Det var en gång...

Sagan om erosionen

Det var en gång en man som såg med vemod på människorna. Han såg självupptagna härskare, män med makt, lystna på krig – de styrde och ställde. Mannen drömde om en annan ordning. Folket borde ha makten! Och lämna den, för en avgränsad period, till kvinnor och män. I tillit övergav de sin makt till förtroendevalda, detta vackra ord, allt under det Stora Namnet: Demokrati. Allas värde, respekt för olikhet och samarbete mellan lika och olika. Om några år skulle folket återfå all Makt, och fördela den pånytt på de förtroende valda.

Hans idéer fick efterhand genomslag. En ny ordning etablerades. En del grupper av folken ordnade det med direktdemokrati, andra valde en president som kanaliserade makten nedåt, åter andra valde parlamentarismens väg, det har kallats folksuveränitetens princip. En del delade makt mellan valda, verkställande och domstolar, efter olika maktdelningsteorier.

Förtroendet är en ömsint gåva vi ger varandra. Den är godhjärtat enkelriktad, men samtidigt ömsesidigt delad. Vi ger utan baktanke, men behöver också få utan återbetalningsplikt. Den är skör, men upprätthålls genom ömsesidighet. De förtroendevalda ska spela med öppna kort. Inte låta sig köpas, och inte köpa. Argumenten är skarpa vapen, men respekterar olikhet. De dödar inte, men visar vägen.

Den 14 september 2014 gick de som bor inom nationen Sveriges gränser till val. De röstade mot den sittande regeringen, 480 000 färre röstade på dem. De gav en liten ökning till det andra blocket, 160 000. Men 480 000 röstade på partierna på ytterkanten, 20 000 till vänster och 460 000 till höger. (Alla som kan räkna förstår att nu röstade några fler än vid föregående val.) Valresultatet gjorde att de fyra borgerliga partierna avgick: Dels hade de förlorat många röster, dels var de nu sammantaget mindre än de rödgröna. Men inget av blocken nådde, på långa vägar, till egen majoritet. (Och det var inget konstigt. Så hade det redan varit i flera decennier, ja under nästan ett sekel.)

Det nya nu var att det extrema och rasistiska högerpopulistpartiet själva kunde avgöra åt vilket håll besluten skulle gå. Alla visste detta. Spelreglerna var klara. Och kända av alla.

Nåväl, någon måste ju regera. De som nyss förlorat makten var lite slokörade, och statsministern hade bestämt sig för att lämna politiken, liksom finansministern. Och de var ju nu det mindre blocket. Alltså släppte de fram den andra sidan. Två månader senare skulle första statsbudgeten fastställas. Tre budgetar låg nu på bordet.

Det är nu det sker: Förtroendet eroderas. De fyra, som hamnat i opposition, och släppt fram andra sidans statsminister, ångrar sig nu. Och börjar planera för maktåterövertag. De har en budget och får besked om att högerextrempartiet ska rösta med dem. Det ger ju dem majoritet! Och nu glömmer de att de gett rum för den andra sidans statsminister. Och. De glömmer också att de fortfarande är mindre än det motsatta blocket. De kastar allt förtroende i soptunnan. För en kortsiktig vinst kastar de bort det fina som de hade fått låna av folket: Förtroende. De såg bara Makten. Som hägrar!

Det var en man som drömde om demokrati. Han drömmer om det än.

PS. De var inte ensamma. Ett år tidigare hade den grönröda sidan gjort nästan samma fulgrepp. Det var visserligen mer en markering, och hotade inte själva maskineriet. Men förrött förtroende var också det. Men. Två fel blir inte ett (enda) rätt. DS