TÄNK SJÄLV

Simon och ekarna

2012-01-26T22:53:00.001+01:00

Krig. Kulturkrockar. Identitetssökandet... Bra skildrat, dock inte högsta betyg.

Tror faktiskt eken är den svagaste aktören. Jag skulle valt ett helt annat språk där. Då hade nyckeln kunnat sättas i fler lås.

Dock rekommenderar jag filmen. Och boken.

Ljög Carin

2012-01-25T11:11:00.001+01:00

Uttalade VU förtroende eller gjorde de inte det, undrar Aftonbladet och redovisar en omröstning, som utföll 9-3, eller nåt.

Vi vet inte vad som är sant. Och eftersom inget ska yppas från VU är det väl per definition inte sant.

Men frågan som inte media begriper är mer grundläggande. Nämligen den om demokrati. En ordförande är ingen anställning. VU är inte arbetsgivare.

Håkan bar på partiets demokratiska uppdrag sitt ordförandemandat, som kongressen givit honom. Två parter kan avsluta detta uppdrag: kongressen och Håkan själv. Inte VU, inte Aftonbladet.

VU kan absolut kritisera ordföranden. Det gjordes säkert. Men avgångsbeslutet låg inte i deras mandat.

Visste alla på fredagskvällen att Håkan skulle avgå? Troligen. Men avgången är man inte förrän man är avgången. Att Carin slog ner blicken vid några svar indikerade att det fanns mer att säga. Men det kunde inte sägas förrän efter 15 på lördagen.

Sossarna

2012-01-22T22:52:00.001+01:00

är inget parti. Det är en rörelse som lyhört och långsiktigt byggt landet under nästan ett sekel. Det har byggts av pragmatism. Nerifrånperspektivet har tonsatt bygget - hålla ihop landet.

Det har gjorts misstag hela tiden. Men den långsiktiga, jämställda, jämlika ambitionen har valt väg.

Kompromissen och det grundläggande människovärdet har burit genom idel nya utmaningar.

Denna i grunden egalitära syn fungerar än, men får inte misstolkas som nivellering.

Vänster-höger, stad-land, unga-äldre, ursvensk-nysvensk: Det är vi tillsammans som bygger landet.

Det var när vi förlorade oss i procentsiffror (akassa, sjukersättning, skattesatser) vi förlorade perspektivet. Metoderna är inte politiken, de är bara jämlikhetens instrument.

Vinst eller inte är inte saken, men trovärdiga gemensamt bevakade ordningar för allas lika rätt och gemensam finansiering är det avgörande.

Medger gärna att den större globala arenan (bla EU) ställer nya krav. Men i grunden måste samma politiska ideal kunna göras globala.

Argumenten måste hämtas i människans lika värde, inte i politiska utopier eller plakatpolitik.

Vi måste få en ledare som ser detta. En vänsterkandidat måste gå till höger (Håkans misstag). En högerkandidat gå till vänster (Monas misstag).

En ledare måste ge utrymme för fler för att täcka en större bredd (Görans misstag).

Då kan den stora amorfa kompromissen bygga ny framtidstro. Det öppna perspektivet som ser hela världen är en förutsättning.

Bibelns dag på söndag.

2012-01-20T07:47:00.001+01:00

Och min predikan i Paulusserien Nu om Breven till Korinth

Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Kristi Jesu apostel, och från vår broder Sosthenes till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Så inleds det första brevet till Korinth. Paulus skriver tillsammans med Sosthenos som hade varit synagogföreståndare i Achaia, utanför Korinth. Det var Paulus som var anklagad – igen. Han hade innan han kom dit nyss tvingats fly från Thessalonike och Beroia. Sedan hade Paulus hållit sitt tal i Aten. Det var en luttrad Paulus som då mötte människorna i Korinth, som blev en livaktig kristen församling. Men det var Sosthenos som drabbades av tumultet då, som synagogföreståndare, nu som medarbetare till Paulus. Den unga kyrkan levde nära sina vänner judarna. Detta skedde under den andra missionsresan.

Nu träffar vi honom några år senare, under tredje missionsresan. Han skriver första brevet (1 Kor) från Efesos (nuvarande Turkiet) och det andra (2 Kor) då han senare är tillbaka i Makedonien, där Thessalonike ligger. Det finns en del som talar för att det kan ha funnits ytterligare ett brev mellan 1 och 2, som vi känner dem. Tidigare hade han skrivit det arga Galaterbrevet, hans mest galanta och pregnanta, och senare, från just Korinth, skriver han det viktiga och avgörande Romarbrevet.

Det verkar som om det gick livligt till i Korinth. Folk var inte sams, de slarvade med ordningen, ingick i olika fraktioner, såg inte till att de fattiga kände sig fullt ut delaktiga vid nattvardsmåltiderna, och de karismatiska gåvorna användes demonstrativt.

Paulus skriver:

När jag kom till er, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er var den korsfäste Kristus. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.

Det är också i dessa brev som vi har orden vi använder varje gång vi dukar nattvardens bord. Och här finns den strålande poetiska texten om kärleken. I samband med begravning citerar vi gärna ur Korinthierbreven för att tala om uppståndelsen och hoppet.

Paulus har också den utförliga undervisningen om Anden och Andens gåvor, och Paulus knyter dem nära till den fungerande församlingen som Kristi kropp – där vi är varandras lemmar, varandra och världen till tjänst.
Jag väljer att lägga tonvikten i den här predikan vid Paulus underbara och poetiska text om kärlek. (1 Kor 13)

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Jag tror att detta inte bara är en vacker text, det är också en viktigare text än vad vi först ser.

Det är den gamle farisén som talar. Av GUDs två mest kännetecknade karakteristika: Rättfärdighet och kärlek, var det utan tvekan Rättfärdigheten som var den mest framträdande. Man såg på GUD genom Torah – lagen. Man kunde hoppas på GUDs förlåtelse och kärlek, men det var Rättfärdigheten som ständigt tog sig till centrum.

Vägen man kände var laggärningar, det var en pliktpåfallande stig.

När nu Paulus faller ut i kärlekens lov ser det ut som om han kontrasterar talet om kärlek mot fromhet eller perfektion eller demonstrativa handlingar – att han talar rätt in i en kaotisk miljö av fromleri, men jag tror att meningen är djupare. Paulus har sett hur GUD vänt på steken, det är inte Rättfärdigheten som människorna ska, eller kan, sträva efter, den ges fullt och komplett av Jesus på korset. Nu handlar hela Paulus arbete i GUDs mission på att göra rätt prioriteringar. Det förvandlande mötet på Damaskusvägen, 20 år tidigare, driver Paulus i den nya tonens riktning – kärleken.

På det sättet kan vi läsa kärnorden som bilden av den mogna kristna människans utmaning. Den har sin rot hos GUD – sådan känner nu Paulus GUD, genom Jesus Messias – och den kan bit för bit bli normerande för människan som lever i tro. Paulus har flyttat hela ansträngningen från vägen fram till GUD, till vandringen från korset tillsammans med Jesus, som var den GUD Paulus älskade, och som älskade Paulus.

Uppbyggnaden av texten liknar förebilden – fariséernas Torah som innehöll 613 bud, 365 negativt formulerade – du skall icke – och 248 positivt formulerade – älska Herren din GUD av hela ditt hjärta. Ett bud om året, ett råd för varje ben i människans kropp – hela lagen hela året för hela människan, som fariséerna sa.

Nu lyfter han fram en kärlekens kortversion som svarar mot hans alldeles nya och nydanande tro.

7 i negativ beskrivning: inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, inte utmanande, inte självisk, brusar inte upp, vill ingen något ont.

7 i positiva ord: tålmodig, god, gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Och däremellan en balanserande rad: Kärleken finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. (Rätten – orätten handlar just om Rättfärdigheten och Rättvisan, båda är begrepp för GUD.)

Med denna poetiska text, placerad mellan hans stora undervisning om nattvarden (11), Andens gåvor (12 med fortsättning i 14) och undervisning om Hoppet och uppståndelsen (15), sorterar Paulus tillvarons hemligheter. (Vi måste läsa GUDs ord i sammanhang.) I Galaterbrevet hade han skrivit den lilla geniala raden: Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag. Och i Romarbrevet som han skulle skriva ägnar han tre kapitel åt att lägga ut denna text om kärleken.

Denna kärlek som på en gång är GUDs, binder oss vid GUD i ömsesidighet och påverkar alla våra relationer.

Texten kan läsas väldigt nära till Jesu ord i bergspredikan, saligprisningarna. Det är Guds Rikes annorlundahet som betonas. Det var det helt nya budskapet som kom med Jesus, han var detta budskap. Dessa ord blickar in i GUDs ansikte, och märker ut stegen för vår vandring.

Jag tror vi kan sluta och börja varje dag i de här orden:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Storm i ankdammen

2012-01-19T21:19:00.001+01:00

Media visar att de har akut IQ-brist. Det finns viktigare frågor än att samlas utanför 68:an!

Problemet är att journalisterna inte vet hur demokratin fungerar. För dem är det en Robinson.

Själva har de aldrig blivit valda, och kan inte förstå dynamiken.

Jag var i grunden mycket positiv till Håkan Juholt då han valdes. Men undrade hur någon vågar. Kravet på en partiledare är sjukt. De ska kunna allt, snabbt. Det är Vemvetmest hela tiden.

Visst har han kanat runt i både sanningen och de skarpa förslagen. Också min tilltro är naggad i kanten.

Men det vi nu ser handlar inte om det. Det är redaktionerna som leker Robinson utan att riskera något. Lena Mellin har skrivit att Juholt avgår idag. Det verkar inte så. Men det kostar henne inget.

Jag står kvar bakom Juholt. Men inte Österberg som helt verkar tappat stilen. Peta honom från VU.

Lassofiolle

2012-01-17T12:12:00.001+01:00

Grunnat en del på ledartrojkan som nu föreslås. Lanserar nu gemensamt namn på dem.

Bredd - bredare än en ensam.

Tre erfarenheter som tillsammans vetter åt många olika håll.

En gemensam uppgift - bana väg för en kyrka som lever i föränderligheten i 8-900 olika situationer runt om i hela landet.

Tror att GUD har en plan.

Ber att de nu ska orka.

Lasse Svensson,

2012-01-16T09:56:00.001+01:00

Sofia Camnerin och Olle Alkholm föreslås till kyrkoledartrojka.

Bra.

Riktigt bra. Jag kunde levt gott mer alla tre i fyrtioårsåldern, och neråt. Men så har inte riktigt läget varit. Olle klok som pudel. Sofia har alla spjäll öppna och utblick mot hela världen, doktorerad, Lasse teamworker - Vet vad han vill men ger plats för andra och har en stark och unik egenskap; har inte ett ständigt självhävdande ego som ställer till det.

Gänget blir bra. Nu kommer det art fladdra i två nät ett tag. Evangelikalnätet som hoppats på Joakim i ensamt majestät. Och Missionare som ännu inte begripit att Missionskyrkan än snart nedlagd.

Ska bli intressant. Gud med dem.

Kopimismen och religionsfriheten

2012-01-09T19:18:00.001+01:00

Det är "min" lagstiftning" som nu debatteras. Jag var sk särskild utredare för lagen om trossamfund (och i fråga om lagen för Svenska kyrkan). Regeringen gick i allt väsentligt på min utrednings förslag. Är kopismen (eller vad de nu kallar sig) ett samfund?Det är en bra fråga. Siewert Öholm ryter emot i Dagen idag. Andra ser det mera som ett skämt. Jag delar just den synpunkten. Vi var medvetna om riskerna. Vi värderade faktiskt riskerna för att enbart Svenska kyrkan (som skulle bli ett registrerat trossamfund genom lagstiftning) skulle befolka detta rättsdefinierande rum ensamma, eller tillsammans med djävulsdyrkare och andra aparta samfund. Den risken fanns. Men vi tog den. Vi hade några goda skäl för det. 1. Trossamfund i Sverige hade sedan tidigare bekymmer med att få sin egen självbild (ytterst sin ecklesiologi) att fungera ihop med svensk lagstiftning. Det gällde särskilt globala samfund som katoliker och metodister med en väl definierad självbild. Andra samfund kunde mer betraktas som föreningar enligt den rättspraxis som fanns. Genom lagstiftningen tillhandahölls en rättslig form som definierades av användarna själva. 2. Samfund med utvecklad egen ecklesiologisk självbild hade tvingats in i knepiga strukturer med bl à stiftelser etc. 3. Den springande punkten är om staten skulle ha rätt att styra, intervenera eller påverka hur trossamfund definierade sig själva. Jag menade att det inte rimligtvis var statens ansvar, snarast den motsatta. Vi formade därför en reglering som byggde på samfundens egen självuppfattning som genom registreringen fick transparens. Dessutom laddade vi inte begreppet registrerat trossamfund med något annat innehåll än just denna självbild som kunde ge rättsverkande status för dem själva. Vigselrätt, statsstöd etc hanteras inom separata regelverk. Liksom andra rättigheter som förenings-, mötesfrihet och yttrandefrihet regleras genom generell lagstiftning. Detta är en viktig principiell lagstiftning. Staten bestämmer inte vad religion är eller hur den definierades. Däremot krävs viss utbredning, en tro, någon form av gudstjänst...Jag tror vi tänkte rätt. Majoriteten av svenska religiösa former finns idag som registrerade trossamfund. Vissa populiatiska grupper försöker driva gäck med lagstiftningen. Vi ville ha en regelbunden aktualitet genom att just firmatecknare skulle redovisas årligen. Det togs bort senare och medför att avregistrering försvårades. Man avser nu att lösa detta. Tänk er alternativet: att staten skulle godkänna trossamfund!

Sjöstedt

2012-01-09T09:17:00.001+01:00

Mild på ytan. En av få som skällt ut mig efter en debatt. Lättkränkt. Enligt media ville han ha delat ledarskap, och var skeptisk till 6timmarskravet. Fick stryk i båda frågorna. Det kallar jag flygande start!Snart skäller han ut dem. Fråga mig.

Jesu dop

2012-01-04T08:12:00.001+01:00

Predikan 120108, Centrumkyrkan, Kållered

I den unga kyrkan var dopet en vattendelare, när man utsåg apostel efter Judas Iskariot var kravet att välja någon som varit med i cirklarna kring Jesus sedan just doptillfället. Valet, och lotten, föll på Mattias. Från vår utgångspunkt var väl den verklige ersättaren snarare Paulus.
Jesu liv innehåller annars ett antal speciella tillfällen som vi nu sätter i samband med det uppdrag som han var sänd in i:
• Födelsen
• Hans ”konfirmation”, som 12-åring i templet
• När han kallar lärjungar
• Dopet
• Förklaringsberget
• Intåget i Jerusalem
• Korset
• Graven
• Himmelsfärden

9 särskilda märkesdagar, men kanske var ingen så tydliga att markera Messiasuppdraget som just den som idag hamnar i strålkastarljuset. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”, säger Jesus till Johannes. Vi finner de jordiska ”kusinerna” som beskriver sitt syskonskap i världen, och över dem en öppen himmel.

Det är en fantastisk scen som Matteus målar: Jordanfloden och flödet av människor som hör allvaret hos Johannes, Jesus ansluter sig och mötet mellan det Gamla Förbundet och det Nya som kommer att skapa en allt större klarhet möts – Johannes och Jesus – på var sida om korset men förenade i uppdraget att gestalta, förkunna och manifestera Förbundet mellan himmel och jord, GUD och människan. Vatten och öppen himmel. Anden som en duva och en röst som bekräftar Jesus som Messias.

I Jesajatexten har vi fått den summariska beskrivningen av det gamla Förbundet, som blickar fram mot det nya. Betoningen skiftar i uttrycken – det gamla med lagen (Torah) och det nya med korset, som ännu inte kommit i sikte – men just nu, i dopets vatten är det enheten i uppdraget som betonas.

Omvändelse, bot och bättring…, Messias och Guds Rike är i antågande, alltsammans vänder människornas blickar mot GUD, som säger detta är min älskade son.

Med Jesu dop följer två begrepp som blir fokus idag: Rättfärdigheten (i Jesajatexten kallas det kort och gott för rätten) och Förbundet (mellan himmel och jord).

Rättfärdigheten är Bibelns verkliga storord. Paulus använder det över 100 ggr i sina brev. Ytterst är detta ord det som beskriver GUD. GUD är rättfärdig och GUD är kärlek. Inga andra begrepp kommer så nära den mest fulländade beskrivningen av GUD.

Rättfärdigheten kan beskrivas som den måttenhet som råder i Förbundet. Den fulländade formen är GUDs, och den utgör därmed vårt mål. GUD uttrycker sin rättfärdighet främst genom sitt löfte om Närvaro – alltifrån Exodus då GUD ledde slavfolket på väg mot sin frihet och det utlovade landet. I den andan tecknas Förbundet. Gamla Testamentets bild tecknas ofta i just sådana Messiasord som vi möter hos Jesaja: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Det är det yttersta Förbundsuttrycket i Bibeln, och det bekräftas genom lagen – Torah. Och det är kring detta uttryck som nu dopet markerar början till den nytydning som kommer med Jesus, ännu tydligare blir det vid korset och graven.

Jesu dop är den särskilda kröningsceremoni som mynnar i Himmelsfärden, ett kors och en grav senare. Det är inte självklart att se Jesu dop i direkt förbindelse med det som blir kyrkans dop. Men jag väljer ändå att se parallellerna, och Jesu dop som en förebild för vårt dop.
Paulus gör 2 utläggningar kring doptemat. (Ytterligare en gång talar han om dopet, och då är det i den fina monoteistiska utläggningen i Efesierbrevet om En är tron, ett är dopet, en är GUD…) I Romarbrevet skriver han:

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Rom 6:3-11

Och i Kolosserbrevet: I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen - det är omskärelsen genom Kristus - när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda. Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Kol 2:11-14

Sammantaget summerar detta hela evangeliet. I det gamla Förbundet hoppades man att nå Rättfärdighet genom att leva enligt Torah – lagen. I det nya ges oss denna Rättfärdighet genom Jesus Messias.

Det kristna livet är en vandring från den Rättfärdighet som GUD ger genom Jesus till den Rättfärdighet som vi till slut erhåller av GUD i döden eller vid Uppståndelsens dag. Vi kan inget göra för att erhålla tillstånd till denna vandring i GUDs rättfärdighet, men vi har mycket att göra för att trimma våra liv att återspegla denna rättfärdighet.

Dopet, och nattvarden, är de sakrament som kyrkan förvaltar för att påminna oss om bandet mellan himmel och jord, om att du och GUD har Livet ihop.

Hela denna evangeliförklaring ligger i dagens korta text. Jesus är knutpunkten för Förbundet, GUD är drivkraften och alltsammans möter oss som människor i vår vandring på jorden med färgskalan från himmelen. Också om oss, och till oss, säger GUD: Detta är mitt älskade barn.

Det gror ett livets ax i våra liv,
med rot hos rättfärdighetens GUD.
Himlen öppen, kärlekens missiv,
som det Nya Livets bud.

Klövsjö när året vaknar

2012-01-03T09:39:00.001+01:00

Gryningsljuset sprider sig. Kvällshögen och Aftonshogna får skimrande ljuskant. Och snön ligger gnistrande vit. (foto Anna Sahlberg)

2012

2012-01-01T15:30:00.001+01:00

har öppnat ögonen.

Här i Klövsjö blåser det in snö i dem. En svepande vind från sydväst, och landskapet blir purvitt av förväntan.

2011

2011-12-30T11:05:00.001+01:00

Ett år att nu sortera.

Arabisk vår - ännu med oklara följder - kan göra det till ett märkesår.

Gemensam framtid - tre kyrkor startar en ny gemensam - kan komma att spela roll för vart svensk kristenhet går. Det kan bli en kyrka bland andra, men kan också bana ny mark, möta människors behov och längtan och tydligare tala och leva i Hemligheten(Ef 1:9), som Paulus säger.

USA fick bita i gräset i ännu ett decennielångt utrikesfiasko. De lär sig aldrig. Ska mota bort extremism i Vietnam, Somalia, Irak, men tvingas återvända hem, med svansen mellan benen. Och många, många tusen har offrat sina liv på ömse sidor.

Håkan Juholt har börjat i svår motvind. Är det året då +100årssagan med det samhällsbyggande partiet tämjdes och placerades på Skansen?

Det helgröna partiet och det delgröna partiet har fått ledare från 80-talet. Kommer det ta oss närmare framtiden och en långsiktigt klokare politik. Eller blir Gustav och Annie som alla andra?

Mitt eget år har präglats av mörker och sårade minnen, och av Paulus. Än har ingen begripit att jag håller på med revolution.

Tiden får visa.

Kom 2012. Gör det bättre!

2011

2011-12-27T17:48:00.001+01:00

lägger sig till ro i runda arkivet. Bättre år har funnits. Men det är ett historiskt år. Som alla år. S har haft det motigt. Arabien ser ljus, men långa vägar återstår. Ekonomismen har fått sig en törn. Men repar sig nog och fortsätter att frossa i ojämlikhet.

Demokratin summerar ris och ros. Diktaturer likaså. Paulus är på frammarsch. Obamas bäst före datum har gått ut. Liksom Putins.

Klimatet får inte support och vi fortsätter att såga den gren som bär oss.

2012 får än bära hoppets flagg.

Ezperanza.

Men varken Chavez, Zapateros eller indianhövdingen har lyckats leverera. Usama och Gadaffi har bitit i gräset. Bara Mugabe kvar. Och Vitryssland.

Verkar inte vara de stora männens tid. Nu får vi hoppas på kvinnorna och kollektiva lösningar. Det kan bara bli bättre.

JULDAGEN 2011

2011-12-24T22:10:00.001+01:00

Hö och strå

Vetekornets man som nådens pant
I Storkungs sagolika utkant
Försänkt bland minnenas då
idag bakom murens ridå.

Var inte rädda - ekade himlens kör
Oron var stor, både mot och för
Herodes, Maria och herdarna skälvde
för Gudens Rättfärdighets välde

Det liknade ingen jordisk stor makt
men tyst, som motsats till storm akt
När GUD intog världen
anades just nya värden

Hö och strå, tidens sekunder
barnet - ett himmelens under
Med evighet intog GUD
de hjärtan som tyngts av bud

Ett nytt evangelium lågade
bara för dem som vågade
gripas av det barnets hand
och föras till kärlekens land.

Förväntan – är inte det julens ord. Jag ser med kluvenhet på barnens uppskruvade väntan. Dels kan den ju inte rimligen sluta i något annat än i besvikelse. Dels blir det, mitt i det materiella överflödet, så oerhört prylfixerat.

Kanske borde man inte ha någon speciell åsikt om detta. Men jag kan inte riktigt låta bli. Och just förväntan är särskilt väl förbunden med julen – inte minst den som vi firar – Betlehemsjulen. GUD blev människa. Detta för oss till det allra känsligaste, och innerligaste, och vackraste av tron som flämtar och brinner i oss alla.

Men låt oss börja med den stora scenen, eller snarare de stora scenerna:

Vi beger oss till Jerusalem. Huvudstaden. Den palestinska provinsens centralort. Herodes tänker vi oss där (fast han kunde lika gärna ha tillbringat julen nere vid kusten i Ceasarea, klimatet är bättre där) där var han också närmare pulsen i den stora världen. Nåväl. Händelserna i Betlehem hade en särskilt förmåga att påverka. Ingen kunde regera Palestina utan att ha ett öga på kung David. Han var visserligen död sedan 8-900 år, men hans Ande levde över alla makthavare – inte minst under den romerska ockupationen kan man lätt föreställa sig hur drömmarna tillbaka till Davids tid lätt kunde erövra utrymme. Orden om Messias kunde närsomhelst tända en brand. Upproret låg aldrig långt borta, och folket närde sina drömmar om ett fritt land, i GUDs hand.

Om stjärntydarna från östern länder frågade efter Judarnas kung, var det tillräckligt för att väcka maktens paranoida skräck för att förlora inflytande. Hos Herodes fanns skräckslagna förväntningar.

Man kan anta att de smittade på det lokala ledarskiktet, som hade att balansera mellan sina egna drömmar och ambitioner och den svårartade gråzonsvandringen mellan de egna idealen och den starka romerska makten. Deras förväntningar kunde slå åt olika håll: drömmen om att få möta Messias, och hotet om konflikt med världens då enda supermakt. Eller uttryckt på ett annat sätt: himlens makt och den jordiska närmade sig kollisionen.

Hur Messiaslängtan såg ut bland folket kan vi inte säkert veta. Men herdarna som hörde om nyheten ute på fälten måste känt in Messiasvibrationerna. Änglakörer hade inte ofta föreställning på ängarna utanför Betlehem. ”Idag har en Frälsare fötts åt er…” med de orden gick de för att se.

Hos Maria hade förväntan byggts under nio månader. Vi kan bara ana hur hennes tankar formade sig i mottagandet. Ett barn, stort nog. Ett himmelens barn – hur kunde man tänka om det?

Tro nu inte att predikan stannar där, i trakten av Jerusalem och Betlehem. Den kommer naturligtvis oss till mötes. Förväntan. Barnet. Frågorna om GUD som blir människa…

Vi är där med trons allra innersta väsen. Tron som vi så ofta gör till vår egen hållning – ställer frågan om vad, hur och rätt vi tror. Jag tror att julnatten säger en stor och viktig sak till oss: Tron är en gåva. Som GUD gav Jesus till människorna, som en hälsning från himlens eviga närvaro, är Jesus det centrum som skapar sammanhanget i våra liv. Mottagandet är helt utan krav, GUD gjorde det och förändrade allt.
Livet med denna livsupplysande gåva är sedan vårt ansvar, tillsammans med den levande Kristus som följer oss, går före oss och med oss.

Det finns förväntan i luften. Tveklöst så. GUD väntar oss, och vi väntar GUD.

Den natten

2011-12-24T05:28:00.001+01:00

kom himlen nära.

Davids stad och en annan tid

2011-12-22T10:53:00.001+01:00

Hö och strå

Vetekornets man som nådens pant
I Storkungens sagostads utkant
Försänkt bland minnenas då
idag bakom murens ridå.

Var inte rädda - ekade himlens här
Oron var stor, både här och där
Herodes, Maria och herdar skälvde
av Gudens Rättfärdighets välde

Det liknade ingen jordiskt stor makt
men tyst, som motsats till storm akt
När GUD intog världen
anades nya värden

Hö och strå, tidens sekunder
barnet - ett himmelens under
Med evighet intog GUD
de hjärtan som tyngts av bud

Ett nytt evangelium lågade
bara för dem som vågade
gripas av det barnets hand
och föras till kärlekens land.

Herrens Moder

2011-12-17T21:50:00.001+01:00

Jul- och musikgudstjänst, systrarna Sjönnemo spelar och sjunger.

Predikan Fjärde Advent 2011, Centrumkyrkan, Kållered.

Ingen före Maria, och knappast någon därefter, har varit så nära GUD.

Därmed är hon vår förebild i övningen att ta emot GUDs gåva, leva med GUD och tjäna GUD.

För mig framstår hennes förmåga att begrunda som den konstart som vi slarvat med i den kristna kyrkan. Hon iakttog GUDs handlande, sparade intrycken i sitt hjärta och formulerade sin tro som lärde henne att leva.
Idag bjuder bibeltexten på ett utsnitt ur Marias lovsång. Den har sin förebild i Psaltarens psalmtexter, och Hanna, Samuels mor sjunger en snarlik lovsång. Den uttrycker hennes tro och blir till gestaltningen av vem GUD är. GUD är den Mäktige, GUDs namn är heligt, liksom hela GUDs handlande med människan är heligt, och GUD visar människan förbarmande. När Jesus trettio år senare summerar Lagen i dispyt med fariséerna gör han det med en snarlik trilogi och talar om kärnan i trons relation: Rätten, eller Rättvisa, barmhärtighet och trohet.

Sedan ger Maria oss sju utsagor om GUDs handlande. Det är en underbar sammanfattning av GUD som vänder sitt ansikte till människorna. Låt oss kort stanna en stund inför vart och en av dessa sju bilder av GUD.

1. GUD har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. GUD ser människan. Oavvänt vänder GUD sin blick till människornas barn. Den Seende guden var GUDs första tydliga egennamn, och det var givit av en kvinna. Kvinnans vittnesbörd i Ordet är starkt, och jag tror inte att trons och kyrkans män har velat släppa fram detta starka budskap som just kvinnor har givit. Detta är den första, starka bilden av det evangelium som föds i den kvinna som är GUDs närmaste bundsförvant på jorden.

2. GUD gör mäktiga verk med sin arm. Här talar Maria precis som Paulus. GUDs verk syns, har alltid varit synligt och utmanar alla dem som blundar för gudsrealiteten i det mänskliga livet. Det finns ingen riktning för våra ögon bort från det GUD gjort och gör. Vi är helt omslutna av GUD. Även om vi blundar hörs pulsen av hjärtslagen i människan, GUDs eviga puls som minner oss om vårt starka band med livet. Ja, inte ens döden för oss bort från GUD. GUD syns i sin Skapelse, skrev Paulus.

3. GUD skingrar dem som har övermodiga planer. Åter är det kvinnans realism som talar. Männen är som pojkar som skrävlar över sin styrka och genialitet. Kvinnan ler i mjugg, hon vet.

4. GUD störtar härskare från deras troner. Inget område var mera dynamiskt och farligt att närma sig. Makten tål inte att någon krafsar på dess uppblåsthet. Rädslan för att stöta sig med kungens absoluta makt var den tidens verkliga terror. Ingen fick andas om en fläck på kungens sköld. Marian spottar på den.

5. GUD upphöjer de ringa. Orden från saligprisningarna hörs också de i Marias lovsång. GUDs ”annorlundahet” kan bara uttryckas i ord som sätter mänskliga värden upp-och-ner. GUD är helt annorlunda, inte minst hotar det makten. Det är Guds Rikes helt annorlunda ordning Maria profeterar om. Bäva må världen om tingens ordningar vänds ut-och-in. Men det är vad Maria ser. Hon anade inte att ett kors var denna annorlunda upphöjdhet, men hon skulle bli varse.

6. GUD mättar de hungriga. Det mest grundläggande behov som Bibeln adresserar är hungern. I Jesu förebildliga bön, Vår Fader, ryms en enda konkret begäran: Vårt dagliga bröd. Ytterst är det inte främst ett livsmedel, utan bilden av ett liv, som ber om nåd att få leva ännu en dag; Brödet för dagen. Det bröd som skänker ännu en dag. Mer kan vi inte överblicka, mer kan vi inte be om.

7. GUD skickar bort de rika, tomhänta. Det är ett förfärligt ord, och Maria är inte ensam om att antyda det. Skickar GUD bort någon enda? Vi vet inte det. Men om det är några som lever farligt är det maktens män, de uppblåsta, de rika och de skenbart fromma. De som har så att de klarar sig utan att vara beroende. De som kan unna sig lyxen att tro att livet kan levas på andra betingelser än av och ur GUDs hand.

Maria är förvånansvärt samstämmig med det som Jesus, ännu bara ett embryo till liv, skulle komma att förkunna, leva i och dö för. Hennes lovsång är det skiraste och tydligaste evangelium. Hon hade snuddat vid GUD, som hade rört henne, och hon var på människans resa från den lilla självupptagna gropen in i den stora famn som öppnade för hela världen och GUDs skapande och omskapande förmåga.

Vi vet strängt taget ingenting om Lukas källa till Marias lovsång. Men oavsett det är det ett stycke av det mest klockrena evangelium.

Maria såg en ny värld. Vad ser vi?

Reklamteve föraktar tittarna

2011-12-16T22:32:00.001+01:00

De bryr sig bara om sina annonsörer. Tror de att de kan sälja annonser till kanaler som ingen ser? Eller bluffar de med tittarsiffrorna?

TV4-film visar närmare slutscener mitt under pågående film. Hjärnan frånkopplad. Plånboken inkopplad.

Sportkanalerna bryter mitt i avgörande skeden. Reportrarna bryts mitt i meningar.

Vi tittare: Är vi bara siffror för annonsförsäljningen?

Jag har försökt diskutera detta med både tevekanaler och reklamköpare. De svarar inte ens på mail.

Förakt. Hur länge står vi ut?

Dags för respekt. Det borde gå lösa med både hänsyn till reklamköpare och tittare.

Jag noterar nu vilka som lurars köpa föraktreklam. Kommer inte att handla av er:

Siba
Synsam
ICA
M fl

Diktatorn, den arabiska våren och konservatismen

2011-12-14T08:15:00.001+01:00

Vi har nu sett hur de despotiska regimerna vittrat i Nordafrika och på den arabiska kärnkontinenten.

Regimer som balanserat på det skakiga samarbetet mellan arabländerna och USA. Det enda som i grunden hållit dem under armarna är makten i sig. Och konflikten med Israel.

Allt balanserande på den smala barrikaden mellan ytterligheterna.

Nu går folken till valurnorna. Militären skramlar med vapenhylsorna, jag tror ingen riktigt vet hur situationen ska hanteras. Men folken ser ut att välja religiöst. Och man undrar hur de tror att det ska gynna demokratin?

Detta fascinerar och oroar, på en gång. Religionens, eller om det är traditionens, makt är stark.

Man undrar: är tron så stark, eller är det något annat vi ser?

Kan detta urgamla grepp, som liknar europeisk medeltid, hålla greppet mitt i Twittergenerationen?

Vi kommer att lära oss mycket om Människan under de kommande månaderna. För inte längtar vi väl tillbaka till despoterna? Det är väl bara Bildt (och Persson) som värnar stabiliteten...

Newt Gingrich

2011-12-11T20:40:00.001+01:00

rycker närmare. Har inte bestämt mig för om det är bra. Men inte kan väl jänkarna välja honom? Fast om dom vet man väl aldrig.

En står på scenen och slår vad om 10000 dollar. En säger att palestinierna inte finns. Vad har detta land gjort för ont?

De första tog just bussen...

2011-12-08T17:45:00.001+01:00

Längtan efter riket

2011-12-07T08:48:00.001+01:00

Från idag finns min bok att köpa/beställa i Centrumkyrkan Kållered.

Knuten till boken, och omläsningen av Paulus, kyrkan och Bibeln, finns nu en hemsida:http://lasailivet.blogspot.com/

Boken kostar 100:- och portot blir 24 eller 36 kr beroende på hur vi får till envelopet.

Beställ per mail pa.sahlberg@gmail.com

Jag önskar meningsfull läsning, och en förnyad läsning av Paulus.

Guds rike är nära.

2011-12-03T19:18:00.001+01:00

Nu bättre korrekturläst:

Andra advent 2011 GUDS RIKE ÄR NÄRA

Tiden är inne, Guds rike är nära, Omvänd er och tro på budskapet. Detta är ett av kyrkoårets mest kortfattade och koncentrerade budskap. Men samtidigt det mest översiktliga av alla. Inga dimension av Bibelns och kyrkans tro ligger i skugga för detta tema och denna text. Guds rike och himmelriket är synonymer. Det rör himlen, därmed Gud, det är ett rike, ett kungarike. Det är dags.

Dags för vad?

Orden talas in i tiden både av Johannes döparen och av Jesus själv. I Markus evangelium är det som en sammanfattning av hela budskapet, det är det glada budskapet för en hel värld. Var det lättare att begripa då, än nu? Det verkar faktiskt inte så. Fastän Jesus gav bilderna av Gud alldeles påtagligt och nära människorna, och vi i efterhand läser dem som så tydliga vittnesbörd var det svårt då, och svårt nu, att verkligen begripa, och förhålla sig till himlen som så bokstavligen hade landat.

I det lilla landet i det innersta av Medelhavet fanns en vana vid att höra Guds röst. Templet var den ständiga påminnelsen – en bild av Gud mitt i världen. Profetröster hade talat allvar med folket de senaste 8-900 åren. Gud var inte långt borta från någon enda av dem.

Tiden är inte tid i allmänhet, som en kalender eller klocka. Det är mer tillfället – det är dags, säger vi väl på svenska. I den ortodoxa kyrkotraditionen börjar gudstjänsten med att en diakon säger: "Nu är det dags för Kristus att verka.” Nu är tiden då Herren verkar. I den andan samlas också vi till gudstjänst, och dukar Herrens bord. Den Stora gong-gongen slår: Nu är Guds tid.

För judarna som hörde detta kom nog främst bilden av att Guds stora dag var nära. Men just denna speciella dag var så förknippad med bilder, närmast överlastad, som ett julsmyckat hem som nära brister av symboler och laddningar.

I min bok om Paulus som kommer ut den närmaste veckan är just detta moment laddat med Bibelns bilder: Adam och Eva som delade trädgård med Gud, eller Abraham som hör Guds stora löfte, som han tog emot i tro. Eller när Mose tar emot budorden som det skriftliga kontraktet på det Förbund som Gud lovade människorna. Gud lovade sin närvaro, Gud hade lett dem ut ur slaveriet i Egypten, "som en eldstod om dagen och som en molnstod om natten." Och folket lovade att allt vad Herren har sagt vill vi göra. Gud var med sitt folk och folket följde sin Gud. United! Himlen och jorden var förenade.

Dessa bilder ur historien, och Förbundsarken och templet, var de mest konkreta tecknen på denna tid – Gud var nära och människorna harmonierade med Gud. Denna gudomliga närvaro var helighet. Rättfärdighetens Gud var den Sol som skapade skuggor på marken, människorna kände sina brister då de stod inför Rättfärdighetens spegel.

Tiden förknippades med Domen, då Rättfärdighetens Gud satt på sin tron och värderade världen. Därmed var det en tid av allvar – omvändelse och dop – som var Johannes döparens budskap:

Gör bättring, omvänd er.

Messias skulle komma, Guds dom skulle upprätta de trogna, och världen som avvisat Gud skulle dömas. Gud kopplade åter greppet. Förbundet vitaliserades. Allt vad Herren har sagt ska vi göra – som folket hade sagt.

Vad folket då inte visste, men som låg inbäddat i budskapet om Jesus Messias, Guds Son, var att det kors som snart skulle köras ner i marken var Guds kärleks märke, och Gud skulle se på människorna genom korset. Den omöjliga resan, att hålla och leva med buden, hade nesligen misslyckats hos människorna. Men Gud kom med sin nåd och dömer enligt förbundet men uttalar Rättfärdighetens dom genom Jesus Kristus.

Det var detta nya som låg i att Tiden var inne. Gud hade närmat sig sin värld på ett alldeles nytt sätt, och därefter såg hela världen annorlunda ut – för Gud såg på den genom sitt kors. Guds rike är nära. Ja, i detta ögonblick var det så nära att det kunde ses och höras genom Jesus. Men inte förrän efter korset och graven gavs det full tydning. Paulus knyter an till denna särskilda tid:

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Rom 5:6

I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. Ef 1:7-10

… när tiden var inne gjorde han sitt ord känt för alla genom den förkunnelse som har anförtrotts mig enligt Guds, vår frälsares, befallning… Tit 1:3

Vi följer Jesus och lärjungarna fram till korset, en hel del av den nya dramatiska tiden kommer i sikte. Men det är inte förrän efter Påsk som det blir riktigt tydligt, och det läser vi framförallt med Paulus. Så vi följer Jesus fram till korset, och Paulus därifrån.

Rättfärdighetens dom kan uttalas när Jesus gav sitt liv på korset, det nya livet börjar när Jesus står upp ut graven. Det är Tiden i Nya testamentets läsning. Och detta nya liv adresserar nu världen: var som ett barn, den som är störst är de andas tjänare, man kan inte tjäna två herrar, vänd andra kinden till, saliga de som skapar fred…

Detta är bilden av Riket – ett helt annorlunda rike.

Omvänd er och tro på evangelium. Jesus, det nya rikets kung, visade oss vägen, kärleken, freden, och saligheten. Det är ingen fast destination, den utmanar ständigt till ett liv som för oss allt närmare Guds eget hjärta.

När kung Agrippa lyssnat till Paulus försvarstal säger kungen:

"Det går fort för dig att få mig till kristen." – "Fort eller långsamt", svarade Paulus, "Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag - men utan de här bojorna." Apg 26:28-29

Denna nästan stöddiga kommentar är på ett sätt typisk för Paulus, men jag tror inte han var en stöddig person, däremot väldigt övertygad, och han hade blivit ett med sitt budskap.

Paulus visste att det han sa inte var ett mått på sin egen perfektion, men på Guds totala ingripande i hans liv genom allt det som Jesus hade burit in i världen.

Omvänd er och tro på budskapet.

Det är vad som gäller för oss. Tiden är inne, Guds rike är nära. Vi firar att vara med i kung Jesu helt annorlunda följe.

Guds rike är nära

2011-12-03T18:54:00.001+01:00

Predikan söndag Andra advent 2011, Centrumkyrkan, Kållered. 11oo Gtj m nattvard, Taizesånger.

Tiden är inne, Guds rike är nära, Omvänd er och tro på budskapet. Detta är ett av kyrkoårets mest kortfattade och koncentrerade budskap. Men samtidigt det mest översiktliga av alla. Inga dimension av Bibelns och kyrkans tro ligger i skugga för detta tema och denna text. Guds rike och himmelriket är synonymer. Det rör himlen, därmed Gud, det är ett rike, ett kungarike. Det är dags.

Dags för vad?

Orden talas in i tiden både av Johannes döparen och av Jesus själv. I Markus evangelium är det som en sammanfattning av hela budskapet, det är det glada budskapet för en hel värld. Var det lättare att begripa då, än nu? Det verkar faktiskt inte så. Fastän Jesus gav bilderna av Gud alldeles påtagligt och nära människorna, och vi i efterhand läser dem som så tydliga vittnesbörd var det svårt då, och svårt nu, att verkligen begripa, och förhålla sig till himlen som så bokstavligen hade landat.

Det lilla landet i det innersta av Medelhavet fanns en vana vid att höra Guds röst. Templet var den ständiga påminnelsen – en bild av Gud mitt i världen. Profetröster hade talat allvar med folket de senaste 8-900 åren. Gud var inte långt borta från någon enda av dem.

Tiden är inte tid i allmänhet, som en kalender eller klocka. Det är mer tillfället – det är dags, säger vi väl på svenska. I den ortodoxa kyrkotraditionen börjar gudstjänsten med att en diakon säger: Nu är det dags för Kristus att verka.” Nu är tiden då Herren verkar. I den andan samlas också vi till gudstjänst, och dukar Herrens bord. Den Stora gong-gongen slår: Nu är Guds tid.
För judarna som hörde detta kom nog främst bilden av att Guds stora dag var nära. Men just denna speciella dag var så förknippad med bilder, närmast överlastad, som ett julsmyckat hem som nära brister av symboler och laddningar.

I min bok om Paulus som kommer ut den närmaste veckan är just detta moment laddat med Bibelns bilder: Adam och Eva som delade trädgård med Gud, eller Abraham som hör Guds stora löfte, som han tog emot i tro. Eller när Mose tar emot budorden som det skriftliga kontraktet på det Förbund som Gud lovade människorna. Gud lovade sin närvaro, Gud hade lett dem ut ur slaveriet i Egypten, som en eldstod om dagen och som en molnstod om natten. Och folket lovade att allt vad Herren har sagt vill vi göra. Gud var med sitt folk och folket följde sin Gud. United! Himlen och jorden var förenade.

Dessa bilder ur historien, och Förbundsarken och templet var de mest konkreta tecknen på denna tid – Gud var nära och människorna harmonierade med Gud. Denna gudomliga närvaro var helighet. Rättfärdighetens Gud var den Sol som skapade skuggor på marken, människorna kände sina brister då de stod inför Rättfärdighetens spegel.
Tiden förknippades med Domen, då Rättfärdighetens Gud satt på sin tron och värderade världen. Därmed var det en tid av allvar – omvändelse och dop – som var Johannes döparens budskap: Gör bättring, omvänd er. Messias skulle komma, Guds dom skulle upprätta de trogna, och världen som avvisat Gud skulle dömas. Gud kopplade åter greppet.

Förbundet vitaliserades. Allt vad Herren har sagt ska vi göra – som folket hade sagt.

Vad folket då inte visste, men som låg inbäddat i budskapet om Jesus Messias, Guds Son, att det kors som snart skulle köras ner i marken var Guds kärleks märke, och Gud skulle se på människorna genom korset. Den omöjliga resan att hålla och leva med buden hade nesligen misslyckats hos människorna. Men Gud kom med sin nåd och dömer enligt förbundet men uttalar Rättfärdighetens dom genom Jesus Kristus.

Det var detta nya som låg i att Tiden var inne. Gud hade närmat sig sin värld på ett alldeles nytt sätt, och därefter såg hela världen annorlunda ut – för Gud såg på den genom sitt kors. Guds rike är nära. Ja, i detta ögonblick var det så nära att det kunde ses och höras genom Jesus. Men inte förrän efter korset och graven gavs det full tydning. Paulus knyter an till denna särskilda tid:

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Rom 5:6

I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. Ef 1:7-10

… när tiden var inne gjorde han sitt ord känt för alla genom den förkunnelse som har anförtrotts mig enligt Guds, vår frälsares, befallning… Tit 1:3

Vi följer Jesus och lärjungarna fram till korset, en hel del av den nya dramatiska tiden kommer i sikte. Men det är inte förrän efter Påsk som det blir riktigt tydligt, och det läser vi framförallt med Paulus. Så vi följer Jesus fram till korset, och Paulus därifrån.

Rättfärdighetens dom kan uttalas när Jesus gav sitt liv på korset, det nya livet börjar när Jesus står upp ut graven. Det är Tiden i Nya testamentets läsning. Och detta nya liv adresserar nu världen: var som ett barn, den som är störst är de andas tjänare, man kan inte tjäna två herrar, vänd andra kinden till, saliga de som skapar fred…

Detta är bilden av Riket – ett helt annorlunda rike.

Omvänd er och tro på evangelium. Jesus visade oss vägen, kärleken, och freden, och saligheten är ingen fast destination, den utmanar ständigt till ett liv som för oss allt närmare Guds eget hjärta.

När kung Agrippa lyssnat till Paulus försvarstal säger kungen:
"Det går fort för dig att få mig till kristen." – "Fort eller långsamt", svarade Paulus, "Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag - men utan de här bojorna." Apg 26:28-29

Denna nästan stöddiga kommentar är på ett sätt typisk för Paulus, men jag tror inte han var en stöddig person, däremot väldigt övertygad, och han hade blivit ett med sitt budskap.

Paulus visste att det han sa inte var ett mått på hans egen perfektion, men på Guds totala ingripande i hans liv genom det som Jesus hade burit in i världen.
Omvänd er och tro på budskapet.

Det är vad som gäller för oss. Tiden är inne, Guds rike är nära.

Kyrkoledaracet

2011-12-02T18:00:00.001+01:00

GF:s styrelse/rekryteringsgruppen minskar nu startfältet till 5 (från 14).

En kvinna. 2(3?) över femtio, 4 SMKare. 4 fr storstadsregion, 3 (4) centralt anställda.

Nja.

Kolla här: http://gemensamframtid.se/

NeXT Friday blir det publik Internet-Hearing.

Vi har de vi har. Jesus rekryterade 12 men fick bäst utdelning på nr 14.

Inte lätt det här. Kul att det finns folk som vågar. Ber för er!

Snart kommer min bok från trycket

2011-12-01T11:07:00.001+01:00

Då kommer Paulusfrågor hanteras på min bibelblogg: läsa i livet. http://lasailivet.blogspot.com/

Som gjorts om till en blogg om Längtan efter Riket.

Uppdateringar där syns i blogglistan till höger på den här bloggen.

Redan nu finns en artikel av mer spekulativt slag om Paulus tankar kring Damaskusvägen, som inte platsade i boken. Du finner den i en lång vänsterspalt.

Senare kommer en om förbund och/eller försoning. En kritisk genomgång av några centrala texter hos Paulus och kyrkans mera romerska rättstolkning.

Boken kan beställas hos mig. Den är tunn, och kan läsas snabbt, men också långsamt med Bibeln bredvid. Jag kommer att marknadsföra den med: 8 öre i timmen! Om du läser lika långsamt som jag har skrivit.

Startar du en samtalsgrupp betalar du bara 4 öre i timmen.

Beställ nu så har du den till jul.

Mail: pa.sahlberg@gmail.com

Eller per tfn 070 50914 36.

(100:- för en, 150:- för två, 200:- för tre. 250:- för fem, därefter 50:-, porto tillkommer. Det finns en enkel studieplan för 5 samlingar som följer ett urval av kapitel)

Paulus guidade mig till fördjupad, och omprövad tro. Hur blir det för dig?

Goda helger!

Jesus Messias, Konungen

2011-11-26T07:17:00.001+01:00

Predikan: Första Advent 2011, Centrumkyrkan, Kållered

Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett
folk som har orena läppar
och mina ögon har sett Konungen,
Herren Sebaot.

Profeten Jesaja berättar om sin kallelse. Som alla stora kallelser i Bibeln var det motspänstiga kandidater som GUD kallade. Uppdraget var för stort, och de egna bristerna för påfallande. Så möter vi dem; Mose, Jesaja, Paulus…

De anade vidden, kunde inte se sig själva i den rollen, men rustades för tjänst. Den började i elden; den brinnande busken, de glödande kolen som bildligen renade Jesaja och det strålande ljussken som vände på Saul/Paulus livsbana. Mina ögon har sett Konungen, sa Jesaja.

GUD är vår klippa,
GUDs verk är utan brist,
GUDs vägar alltid de rätta,
GUD är en trofast GUD, fri från allt ont,
rättfärdig och rättvis.

Sa Mose när höll sitt stora avskedstal till sitt folk. Jesaja och Mose – båda hade en tydlig bild av sin uppdragsgivare. Också Paulus var övertygad om att det stora uppdrag han fick var att tjäna himlens och jordens kung.
... och från dem kommer Kristus som människa,
han som är över allting,
gud, välsignad i evighet, amen.

Denna massiva bild av konungen är Första Adventets Kristus. Jag skulle vilja att vi fick syn på denna bild idag. Inte bara stanna vid Palmsöndagens bilder av kungen som rider in i Jerusalem, utan också den Kung som med sitt Rike kommit till världen, har kommit och kommer att komma. Vi är liksom i den regentlängd som börjar och slutar med Kristus, Jesus Messias. Han kom, ridande på en åsna. Somliga anade vibrationerna från en levande GUD, andra såg ett närmast patetiskt följe som intog huvudstaden. Vi vet vad detta kommande var från – han lämnar sin tron av kristall, vad det innebar med en GUD som blev människa, och vi vet vart det slutade: kors, uppståndelse och himmelsfärd.

Adventet förkunnar Ett Nådens År. Det är bilden av Jubelåret, återställelsens tid, en bild av tiden då GUD blir allt i alla. Det är en försmak av den dag Paulus anade, Jesus Messias blir allt i alla, men han visste att man nu bara såg som i en spegel:
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild;
då skall vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad;
då skall den bli fullständig
som Guds kunskap om mig.
Detta tema får inte fart i våra kyrkor. Antingen blir det ett spekulativt dansande kring framtiden, då GUD griper in, eller så förtigs denna verklighet. Jag skulle önska att vi fick syn på den. På samma sätt som GUD fyllde det stora tomrummet med sin Skapelse, ett universum av GUDs godaste tankar för allt levande, framväxt ur GUDs skaparhänder, finns denna universella dag där slutligen allt åter ryms i GUDs hand. Det onda är nedkämpat och själva livsmeningen i mötet med Den Verkligt Levande blir tydligt för oss.

Detta är adventets stora meningsskapande verklighet. Vi hyllar konungen idag. Det är inte en kung som vänder blad när det hettar till, inte en kung som ska hyllas av ett lätt fjantigt hov, eller roas av hovnarrar. Det en helt annorlunda kung i ett helt annorlunda Rike. När och hur behöver vi inte spekulera i. Bilen av Jesus Messias som rider in i Jerusalem är på en gång någon som skapar rubriker och hyllningar, men också undringar. Det finns en ton av det alldeles nya i denne kung. Han tvättar lärjungars fötter, ser barnen och kvinnorna, talar väl om fienden…

Om detta är jordens nye kung, vad innebär det för hans folk?
Detta är en stark ton i vårt budskap: GUD finns före allting, finns i allting och sluter sin hand om allting. Det är den kristna tron. Den är inte banal på så sätt att GUD skapar genvägar för oss i livet. Inte alls. Här lever vi i vedermödan eller förgängelsens tid. Kanske har ingen tid, så fylld av prylar, varit så bemängd med förgängelse. GUD är inte bara Skapelsens GUD, inte bara barnet som föddes i Betlehem, eller bara Messias som dog och uppstod. GUD är också varje framtids GUD.

Vartåt vi blickar – i historien, i livet och in i framtiden – överallt ser vi GUD. Detta är tron – den träder oss på den tråd som famnar hela tillvaron. Det är inte detaljlösningarna som är vår tros innersta kärna – inte GUD som fixaren – men det stora sammanhang som vi är en del av. Välsignad vare han som kommer, Hosianna. Tänk när vi kan säga som Jesaja (och vi kan säga det redan nu). Jag har sett Konungen! Gå Sion din konung att möta… Han kommer i makt att regera, tills GUD uti alla blir allt.

Det är inte bara en klämkäck psalm i adventstider. Den är vår korta, jordiska utsiktspunkts stora sång, den och andra, som röjer vår världsbild. Konung förutan like. Granne med våra korta, och självupptagna liv, bor den Helige. Skapelsehanden, frälsarhanden och evighetens hand håller oss i vår hand.
Amen.

Palle, min vän

2011-11-22T08:48:00.001+01:00

Allt talar just nu för att jag trycker på tryckknappen. Jag hoppas på läsning. Att min bok leder in i läsning av Paulus och ett rejält samtal om tro. Det söker sig bakåt. Till Bibelns värld och GUDs stora tilltal genom Jesus. Genom kyrkans historia och ett antal tydningar, och omläsningar vi måste våga diskutera. Ord som blivit stora har spelat sin roll. Men spelar de samma roll idag? Tänker mest på delvis "utombibliska" begrepp som försoning, allsmäktig, arvsynd. Man måste erinra sig att ord har en hemvist. Och detta hem förändras över tid.

Räknar med möjligheten till ett djupnande samtal maa omläsningen med Paulus som guide.

Lite ilska kan göra nytta.

Omläsning med Paulus som guide

2011-11-17T08:57:00.001+01:00

Jag trycker snart. Min nye idol är
Paulus. Tycker han fått sova i ro länge nog. Nu talar vi vitalisering.

Har inbjudit till Hearing på måndag (21 nov). Två samlingar med kaffe och bulle i Centrumkyrkan, Kållered. Kl 15-17 och/eller 18-20. (meddela gärna om du kommer: 031 7952900 eller pa.sahlberg@gmail.com)

Jag ger en kort översikt, 124 s introduktion till en omläsning med Paulus som guide, sedan samtal.

Sen trycker jag.

Lagom till jul (hoppas jag) finns den lilla boken vars främsta förtjänst är att den inbjuder till ett djupsamtal om tro och liv.

Jag menar att reformationen står för dörren, såna brukar börja med Romarbrevet!

Jag kommer sedan gärna till din församling/grupp/mötesplats för att i lämplig form fortsätta samtalet.

Jag skulle nog säga att trappan är den centrala och utmanande bilden. (kryptiskt? Kom och hör!)

Paradigm

2011-11-16T09:57:00.001+01:00

Inte ofta man får syn på skiftet. När Colombus åkte iväg var jorden platt, när han kom hem var den rund.

Hos Paulus är det lika tydligt. På ena sidan korset ser världen ut på ett sätt, på den andra sidan är allt annorlunda.

Det som nu bekymrar mig mest är att kristna stannat på bortsidan och mest liknar dåliga kopior av fariséerna.

Om någon orkar läsa min lilla bok kommer de att bli lika omskakade som jag. (Men så trodde nog Paulus också efter Galaterbrevet.)

Tror att ett allvarligt felgrepp är att vi inte lyckats skilja mellan den mänskliga naturen och de dagliga val vi har att göra. GUD klassade inte ut "Adam och Eva" för deras mänskliga värde. De var GUDs skapelse även utanför Eden. Men deras natur behövde en renovering. De fick vänta tills korset slogs ner i backen.

"men nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig" sa Palle.

GUD ser på oss genom korset

2011-11-12T20:02:00.001+01:00

Det är den mest adekvata sammanfattningen av Paulus. Han hade gjort sin resa, och sin hemläxa. Grundligt.

Korset blir den nya brytpunkten. Före korset hade världen ett utseende. Efter ett helt annat. Vi har gjort som galaterna (som jag talar om i morgon i Kållered) och helgarderat. Tagit lite här och lite där.

Detta mishmash är inte kristen tro à la Paulus.

"om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus." Gal 5:2

Ingen nytta alls... Det är raka puckar.

Rättfärdigheten, tron, nåden, frälsningen är GUDs insats. Paulus murar den nya plattformen. Till alla.

Det är sen det svåra kommer. Men då går vi med GUD. Eller som Palle säger: "i Kristus".

Paulus har möblerat om. Totalt. På 2000 år har det inte sjunkit in.

Ofattbart.

Galaterbrevet

2011-11-09T23:35:00.001+01:00

Kul med en förbannad apostel. Paulus i toppform. Undrar om inte det är Petrus han skäller på i hela brevet. Och så den ljuvliga texten i Gal 2:16-21. Evangelium i kortformat. Och slutorden. Bär varandras bördor. Kan inte bli mer dramatiskt.

Dessutom hävdar han att inte tog lärdom från någon levande på fjorton år. Utom 2 v med Petrus. Man kan bara älska en sån gubbe. Det är bättre de skär bort alltsammans. Det är en sågning av format.

Palle i slag. Predikan på söndag. Nu gäller det att begränsa sig. Annars får de en 127 sidors predikan. Bäva månde folket.

Galaterbrevet rekommenderas. Läs det. OBS att han arg för att de vill återvända till judisk tros grunddrag - säger den gamle farisén. Omprövningens Mästare.

Adam

2011-11-07T03:53:00.001+01:00

Var odödlig och hade ingen kunskap om gott och ont...

Låter som vilken tonåring som helst.

Helgonen

2011-11-05T08:47:00.001+01:00

Predikan i Centrumkyrkan idag.

Helgonen

Människor har sina goda sidor, och en del dåliga. Verkar som om det gäller de helgon jag känner, också. Ett sovande barn är helgonlikt, fastän det kan ha stormat rejält omkring det timmarna tidigare. Döden är annars normalt en förutsättning för helgonskap. Martyrdöden har varit den säkra vägen till helgonskap. Om inte det skett gäller att man kan påvisa mirakel. Det är först i döden som de goda sidorna inte hinns upp av de mindre goda.
Undrar varför vi behöver dem, helgonen? Är det bara en minnesförklaring, eller finns där något annat? En process mot helgonstatus är ju numera rätt reglerad. Fyra steg för helgon:
• Guds tjänare
• Vördnadsvärd
• Saligförklaring
• Kanonisering, sedan 1170 bara av påven
(I Ortodoxa kyrkan kan det ske mera lokalt)
Svenska helgon: Elin av Skövde 1164 och heliga Birgitta 1391.

Jag tror att det här med helgon är lite feltänkt. Att minnas någon är inte fel, helgon är på sätt och vis en staty, personen blir fastnaglad i marken och kan ses och berättas om för generationer som kommer. Men risken är att fokus hamnar fel.

Människan blir liksom inte fri från frågan om den goda gärningen. Det var ju Jesu centrala konflikt med fariséerna i Bibeln. En lagrättfärdighet ansågs av dem bana väg för GUDs stora dag – dagen då GUD blir allt i alla. Genom Paulus har vi förstått att hans erfarenhet sa honom att lagen inte räcker fram, för människan klarar inte sin del. Det är där han ser GUDs rättfärdighet genom Jesus som dött på korset och uppstått ur graven. Kort sammanfattat kan man beskriva tron i det Nya testamentet så här: Goda gärningar leder inte fram till GUD, men ur tron på GUD kan goda gärningar blomma.
Hos Paulus är Abraham en nyckelperson – Abraham trodde på (litade på) GUDs löfte, tog emot det i tro, och det räknades honom som rättfärdighet. Man kan säga att det var dåliga odds för Abraham att bli många folks stamfar – barnlös som han var i det skedet. Men han tog emot löftet i tro.
Problemet med helgonen är att de tenderar att dra vår blick till den goda gärningen, och helgonens liv och mirakel. Men borde först dra vår blick till GUD. Om detta var egentligen fariséer och Jesus överens. Goda gärningar pekade mot GUD, Jesus säger: Så att människor ser era goda gärningar och prisar GUD.
Abraham blev rättfärdig av tro, inte goda gärningar, menar alltså Paulus.

Helgon balanserar på en skarp egg. På ena sidan goda gärningar som kvalificerar till gemenskap med GUD, på andra sidan tron på GUD som föder goda gärningar. Det är inte lätt att se skillnaden.
Mose går upp från Moabs hedar och blickar in i landet som han nu under fyrtio år varit på väg till med sitt folk, en gång slavar i Egypten, nu ett fritt folk som skulle få ett land. Han fick inte komma in, hade brustit i tilliten till GUD. Men han var inte ensam om det. Generationer av slavar hade bytts ut till ökenfödda generationer som skulle bli ett folk. Bara Kaleb och Josua var både utvandrare och invandrare. Bilden är de tolv stammarna som i tro blir ett fritt folk. GUD hade varit med dem – som en eldstod om natten och en molnstod om dagen. Och de hade försörjts av vaktlar och manna. Därute i öknen hade de signerat förbundet med GUD, Lagen hade blivit given och folket hade sagt: Allt vad Herren har sagt vill vi göra…
Det är kring denna löftesrelation som resten av Bibeln roterar. Lagen – Lydnad – Landet. Mot den sätter sedan Paulus, efter sitt möte med Jesus på Damaskusvägen, Löftet – Tro – Rättfärdighet.
Vi kommer att ägna oss åt detta nästa söndag då vi talar vidare om Paulus, då med Galaterbrevet som vår källa.
Men jag vill redan nu peka på dessa två skilda paradigm. De är inte främst motsatser, men lägger betoningen så olika att det är som två olika språk. Och vi ställer till det för oss när vi blandar språken, om vi inte vet vad vi gör.
Helgonen är ett sådant språkligt uttrycksmedel. De riskerar att mer peka på den goda gärningen på väg mot rättfärdighet än att peka på tron på GUD som föder gärningar.
Denna ”helgonens balansgång” kan uppfattas som hårklyveri. En god gärning är väl en god gärning. Absolut. Men gärningsläran som idé, tanken på goda gärningar som en valuta för vilken vi samlar poäng och köper oss en tillhörighet, är i grunden så problematisk.

Helgon är människor som i sina liv visar att GUD lever, sa Nathan Söderblom. Det är samma fokus som jag försöker beskriva, det som gör mig lite kluven till helgonen.
Helgonen är som vägvisare, och deras liv pekar på GUD. Inte främst som vittnesbörd om att GUD finns, men på den levande GUD som Paulus kunde formulera i orden som kommer tillbaka vid nattvardsbordet: Det är i GUD som vi lever, rör oss och är till.
Den kristna tro hanterar inte i första hand frågan om GUD finns, men hur livet i GUD ser ut.

Löftet – är själva förankringen hos GUD själv, Tron – ligger hos oss samtidigt som den är en gåva av GUD, jag har identifierat sex olika dialekter i språket om tron (mer om det en annan predikan), och Rättfärdigheten – som är vår när GUD ser på oss genom det kärlekens kikarsikte som är Kristi kors.

Helgonen är inte främst bevis på gärningar att minnas, men vägvisare som pekar ut vägen till GUD. Detta är inte en sluten krets av fromhet, den är fast förankrad i livet. Liksom GUD står mitt i livet – i skapelsens ständigt kraftfulla energi – står vi i detta liv, tillsammans med helgonen, och vrider och vänder på kärleken – den energi som gör att vi är redo att möta andra människor och se dem alla som burna av GUDs kärlek. Vi ser på världen genom GUDs kikarsikte, som är korset.
Alla helgons dag är vår dag. Inte för att vi är helgon. Men för att GUD helgar oss. Vägen till GUD är inte en kvalificeringsrunda som vi stensätter med goda gärningar. Men med tro på den kärlek som famnar världen. Och det är klart att det mötet med levande GUD föder goda gärningar.

Tror han var lite lik Arafat

2011-11-04T09:23:00.001+01:00

Han kunde inte heller delegera. Skulle sköta allt själv.

Inser att jämförelsen mellan Paulus och Arafat är lite halsbrytande. Men jag gillade Arafat också. Inte allt han gjorde, men den lille mannen hade en speciell utstrålning.

Små, delegationsodugliga, men storartade. Vad sägs om den?

Paulus var så upptagen i sin roll att han såg alla andra som understödjare. Men i sitt sista brev säger han att ALLA i Mindre Asien hade övergivit honom. Stackarn. Tror det känns så på ålderns höst. Mot alla odds tog många upp facklan, och förde den vidare.

Träffade Arafat i Gaza, men har inte tagit Paulus i hand... Tyvärr.

Gud som strategi

2011-11-03T11:36:00.001+01:00

Tror inte konsulterna skulle gillat det. Men Paulus hade ingen strategi, knappast ens en plan.

Hans möte med Jesus, den Uppståndne, på Damaskusvägen satt P för den plan han hade haft.

Därefter levde han i "sitt evangelium". Korset och den tomma graven fanns i Jerusalem. Lyskraften från det spreds, och sprids, i världen. Denna etervåg surfade Paulus på. Den var Vägen.

Inga instruktioner, inga vittnesplikter. "Bara" en trohet mot detta kors. Det låter enkelt när man läser Paulus i sammanhang. Vi vet att det bar både i fängelse och sjönöd.

Jag tror vi gör det för svårt. Det var enkelt, kostade bara livet!

Paulus evangelisationsstrategi

2011-10-31T21:50:00.001+01:00

TRO som äpple kom

2011-10-30T13:32:00.001+01:00

(Temat TRONS KRAFT 30 okt, TRO i Romarbrevet. Predikan i S:t Jakob)

TRO är Bibelns stora ord. Det är ett litet ord om en stor sak, men kanske just därför är det inte utan problem.

Först det svenska problemet. Vi saknar synonymer till ordet tro. Och ordet tro- används i många olika sammanhang. Bibeln ord tro hänger närmast samman med trohet, trogen, trofast – ord som vetter åt tillit. (motsatsen är otro, otrohet, otrogen, Trolöshet)

Det handlar alltså inte om tro längs skalan
gissa – tro (anta) – veta – vara säker

Det andra problemet rör ordets egentliga hemvist – eller uttryck på ett annat sätt: var bor tron? Rör den främst vårt förhållningssätt (dvs om inte vi tror finns ingen tro), eller är den ett substantiv vi kan förhålla oss till, peka ut, förpacka, skicka… Är tron något som vi skaffar – vad kostar tron? Eller är den något som någon ger oss – hur går det i så fall till?

Jag skulle vilja försöka illustrera detta med Äpplet. Denna frukt kommer som lukt, som smak, finns i en kärna, hänger i ett träd. Vilket av det är äpple? Vi återkommer till äpplet.

John Wesley gjorde sin tros resa, som mynnar i den där majkvällen 1738, 24 maj på Aldersgate.
Han hade redan bildat sin Heliga Klubb. Han hade redan blivit präst. Han hade varit i Nordamerika och predikat. Men något var inte på plats. På resan möter han herrnhutaren Peter Buhler, som ger hon rådet: ”Predika tro tills du har tro…” Wesley anade att han var något på spåret, men frustrationen la sig inte. Förrän den där kvällen. Luthers företal till Romarbrevet förelästes. Då Luther lägger ut Paulus ord om tro brinner det till i Wesley. Tron är en gåva, skriver Luther.

Hos Paulus är motsatsordet till tro gärningar.

Han kom med sina gamla bilder av förhållandet till GUD, som talades om i termer av rättfärdighet (ett underbart ord, Rätt färdig, färdig på rätt sätt). Rättfärdigheten var något man sökte, ytterst hos GUD. Det var Den Stora Dagen då GUD skulle återställa allt. Rättfärdigheten bodde hos GUD, men skulle sökas av människorna. Strategin var att följa lagen – Torah. Vägen till rättfärdighet var både individuell och kollektiv. När människorna, eller en grupp av människorna, levde tillräckligt trogna Torah, skulle Herrens dag komma. Folket skulle triumfera. De rättfärdiga skulle stå närmast tronen då alla folk samlades vid Sion, alla insåg att Jakobs GUD var hela världens GUD. Och de ogudaktiga, särskilt Israels fiender skulle straffas. På något sätt skulle det förgylla triumfen.
David skriver i Psalmen som skulle kunna vara TRONS psalm, om den gode Herden. ”Mig skall inget fattas, han för mig till vatten där jag finner ro…” men han skriver just också orden: ”Han dukar för mig ett bord i mina ovänner åsyn…”. Detta är Gamla testamentets och fariséernas paradigm.

Det är där Paulus tar strid – gärningar (att fylla Torahs bud) ställs mot tron.

För det är bara hos GUD som rättfärdigheten finns. Paulus hade förstått att Torah inte räckte hela vägen fram. Men GUD gav gåvan genom Jesus Kristus, som dog, uppstod, och for till himlen (dvs återfördes till sin gudomliga identitet).

Livet får en ny startpunkt. Den handlar inte om vad vi söker prestera, utan i vad GUD ger genom Jesus Kristus. Paulus fattade det på vägen till Damaskus. Wesley anade det på vägen hem från Amerika, men det sjönk inte in förrän på Aldersgate street.

Det handlar alltså inte om att GUD sänder ett litet religiöst paket – med texten TRO – till oss som vi kan gotta oss åt. Det är det verkliga livsdramat som stänker rättfärdighet över världen. GUDs gåva – tro – är den nya förutsättningen för vårt liv.
Goda gärningar leder oss inte till tro, men tro leder till goda gärningar. Det är Bibelns två parallella sanningar. Kort uttryckt: Lagen var god men det var inte människan.

När vi därför idag samlas under rubriken TRONS KRAFT – är det viktigt att vi har själva perspektivet med oss. Paulus skriver i Rom 3:21-26 Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om - en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

TRO/Rättfärdighet är inte det mål vi kan söka men den start som kan ges våra liv – det är den korta sammanfattningen av Paulus.

Så låt oss återvända till äpplet. Tron är lika lättfångad som äpplet, och lika svår att definiera. Ytterst är tron ett kors, som i sin tur är symbolen för GUDs kärlek – den vi ibland kallar rättfärdighet. Trons källa är GUD men tron kan ta sin boning i oss. Tro är vårt instrument för att ana GUD, men det är också relationen med samme GUD. Tro kommer inte av goda gärningar, men goda gärningar kommer av tro. Tro köper oss inga himmelspoäng, men himlen ger oss tro.

Paulus talar också om kraft genom tron, när han talar om Abraham som är Paulus stora omläsning av GT. 4:18-20. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft - han var omkring hundra år gammal - och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte … utan fick kraft genom tron. (Tron var paketet med det inbäddade HOPPET. Abraham fick inte se det – att bli fader till många – men höll fast vid hoppet.)

Paulus skriver mot slutet av Romarbrevet: 14:14 I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast!

Ville man gjort den här predikan kort skulle man bara sagt att
tro är tillit till GUD, som har tillit till oss.

Bibeltexterna vi hörde handlar om när hebreerna intog det utlovade landet, och Jeriko föll. En prostituerad är stjärnan – hon bekände och litade på GUD. Det är ett rätt udda vittnesbörd, och hela situationen är ytterst komplex – den stridande GUDen i GT väcker ofta våra frågor. Jag menar att det måste beskrivas i sitt sammanhang, jag gjorde ett försök tidigare och illustrerade med den i övrigt fina Davidspsalmen.

300 ggr använder Paulus ordet tro i sina tretton brev. Ofta i olika form, men i grunden med samma innehåll – som ett äpple.

Lev i tro, av tro och med tro. Ytterst är det en beskrivning av vår relation till GUD. När Paulus skriver sitt fenomenala brev till Galaterna är han arg. Där har han en liten genial rad:

Gal 4:8-9 Förut, när ni ännu inte kände Gud, var ni slavar under gudar som i verkligheten inte är några gudar. Men nu när ni känner Gud, eller rättare, när Gud känner er, hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och ömkliga makter och vilja bli deras slavar igen?

Predikar om trons kraft i St Jakob

2011-10-29T23:06:00.001+02:00

I morgon. Vintertid.

Kommer att handla om äpplen. Paulus har flyttat mig från fruktkorgen till maskstadiet.

Visst är han lurig Paulus. Men det jag nu ser borde fler ha sett länge.

Det har de kanske...

Har bara inte sipprat ned.

Utan GUD

2011-10-29T00:58:00.001+02:00

Inför Gud och med Gud lever vi utan Gud, sa Dietrich Bonhoeffer, citerade Martin Lind på Överås i går, fredag.

Intressant. Martin tydde det i linje med Jesu ord på korset: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig...

Jag tror att Bonhoeffer framställer det i just det sammanhanget själv. (Men jag hittar inte just nu mina böcker i ämnet.)

Men jag undrar om han inte läser Bonhoeffer fel.

Jag har alls inget emot att läsa om den utblottade guden, så beskriver Paulus det i Filipperbrevet 2:7 avstod från allt... (Han tömde sig på allt... är tydligen den mer bokstavliga tydningen). Det är bilden av den fulländade solidariteten.

Men jag undrar om inte detta uttryck ska läsas mer med tankarna på det Bonhoeffer också talar om, nämligen religionslös kristendom.

När vi kallas att leva, tyda och uttala Guds ord på ett sådant sätt att världen förändras och förnyas då kommer det att ske på ett nytt språk, alldeles religionslöst, men så befriande och förlösande som Jesu egen gestaltning. Ett verkligt sätt att tala om Gud, handlar om gestaltningen av att Gud är där, mitt i världen.

Inför och med, ska läsas samman med utan. När Gud är i sin värld behöver vi inte tala om GUD. Och vem hänger på korset om inte GUD.

Fisken frågar inte om havet finns, den lever i och av det. Är min mera litterära tydning.

Vad säger folket?

Samtidigt som manushögen växer

2011-10-26T20:00:00.001+02:00

försöker jag hitta den korta formuleringen av kärnan - i Paulus.

Han trodde nog att han skulle få apostlarna med sig i synen på missionen - den var inte ett tillval för Paulus - tro och liv var denna mission.

Han trodde nog också att han skulle kunna förmedla mötet med den Uppståndne på Damaskusvägen till sina gamla kompisar i Gamalielskolan. Han hade inte förstått hur djupt präglad han var av mötet med Jesus och redan i praktiken i ett annat paradigm.

När sanningen går upp för honom vädjar han till kejsaren i Rom. Paulus, som visste att världen hade en ny kung - Kung Jesus - såg som en del av GUDs mission att också tala med Nero.

För budskapet om Jesus som bjöd alla till nådens nya liv hade ingen yttre gräns. För tron kunde bara ytterst beskrivas som Paulus gör i Galaterbrevet: när nu GUD känner er. (4:9)

Att återföra tron dit är vårt uppdrag. Paulus gick kanske bet...

Paulus läser om Gamla testamentet

2011-10-24T20:45:00.001+02:00

Det är den röda tråden i min bok.

Han använder främst Jesaja, vissa delar, samt Hosea. Amos och Daniel tillhör tex inte hans favoriter.

Adam, och särskilt Abraham, är hans slagruta och av detta drar han långtgående slutsatser.

Den judiska tro han distanserar sig från värnar Templet (mindre framträdande hos fariséerna), Torah (särskilt tydligt hos fariséerna), Israels plats i eskatologin och synen på Rättfärdigheten.

Konflikten om Templet kostar Stefanos livet. Paulus har en mkt lägre profil. Efter Jerusalems fall förlorar frågan hetta.

Torah - Paulus är solklar. Läs tex Apg 14:37-39.

Eskatologin. Messias och GUDs stora initiativ bryter in rätt in i tiden. Tidsförskjutningen blir Paulus stora fråga.

Rättfärdigheten är den springande punkten. Går den nå genom Torah och ett "laglydigt" liv? Paulus svar blir nej. Nåden är förutsättningen. Gud har, och tar, initiativet. Detta gör att han helt lämnar sitt gamla paradigm - i praktiken redan på Damaskusvägen. (nåd, tro och rättfärdighet är på ett sätt synonymer, de ryms i GUDs initiativ genom Jesus)

Detta leder Paulus till omläsning. Främst av Abraham. Tron blir hans stora nyckel.

Det var Abrahams tro som gjorde honom redo att gå in i Löftet. Denna trons hjälte - som litade på GUDs löfte - är omskurna och oomskurnas löftesbärare.

Ur detta drar Paulus slutsatsen att tron - som inte är ett mänskligt förhållningssätt, utan GUDs initiativ genom Jesus, som korsfäst och uppstånden - är förutsättningen för Rättfärdigheten. (Till och med ÄR rättfärdigheten.) Torah - om den kan levas efter - är god. Men människan är inte god. GUD har gjort vad som behöver göras.

Den stora konsekvensen är eskatologisk. GTs bild, i allmänhet, är att GUD blir allt i alla och återupprättar Israel, och straffar de ogudaktiga. Israels triumf förstärks av fiendens bestraffning.

Nej, nej, säger Paulus. GUD har gripit in mitt i tiden. Där är juden, såväl som greken inbjuden - genom tron på Jesus Kristus. Korsets kikarsikte är den smala porten.

Denna läsning skapar en distans till hämndfrossandet i GT. Amos och andra blir närmast obsoleta. Men Jesajas profetior som siktar fram mot Jesus blir flitigt citerade, liksom Hosea, Mika och Habackuk.

När Luther säger att Bibelns kärna och stjärna är Jesus är han på stabil Paulusmark. (Det är han inte alltid.)

Davids psalmer, och världsbild, vittrar hos Paulus. "Dukade ett bord i mina ovänners åsyn..." är ett typiskt uttryck från ett annat paradigm.

Vad händer i vår läsning? Det ska jag försöka svara på i nästa fas.

Har bestämt mig.

2011-10-22T11:59:00.001+02:00

Paulus förblev inte farisé. Det är inte rimligt, det finns liksom en gräns när man trängt ut paradigmet långt nog.

Men Paulus är knappast den som vi (jag?) gjort honom till. Hoppas visa det i min lilla bok som nu börjar likna nåt.

Paulus andas GUD och GUD andas Paulus. Han ska inte läsas i detaljer, men i sammanhang.

21 kapitel under den preliminära rubriken Längtan efter Riket. Råmanus föreligger. Hugade respondenter inbjuds. (110 sidor)

Paulus - farisén

2011-10-20T10:04:00.001+02:00

Har skrivit ett nytt förord. Vill gärna ha er reaktion. Enkelt uttryckt: lockar det till läsning? Är det för enkelt? För svårt? Obegripligt?

Gärna reaktioner.

Jag vill ta med dig på en resa. Vi ska resa inåt - till de innersta skrymslen hos människan. Samtidigt reser vi utåt, från människorna och in i hennes närmaste grannskap – en del kallar det GUD. Tron, och hela religionen – alla religioner – handlar väl om detta, på ett eller annat sätt. Men vi ska avgränsa studiet till kristen tro, väl rotad och i konflikt med sin judiska mylla. Min tes är att vi slarvar med vår läsning av Bibeln, att vi tyder den genom tjocka glas av kyrkans läsning. Att varje tid behöver läsa på nytt – och mycket av det gamla blir just som nytt.

Mitt fokus för den här texten handlar om Paulus. Vad hände på vägen till Damaskus? Saul, som han hette då, hade ett brev på fickan, från översteprästerna i Jerusalem – nu skulle han till Damaskus och fängsla, och med våld föra Jesusanhängarna till Jerusalem. Människorna skulle – enligt Saul – tvingas in under lagen. Han andades mordlust…

Innan han kom fram till Damaskus var han själv just en sådan lärjunge som han förföljde.
Frågan som gnager i mig är: Hur fick han ihop det? Hur hänger början av Damaskusvägen ihop med slutet av den. Det hade ju varit en sak om han gjort, som det heter idag, en stor pudel – mea culpa, jag hade fel – och sedan gick i en ny riktning. Sådant kan behövas ibland, rent att vara hedervärt. ”Jag hade fel…”

Men säger Paulus det? I centrum står främst Jesus. Och fastän Paulus och han var jämngamla träffades de inte. Inte förrän på Damaskusvägen som var platsen för det förvandlande mötet mellan den Uppståndne Kristus och den som blev aposteln Paulus. Det finns ett parallellt fokus – Torah, lagen och instruktionen för ett sant liv. För en god jude, och inte minst en nitisk farisé som Paulus hade varit, var GUD centrum, men kunde strängt taget bara förstås, tydas och lydas genom Torah. På ett sätt förblev Paulus farisé hela livet.

I den här texten ger jag min, och den mera avancerade forskningens, bild av Paulus. Jag försöker förenkla hans ibland komplicerade bilder, i ambitionen att finna det mest centrala budskapet. Men jag försöker också rycka honom ur de läsningar som den västerländska kyrkan har gjort genom århundradena. Tertullianus, Augustinus och Luther, som faktiskt inte är mina favoriter i kyrkans teologiska historia, har kletat på Paulus läsarter som jag tror för tanken fel. Däremot verkar Irenaeus och John Wesley läsa Paulus väsentligen närmare min läsart.

(Som en bimening har jag också en teori om törntaggen som plågade Paulus.)

För att du som läsare ska kunna följa det som blir mina tolkningsnycklar vill jag sätta Paulus författarskap i sitt judiska sammanhang, så långt som vi kan tyda det. Det blir därför en exposé från Eden, trädgården i Öster berättat i Första Moseboken, till det himmelska Jerusalem i Johannes uppenbarelse, så långt vi kan läsa med Paulus ögon. En del får vi från hans brev – då är vi på säker mark – men däremellan får vi söka andra källor.

En avgörande fråga är hur mycket av farisén Saul vi finner i församlingsgrundaren Paulus?
Jag stöder mig på den senare Paulusforskningen som mer söker honom i sin judiska mylla än som särpräglad religionsgrundare, med grekiskfilosofiska rötter.

Professorn i Lund, Hugo Odeberg skrev en liten skrift om fariseismen och kristendomen på 1940-talet. Boken är skriven i en märklig ton av ilska, mest upprörd är han över att vi inte förstår hur nära fariseismen står den unga kyrkans tro. Men han läser Paulus med Luthers glasögon, och det gör att han inte når ända fram. Sedan har Krister Stendahl bidragit med fantastisk forskning, liksom Ed Sanders banbrytande arbete med det nya perspektivet, då man ser Paulus i sin judiska kontext. Den brittiska biskopen och teologen NT Wright har varit viktig i min läsning liksom Mikael Tellbe som på svensk mark närmat sig Paulus och skrivit en fantastisk läsguide till Paulus och hans tretton brev i Nya testamentet. Mycket av arbetet hos dessa teologer tar också avstamp i Albert Schweitzers arbete med Paulus.

Jag skriver för predikande kollegor och människor som själva i sin bibelläsning möter och umgås med Paulus. Mer än detaljtydningar vill jag ge ett sammanhang – den kontext som den kontextuellt banbrytande Paulus – som kan hjälpa oss att läsa, faktiskt inte bara Paulus.

Även kung David blir synlig i min text. Hans fantastiska psalm- och böndiktning i Psaltaren, hälften av de 150 psalmerna tillskrivs honom, blir rätt obegripliga om man inte ser det teologiska ramverk som styrde hans tankar.

Och Jesus. Hur mycket farisé var inte egentligen han. Om Paulus vet vi att han suttit vid den store Gamaliels fötter, en tydlig fariseisk referens. Paulus berättar själv om det och att både hans egen far och farfar, liksom Gamaliels (vars farfar var den store Hillel), var fariséer. Men Jesus? Vi ska jämföra Jesus och Paulus. I allt väsentligt var de eniga, på några punkter förbluffande samstämmiga.

Denna text är en översikt och den växer fram parallellt med mitt arbete som predikant i Centrumkyrkan där vi under året 2011-2012 läser Paulus tillsammans. Jag vill återvitalisera bibelläsningen i den kristna kyrkan. Vi ska damma av samtalet om vad Bibeln faktiskt säger men göra det i sund omläsning av budskapet – och det måste ske i varje tid.

Den aktuella forskningen ger sitt ljus, de gamla andliga giganterna får nytt liv och de blir vårt umgänge en stund. Ibland stöter vi på ett tänkande som är främmande för oss – men det finns ingen anledning att fastna där. Våra efterkommande lär komma att skratta också åt våra världsbilder. Men kärnan, som de levde och dog för – Jesus, Paulus, Petrus och de andra – är tidlös. Och var och en av oss har anledningen att söka vår kärna. En som man kan leva på, och kanske dö för.

För vi behöver brinna. Ska du se Paulus brand ska du läsa Galaterbrevet. Han är arg. Men se på vilka han är arg, och varför. Att läsa hans sju tal i Apostlagärningarna är spännande, se t.ex. på hur han utvecklar innehållet i Damaskusvägsmötet, från det första talet i Mindre Asien, i Antiochia till det stora försvarstalet (hans sjätte tal) inför kung Agrippa. I Romarbrevet gör Paulus en genomgång av lagen som i enskilda formuleringar och i analysen helt sammanfaller och liknar den hos Jesus i Matteus 23. Paulus hade inget Matteusevangelium i handen, men visst kan de båda – Matteus och Paulus – ha haft en gemensam muntlig eller skriven källa.

Men min text är inte främst teori, och min kunskap om den djupare forskningen ska inte överdrivas.
Jag är predikant. Jag vill tala om Jesus. Jag vill följa honom och se de brister hos mig som behöver utmanas och se, som Paulus, vart vägen framåt, inåt, utåt och uppåt går.

Jag delar Paulus enkla syn på en helhet, allt liv i GUDs hand: Det är i GUD som vi lever, rör oss och är till. Frågan om huruvida GUD finns var aldrig en fråga hos Paulus, och den finns inte heller hos mig. Vi är som fisken i havet, den frågar inte om havet finns, den lever i och av det.

Den lille

2011-10-18T22:00:00.001+02:00

Paulus. Kanske ett öknamn. Född i Mindre Asien, men delar av familjen kan ha funnits i Jerusalem. Systersonen hade goda kontakter och kunde varna Paulus för konspirationen. På Damaskusvägen skedde något som gjorde att Saul/Paulus var redo att riskera allt. Mötet med den Uppståndne tvingar honom ner i en analys där alla stenar behöver vändas. Adam, Abraham, Mose och David kommer i spel. Paulus borrar frimodigt i heligt stoff och man kan bara gissa hur det lät vid fikapausen i Stora Rådet. Hostningar efter dem som satte i halsen måste ekat i Salomos pelargång.

Problemet är att Tertullianus och Augustinus tog tag i Pauli brev. För att inte tala om Luther.

Jag tror att vi måste återvända till den lille. Han är stor.

Paulus på flykt

2011-10-14T18:11:00.001+02:00

Filippi. Folket galna. Paulus hotade kommersiella intressen. For till Thessaloniki och Beroia. Likartat. Flyr till Aten. Men Timotheos stannar. Paulus håller sitt briljanta tal på Areopagen och far till Korinth. Där skriver han brevet/breven till Thessalonike.

Måste ha känts lite snullet. Lite svikarkänsla. Kanske är det därför mjukpaulus vi möter. På söndag börjar vi genomgången av hans 13 brev med just dessa.

Centrumkyrkan i Kållered, söndag kl 11oo

Själv är jag försänkt i Galaterbrevet (byken ska sköljas 13 nov)

Kunskap om gott och ont

2011-10-13T17:18:00.001+02:00

I Eden, bilden av det vi förlorade och dit vi längtar, står två träd. Livets träd och trädet med kunskap om ont och gott (inte som i gamla översättningen kunskap på gott och ont).

Skulle de ätas av, eller skulle de inte? Var de ett lydnads- och gränssättningstest eller var det så att när tiden var mogen de skulle smakas?

Don't know.

Men de åt. Men dog inte, men blev (medvetna om att de var) dödliga.

Kunskap om gott och ont. Lagen. Men den räcker inte till livet.

Detta diskuterar Jesus och Paulus.

Bibeln fokuserar lydnadsdimensionen. Jag har inga problem med den metaforiken. Men jag tror att vi i det moderna, skenbart egalitära, samhället har problem med den bilden. Skulle hellre tala i ansvarstermer.

Ta ansvar och att lyda är inte väsensfrämmande, men tar helt olika utgångspunkt. En enda gång står det i Bibeln om "ställas till ansvar inför Gud." (Pred 11:9) överallt annars lydnad och lydig.

Vad säger folket?

Guds rike och evangeliet

2011-10-11T22:30:00.001+02:00

Har fått biskop Wrights hjälp med att skapa klarhet på en del punkter. Jesu förkunnelse går att sammanfatta på många sätt. Men Lukas har nog rätt när han gör det med orden Guds rike. Det är det samlade begreppet för det nya som har brutit in. Vi måste djupna i vår förståelse av vad det innebär.

Wright påpekar att Paulus samlade, motsvarande uttryck snarare är evangeliet.

Det är inte glatt budskap i allmänhet utan proklamationen av det nya som har brutit in, som förlöst hans fariseiska teologi - han förkunnar Messias som mitt i tiden brutit in med något fullkomligt nytt. Världen har en ny kung - som är helt annorlunda - och bär framtidshoppet med sig. Gud ska bli allt i alla.

Vi har nöjt oss med ytlig och banal fariseism när det istället handlar om världens nya kung, som sätter frågetecken kring alla tiders olika paradigm.

Gud hade, menar Wright, aldrig tänkt den snäva nationalistiska tron som Israel närde. De var bars förtruppen till den seger som Gud hade bestämt åt sig och den omfattar hela skapelsen.

Det är detta som Paulus får klart för sig på Damaskusvägen. Lagen (principiellt rätt men inte tillräcklig) fullkomnas av Jesus Kristus och den nya tiden bryter in. Men vi, lika lite som galaterna och andra, tar det inte till oss.

När Jesus gör motsvarande analys av vad som är lagens kärna sammanfattar han det med orden: rättvisa, barmhärtighet och trohet. (både ordet rättvisa - som borde heta rättvishet, eller möjligen ett ord som finns - rättvisepatos, och ordet tro djupnar i betydelse).

Guds avsikt är rättvisa, barmhärtighet och trohet.

Det är på allvar. Detta måste vi finna ord för och liv i.

Resande i Gott budskap hamnade i Goda hamnarna

2011-10-08T22:00:00.001+02:00

De fyra resorna som Apostlagärningarna berättar om. (Sedan åkte Paulus kanske till Spanien och troligen ett varv till på Balkan.)

Under första resan håller han en predikan som Lukas refererar. Den i synagogan i Antiochia, Pisidien. (Strax söder om nuv Ankara.)

Under den andra håller han sitt briljanta tal på Areopagen i Aten.

Under den tredje sitt sorgliga och mediokra tal i Miletos - till församlingsledningen i Efesos.

I Jerusalem och Ceasarea håller han tre goda försvarstal.

Det sjunde, och sista talet som Lukas berättar om, är det lite pinsamma i Rom. P ska försvara sig, men åhörarna hade ingen anklagelse hört.

Det är under resa 2 och 3, samt från Rom, Paulus skriver sina 13 brev.

Paulus

2011-10-07T22:19:00.001+02:00

Del II på söndag i Kållered. En annorlunda tacksägelsegudstjänst.

Missionsresorna, innan vi ger oss ikast med breven, är temat för Paulus2:

3000 mil, 5 piskstraff à 39 rapp, 3 spöningar, fyra förlisningar, vedermödor i städer, öknar, utsatt för rån och en stening. "Jag har suttit mer i fängelse än de flesta", skriver han. Därtill halshuggning - men den skriver han inte om. Till Timotheos skriver han strax innan, "... men Guds ord har inte fängslats."

Det är på riktigt, fast för länge sen. Än tjuvläser vi de tretton breven, fastän flera var rätt privata.

Paulus var sitt uppdrag. Uppdraget var Paulus.

Nero avrättade honom. Strax efter att Rom brann. Nero var kanske lika skyldig till branden som till Paulus död, och sin egen några år senare, utförd på kungens order - allt på sextiotalet. Man kan bli ihågkommen för olika saker.

Neros huvud:

Tomas Tranströmer

2011-10-07T09:01:00.001+02:00

Two truths approach each other. One comes from inside, the other from outside, and where they meet we have a chance to catch sight of ourselves.
(From “Preludes”)

Och den kanske mest citerade

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)

Resande

2011-10-06T09:58:00.001+02:00

i evangelium.

Tidsfönstret stod öppet. Romarriket hade brett ut infranäten kring hela Medelhavet. På ett sätt har området inte varit så accessabelt förrän det blev det i våra dagar. För de privilegerade var det - så som nu - lätt att resa.

Paulus var naturligtvis mycket bättre equiped för resan än gennesaretpojkarna utan romerskt medborgarskap. Dessutom mera språkkunnig.

Lite paradoxalt att det var just en farisé som blev resande i evangelium.

På söndag i Centrumkyrkan seglar vi - med Paulus och Lukas (den mest framgångsrike managern i alla tider.)

Synsam

2011-10-04T13:01:00.001+02:00

har gått på niten att vara den annonsör som nu sponsrar att TV4film nu utför kulturmord på sina filmer.

Kortsynt - kunde man säga. Eller så har de inte riktigt synat korten.

Synsam skrämmer bort kunder genom sitt kulturmord.

Visste de att det var det som de betalade för?

Konsumentuppror

2011-10-03T23:43:00.001+02:00

ICA - som jag kritiserade i våras för den usla informationen på de varor som har ICAs egenmärkning - svarar inte på mina mail. Uselt.

TV4 har nu infört sönderklippta filmer i sin filmkanal. Kunderna har inte underrättats. De som valt denna kanal som tillägg, och betalar för den i Comhem, Boxer etc har inte informerats.

Jag antar att jag nu betalar för en vara som inte är den jag beställt.

Detta är uselt.

Konsumentmakten måste stärkas, och konsumenterna bli mera medvetna.

Paulus 1/13

2011-10-02T08:39:00.001+02:00

Idag börjar vi alltså resan tillsammans med Paulus. Lukas berättar om honom i Apostlagärningarna och själv skriver han 13 brev som förändrade världen.

P var farisé. Gamaliel hans lärare. Jag kommer att tala en del om fariseismen. Den kristna kritiken mot dem var allmänreligiös - var inte hycklare, tron går djupare. Men också specifik - hjälper det att hålla lagen? Kyrkans svar var att Jesus gav rättfärdighet. Endast tron på Jesus kan hjälpa människan. Detta var Paulus stora omvändelse på Damaskusvägen.

Paulus håller sju tal. Två riktigt usla (i Miletos då han talar till församlingsledningen i Efesos och det pinsamma talet i Rom). Hans försvarstal inför folket i Jerusalem och inför de romerska pamparna är bra. Hans tal i Aten briljant. (Problemet med det är att Paulus själv verkar underkänna det) Talet i Antiochia är en god grundkurs.

Paulus är - och förblir - i grunden farisé. Men saker och ting kommer på plats i mötet med Jesus. Ingen annan väg till rättfärdighet finns.

(Sankt Paulus på bild i Rom)

Gamaliel

2011-10-01T11:19:00.001+02:00

Sonson till Hillel, en av initiativtagarna och en ledande gestalt i det fariseiska partiet men också där fanns olika falanger. Shammi var mera radikal och romfientlig, mer isolationistisk. Hillel öppen för grekiskt tänkande och smartare samarbete med Rom - ockupanterna. Den hillelska skolan, där Gamaliel verkade, arbetade kollektivt. Mera sällan framgår vem som sagt vad. De höll ingen egen utbildning - vad man vet vet. Möjligen kunde man skildra dem som en judisk think thank.

Men, sa Paulus att han suttit vid Gamaliels fötter hade han nog det. Det var ju lätt att kolla. G var verksam 22-55. Vi vet inte vid vilken ålder, eller hur länge, Paulus satt där. Var det en normal rabbinsk utbildning var det från 15 års ålder. Paulus var i så fall född tidigast 07. Därmed jämnårig med de yngsta lärjungarna, kanske några år äldre än Johannes som anses yngst. Men Paulus kan ha ingått i teamet runt G i annan form, som äldre. (Man brukar anta att P var jämnårig med Jesus.)

Dock. Mordlusten och jakten av de kristna - Jesusefterföljarna - kom knappast från G.

Människor bär i sig olika källor för sina tankar och fobier.

Paulus - studenten

2011-09-29T03:13:00.001+02:00

I den apokryfiska skriften Paulus och Theklas gärningar beskrivs Paulus som liten, skallig och hjulbent, med lång näsa och sammanvuxna ögonbryn.

Vi vet att han, som alla rabbiner, var yrkesman.

Paulus var tält- och sadelmakare. Jobbade hela tiden för att försörja sig. Ideell predikant och missionär, samtidigt som den första församlingen - i Jerusalem - var satta under tryck och väntade på Jesu återkomst.

Nja. Vi vet att fler reste. Men det är Paulus som hade den bäste managern - Lukas.

Paulus var utbildad hos Gamaliel, rabbinskola

och kom troligen dit som femtonåring. Två ggr nämns Gamaliels namn. Dels alltså av Paulus. Och dels i samband med Rådets dom över Petrus. Om den liberala synen fanns hos Gamaliel kan man fundera över varifrån Paulus fick sitt glödande hat mot kristna, det som fick ett abrupt slut på Damaskusvägen.

Gamaliel var sonson till den mera berömde rabbin/prästen Hillel. I en anekdotisk judisk not sägs Gamaliel ha delat in sina elever i form av dyra olika fiskar:

A ritually impure fish: one who has memorised everything by study, but has no understanding, and is the son of poor parents.

A ritually pure fish: one who has learnt and understood everything, and is the son of rich parents.

A fish from the Jordan River: one who has learnt everything, but doesn't know how to respond.

A fish from the Mediterranean: one who has learnt everything, and knows how to respond.

Paulus

kom från Medelhavet...

Paulus är en luring

2011-09-27T19:33:00.001+02:00

och det är vi allihop... som han sjöng. Stefan. Men kanske var det om meteorologen.

Det blir alltså tretton predikningar på Paulustemat, med början på söndag i Kållered, Centrumkyrkan. De första två som introduktion: Paulus - farisén först, och sedan nästa söndag Paulus - missionären. Därefter breven i en möjligen kronologisk ordning, breven till Thessaloniki först, det första är nog hans första brev - jag talar om Paulus - församlingsbyggaren. Sedan Galaterbrevet med den arge Paulus och så vidare...

Jag har nu analyserat hans sju predikningar i Apostlagärningarna .

Tre till judar och judekristna i diasporan. Ett till filosofer och andra i Aten. Två till makthavare, Festus och Agrippa, och ett som ett allmänt försvarstal till folket i Jerusalem.

Uppståndelsen är det mest givna temat. Dels var det den unga kyrkans huvudbudskap, det och om Riket, dels knyter det an till den judiska diskussionen om livets räckvidd. Fariséerna var de fromma, på många sätt i god mening, medan sadukeerna var mer liberala och insmickrande mot romarna, anpasslingar. Hos Paulus behålls detta fariseiska arv. Men, han är förlöst av evangelium. Genom det begriper han lagens plats.

Jag har inte riktigt tagit ställning till hur serien ska belysas på webben. Känns som om helheten lätt går förlorad. Ska grunna på det.

Hummerpremiär på måndag

2011-09-24T19:19:00.001+02:00

Regler för hummerfisket 2011

Hummerpremiären är den 26 september kl. 07.00.

De nu gällande reglerna (sedan 1/1-2003) är:

• Vid fiske efter hummer får endast hummertina användas.

• Vid fritidsfiske efter hummer får högst 14 hummertinor användas per person. En hummertina skall ha minst två cirkulära flyktöppningar med en minsta diameter om 54 millimeter placerade i den nedre kanten av varje rums yttervägg. Det bör observeras att den som använder ett fiskeredskap själv skall sätta och vittja redskapet. Något ställföreträdande fiske för annan person är således inte tillåtet.

• För hummer gäller minimimåttet 8 centimeter mätt från ögonhålans bakkant till huvudsköldens bakkant, mätt parallellt med mittlinjen (carapaxlängd). Om carapaxlängden på en hummer inte uppgår till 8 centimeter skall den genast släppas tillbaka i havet

• Fiske efter hummer med yttre rom är förbjudet. Om en rombärande hummer fångas skall den genast släppas tillbaka i havet.

• Före hummerpremiären råder redskapsförbud. Det är således förbjudet att fiska med nät, ryssjor och tinor fr.o.m. den 15 september fram till hummerpremiären. Undantagna från bestämmelsen är sillgarn, makrillgarn, hajgarn samt ryssjor och tinor för fångst av ål på mindre vattendjup än 6 meter och tinor för fångst av havskräfta på större djup än 30 meter.

• Hummern får fiskas fram till 30:e april men får under tiden fr.o.m. den 10 maj fram till hummerpremiären inte hållas i någon form av sumpningsanordning.

Bara så ni vet.

Heligt, fromt och vardag

2011-09-19T09:01:00.001+02:00

Allt vad ni vill... sa Jesus. Ett ovanligt praktiskt och enkelt mått. I oss själva vet vi rätt värden. När vi själva är måttet blir det rätt. Evangeliets utmaning är att Jesus använder det som mall för hur vi ska agera. Ett slags spegelpedagogik. Bra teori. Men som vanligt är det praktiken som ställer till det.

Predikanten i radio idag förstörde bilden genom att förfromma denna vilja. Och gjorde den till Guds vilja. Som ett överordnat bud. Men Jesus säger inte det. Däremot gjorde samme radiopredikant det tydligt att det finns två diken. Det ena är när vi kräver det av andra - mot oss, men inte själva levererar. Och det andra diket att vi blir slavar under förment godhet.

Jesus, och andra som sagt samma sak, är mycket pragmatiska. Vi vet vad som är god fisk.

Detta behöver inte skapas andlighet kring. Det är ren och skär (med)mänsklighet.

Annat, som är mera dynamiskt heligt banaliserar vi.. Så låter vi gudsrelationen höljas som ett fariseiskt lagtillämpningsområde. Och kör i lagdiket. Till slut strandar vi på tionde av kummin, smutsiga händer eller om vi ska umgås med bögar eller hur kritiska vi får vara till Israel. Gud blir överdomare och portvakt.

Livet är det heliga mötet mellan ett själv och Livgivaren. Hur möter vi det? Eller gudstjänsten: Bibelläsningen - det som gestaltar mötet mellan himmel och jord. Helig Plats där man kan behöva ta av sig skorna. De pladdrar vi bort och förminskar.

Tänker på söndagsskolsgrabben som hade en lärare i kyrkan som skulle popularisera pedagogiken. Hon frågade efter något brunt som hoppar omkring i träden. Grabben, sävligt och bondskt klokt "Jaa, jag tycker det låter som en ekorre, men eftersom det är fröken som frågar är det väl Jesus."

Hurdana är vi? Och varför?

Vi pratar bort och rutar in det heliga och skapar kvasifromhet kring annat.

Holiness, find us.

Gåta

2011-09-16T12:11:00.001+02:00

What?

Lycklig

2011-09-15T08:02:00.001+02:00

Faktiskt. Börjar förstå mig. Att det tog 57 år säger väl mest något om mina intellektuella förmågor.

Är kontroversiell. Har anat det. Men har nu fått två exempel. Det ena här på bloggen, den andra i Sändarens debattforum.

Verkar omåttligt kontroversiellt att påstå att äkta relationer (med Gud/Jesus, hustru, barn...) är villkorslöst, men inte utan krav.

I kortform: säger Gud att han bara älskar mig om... Eller säger han du är mitt barn (och i familjen har vi spelregler) ...

Varför säger vi "i nöd och lust"... Är löftet villkorslöst, men inte utan krav, eller villkoras det av - så länge du sköter dig eller jag tycker det är kul...

Om barnet bär sig illa åt, när upphör det att vara mitt barn?

Villkorslöst, menar jag. Troheten kan bara i princip vara utan inskränkning. (jo, jag vet att saker och ting kan hända, det blir game over - det är inte de demonerna jag flaxar emot).

Det andra - i Sändaren - handlar om våra bilder av kyrkan/församlingen. Frågorna är faktiskt lite släkt.

Fimpa den utopiska längtan - säger i veckan några centralt anställda medarbetare. Då dör vi - säger jag. John the Baptists ord om att himmelriket är nära är det longlasting ljudet som hörs genom den tunna väggen mellan himmel och jord. Detta himmelska korrektiv ska alltid kittla och utmana våra tankar, system, gemenskaper och oss själva. Att skilja mellan himmelsk och jordisk kyrka är att bädda slösoffan.

Utan utopi dör vi.

Tydligen kontroversiellt. Skönt att äntligen veta.

Utblick och spegling

2011-09-14T08:50:00.001+02:00

Vi behöver dem. Tillfällena. Att spana i ensamheten, i vår egen botten, och speglingen i tiden och möta andras blickar. Se och ses.

I Eskils kanal spanade vitfågeln. Stenen bildar ett kantigt hjärta i sin spegelhalva. Verkligheten kanske ska skådas uppochner.

Har nu umgåtts med hycklarna

2011-09-12T11:26:00.001+02:00

en månad, minst. "De fromma" i Bibeln har det inte lätt. Jesus är tuff.

Har nu fått en bild av en av dem:

Lite grå. Får sällan ett namn. Gömmer sig bakom regler, gärna i grupp. Har en uppsättning lagar de gärna talar om, men helst inte lever efter själva. Räknar noggrant på tiondet som ska gå till templet av kummin och dill. Kan liksom inte skilja på stort och smått. Står gärna i gathörnen och demonstrerar sin tro. De vet att lagarna bara är provisoriska skyltar som pekar på Gud. Men den resan kräver insats av eget liv. Bättre att vara besserwissrar. Peka ut flisan i andras ögon. Bortse från bjälken i sina egna.

Jesus är stenhård. Kallar dem hycklare. Ve er - säger han till dem.

Jag har nu formulerat sju lärdomar till mig. Bara sju. Som sju svåra år.

Krav? Nja, egentligen inte. Det är inte saken. Möjligheter kanske. Eller utmaningar.

Sju. Det tar ett liv att lära. Eller kanske två...

Maria Larssons förlorade heder

2011-09-11T07:32:00.001+02:00

Fosterbarn - numera barn och unga placerade i familjehem enl LVU - är en genuint komplicerad fråga. Tror aldrig att beslut om placering varit lättvändigt. Men ibland totalt fel. Och kontrollen av familjerna och uppföljning bristfällig. De öden som redovisats i den statliga utredningen är djupt tragiska. Från social misär till ny moras. Fysisk och psykisk misshandel. Kroppslig och sexuell exploatering...

Utredaren kom fram till statlig kompensation. Kriterier och historisk avgränsning togs fram.

Jag är inte alls säker på att utredarens förslag var rätt. Men jag är säker på att det förslaget aldrig hade lämnats utan tät kontakt med departementet. Troligen var förslaget förankrat hos både Maria Larsson och hennes chef Göran Hägglund.

Kd gick i god för förslaget. Men fick backa när det kom till Anders Borgs kännedom.

Maria föreslår nu en Lågbudget-ceremoni.

Nej ministern. Berätta att du bitit i gräset. Lovat mer än du kunde hålla. Politik är inte främst goda ord.

September eleven

2011-09-09T08:57:00.001+02:00

2001.

Vi minns alla var vi var, vad vi gjorde. Själv skulle jag för första gången gå in i det smala gattet till Tistlarnas gamla lotshamn. Svensk militär hade skjutövning innanför Vinga. Det var en dag redan fylld av ödesljud. I hörlurarna stod radion på. New York, Washington och USA fyllde hela eterluften.

Jag vände mot land. Kände att jag ville se bilderna. Behövde fylla ut svaren på alla frågorna. Möta familjen. Vänta på fortsättningen tillsammans.

Terrordådet skakade världen och sept 11 förändrade tiden.

Listigt och demoniskt blev resultatet mer omfattande än jag tror att upphovsmännen ens hade kunnat beräkna. WorldTradetornen träffades. Det mest dramatiska är när de faller ihop. Rätt ner. Dammolnen är gigantiskt.

Ett tredje i Pentagon och ett fjärde möjligen på väg mot Vita huset.

Terrorismen etablerades som den nya världsordningen. Den var inte ny. Men skalades upp och konflikten, liksom i Andra världskriget Pearl Harbour, drog in USA i kriget på ett nytt plan.

Tio år har gått. Världen blev kanske just det som var avsikten. Vet inte om någon summerat antalet döda i USA, Afghanistan, Irak - men det är en tragedi av gigantiska mått.

Otryggare, mera bevakning, djupare konflikter, spänningar mellan folk och tankar.

Dittills hade under lång tid konflikterna och blodet hållits på teves avstånd. Nu fanns det på den egna bakgården.

Detta är nu vår tid.

Svara mig någon?

2011-09-06T11:43:00.001+02:00

Varför ska vi ständigt försöka standardisera tron?

Inga andra relationer som har djup dogmatiseras.

Ibland undrar jag om vi faktiskt tror på en levande Gud.

Efteråt...

2011-09-03T07:38:00.001+02:00

Det har slagit mig hur lika vi är. Vitfågeln, ännu mer ejdrar, skrakor och hägrar - och jag. Skarvar verkar vara mer pliktvarelser. Dyker lika intensivt. Smala kroppar - ständigt rastlöst hungriga.

Liksom getingar, ekar, inväntar vintern. Bara är, ställer till lite bus. Mest för att vi kan. O

Nu.
Efteraktivitetens tid. Det är gjort. En eller ett par kullar. Nu fostrade, tränade och utflugna. Bygga bo, jaga partner och karriär, etableras... Over.

Bara slå dank in i den nya dagen. Inte alls verkningslös, inte utan ansvar och möda. Men after life - på något sätt. Ingen idé att bygga bo, bara invänta rätt ljus.

Det biter lite i skinnet, det mörknar tidigt. Snart dags att dra vidare. En del av oss häckar i söder. Kör liksom tre- och fyrskikt. En del av oss är mer relaxade. Kanske på' t igen nästa år. Men inte nu.

Slår dank. Far i kring. Kanske gör skraken som jag. Summerar året. Tar fram laptopen frampå kvällskröken och summerar. Ett par påbörjade romaner. En annan i första slutfasen, några till som ligger på mognad, lite teologi... Skrakliv.

Förklaring till ytterligare en tanke i min artikel i Sändaren

2011-09-01T17:31:00.001+02:00

Det finns åtminstone en punkt till i min artikel i Sändaren som kan behöva förklaras. Kanske den viktigaste.

Vi har inte varit tillräckligt omsorgsfulla med vår analys: varför fungerar inte våra kyrkor och församlingar?

Poängen med en sådan hemläxa hade varit tvåfaldig; den hade gett oss instrument för vår bearbetning av Uppdraget, men ffa hade den hjälpt oss att se tillsammans, tydligare.

1 statistiken är entydig. Vi har varit fler.

2 vägarna in i församlingen har förändrats. Först var vi en social och andlig rörelse i Statskyrkans skugga. Sedan en fantastisk söndagsskol- och barnarbetskyrka. Under flera decennier var vi en scen- och kulturkyrka (inte minst genom våra körer). Idag finns det exempel på invandrarkyrka mm. Under hela 1900-talet rekryterade vi i våra familjer. Hur ser detta ut idag? Hur påverkar det oss?

3 under 1900-talet hade vi en oproportionerligt stor andel tex riksdagsledamöter. Hur ser det ut idag? Vad betyder det?

4 vad har hänt med den "kulturförmedling" som varit vårt märke? Vad betyder förlusten av den i nästa steg?

5 vad betyder det för vårt arbetssätt om gtjbesökandet (totalt sett) minskat ner mot 5% av svenska folket. Påverkar det vårt tänkande? Arbetssätt, profilering ...

6 vad innebär egentligen långsiktigt vår förlust av diakonala institutioner och utbildningar? Kompenseras det av Fhs och annat?

7 har Bibelns roll förändrats under våra 150 år? Hur? Vad betyder det?

8 vad innebär stora församlingars professionalisering? Minskar medlemsengagemanget? Vad händer med ekonomin? Demokratin?

Bara för att ställa några viktiga frågor...

Evangelium för hycklare

2011-08-31T19:48:00.001+02:00

Har till facebookvänner erbjudit dem att tjuvläsa min senaste minibok: Evangelium för hycklare. (ca 33 A4)

Här ett utsnitt från slutet:

Fem slutsatser av Jesu konfrontationer med "de fromma":

Den första rör vår tydning av Himmelriket. När Jesus sammanfattar innehållet i tron gör han det med den intressanta raden; rättvisa, barmhärtig och trohet. Jag anar ett samband mellan de tre...

Den andra rör dissonansen mellan orden och handlingen. Är det inte här som fariséerna hade sitt centrala problem, detta och regelklamreriet? Och är inte detta vårt problem? Ord och handling, teori och praktik, att leva Ordet...

Den tredje rör vår fäbless för begripliga och kantiga regelverk. Det är enklare om man vet. Lagen är en bekväm stödjekäpp. Håller vi oss inom lagens råmärken kan vi vara nöjda. Men Jesu ord utmanar just detta. Det är inte lagen som är saken. Lagen kan vara klok, men den är ett plastiskt provisorium, den pekar ut vägen, men är inte vägen...

Den fjärde vårt falska ägande av Gud. Saken, i Guds rike, är inte att det är vårt. Men att vi inbjuds till Riket. Religion riskerar alltid blir en fråga om revir, men handlar egentligen om att få tillstånd att leva Guds hjärta nära...

Den femte handlar om synden, och våra snabba domslut. ”Den som är utan synd kastar första stenen”, sa Jesus till fariséerna som vill se Jesus ta ställning efter lagens bud. Djärvt att lita till deras goda omdöme. Situationen tar oss innanför lagens bud. Om bara lagparagraferna skulle tillämpas var läget kristallklart. Men plötsligt gör Jesus det inte bara till en klinisk sak om brott och straff. Det handlade om mycket mer...

Evangelium betyder ju glatt budskap. Finns det ett sådant – evangelium för hycklare? Jesus ger inte mycket hopp för fariséerna. Samtidigt är han själv just det hoppet.

Men nog verkar det som om en liten omvändelse skulle behövas. Eller kanske en stor?

Ett mail till mig och du är med i Läsecirkeln. Önskar bara din reflektion i retur.

pa.sahlberg@gmail.com

Framtidens kyrka!?

2011-08-30T13:49:00.001+02:00

Vad finns då mellan dikena?

Jag tror att vi måste öka tydligheten och öppenhet om våra olikheter, för att leva med dem. Min främsta kritik mot "evangelikaler" är att de slarvar med kontexten, och mot "liberaler" att de slarvar med heligheten.

Mot dessa (nid-)bilder av kyrkornas två "extremer" ska jag nu göra det svåra: beskriva vad jag tror är vägbanan som tar kyrkan mot framtiden, (observera att dikena följer vägen).

Kyrkan är lite som golfens Ballesteros, träffar sällan fairway. Trivs i ruffen. Antingen utsmetad och men(ings)lös, eller extrem och medeltida.

Jag delar allvaret med evangelikalerna. Det är på riktigt, Bibeln är nyckeln, men jag läser inte som de gör. Jag delar ödmjukheten med liberalerna, Gud är större, vi gör klokt om vi inte är så tvärsäkra. Men jag delar inte tron på den goda människan som har Gud till snuttefilt. (Men min beskrivning är så överdriven så ingen känner sig träffad. Men jag kan exemplifiera.)

Kyrkans framtidsväg har två fokus: Gud och Människan. (Kanske ÄR den rent av den Vägen som spänns mellan himmel och jord).

Gud kan aldrig helt begripas, i det ögonblicket vi förstår är Gud inte längre Gud. Människan är en varelse som behöver ett rum som är ett hem: man vet varifrån man kommer och vart man går.

Guds intresse är Människan. Människans borde vara Gud.

Bibeln är en text om Heliga Möten mellan himmel och jord. Bara genom Jesus Kristus klarnar bilden.

Att "Följa Jesus" är kyrkans fokus. Det är en resa som rör sig mellan berg och sjöar. Kontexten ändras - det är vandringens signum. Nya paradigm och kulturer kommer i spel.
Jesus är den dammiga guden. Men han tar inte avstånd från den helige guden. (I NT behövde han inte påminna om det, men i vår tid då inget längre (mer än jaget) är heligt är det Hot Stuff).

Kyrkan och jag (alla jag) rör oss i riktning mot Guds hjärta, vi övas att se med Jesu ögon.

Kyrkan måste på ett nytt sätt läsa allvarsorden som Jesus riktar till de fromma. "Hycklarnas evangelium" är befrielsetexter som gör rasande ont.

Vi måste finna en ny (urgammal?) balanspunkt mellan att lära rätt och att leva rätt.

Den framtida kyrkan måste se Döden (traumat, sorgen, sveket, ondskan) i vitögat. På vägen till graven blir vi både befriade och bemyndigade att vara Människor - som del och utflöde av Guds Skapelse, i samklang med Gud.

En ny kyrka måste, som Jesus, inkludera alla. Vi har en särskild skuld till dem vi har exkluderat; frånskilda, HBT, människor vi har rynkat på näsan åt.

En framtida sann Jesuskyrka måste bli en fattig kyrka. Bara rik på nåd.

---

Så, nu har jag blottlagt min flank. Hugg!

Liberaler

2011-08-29T19:57:00.001+02:00

(självklart blir de förenklingar. Man kan välja att tycka att det är så skruvat att ingen passar, eller att sticka in tårna och bli trampad.)

"Liberaler"

Den moderna medelmåttighetens tro - mellanmjölkens evangelium - är ett annat och farligt sidospår.

Magin, mystiken och kraften i Gudsordet har tynat och budskapet om Jesus tonas ner. Gud blir en del av Feel-good rörelsens verktygslåda och Gud blir terapeutisk, gullig, och helt ofarlig (och därmed men(ings)lös). Gud älskar alla, HBT-människor mest (enligt vissa), och Gud reduceras till en god terapeut för stressade nutidsmänniskor.

Psykologiserande och politiserande av Guds- och människobilder blir tankemönstret istället för god teologi och aktiv bibelläsning.

Liberalerna bortser från såväl omvändelsekrav som priset för tron. Den mänskliga dimensionen blir den viktiga - Gud lämnas i princip utanför.

"Du vet väl om att du är värdefull..." är signaturmelodi.

---

Detta gör att dessa båda "dikeskörningar" i princip förenas kring en människofixerad tro. Gud blir en marionett i människornas händer. Antingen efter ett människotillverkat omvändelsemönster och luftig bekännelse eller med människofixeringen där Gud blir ett serviceattribut.

Båda låter bli att läsa Bibelns helhet men väljer sina favvopassager.

I nästa nummer ska jag drista mig till att skissa på huvudvägens signum.

Evangelikaler (del 3)

2011-08-28T13:29:00.001+02:00

Evangelikaler

Ett brett begrepp. Allt från fundamentalistisk bibeltolkning till pietistiska omvändelsemissionärer. De har ofta en konservativ kristendomstolkning och hamnar ofta i sektlika förhållningssätt. Tar strid mot HBT och är allmänt moralkonservativa och emellanåt skenheliga - säger en sak i kyrkan eller tältet men privat lever de inte alltid upp till sin egen etik.

Deras tydning utgår från evangeliet och Bibeln som en " lagbok" och de läser den ofta som en hög versar - och missar sammanhanget. Det hela görs med en hög svansföring och de sägs tala Guds ord. Det är stor risk att man mera hör deras fördömanden än deras kärlek.

Deras lätt banaliserande omvändelseförkunnelse tar inte avstamp i evangeliets yttre och inre bud (och krav på att bära god frukt) utan från amerikansk västern. När Fronten flyttade västerut varje dag skedde framväxten av den omvändelsekultur som vi ännu dras med. Då var det i ett artificiellt och tillfälligt samhälle, från vilket människor gav sig iväg västerut för riskera möta döden: öknar, villebråd, indianer, skurkar... Då överlät man sig genom omvändelse i steget ut mot utmaningen av döden. (Faktiskt inte olikt en Sista smörjelse). Betoningen kom att bli den plötsliga, verbala bekännelsen och mindre kännetecknas av helgelse och kristen vardag. Denna Wild Western Style blev ett mönster, helt ryckt ur sitt sammanhang och sin kontext, som utvecklades i 1700- och 1800-väckelsen i Nordamerika.

Denna kristendomstolkning blir ytlig, Gud blir banalt intresserad av ett innanför och ett utanför, och evangeliet snörs av till en magisk kult som handlar om beveka Gud. "Käre Jesus" blir en personifierad fickbild av det inkarnerade undret i Guds tilltal. Jaget tilltalas, men tron får inte kollektiva och samhälleliga effekter. "Hur har du det med Jesus?" blir den skenbart fromma frågan.

"Saliga visshet, Jesus är min..." är signaturmelodi.

Dessa uttryck och delar av denna banaliserande tro hotar i hög grad trovärdigheten för vår kyrka.

I nästa utgåva min bild av liberaler.

Del 2. GF

2011-08-26T15:39:00.001+02:00

Min andra punkt handlar om Gemensam framtid. Det är ett viktigt och riktigt beslut. Vi behöver gräva runt våra rötter och starta om på nytt.

Jag är en hängiven entusiast för en ny, gemensam kyrka. Den har alla förutsättningar att bana nya stigar i framtidslandskapet.

Men,
Det gamla måste vara redo att släppa taget
Det nya måste vara fria och hängivna att tänka och forma pånytt.

Utöver att GF rymmer tre spännande traditioner finns där också em bred mångfald. Basically är detta - allt detta - en tillgång. Men där finns konfliktpunkter som måste hanteras.

Jag har skrivit em del om det som kommer ur våra tre traditioner. Nu vill jag i de kommande två förklarande artiklarna säga något om vad jag tycker om "evangelikaler" och sedan om "liberaler".

Uppföljning av min artikel

2011-08-25T08:48:00.001+02:00

Lovade lite fördjupning av några av mina huvudpunkter.

Först om

Framtiden.

Den stora frågan är hur vi ställer oss till framtiden.

Framtiden är ett svårfångat byte. Jag tror att några saker är särskilt tydliga. Möjligen har vi inte ännu vågat se på konsekvenserna av det.

1. Jag. Den totalt uppfyllande nya huvudpersonen: Mitt liv, min kropp, min familj. Det är nyckelorden. I ett land som vårt är detta särskilt bekymmersamt. Vi har byggt ett starkt gemensamt samhälle. Det skapade grund för rättvisa och personlig utveckling. Men strukturen har byggts på kollektiv solidaritet. Vi tog gemensamt ansvar i samhälleliga (och storskaliga modeller).

I tex amerikansk kultur är egoismen ännu tydligare, MEN i avsaknad av ett starkt samhälle lever en kultur av delaktighet och filantropi, byggd på personliga insatser i tid och pengar.

Vi riskerar få amerikansk "egoism" men utan kultur av "filantropi". Detta är ett farligt samhälle. Klyftor djupnar.

Jag har möjligen fel, men lyssna till användningen av ordet jag. Att i uppräkningar av människor - jag och NN - säga "jag" först är ett tidens tecken. Det är inte bara språkligt fel, det avslöjar världsbilden.

2 Kyrka, församlingar, och övrigt föreningsliv står inför en kris som vi ännu bara anar. I det starka samhället ställs krav på att "dom" får väl ordna det. Ett återvunnet nytt "vi" måste utvecklas.

3 Den minskade kyrksamheten får djupare följder än vi förstår. Den ändrar inte bara de kulturella förutsättningarna, språk och värderingar, utan innebär att kyrkan marginaliseras utan att förstå vad som händer. Vi blir mer och mer sektlika - språk, umgängeskulturer och kulturuttryck - och blir en intern och apart kultur. Till slut tolkar vi världen helt olika i kyrkan och utanför. Det som mest förblindar oss är att denna tudelning finns inne i oss själva. Orden, känslan och värderingen inne i kyrkan korresponderar inte med livsstil och värderingar utanför kyrkan.

4 Det "medvetslösa" tillståndet förlamar vår omläsning och nutolkning av själva kärnan i budskapet.

Så hur gör vi?

A. Återvänder till Bibeln och samtalet. Vi försöker få till stånd mötet mellan vår tid och Ordet. Det dogmatiska överhänget får ge vika. Var går Jesus i vår tid? blir den stora frågan.

(Jag skriver på en bok. Arbetsnamnet är Hycklarnas evangelium. det är Påfallande hur stort utrymme som upptar evangelierna av Jesu kritik mot "de fromma" och "de präktiga"- ofta med arbetsnamnet fariséer. Vad händer i församlingen om vi börjar läsa de orden riktade till oss?)

B. Fördjupar samtalet om vår tid och värld. Var går de allvarligaste gränsavsnitten mellan det vi ser omkring oss och Bibelns ord om Guds rike? Hur ser de utmaningarna ut? Jag menar att himlens modell fronderar rätt tydligt mot vår världs paradigm. Och våra egna. Ser vi? Orkar vi?

Det är nog den riktigt stora framtidsfrågan.

Min artikel i Sändaren

2011-08-24T09:06:00.001+02:00

De har skrivit sällan istället för sältan.

Så här ska det va:

Jag har lämnat Kyrkostyrelsen för Gemensam framtid. I första hand har jag rent personliga skäl. Men de gör att jag inte tror mig om att orka föra framtidens talan. För det är vad som nu behövs.

De tre samfunden; Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan har fattat modiga beslut om en ny gemensam kyrka.

Det är ett viktigt och ett riktigt beslut. Ny och gemensam är nyckelorden.

Men jag är långtifrån övertygad om man vet vad man gjort och vad som kommer att krävas.

Vår tid är mer ny än vad vi riktigt tar till oss. Och det gäller lika mycket för det som finns runtomkring oss OCH i oss själva. Mycket är bra. Men traditioner, budskap och former är inte bara omoderna. En hel del är också obsoleta. Om vi inte vågar eller orkar definiera och analysera bristerna kan vi inte - tillsammans - hitta vägen framåt.

Kampen om makt, som står mellan sk evangelikaler och sk liberaler handlar inte främst om bibelsyn. Inte heller om människosyn. Den handlar om evangeliets och kyrkans hjärta. Och båda falangerna riskerar köra vilse.

Den utslätade kristendomstolkningen hos de mera liberala förvanskar sältan i evangeliet. Vi blir bara en medioker del av en allmän feel-good-rörelse. Och de evangelikala stjälper en dödskalle över den förvandlande kraften i vandringen med Jesus. Sådana kyrkor finns och jag menar att de banaliserar Jesus och tron.

Vi rör oss med 1800- och 1900-tals konflikter inne på 2000-talet.

Evangeliet - livet med Jesus - är långt mer omstörtande än vad vi orkar ta till oss. Omvändelse är inte vittnesbörd om tro utan ett nytt liv, med andra värderingar och delvis tidsfrämmande paradigm.

Det är ingen tillfällighet att Jesu utmaningar till lärjungarna ännu är det som också vi har allra svårast för. "Den som är störst är de andras tjänare". "Mästaren tvättar lärjungarnas fötter". "Han tar in bland publikaner (svikarna) och skökor (de omoraliska)". "Fariséerna är dåliga föredömen, inte för det de tror, men för det skenliv de lever".

Evangeliet riktar sig till oss. De fromma. Men vi orkar (inte heller) med omvändelsen.

De tre gamla samfunden måste nu hålla fingrarna borta från det nya. Deras väg har misslyckats.

Det nya måste nu frimodigt ny- och omtänka varje detalj hur kyrka och församling byggs.

Gudstjänster, språk, tilltal och kulturer måste jesusficeras. Exakt det som förföljarna anklagade honom för då är vår stötesten nu:
Att han är Gud. Att han hyllar änkan som kom med sin skärv. Att han glorifierar barnen. Att han hyllar samariern - bilden av den Andre, den främmande Att han kallade vanliga människor, trötta, less och äventyrare till en osannolik resa som ledde dem alla till Döden. Men på den resan fann de sig själva. Befriades och bemyndigades - på samma gång - att bli den nya Skapelsen.

Om inte den nya gemensamma kyrkan tar tag i oss och förnyar oss är vi dömda att gå in i förfallet av det gamla.

Vi måste läsa Bibeln på ett nytt sätt. Vi måste se människorna med Jesu ögon - se deras potential, inte deras skal. Vi måste upphöra att banalisera Gud. Vi måste förkunna ett Guds rike av annorlundahet.

Det är en bana som ingen på allvar behövt pröva före oss. Hittills har reformationer följt i det gamlas spår. Nu står vi inför nödvändigheten av ett nyupptäckande. Jesus vandrar också längs våra nyasfalterade gator. "Men människorna (det vill säga vi) vill inte dricka det nya vinet. De tycker det gamla smakar bättre."

Men jag tror inte vi orkar. Därför lämnar jag min plats i Gemensam framtids kyrkostyrelse. Jag orkar inte heller. Mest orkar jag inte med motståndet.

De som ännu strider är värda våra böner. Omvändelse är vad som krävs av oss.

PA Sahlberg

Min artikel i Sändaren

2011-08-24T08:49:00.002+02:00

möjligen med lite knepig rubrik.

Idag blir min

2011-08-24T06:54:00.001+02:00

avgång mera offentlig. Ska inte överdriva betydelsen av den. Men har skrivit i dagens nummer av Sändaren.

Möjligen kunde mina huvudpunkter framgått ännu tydligare:

Mina motiv och min kritik har nog följande huvudpunkter:

Av personliga skäl (egna bekymmer) orkar jag inte föra framtidens talan. Det behövs särskilt nu.

Vi har laddat den nya kyrkan med för gammalt krut (och jag talar inte främst ålder): Personellt, strukturellt och organisatoriskt.

Vi vågar inte konfrontera de verkligt dramatiska (framtids-)frågorna, eller den förödande konflikten mellan två bristfälliga tolkningsparadigm.

De gamla samfunden släpper inte taget.

Vi har inte "devotat" oss tillräckligt radikalt. Jesus är tuffare.

Det handlar inte om spänningar mellan de tre ingående samfunden eller deras teologier. Det handlar om handlingsberedskap i en helt ny tid.

Kort sagt. Vi tar inte saken - om en NY GEMENSAM kyrka - på tillräckligt allvar.

Är det då kört? Alls icke. Men släpp loss hungrigare vargar! Beslutet om ny gemensam kyrka var rätt och nödvändigt. Nu ska jobbet göras.

Hackordningen tydlig.

2011-08-22T12:51:00.001+02:00

Ålder och art spelar roll.

Silltruten är kung. Störst. Bär sitt huvud på stolt hals.

Gråtruten spelar andrafiolen. Men utan silltrut i närheten kan man vikariera på tronen.

Skarvarna är skyggast. Ejdern härnäst. Vitfågeln van - och överlägsen - mänskan.

Sådan är min afton

2011-08-21T19:43:00.001+02:00

Det finns enkla bilder

2011-08-19T16:11:00.001+02:00

som ofta är talande.

Solen är vår livlina. Med den i ryggen ser allt annorlunda ut. Gud är vår sol.

Även molndold finns solen där.

En annan. Den fungerande familjen. Tillhörigheten är villkorslös, men krav saknas inte. Så tillhör vi Guds kyrka, och den oss.

Kris

2011-08-18T05:28:00.001+02:00

-tus.

Naturligtvis en "tillfällighet" att ordet för den närvarande guden rymmer det stora kaosordet.

Missförstådd

2011-08-16T11:22:00.001+02:00

Vaknade en morgon i Riksdagen, missnöjd med en missad utnämning. Först tänkte jag. DE förstår inte hur bra jag är. En stund senare hade en ny tanke tagit plats. JAG förstår inte hur bra de andra är.

Det stämmer än.

En palett av mjuka färger

2011-08-15T08:53:00.001+02:00

Ljungens mörka rödvioletta, lavarnas gula, det ännu gröna gräset mot den svartlaminerade röda bohusgraniten, och så det grå himmelshavet.

En färgskala för eftertanke.

Fullmånens natt

2011-08-14T02:04:00.001+02:00

Moln här, i går var den synlig i sin Augustiglans.

Tufft att vara fyr

2011-08-13T19:42:00.001+02:00

Ensam i natten. Äga Sanningen. Upplysa dem som vill upplysas.

Men hopplöst frånåkt av modern teknik. Man tittar på plottern (GPSen). Inte bryr man sig om 100årig teknik.

Det hjälpte inte att fyruppfinnare Dahlen miste synen. Martyrens magi har blivit obsolet.

I ljungens tid

2011-08-12T15:02:00.001+02:00

En stund

2011-08-11T08:31:00.001+02:00

Har flera barnbarn

2011-08-10T22:04:00.001+02:00

Inklusive våra tillfälliga barn har jag trekvarts dussin av dem. En kvart lever jag närmare. De två yngsta är, eller nyss varit, i tillgänglighetsåldern.

Måns. Börjar förberedande skolan.

Och Dante. 4 och 1/2.

Kanonungar. Den ene en "kopia" av mig och den andre helt annorlunda. Kul barn, glada barn, kloka barn, vackra barn. Men så olika.

Var kommer di ifrån?

Personligheten blommar ut på BB och fortsätter sin blomning.

Och jag får umgås med dem och låna en stund av deras fantasi och livslust.

Farfar och morfar. Hederstitel.

Glödande afton

2011-08-09T22:27:00.001+02:00

Ute vid Tistlarna hopade sig molnen. Men söder därom glödde solen hela vägen ner till havet och speglade sig i månen, som den brukar, därtill rödfärgade den molnet som varslar om nattens regn.

Nivelleringens gräsmatta

2011-08-08T12:20:00.001+02:00

Alla lika gröna. Lika korta. En i mängden. Det är mängden som gör det. I gräsmattan finns inte grässtrån, bara gräs som i grönt.

Som i alla slutna sociala miljöer. Som riskerar nivelleringens hårdhänta jämnhöjd. Skolklasser, arbetsplatsen, församlingen...

De tillåts inte växa upp. Inte vara annorlunda.

Syns nu så tydligt i min vilda trädgård. Gräs är olika, när de tillåts växa upp. En del med yviga, skrytsamma kronor, rörs lätt av vinden. Andra smala, som om allt bara passerar. Andra korta, hukar sig i mängden, men ger gemensamheten stadga.

Blivit vad de var ämnade till. Inte som en kortklippt matta. Ingen olik.

Ensam

2011-08-05T22:15:00.001+02:00

säger vi.

Det betyder olika saker. Ibland något gott. Ofta inte självvalt och därmed förödande ont.

Egentligen handlar det nog inte främst om ensamhet.

Mera anledningen. Ratad - stämmer på min situation. Övergiven på andras. Lämnad, på en del och ovald på en del.

Samhället är inrättat för par och familjer. Alla andra passar sämre in.

Måste det vara så?

Korsning

2011-08-05T11:31:00.001+02:00

Clematis och stockros.

Jag skulle vilja vandra på Klosterhavets sluttningar

2011-08-03T06:00:00.001+02:00

Kosterrännan är över 250 m djup.

Vitlingbrottet är en av Kosters sydligaste toppar. 250 meter över dalgången nedanför. Som holme nästan oansenlig.

(till höger om solblänket)

Vad skulle man inte kunna se och tänka på vid dessa sluttningar.

... och havet finns inte mer.

Våga hoppet

2011-08-01T21:26:00.001+02:00

Den nya kyrkan behöver nu samla sig till Språnget.

Våga kasta sig ut från Klippan.

Jag tror inte det kommer att gå.

Först måste vi ompröva VAD vi är.

Sedan VEM Gud är.

Därefter förstå vad Gud VILL.

Sedan inse att det vill inte vi.

Det brann i havet i afton

2011-07-30T22:40:00.001+02:00

Jag tog farfars keps

2011-07-30T08:07:00.001+02:00

och satte den bakifram.

Galleria

2011-07-29T06:40:00.001+02:00

Symbolen för vår tid.

Det extrema urvalet. Kommersialismens tempel. Handlandet som tröstedrog. Du är vad du köper. Handlar du finns du.

Varukorgen, eller påsarnas sofistikerade utsida signalerar. En lyckad människa kan konsumera.

Du tror du väljer självständigt. Profilerar samtidigt Din smak OCH sänder ut tecken på att du är updated. Samtidigt en i mängden och en som har egen stil.

Strikt individualistiskt och ända gruppmarkörer.

Uppsättningen påsar signalerar Lyckan.

Vi ser inte hur djupt detta trängt in i våra liv. Inte bara de falska lyckobegreppet. Också det personliga urvalet. Men ffa den förmenta konsumismen.

Vi behandlar vår tro likadant. Och möter Gud som en Galleri som dukat lycka på hyllorna.

Tidningen Dagen frågar idag hur många bönesvar du fått. Hör konsumismens lagar.

Gud blir tillhandahållare. En kommissionär.

Hur farlig är Islam?

2011-07-27T06:21:00.001+02:00

Funderar på dåden i och utanför Oslo

Tänk att det ändå handlade om Islam på ett eller annat sätt. Hur kan denna dagordning ännu skrivas, som den enda?

Jo, det finns nationer och grupper med någon sorts koppling till Islam det finns anledning att vara mycket kritisk mot. Den iranska statens mix av politik och sin form av Islam, prästerskapets roll etc. Mellanöstern har fött fram ett antal politiska virrhjärnor, Sadam, Bin Ladin och andra. Där finns efter våra mått brister i demokrati.

Samtidigt ser vi hur folk i dessa länder nu söker sin frihet. Gör uppror och/eller tvingas fly. Dessa frihetens barrikadriddare blir då, plötsligt (i somligas ögon) farliga bärare av en hotfull religion, då de kommer till våra länder. Detta blir obegripligt.

Den ensamma galningen i Norge blir inte på samma sätt en kristendomens apostel. Även fast hans kulturbesvärjelser skulle kunna tydas så. Vi dömer och bedömer olika.

I mina ögon är inte Islam ont. Liksom kristendom i sig inte är god. Båda religionerna har haft fingrar i syltburkar som borde förblivit stängda.

Jag känner många, med muslimsk tro, och kristen, som jag beundrar och högaktar. Människor som betytt mycket för mig, också för min tro och mitt liv.

Vi måste möta människor och bemöta argument. Se det unika och fördöma det unkna. Jag menar att den generella och föga djuplodande islamofobin är en tankens undervegetation som måste upp till ytan, och analyseras.

Nationella och kulturella särartshinkar hör forntiden till.

Kristen tro, om den är modern, och global, måste åter äntra barrikaderna och tala om religiös frihet, rätt till tanken och en frisk, sund debatt.

Undervegetationens svepargument ger passivt stöd till människor som den norska stollen. Han agerade nog ensam, men trodde sig tala för tysta massor. Om inte han har fel är vi illa ute.