Slutorden

VARANDRA TILL TJÄNST


Grågässens
svarta korsvinklar
sträcker över kvällshimlen
utmanar solnedgången
och håller samman
till nästa destination –

den enda nationen.


Det som blir tydligt är mönstret. Som ändå är svårt att upptäcka. Kanske liknar det vågorna som rör sig över oceanen och hela tiden förändras, eller fågelsträcket som ständigt omformas, men håller riktningen. Gässen snattrar hela tiden, för sin egen skull. Och för de andras skull. De rör sig i livets riktning, med magnetfälten nedladdade i sin naturliga gps – på väg mot målet; enskilt och tillsammans.

Embryot till liv rymmer hela livet, som uratomen och fostret, som den goda viljan och som vattenmolekylen håller samman sina atomer, och förenas med alla andra: Lika och olika. Lika olika. Människan är hela tiden embryot till den hon blir. Unikt värdefull för den hon var, är och blir. Upptagen av livet för att vara i livet och bli levande. Samtidigt sitt eget – och andras – Universum. Hela tiden helt. Ett växande helt. Allt i ett, i smått och stort. DNA bär tecknen på helheten, i varje detalj. Finurligt sammanfogat av de detaljer som bär smak av helheten, och helhet som identifieras i detaljer. Som vattenmolekylen som delar sina elektroner i finurlig komplexitet för att hålla ihop en helhet, och vara delar – samtidigt.

Liksom vi har en enda kropp
men många lemmar,
alla med olika uppgifter,
så utgör vi, fast många,
en enda kropp i Kristus,
men var för sig är vi lemmar
som är till för varandra.
Paulus i Romarbrevet 12:4-5