Kanske en juldagspredikan...

Julkrubban finns i berättelsen vi fått av Lukas. Bara hos Lukas. Alla evangelisterna har sin egen väg för att förankra Jesus i hjärtat av den stora berättelsen om GUD och människornas gemensamma väg.

Matteus (han nämner också Betlehem) förankrar sin stora berättelse i Josefs släkttavla: Patriarkerna, David och Salomo pekar mot hjärtat av den stora berättelsen om GUD och människorna.

Markus börjar hos profeterna: Jesaja och Johannes utgör bron till Gamla testamentets berättelse.

Lukas knyter till David – historiens, och GTs, mest berömde kung.

Johannes tar ett eget grepp och knyter an till själva Skapelsen och formulerar den underbara texten om Jesus: I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret. Johannes skriver: Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. Joh 1:16-18

I berättelsen finns alltså den stora, närmast kosmiska, berättelsen: GUD som vänder sitt ansikte till människorna. Men där finns också en speciell innerlighet och närhet, som tränger in under skinnet på oss, framlockad av barnet som tar tag i vårt hjärta: Hjälplöst, bär all framtid i de späda dragen, koncentrerar det mänskliga livet och står och väger så som det sköra livet är. Samtidigt finns där i julberättelsens inre evangelium ett ljud från marginalen som jag tror vi har undervärderat.

Annorlundaheten är en stark ton i evangeliet, med start i krubban – då det inte fanns plats för dem i härbärget.

Vår maktlöshet, eller marginalisering, är evangelisk, men oroar den biologiska drivkraften att vara centrum, ha inflytande och utöva denna påverkan. Församlingen är, redan från början, en rörelse i marginalen. Makten residerade i Rom. I Jerusalem fanns lydstaten och det religiösa etablissemanget men Hebréerbrevets författare skriver: Ty när översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns kropparna utanför lägret. Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Heb 13:11-13

Att tjäna är aldrig helt frivilligt. Mänskligt naturligare är att önska bli tjänad, sedd, uppmärksammad, värderad. Lärjungarna kivades om framtida uppsatthet. Jesus plockade ner deras drömmar, monterade ned dem i gruset: Den som är störst är de andras tjänare. Och för att bevisa det tvättade han lärjungarnas fötter, ett renodlat slavarbete.

I en kultur där barnet var en blivande vuxen, en prototyp för en riktig människa, är det just barnen Jesus placerar som modeller för en äkta människa, en som kan komma GUD nära. Låt barnen komma till mig, sa han. Underifrånperspektivet slår igenom i bild efter bild.

Evangeliet är en motkraft, inte minst i vår tid, då den biologiska identifikationen är så stark: Vi är det vi är, vi ska följa våra inre drömmar, vi påminns om att vi duger, det är mänskligt att fela, osv. Men tron vill något mer med oss. Den vill växt, förvandling och förnyelse. Den nöjer sig inte med att vi är som vi är, den vill att vi ska bli de vi egentligen är (ämnade att vara). Det går utöver, och ibland på tvärs, med det vi har begränsat oss själva till att vara.

Den fattiga kvinnan, med sin närmast löjligt lilla allmosa, blev förebilden. Ingen revisor hade delat Jesu bedömning. I det verkliga livet är det Pengar som betyder något. På sista raden i årsbokslutet räknas inte ören. Utom i Annorlundahetens rike.

Samarierna var inte välsedda, ett slags sekunda judendom med eget berg att tillbedja på, Jerusalems counterpart. Också de blir föredömen i Jesu förkunnelse: Kvinnan vid brunnen, samariern bland leviter och präster på Jerikovägen. Synvinkeln var utanförskapets, Jesus gjorde det till sitt.

Tullmännen profiterade på ockupationen, den tidens Quislingar. Alltid betraktade som svekfullt kollektiv. Jesus visualiserade individerna bland dem, använde en Matteus Levi och närmast demonstrativt gästade han Sackaios i Jeriko. Där fanns dessutom ett berömt Bibeldrama som illustrerade djupet, just där: Liksom Rahav en gång gömde de israeliska spejarna inför återvändandet efter seklerna i Egypten. Även fienden består av trofasta individer.

Ja, hela lärjungaskaran var i grunden en exempelsamling på utanförskap. Ingen mer än Judas kom från Judéen, normaliseringens region, från normaliteten, istället var de alla lantisar från Galiléen. Utanförskapet luktade fisk, och dialekten, och kanske klädseln, avslöjade dem.

Jesu liv kännetecknas av utanförskapet. Utan plats i härbärget, utomäktenskaplig, flykting i Egypten, snickarlärling i Nasaret, utan formell rabbinutbildning (och status)... Så Jesus – fottvättaren – är evangeliets mest centrala bild, och harmonierar väl med både krubban i Betlehem och Korset i Jerusalem. Julevangeliet är en ton som ljuder ur det lilla, det föraktade, det marginaliserade...

GUD möter människan i det totalt oväntade. Det vänder vår blick till marginalen. Vågar vi den synen? Den frågan ställer jag mig varje dag. Varje dag.