söndag 7 oktober 2018

Visa mig ditt liv så ska jag berätta om din GUD

Jag predikar på den vackra ön idag. Och ska utmana om vår gudsbild.


STYRSÖ 7 okt 2018 Vart går gudsbilden med oss?

I GUD – återkomsten

Joel Halldorf har skrivit boken GUD - återkomsten. Han har rätt i att det talas mer om GUD idag, att religionen blivit mera synlig. Men vilken gudsbild är det i så fall som återkommer? Och har han rätt i frågan om religionens goda roll? Och är vi nu i en postsekulär tid? Är kristentron i takt med tiden. Carl Rudbeck recenserar i Expressen Halldorfs bok:

"Författaren ger en nästan genomgående solig och ljus bild av religionen där han hyvlar bort det mesta som skaver. Det som för många är kärnan i religionen, nämligen det övernaturliga, det transcendenta, det som står bortom förnuft och vetenskap, får en underordnad plats.
Tanken att religionen ska, om vi har förtjänat det eller om vi har tur, leda till frälsning och det eviga livet nämns knappast. En religion utan hinsidesperspektivet kan inte bli mycket annat än ett slags feel good-lära. Men historiskt, från Augustinus till Kierkegaard, hur kristendomen ofta varit det motsatta, en feel bad-lära där de troende bävar inför den Allsmäktige."

Jag tror inte det är en särskilt bra recension. Men den väcker den viktiga frågan: Vilken GUD är det som är på återtåg, eller möjligen inte är på återtåg?

Anders Lundin gjorde ett uppmärksammat inlägg i frågan i programmet där amerikaner söker sina svenska rötter: Allt för Sverige. Låt oss se på det.

--- (vi tittar på ett klipp från veckans Allt för Sverige där Anders Lundin berättar i Alfta kyrka om vår sekularisering)

Det är en intressant beskrivning. Statistiken är dock inte helt entydig. Fler svenskar än 4% tror på GUD, eller ber, men kyrkorna är tomma. Ännu intressantare är de fromma amerikanernas reaktion. Se här!

--- (vi tittar på amerikanernas bestörtning, och sorg, över den svenska avkristningen)

Så. Två frågor tar vi med oss: Är GUD på gång igen? Och den viktigare – i så fall vilken GUD?

II Skapelse & GUD

22Har du varit vid förråden med snö,
har du sett förråden med hagel,
23som jag har sparat till nödens tid,
till krigets och drabbningens dag?
24På vilken väg strålar ljuset ut,
hur sprider sig östanvinden över jorden?
25Vem öppnar rännor för störtregnet
och bestämmer åskvädrets bana
26och låter det regna över folktomt land,
över öknen där ingen människa bor,
27så att öde trakter mättas med vatten
och gräset spirar ur den torra marken?
28Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
29Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
30Vattnet döljs av stenhårt täcke,
djupets yta stelnar.
31Kan du knyta samman Sjustjärnorna
eller lossa Orions bälte?
32Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,
leder du Stora Björn och hennes ungar?
33Förstår du himlens lagar,
får du dess ordning att gälla på jorden?
34Kan du ropa till molnen där uppe,
så att de svarar med floder av vatten?
35Kan du kalla ut blixtarna,
så att de svarar: ”Till din tjänst”?
36Vem lade ner vishet i det fördolda,
vem gav himlakropparna insikt?
37Vem håller i sin vishet räkning på molnen,
vem tömmer ut himlens läglar,
38när marken är hård som malm
och klumpad i kokor? Job 38:22-38

Job är en spännande bok. Job drabbas av katastrofen. Beror det på att Job straffas för att han är orättfärdig? Och hur ska vi förstå GUDs agerande? Hela första delen av boken är dialogen mellan Job och de sk vännerna, som anklagar Job, och försvarar GUD. I slutet låter författaren GUD själv tala, och det var ur detta gudstal vi tidigare läste. En slutsats vi kan dra av detta är att vi aldrig kan förstå GUD. Vi har liksom inte varit där:

Har regnet någon far?
Vem avlar daggens droppar?
Ur vilket sköte kommer isen?
Vem föder himlens rimfrost?
Vattnet döljs av stenhårt täcke,
djupets yta stelnar.
Kan du knyta samman Sjustjärnorna
eller lossa Orions bälte?
Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,
leder du Stora Björn och hennes ungar?
Förstår du himlens lagar,
får du dess ordning att gälla på jorden?


Om det är denna bild av Skapelsens GUD som är på återtåg, hur går det ihop med det vetenskapen kan berätta? Räknar människan med att GUD är svaret på alla frågor? Ställer ens människan frågan till GUD? Gör vi? Är GUD lagerförman för hagelförrådet?

Jag brukar illustrera med Karl Oskar i Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos. Han står där på den steniga smålandsåkern och ser hur missväxtens fattiga ax hånflinar åt honom, hustrun och barnen. Ett blixtnedslag bränner bort det lilla de samlat. Och Karl Oskar tar i en avgörande scen högaffeln och slänger några sista torra strån mot himlen och säger att om GUD nu tagit allt det andra kan GUD väl ta också dessa. Det är en dramatisk berättelse, och på många sätt monumental.

Men är den dagens bild? Är det rimligt att korsa blixten, branden och förstörelsen med GUD? Eller är den moderna guden mera förknippad med det goda? Och vad gör dessa olika bilder med oss? Visa mig din tro ska jag visa dig din gudsbild? Lyssna till din bön och beskriv sedan GUD.

Vi måste vara medvetna om att vi inte ens kan föreställa oss hur världsbilden såg ut vid den här tiden. Ptolomaios världsbild var inte uppfunnen. Det är ju den som kyrkan senare lyfter upp till dogm och gör livet svårt för Kopernikus och Gallileo ännu ca 1500 år senare.

Redan tidigare hade Aristoteles beskrivit världen

* Jorden är rund och är universums centrum
* Universum är indelat i ett stort antal sfärer eller cirklar som roterar kring jorden. På den yttersta sfären/cirkeln sitter stjärnorna fast
* Utanför alla sfärerna finns Gud
* All materia består av eld, luft, jord och vatten

Det fanns redan tidigt andra uppfattningar, som inte fick genomslag ännu på över tusen år: Det fanns samtidigt människor som inte trodde på den geocentriska världsbilden. Aristarchos är den man idag tror var först att föreslå en heliocentrisk världsbild, med solen i centrum. Aristarchos var en grekisk astronom och matematiker som levde c:a 300 f.Kr. Efter att ha studerat solen, månen och jorden beräknade han storleksförhållandena, och kom fram till att solen var mycket större än jorden. Det föreföll honom därför naturligt att tro på att månen kretsade runt jorden som i sin tur snurrade runt solen. Aristarchos idéer fick knappast något genomslag under hans levnadstid, men tros ha påverkat en annan forskare som trodde på en heliocentrisk världsbild, Nikolaus Kopernikus, som levde 17-1800 år senare.

På sätt och vis kan vi säga att Gamla testamentets världsbild bäst skildras av profeten Jeremia, då han talar om GUD som krukmakaren:

5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jer 18:5-10

Det kanske är så det är. Men är det vad människor tror? Är det vad vi tror?


III Livet i GUD

22Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. 23När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. 24Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. 25Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. 26Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. 27Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. 28Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. 30En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. 31Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.” Apg 17:22-31

Nya testamentet saknar egentligen en naturvetenskaplig världsbild. Antingen för att den ansågs självklar – som Lukas beskriver den predikan Paulus höll i Aten – eller för att det inte var någon stor sak. Det är senare som världsbilden kom att bli central i kyrkans gudsbevis, och man väljer då det ptolemaiska världsbilden med rötter hos Aristoteles, den geocentriska världsbilden. När Jesus, några få gånger använder ord som Skapare eller Skapelse, handlar det nästan uteslutande om själva tidpunkten – alltings början. När Paulus skriver, också endast några få gånger, och använder begreppen är det för att definiera helheten: Allt skapat.

Därför blir det hos Paulus istället mer en fråga om att leva i GUD, eller i Kristus, som är hans favorituttryck. Och som Lukas återger i den version vi har i talet på areopagen: I GUD är det som vi lever, rör oss och är till.

Istället för att betrakta människan som det lilla barnet som ropar efter mors och fars insatser, vänder han på perspektivet och ställer frågan om vad vi är i GUD. Vilka bestämningar läggs fast i våra liv då vi går med GUD? Är det denna gudstro som gör att vi blir också något annat än biologiska varelser? Är detta vår verkliga skapelse – att vi bär GUDs bild i oss. Att vi sätter avtryck av GUDs bild omkring oss. Inte främst en GUD som jämnar marken, men ett liv i GUD som gör det möjligt att bestiga bergen.

Jag brukar ju illustrera med Bibelsällskapets provöversättning av Galaterbrevet. I vår nuvarande översättning, Bibel 2000, normeras en dimension av tro: I tro på Jesus Kristus. Provöversättningen använder istället uttrycket: I Jesu Kristi tro. En lika möjlig översättning, rent språkligt. Det är ungefär som skillnaden mellan tilltro och tillit. Fina begrepp, men med varsin riktning: I den första tar tro avstamp i vår tro; vårt antagande; i tilltron till Jesus. Den fokuserar lätt på vad vi tror om JK. Den andra tar sikte på Jesu tro, som vi går in under. Den berättar snarare om det sammanhang som tron är. Det är två olika uppsättningar av tro. Som två skilda världsbilder. Den ena är helt upptagen av vad vi tror. Den andra av vad vi är i Kristus.

Men, och det är där jag avslutar min predikan, Paulus behövde inte välja mellan det ena ELLER det andra. För honom var båda dimensionerna synliga – samtidigt!

Vi ska bli flerdimensionella troende. Tron är inte mest en fråga om våra uppfattningar (eller dogmer), men frågan om vårt liv. Syns GUD där? Då blir återkomsten av GUD en spännande "renässans". Annars mest en myt.




1 kommentar:

Unknown sa...

Hade tänkt komma till Styrsö, men fick nu via Anders S del av din predikan här istället, tack! Idag på Tacksägelsedagen valde jag att inte gå till kyrkan, utan stanna hemma och läsa detta efter min egen läsning i E S Jones Bergspredikan Kristus. Det blev en bra och stimulerande, samt utmanande kombo. Tackar och ber Gud att jag får tro att jag kan levandegöra honom i mitt liv. Uppskattar din fördjupning!