Sd:s politik i rätt ord. Vi måste avslöja deras dolda agenda. Sd står för ett samhälle som vi lämnat för lång tid sedan, och som inte kan (och inte bör) återfödas. Klasskillnader och etniska gränser, särskilt de som bygger på hudfärg, är helt out of date. Även religiösa kulturenligheter är sedan länge inte längre möjliga. På samma sätt som Sverige varit ett föregångsland i fråga om att skilja stat och religion, försöka utjämna klasskillnader, förbjuda barnaga, ta strid för jämställdhet, respektera sexuell olikhet och vrida energiuttaget i hållbar riktning ska vi nu ställa om till en global nation. Dessa frågor hänger liksom ihop med vår modernitet. Alla länder kommer att hamna här, och vi skaffar oss fördelar genom att ligga i framkant.
Sd är emot framtiden. Vill någon – egentligen – vara med dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar