Guds barn

Predikan i Kållereds kyrka, sö 28 dec, Menlösa (oskyldiga) barns dag, kl 11oo.



BARA ETT BARN


I världens hjärta
föds ett enda barn,
åter och åter

väcker herdar med sång
och formar världars gång,
samlar fragment av dåtid
och bygger en framtid
åt ett enda barn,
åter och åter.

I världens hjärta
föds ett enda barn,
åter och åter

slår upp sina ögon,
ser en värld i brunt,
blått och grönt

väcker världen till ansvar
fattar en liten hand,
fångar en tår
som åter faller in i världens hjärta.

"Det finns hopp för din framtid,
säger Herren, dina barn skall
vända hem till sitt land." (Jeremia)



Barnet är julens fantastiska tema med det sköra, hjälplösa och ynkliga barnet lagd i vår famn, med ögon att sjunka ner i och skåda djupen av vad det är att vara människa. Detta barn som samtidigt har en okuvlig lust till livet, och erövrar det bit för bit, som alla barn, samtidigt som det görs på ett alldeles eget och unikt sätt. Ingen liknar detta barn, varje barn, och ändå liknar det alla barn.

Detta är en dimension av julens starka budskap. Jag tror att det är hög tid för kyrkan, i det 21a århundradet, att tydligare berätta denna berättelse. Och vi behöver nu berätta den med distans till nedärvda bilder, och i kontrast till de betoningar som har dominerat kyrkan de senaste århundradena.

Det centrala i budskapet är att GUD vänder sitt ansikte till människorna, och i vår mitt planterar den yttersta symbolen för kärleken, sin kärlek och vår kärlek, till varandra, till oss själva och till själva livet. Kyrkan har, på både goda och grumliga teologiska grunder, låst sig fast i bilder av rättfärdighet, synder, frälsning och försoning som inte bara är obegripliga för vår tids människor, de är också emellanåt dåligt grundade i den stora berättelsen om GUDs kärlek och intresse av oss.

Det stora dramat rymmer det största av allt: Kärleken. Och samtidigt ett vardagliga under: Ännu ett barn har placerats i vår vård. – Det rymmer den stora universella berättelsen, och den innerligaste, bara framviskade kärleksförklaringen, den där själva livet skälver i våra egen famn.

"Dina barn ska vända hem till sitt land." Gudsordet har genom tiderna gett upphov till politisk konflikt om detta land, och jag har respekt för den. Men detta ord, och många andra ord om Sion, handlar ju om en bild av vår närhet till GUD. Och vår hemkänsla hos GUD. Vår kärlek, och vår förmåga att låta dessa metaforer förvandla oss, våra prioriteringar, vårt liv, oss själva. Bort från de biologiska begränsningar vi ålagt oss själva – till det stora att förvandlas till det vi innerst inne är och ska bli: GUDs kärleksbarn, som ikläder oss herren Kristus, som tar av oss den gamla människan och klär oss i den nya människan. Som förvandlas inifrån och ut. Som vänder hem till sitt land, bosätter sig i GUDs kärleks ljus och blir ett med denna kärlek.

Kärleken är detta provisoriska ord, som möter oss där vi minst anar det. Vi skulle börja varje dag och spegla oss i Bibelbokens vackraste och djupaste text: 1 Kor 13: Kärlekens lov. Och då vi lyfter blicken ser vi att kärleken är det fyrljus som lyser genom hela texten: Ty så älskade GUD..., GUD är kärleken, vad ska kunna skilja oss från Kristi kärlek... Kärleken är förunderlig: dess eget djup definieras av att vara villkorslös, och kan inte köpas, inte säljas. Samtidigt är den omvandlande och saknar alls inte krav. Kärlek rinner inte av som en sås på en fet gås. Den omvandlar själva perspektivet, ja objektet blir subjekt, jag är samtidigt mottagare som givare, den ges till mig som den jag är, men förvandlar mig till den jag blir i kärlekens egen kraft, som inte kräver något men är helt förpliktande.

Rättvisa, synder, frälsning, botgöring, förlåtelse, försoning, rättfärdighet – begreppen står där som pelare i huset, som vetter mot den inre borggården. Det är inget fel på dem: eller läran, eller dogmatiken eller bekännelserna... men det är bara kärleken som förvandlar oss till dom vi ska vara.

Hos Jesus tror jag att detta får gestaltningen av ett barn. De blir förebilder: Bli som detta barn. De var inte etiskt fullgångna, inte kunskapsmässigt fyllda, inte logiskt godkända, men de hade inte förlorat sin förmåga att älska i ett ofullgånget nu, i den stund som förvandlar världen.


Barnets skratt överraskar himlen,
det trillar in över skärselden
som ett sommarregn,
klarnar luften och synen.

Lystern i barnets ögon
berättar om det nu
som förvandlar världen.

Barnets skratt
överraskar
själva himlen.


Det är inte dogmatiken, läran, som bär trons nyckel. Det är kärleken. Det finns hopp för din framtid.




GT-texten för idag: Jeremia kapitel 31, vers 15 - 17
Så säger Herren: Rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt: Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer. Så säger Herren: Hör upp med din klagan, gråt inte mer! Du skall få lön för din möda, säger Herren, de skall återvända från fiendeland. Det finns hopp för din framtid, säger Herren, dina barn skall vända hem till sitt land.