tag:blogger.com,1999:blog-80016097962098191112024-03-20T16:12:35.712+01:00TÄNK SJÄLV-det är det som gör dig till människaTänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.comBlogger1845125tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-6110223142223020242018-10-14T08:53:00.001+02:002018-10-14T08:53:54.035+02:00Om tack och godhet<i>Tacksägelsedagen 2018: Centrumkyrkan och Ekenkyrkan</i><br /><br /><b>Vad är kärnan?</b><br /><br />Vi frågar oss ibland vad GUDs vilja är. Jag tror inte det beror på att vi inte vet. Snarare att vi inte är riktigt nöjda med svaret. Vi vill testa en gång till. Men, nej. Svaret är hela tiden detsamma. GUD vill kärlek och nåd. När Jesus kivades med fariséerna återvänder han gång på gång till kärnan. Tydligast i Matt 23:23. Kärnan i lagen är rättvisa, barmhärtighet och trohet. Eller i orden: älska din nästa som dig själv. Allt annat är uttydningar, sa redan de gamla fariseiskt lärde. <br /><br />Så. Varför tvekar vi om GUDs vilja? Jo, den är jobbig. Helt enkelt så. Det måste finnas ett lättare sätt. <br /><br />Det är nu detta vi möter i några av dagens texter. Tillvaron inordnas under denna gudomliga viljeyttring. Jesus undrar varför bara en kom tillbaka och tackade. Jo, de nio var upptagna av sitt. Som vi är. En, en samarier av alla, kom tillbaks med sitt tack. Tack är kärlekens ord, vi höjer oss ur vår egen avgrund och ser vårt veroende av andra. Att vi hör ihop med andra. Tack är kittet i vår samhälleliga gemenskap. Vi kan inte säga tack utan att se en annan människa i ögonen. Ibland räcker det med att se en annan människa i ögonen. Vi har, om så bara för en kort stund, bekräftat att vi hör ihop. Vi är beroende av varandra. <br /><br />Tydligast blir det i dagens epistel. Läs 1 Thess 5:16-24<br /><br />Gör det goda. Fly det onda. Det är GUDs vilja. Kortare kan det inte sägas. Och Paulus säger det igen i Romarbrevet 12. Och det är varje gång ett citat från Psalm 37:27. Det är inget nytt. John Wesley använde det. Det är mänskligt ursprungligt. Det är GUDs märke. <br /><br />Gör det goda. <br /> Fly det onda. <br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-47111187707998508542018-10-07T06:57:00.001+02:002018-10-07T07:47:10.879+02:00Visa mig ditt liv så ska jag berätta om din GUDJag predikar på den vackra ön idag. Och ska utmana om vår gudsbild. <br /><br /><br />STYRSÖ 7 okt 2018 <b>Vart går gudsbilden med oss?</b><br /><br /><b>I GUD – återkomsten</b><br /><br />Joel Halldorf har skrivit boken GUD - återkomsten. Han har rätt i att det talas mer om GUD idag, att religionen blivit mera synlig. Men vilken gudsbild är det i så fall som återkommer? Och har han rätt i frågan om religionens goda roll? Och är vi nu i en postsekulär tid? Är kristentron i takt med tiden. Carl Rudbeck recenserar i Expressen Halldorfs bok:<br /><br />"Författaren ger en nästan genomgående solig och ljus bild av religionen där han hyvlar bort det mesta som skaver. Det som för många är kärnan i religionen, nämligen det övernaturliga, det transcendenta, det som står bortom förnuft och vetenskap, får en underordnad plats.<br />Tanken att religionen ska, om vi har förtjänat det eller om vi har tur, leda till frälsning och det eviga livet nämns knappast. En religion utan hinsidesperspektivet kan inte bli mycket annat än ett slags feel good-lära. Men historiskt, från Augustinus till Kierkegaard, hur kristendomen ofta varit det motsatta, en feel bad-lära där de troende bävar inför den Allsmäktige."<br /><br />Jag tror inte det är en särskilt bra recension. Men den väcker den viktiga frågan: Vilken GUD är det som är på återtåg, eller möjligen inte är på återtåg? <br /><br />Anders Lundin gjorde ett uppmärksammat inlägg i frågan i programmet där amerikaner söker sina svenska rötter: Allt för Sverige. Låt oss se på det. <br /><br />--- (vi tittar på ett klipp från veckans Allt för Sverige där Anders Lundin berättar i Alfta kyrka om vår sekularisering)<br /><br />Det är en intressant beskrivning. Statistiken är dock inte helt entydig. Fler svenskar än 4% tror på GUD, eller ber, men kyrkorna är tomma. Ännu intressantare är de fromma amerikanernas reaktion. Se här!<br /><br />--- (vi tittar på amerikanernas bestörtning, och sorg, över den svenska avkristningen)<br /><br />Så. Två frågor tar vi med oss: Är GUD på gång igen? Och den viktigare – i så fall vilken GUD? <br /><br /><b>II Skapelse & GUD</b><br /><br />22Har du varit vid förråden med snö,<br />har du sett förråden med hagel,<br />23som jag har sparat till nödens tid,<br />till krigets och drabbningens dag?<br />24På vilken väg strålar ljuset ut,<br />hur sprider sig östanvinden över jorden?<br />25Vem öppnar rännor för störtregnet<br />och bestämmer åskvädrets bana<br />26och låter det regna över folktomt land,<br />över öknen där ingen människa bor,<br />27så att öde trakter mättas med vatten<br />och gräset spirar ur den torra marken?<br />28Har regnet någon far?<br />Vem avlar daggens droppar?<br />29Ur vilket sköte kommer isen?<br />Vem föder himlens rimfrost?<br />30Vattnet döljs av stenhårt täcke,<br />djupets yta stelnar.<br />31Kan du knyta samman Sjustjärnorna<br />eller lossa Orions bälte?<br />32Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,<br />leder du Stora Björn och hennes ungar?<br />33Förstår du himlens lagar,<br />får du dess ordning att gälla på jorden?<br />34Kan du ropa till molnen där uppe,<br />så att de svarar med floder av vatten?<br />35Kan du kalla ut blixtarna,<br />så att de svarar: ”Till din tjänst”?<br />36Vem lade ner vishet i det fördolda,<br />vem gav himlakropparna insikt?<br />37Vem håller i sin vishet räkning på molnen,<br />vem tömmer ut himlens läglar,<br />38när marken är hård som malm <br />och klumpad i kokor? Job 38:22-38<br /><br />Job är en spännande bok. Job drabbas av katastrofen. Beror det på att Job straffas för att han är orättfärdig? Och hur ska vi förstå GUDs agerande? Hela första delen av boken är dialogen mellan Job och de sk vännerna, som anklagar Job, och försvarar GUD. I slutet låter författaren GUD själv tala, och det var ur detta gudstal vi tidigare läste. En slutsats vi kan dra av detta är att vi aldrig kan förstå GUD. Vi har liksom inte varit där: <br /><br /><i>Har regnet någon far?<br />Vem avlar daggens droppar?<br />Ur vilket sköte kommer isen?<br />Vem föder himlens rimfrost?<br />Vattnet döljs av stenhårt täcke,<br />djupets yta stelnar.<br />Kan du knyta samman Sjustjärnorna<br />eller lossa Orions bälte?<br />Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,<br />leder du Stora Björn och hennes ungar?<br />Förstår du himlens lagar,<br />får du dess ordning att gälla på jorden?</i><br /><br />Om det är denna bild av Skapelsens GUD som är på återtåg, hur går det ihop med det vetenskapen kan berätta? Räknar människan med att GUD är svaret på alla frågor? Ställer ens människan frågan till GUD? Gör vi? Är GUD lagerförman för hagelförrådet? <br /><br />Jag brukar illustrera med Karl Oskar i Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos. Han står där på den steniga smålandsåkern och ser hur missväxtens fattiga ax hånflinar åt honom, hustrun och barnen. Ett blixtnedslag bränner bort det lilla de samlat. Och Karl Oskar tar i en avgörande scen högaffeln och slänger några sista torra strån mot himlen och säger att om GUD nu tagit allt det andra kan GUD väl ta också dessa. Det är en dramatisk berättelse, och på många sätt monumental. <br /> <br />Men är den dagens bild? Är det rimligt att korsa blixten, branden och förstörelsen med GUD? Eller är den moderna guden mera förknippad med det goda? Och vad gör dessa olika bilder med oss? Visa mig din tro ska jag visa dig din gudsbild? Lyssna till din bön och beskriv sedan GUD. <br /><br />Vi måste vara medvetna om att vi inte ens kan föreställa oss hur världsbilden såg ut vid den här tiden. Ptolomaios världsbild var inte uppfunnen. Det är ju den som kyrkan senare lyfter upp till dogm och gör livet svårt för Kopernikus och Gallileo ännu ca 1500 år senare. <br /><br />Redan tidigare hade Aristoteles beskrivit världen<br /><br />* Jorden är rund och är universums centrum<br />* Universum är indelat i ett stort antal sfärer eller cirklar som roterar kring jorden. På den yttersta sfären/cirkeln sitter stjärnorna fast<br />* Utanför alla sfärerna finns Gud<br />* All materia består av eld, luft, jord och vatten<br /><br />Det fanns redan tidigt andra uppfattningar, som inte fick genomslag ännu på över tusen år: Det fanns samtidigt människor som inte trodde på den geocentriska världsbilden. Aristarchos är den man idag tror var först att föreslå en heliocentrisk världsbild, med solen i centrum. Aristarchos var en grekisk astronom och matematiker som levde c:a 300 f.Kr. Efter att ha studerat solen, månen och jorden beräknade han storleksförhållandena, och kom fram till att solen var mycket större än jorden. Det föreföll honom därför naturligt att tro på att månen kretsade runt jorden som i sin tur snurrade runt solen. Aristarchos idéer fick knappast något genomslag under hans levnadstid, men tros ha påverkat en annan forskare som trodde på en heliocentrisk världsbild, Nikolaus Kopernikus, som levde 17-1800 år senare.<br /><br />På sätt och vis kan vi säga att Gamla testamentets världsbild bäst skildras av profeten Jeremia, då han talar om GUD som krukmakaren:<br /> <br />5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jer 18:5-10<br /><br />Det kanske är så det är. Men är det vad människor tror? Är det vad vi tror?<br /><br /><br /><b>III Livet i GUD</b><br /><br />22Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. 23När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. 24Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. 25Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. 26Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. 27Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. 28Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. 30En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. 31Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.” Apg 17:22-31<br /><br />Nya testamentet saknar egentligen en naturvetenskaplig världsbild. Antingen för att den ansågs självklar – som Lukas beskriver den predikan Paulus höll i Aten – eller för att det inte var någon stor sak. Det är senare som världsbilden kom att bli central i kyrkans gudsbevis, och man väljer då det ptolemaiska världsbilden med rötter hos Aristoteles, den geocentriska världsbilden. När Jesus, några få gånger använder ord som Skapare eller Skapelse, handlar det nästan uteslutande om själva tidpunkten – alltings början. När Paulus skriver, också endast några få gånger, och använder begreppen är det för att definiera helheten: Allt skapat. <br /><br />Därför blir det hos Paulus istället mer en fråga om att leva i GUD, eller i Kristus, som är hans favorituttryck. Och som Lukas återger i den version vi har i talet på areopagen: <i>I GUD är det som vi lever, rör oss och är till.</i><br /><br />Istället för att betrakta människan som det lilla barnet som ropar efter mors och fars insatser, vänder han på perspektivet och ställer frågan om vad vi är i GUD. Vilka bestämningar läggs fast i våra liv då vi går med GUD? Är det denna gudstro som gör att vi blir också något annat än biologiska varelser? Är detta vår verkliga skapelse – att vi bär GUDs bild i oss. Att vi sätter avtryck av GUDs bild omkring oss. Inte främst en GUD som jämnar marken, men ett liv i GUD som gör det möjligt att bestiga bergen. <br /><br />Jag brukar ju illustrera med Bibelsällskapets provöversättning av Galaterbrevet. I vår nuvarande översättning, Bibel 2000, normeras en dimension av tro: I tro på Jesus Kristus. Provöversättningen använder istället uttrycket: I Jesu Kristi tro. En lika möjlig översättning, rent språkligt. Det är ungefär som skillnaden mellan tilltro och tillit. Fina begrepp, men med varsin riktning: I den första tar tro avstamp i vår tro; vårt antagande; i tilltron till Jesus. Den fokuserar lätt på vad vi tror om JK. Den andra tar sikte på Jesu tro, som vi går in under. Den berättar snarare om det sammanhang som tron är. Det är två olika uppsättningar av tro. Som två skilda världsbilder. Den ena är helt upptagen av vad vi tror. Den andra av vad vi är i Kristus. <br /><br />Men, och det är där jag avslutar min predikan, Paulus behövde inte välja mellan det ena ELLER det andra. För honom var båda dimensionerna synliga – samtidigt!<br /><br />Vi ska bli flerdimensionella troende. Tron är inte mest en fråga om våra uppfattningar (eller dogmer), men frågan om vårt liv. Syns GUD där? Då blir återkomsten av GUD en spännande "renässans". Annars mest en myt. <br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-48151728239481838642018-09-15T02:17:00.001+02:002018-09-15T02:36:53.330+02:00Så ska ni be...sa Jesus. Jag är alls inte övertygad om att han därmed bad oss rabbla Fader vår/Vår fader/Pater noster i tid och otid. Däremot lärde han oss vad bön är. <br /><br />Jag sitter nu och jobbar med en skriven text om bön. Många frågetecken hopar sig, delar i mig protesterar... Då kommer en länk med samfundsledarnas bön inför söndagen, nu efter valet. Initiativet är bra. Jag känner flera av dem, och har allra största respekt för dem. Men. Nu undrar jag hur de tänkt. Är detta en bön? Säger Sveriges kristna råd: Så här ska ni be!<br /><br /><br /><b>Bönen</b><br /><br />Bön är ett omfångsrikt ämne, som rör vid själva centrum av vår tro. I bönen ställer vi fönster och dörrar på glänt, eller kanske vidöppna, för att lyssna inåt himlen, för att vidga vår lilla värld mot en större, för att i vårt nu kontakta evigheten, så att vårt sammanhang ska bli präglat av GUD. <br /><br />Men är det så vi ber? Vad berättar vår bön om vår tro? Vad, och vem, är mottagaren i vår bön, och vad/vem är avsändaren? <br /><br />I ett rykande aktuellt exempel har samfundsledarna nu alltså publicerat en bön efter valet:<br /><br /><i>Bön efter valet<br /><br />Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt för varje människa blivit synlig. Genom honom väcker du vår längtan efter dig och kallar oss till uppbrott, som pilgrimer på vägen genom livet. <br /><br />Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Gud, sänd din Ande över vårt land. Vi ber om vishet och vägledning för alla som har ansvar i samhället – folkvalda, regering och riksdag och alla som bor här. Vi ber om ett frimodigt ledarskap som strävar efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen. Vi ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet.<br /><br />Uppfyll oss med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan vittna om dig med och utan ord. Uppliva bönens låga i våra församlingar. Låt oss få känna din Andes ledning. <br /><br />I Jesu namn.<br />Amen.</i><br /><br /><br /><br />Bönens anslag är i sig bekymmersam. Vi förkunnar i bönen. Troligen anser vi inte att det är vi som talar om för GUD vem GUD är och bör göra, men vi passar på att predika, ex vis: "Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande."<br /><br />Meningen är bekymmersam på två sätt, minst. <br />1. GUD motiveras med det vi tänker oss att GUD gör, inte det GUD är. <br />2. Vi tror oss veta vad GUD gör, eller borde göra. <br /><br />Ber vi, eller sänder vi instruktionstext till GUD? Vad säger vår bön om vår gudsbild?<br /><br />Jfr med bönen <b>Vår fader </b>som Jesus lärde oss be: / Vår Fader, du som är i himlen. / Låt ditt namn bli helgat. / Låt ditt rike komma. / Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. <br /><br />Jesus predikar inte i bönen, inte heller ”bestämmer” han vad GUD ska göra. Han konstaterar vem/vad GUD är. Han ställer oss i GUDs belysning. Vi placerar oss själva i GUDs kommandoschema. <br /><br />När bönen preciseras ber Jesus om en enda sak: / Ge oss idag det bröd vi behöver./<br /><br />Det är en bön om att vara vid liv ännu en dag. Inga excesser, inga långvariga löften. Bara ännu en dag i livets gemenskap. <br /><br />Sedan presenteras själva kärnan i tron: / Och förlåt oss våra skulder, / liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. /<br /><br />Vi ber om att få leva i försoningens och förlåtelsens vattenfall. Som vi är förlåtna förlåter vi... Paulus uttrycker det bättre i Rom 15:7: / <i>godta varandra så, som Kristus har godtagit er till GUDs ära</i> /. <br /><br />Till sist ber Jesus om att vi ska skonas från att göra ont eller drabbas av ondskan: /Och utsätt oss inte för prövning, / utan rädda oss från det onda. /<br /><br />Men vad gör samfundsledarna? Jo, de fortsätter predika. Dom nöjer sig inte med att be för makthavare, utan talar om för dem att de ska ... ”vara frimodiga och sträva efter det gemensamma bästa, bortom egna intressen”.<br /><br />Vi talar inte längre till GUD, om det nu inte är GUD som ska beordras, utan vi undervisar makthavarna. Och fortsätter, ... ”ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet”.<br /><br />Det har nu helt upphört att vara en bön. GUD är nu inte längre mottagare. Vi undervisar om hur saker och ting ska göras. Varför då kalla det för en bön?<br /><br />Om jag får exemplifiera genom att skriva om kyrkoledarnas bön skulle jag nog istället be så här:<br /><br /><br /><br />Bön efter valet (reviderad)<br /><br /><i>Välsignad är du Gud, vår Fader, helig och närvarande, tillkomme ditt rike, ske din vilja. <br /><br />Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt, för alla människor på sina vägar genom livet, blivit synlig. <br /><br />Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön. Vi ber för våra valda ledare och alla som har röstat, och de som inte röstat. Vi ber om vishet hos alla som nu har fått ett särskilt ansvar i samhället, folkvalda – i riksdag, regering landsting/regioner och kommuner, och alla som bor här.<br /><br />Uppfyll oss alla med din heliga Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan leva med dig och varandra i kärlek och gemenskap, möta varandra med respekt, och godta varandra så, som Kristus godtagit oss till din ära. <br /><br />Amen.</i><br /><br /><br />Vem är jag som "rättar" kyrkoledarna? Jag tror det mest handlar om att vi skaffat oss (dåliga) vanor, och glömt vad Jesus sa då han talade om bedjandet: "Så ska ni be..."<br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-11520916279582300202018-08-31T22:42:00.001+02:002018-08-31T22:42:56.930+02:00VALET 2018<br /><br />Valrörelse. Rätt lite rörelse, och inget tydligt val. Det liknar mest två slår den tredje, eller möjligen även en blind höna...<br /><br />Sedan 2006 har högerpartierna skaffat sig en rejäl relativ fördel. Då går (i vart fall i många frågor) till val tillsammans. Det är en innovation i svensk politik. Det gav Alliansen två valvinster och märkligt nog en förlust. De är inte beredda att göra om det misstaget. <br /><br />På andra halvan har vi vänstersidan. Där har socialdemokraterna under många decennier varit det mest erfarna och regeringsfähiga partiet. Vänstern/kommunisterna har varit en sleeping partner som alltid kunnat räknas in i regeringsunderlaget. Nu är socialdemokraterna reducerat till ett parti kring 25%. Den gamla matematiken gäller inte längre. <br /><br />Men inget av detta är egentligen den stora förändringen. Den stora <i>gamechangern</i> är att vi har fått ett rejält missnöjesparti, paradoxalt nog i sak höger om högern. De har nu varit ett 10-20%sparti. I praktiken ett tredje block. Tendenserna är att de nu är nära att bli det största partiet. Eftersom de är ett extremparti till höger hade det normalt inneburit dels att väljarkåren nu lutar kraftigt åt höger, och dels att högerflanken kan betrakta ett sådant parti som sleeping partner, ungefär som sossarna hanterat kommunisterna under alla år. Men Sd fångar inte främst, eller enbart, högerröster. De får de missnöjdas röster från stora delar av den gamla höger-vänstern-skalan. Dessutom flaggar de för vara beredda att fälla båda huvudblockens regeringar. Dessutom har det, med rätta, uppfattats som höggradigt kontroversiellt att göra sig beroende av extrempartiet med nazistiska rötter. <br /><br />Ytterligare en förändring är en nyhet i den svenska partirymden: Vår sk negativa parlamentarism håller på att överges, i vart fall flaggar allianspartierna för det. Hittills, alltså redan långt före Decemberöverenskommelsen, gällde att en regering inte behöver gillas av Riksdagen, bara att inte en majoritet röstar emot. (Det har gällt såväl regeringsbildning som tex budgetbeslut). Detta praxisskifte i den nya situationen är mycket problematisk. Alliansens partier, i vart fall moderaterna, avser att rösta emot alla former av regeringar med socialdemokrater. ÄVEN om s+mp+v är större än Alliansen. Detta är ett helt nytt besked!<br /><br />Moderatalliansen menar alltså att de ska regera om de blir större än sossarna. Jaha, behöver vi ens gå till valurnorna då?<br /><br />Sd, Mp och V räknas då inte alls. Hur ser den logiken ut i högerhjärnorna? Oklart. Men det låter inte som demokrati. <br /><br />Det finns ännu en faktor som är av paradigmatisk betydelse. Den gamla troheten till parti eller block är numera nästan helt överspelad. Sedan jag satt i riksdagen har ca 20% av svenska folket lämnat socialdemokratin. Även andra partier, men i mindre utsträckning, har förlorat delar av sin väljarbas. Inte ens hemhörigheten i resp. traditionellt block består. Rörelserna sker åt alla håll, ungefär som man väljer tandkrämsmärke i stora varuhuset. <br /><br />—-<br /><br />Måndagen den 10 sep är vi ett land utan regering. Eller har vi en Alliansregering med stöd av Sd. Och detta i stort sett alldeles oavsett hur folket faktiskt röstar. <br /><br />Alla som betraktar maktspelet lite utifrån drar idag, före valet, den enda rimliga slutsatsen: Det nuvarande parlamentariska läget kräver ett nytt handlag, eller så ger man vika och ger Sd inflytande. <br /><br /><i>J'accuse</i> den svenska partieliten för att de inte på ett vuxet sätt för det här samtalet redan före valet. Allianspartier säger att de inte ska samarbeta med Sd. Det är bullshit. Hela upplägget bygger på att man spelar Sd-kortet. Och då menar jag inte främst rasistkortet, men läggspelet som uppkommer den 10 sep. Med den nu rådande moralen hos högern händer en av tre saker efter valet:<br /><br />1. Alliansen bildar regering med stöd av Sd (aktivt eller passivt). S, v och mp lägger, som vanligt ner sina röster. <br />2. Inget block bildar regering om vänsterflygelns partier anammar moderaternas hållning. <br />3. Sd bestämmer vem ska regera. <br /><br />Jag uppmanar s, mp och v att nu adoptera moderaternas grumliga samvete: Rösta nej till alla regeringar där ni inte själva ingår. Först då blir det klart vem som väljer att sitta i knä på Jåkesson/Sd. Den negativa parlamentarismen är nu i praktiken avlivad. Ur resterna reser sig förutsättningarna för en demokratisk framtid. Om det nu finns en sådan. <br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-30106635661189012072018-07-23T15:45:00.001+02:002018-07-23T15:54:51.347+02:00I det tjugoförsta århundradetNär slavägare och slavars mentalitet höll på att förgöra den unga nationen i väst lyckades delar av kyrkan att släppa ut en ny röst. Frihetens röst. Frihet från att vara förtryckt, och frihet från att vara förtryckare. John Newton, ni vet han med <i>Amazing grace</i>, brevväxlade över Atlanten med John Wesley. Newton vara slavskeppare, och stod mitt i den dittills så inkomstbringande handeln mellan tre kontinenter: Amerika, det nya landet, Europa, den gamla kontinenten och Afrika, människans ursprung (men det visste de nog inte då). Vi vet inte hur djupt Newton förändrades då han mötte nåden. Men metodismen opponerade mot den djupt orättfärdiga handeln med människor. Och det tog tid att avslöja, avfärda och kriminalisera den. Evangeliet sjunger frihetens sång. Annars inget evangelium.<br /><br />När apartheids pålar trängde allt djupare ned i den sydafrikanska samhällskroppen var det bland annat kyrkfolk som avslöjade, avfärdade och satte sig till motvärn mot denna inhumana samhällsordning. Apartheids mentalitet fördummar och förtrycker såväl de kraftigt förfördelade som de som sätter sig till herrar över andra. Nelson Mandela fick sitt främmande nya namn, Nelson, då han började på den kristna skolan. Han blev uttrycket, symbolen och redskapet för vägen till befrielse – en egen och ny amiral Nelson, i strid på ett hav av hat. Evangeliet sjunger frihetens och enhetens sång. Annars inget evangelium.<br /><br />När den växande stads- och arbetarklassen höll på att supa bort mänsklig värdighet i sin fattigdom och utsatthet var det inte minst väckelserörelsen som drev motståndet mot den mänskliga förnedringen. Tillsammans med nykterhets- och arbetarrörelse förändrades landet. Människor organiserade sig, utbildade sig och formulerade kraven på ett nytt samhälle. Osäkerheten, fattigdomen, och särskilt superiet utsattes för starka inre krav på förändring. Den nya människan reste sig och formade ett nytt, gemensamt samhälle, som kulminerade i allmän rösträtt, och senare följde ett monumentalt välfärdsbygge. Högern stod emot länge. Evangeliet sjunger frihetens obändiga sång. Annars inget evangelium.<br /><br />Idag står vi inför två nya utmaningar, som nog är starkt länkade till varandra. Förtryckaren är anonymiserad och finns mest i strukturen och tanken, inte heller offren är helt enkla att definiera. Det handlar om <b>klimatet</b> och <b>egoismen</b>. Där finns, som i alla system, vinnare och förlorare. En växande medelklass i i stort sett alla länder på jorden är de kortsiktiga vinnarna. Den gamla eliten klarar sig alltid, den gamla fattiga underklassen har det som den alltid har haft det: <i>När det regnar manna har den fattige ingen sked.</i> Men. Liksom slavekonomin och apartheidvansinnet bar strukturen för sin egen undergång i själva systemet, och i medvetandet, gäller detsamma idag. Och evangeliet söker uttrycken för vår tids befrielserörelse. Men den är nog mera komplex. Den är inte svartvit som tidigare konflikter. Den rymmer inga givna motparter, ingen förtryckare och inga slavar. Konflikten är inte främst politisk, den löses inte av revolution, och den är inte klassmotsatsernas strid, och inte ens i egentlig mening en demokratisk strid. Den liknar nog mest av allt superiets filosofi. Och visst kan vi identifiera båda vinnaren och förloraren, men striden äger mest av allt rum inne i huvudet på var och en av oss. Och det tydligt nya är att förändring inte främst sker hos andra, men i var och en av oss. Evangeliet sjunger dock frihetens eviga sång. Annars inget evangelium. <br /><br />I det goda samhället tar vi hand om varandra och bygger tillsammans. I de lyckades samhälle är var och en sin lyckas smed. Och vi kan lika gärna smida på egen ässja som på andras. <br /><br />Självupptagenheten, och upptagenheten med det egna, är lätt att motivera, och den har tillochmed goda drag. Vi sköter om oss själva, i vart fall till kroppen, om än inte till själen, och vi ser om våra hus. Vi väljer bästa skolan för våra barn. Vi skjutsar dem till allsköns aktiviteter. Vi skyddar dem från allt ont. Vi pensionssparar och löser sjukvårdsförsäkring. Allt lika legitimt och till synes lättmotiverat. Men vi väljer åt oss själva. Inte för oss tillsammans. Klyftornas samhälle kännetecknas av att det blir allt mörkare nere i dalen. Och på toppen väljer vi rätt läge för solen. Men kom ihåg: Sprickorna i samhället är farligast för dem längst upp. De där nere delar redan fattigdomen. <br /><br />Jag tycker mig se ett hårdare samhälle. Vi väljer att blunda för flyktingens nöd, och värnar våra egna privilegier, det är ju de vi (kortsiktigt) har byggt för oss själva. (Att vi inte kan vemanna den utan flyktingen bryr vi oss inte om idag.) Trafikrytmen hårdnar och målet är inte att trafiken ska flyta för alla men att jag själv kommer fram. Ju dyrare bilar man har, ju mindre använder man blinkersen – den är ju mest till nytta för de andra. När det är eldningsförbud och hela landet hotas, grillar människor ändå, för man ser inte sambandet mellan det den enskilde gör att det gemensamma samhället. När det är vattenbrist och hela vår ekologi hotas finns det somliga som drar slutsatsen att just de kan fylla poolen. När brandmännen sliter i brandskogen kan andra stjäla deras väskor utanför brandstationen eller deras fyrhjulingar. (Båda sakerna har just skett i Jämtlands län.) <br /><br />I klimatfrågan ser vi samma saker hända. Klimatet betraktas inte som vårt problem, och kan därför inte inskränka våra rättigheter, bilmil eller flygmil. Man kan förneka eller blunda för det som sker. Men vi sitter alla i den lilla båten på tidens hav. <br /><br />Jag kan inte se annat än att detta är dagens största fråga. Evangeliet vill också här sjunga frihetens gemensamma sång. Som den försupne reste sig vid bönhusets botbänk kan vi resa oss och betyda skillnad. I vårt eget liv, för andras liv och för vår gemensamma framtid. Kyrkan måste låta vandringen med Jesus, frälsning och helgelse handla om just detta. Annars inget evangelium. <br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-36204372345041999782018-03-29T11:07:00.001+02:002018-03-29T11:07:00.567+02:00Kanske en predikan, påsken 2018Metaforernas rikedom<br />eller<br />Vår förlorade läsförmåga<br /><br /><br />Tre kors har slagits ned i mänsklighetens golgatakulle, de står hårt neddrivna i det spruckna urberget. Det är Maktens kors, och Självupptagenhetens. Och mitt emellan dem – Den Enkla Sanningens kors. "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" hörs det från Självupptagenhetens kors. "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom." Så låter det kring det andra korset på flanken – Maktens kors. Från korset i mitten hörs först ingenting. <br /><br />Vi har nog förlorat förmågan att läsa metaforen, att vandra ut och in i bilderna, pröva nya perspektiv och se de många skikten. Vi läser endimensionellt, då bilderna i själva verket är djupa som Marianergraven. Påskens berättelser är berättelsen om Människan. I alla tider. Och om det svaga ljuset av Mening som lyser ur de djupa haven. <br /><br />Det unika med påskens stora berättelser är att de inte är unika. De gäller i varje tid, för varje människa. Längtan efter Undret är tidlöst, som solens ljus som flödar ut i ett mörkt och gigantiskt Universum. Det är berättelsen om Meningen, som vare sig är logisk eller rättvis. Den är istället livsvägen som banar sin väg mellan Mänsklighetens kors. <br /><br />Vi måste ingenting, vi måste bara välja. <br /><br />STORA VECKAN<br /><br />Vi följer den Stora resan<br />allmängiltig och generell,<br />resan över stock och sten.<br /><br />Lögnerna, och myterna<br />de vi bygger, bevarar <br />och restaurerar:<br /><br />Berömmelse, fame, makt<br />– folket står på gatorna<br />och ropar Hosianna.<br /><br />Sedan, ödeläggelsens dag, <br />det abrupta uppvaknandet,<br />månglarnas bord vräks ut.<br /><br />Alltings ihålighet<br />som går sönder<br />när myterna mosas. <br /><br />Det dukade bordet,<br />gemenskapen,<br />ihålig som en <br />torkad stubbe,<br /><br />och ensamheten<br />den stigmatiserade, <br />där förnekelse och svek<br />står som spön i backen,<br />ackompanjerad av ropen:<br />korsfäst, korsfäst.<br /><br />Döden,<br />en sten att vila huvudet mot<br />när livet tystnat. <br /><br />Först. I ottan. En susning. <br /><br />Någon viskar ditt namn. <br />Rabuni. <br /><br />Livet, det sköra och håliga,<br />fylls med den enda meningen:<br />att vara sanna. <br /><br />Stick dina fingrar genom min. <br />Vår enda, gemensamma hand,<br />har en kropp att smeka. <br /><br />En kärlek att dela. <br /><br />************<br /><br />När Döden fäller tårarna över Golgata kulle på den Goda Fredagens kväll är ingenting längre som förut. Maktens bastioner har rämnat: Den vann ingenting med allt våld. Självupptagenhetens inre tåreflod har strandat vid uppgivenhetens klippiga strand. Och ännu har inte Sanningens morgonsol gått upp över nejden. <br /><br />När morgonsolens strålar smeker de daggvåta bergen på Påskdagens morgon står några handlingskraftiga kvinnor vid Meningens tomma urgrotta. Alla jordiska värden har kapitulerat och lämnat Meningen urgröpt som en strand efter nattens storm. Sanden är utjämnad, som ett tomt skrivark. Rester av liv ligger som på historiens skräphögar där den kraftigaste vågen förde dem. Och där nedanför på strandens sluttning en yta som bara väntar det första steget. <br /><br />Ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.” Matt 28<br /><br />På den blanklagda stranden tas de första stegen till det som skulle bli, som kunde bli, den nya människan. <br /><br />De första stegen gjorde avtryck, visade riktningen. Inte längre upptagna av den ordning som gällde före påskens drama. <br /><br />Paulus skriver: Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4<br /><br />Glad påsk, du nya människa. <br /><br />Kristus är uppstånden. <br />Ja, han är sannerligen uppstånden. <br /><br />Och vi med honom. <br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />- Posted using BlogPress from my iPad<br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-46261364669877558342017-12-23T12:34:00.001+01:002017-12-23T12:34:50.541+01:00Jul, jul, strålande jul...JULENS ALLA SYMBOLER<br /><br />Goda helger till er alla. Låt mig säga just det från början. Låt mig också säga det självklara: Var och en firar efter sin förmåga och lust. <br /><br />Men visst kan det va lite juste att ha lite ordning på vad allt det där är som ni håller på med. Kärnan i julen är ett litet barn i en krubba off road i Betlehem. Tidpunkten och platsen kanske är mera mytologisk, men denna födsel har nu tonsatt julen och den har tonsats under rätt många sekel. Tomten bär en trehundratalsbiskops namn. Hur du vänder dig blir du inte fri från det kristna arvet, historien och symbolerna. <br /><br />Adventsljusen berättar om kyrkans år. Ett nådens år om Riket, som Johannes snackade om som sen gestaltas i Marias livmoder och famn. Den Stora Berättelsen är att GUD kommer nära. Att all religiös maktstruktur reduceras till barnets hjälplösa men livfulla leende. Att själva existensen koncentreras kring livsundret. En närvaro som vi är alldeles försvarslösa inför. När himlen förstår det sjunger änglarna, när mänskligheten noterar det kommer hon också med gåvor – då guld, rökelse och myrrha, nu julklapparna som vi ger och får. <br /><br />För det är något storartat men mystiskt som sker. Det är GUDs och Människornas berättelse. I de lilla barnet, i berättelsens centrum, är de båda representerade. Det är gudamänniskan Jesus som presenteras. GUD är inte långt borta och människorna är inga hopplösa fall. I lustgården Eden kraschade relationen kring ett träd – kunskapens, men också Livets träd. GUD och människan vandrar olika vägar. Med Jesus dyker Livsträdet upp igen, nu som ett kors. Människan och GUD kan, som Jesus, vandra tillsammans. Inte konstigt att trädet nu dyker upp i vardagsrummen. Dekorerat som ett sådant trä borde se ut. Påhängd all vår kärlek. <br /><br />Och maten. Efter julfastan, med de blötlagda torkade fiskarna bjuds vi till excesser vid bordet. Skinkan, korven, fettet. Allt för att manifestera kyrkans kalender. Fasta först (slarvar vi med), fest sedan (är vi bra på).<br /><br />Jesus bor mitt i julfesten, och stämningarna. Kanske är han stämningen. Kyrkan har stannat vid att vi ska tro på honom. Själv vill han mest av allt leva med oss. Vi har stannat vid barnen, gåvorna, ljusen och godmaten. Själv vill han mest av allt vara med oss. Som ett barn i Marias famn. <br /><br /><br />- Posted using BlogPress from my iPad<br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-21024464573989210902017-11-03T23:06:00.001+01:002017-11-04T09:14:31.005+01:00Alla helgons dagVilka är dom – Helgonen<br /><br />EVANGELIUM: Lukas 6:20-26<br />Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.<br /><br />Vi tänker oss gärna helgonen som de fulländade. De som nått målet. Som förmått visa en glimt av GUD i tider i övrigt fyllda av ondska. <br /><br />Men det är inte Bibelns bild av De Heliga. Visserligen finns där gott om högt uppställda mål: Bli fullkomliga som er himmelske fader är fullkomlig, sa Jesus. Och Paulus skrev: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Målet verkar vara hög satt. <br /><br />I dagens evangelietext från evangelisten Lukas möts vi av en version saligprisningar som ur det perspektivet kanske väcker fler frågor än de lämnar svar: Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. <br /><br />Det verkar vara resan som är målet. Vara fattiga, hungriga, gråtande, hatade, bortstötta och smädade... Vara i behov, vara på resa, förändras och förädlas. Till skillnad från de som tror att de är framme: Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. <br /><br />Kristentro är resans evangelium. På den vägen... Pilgrimer... Leva i Jesu efterföljd...Resandeevangeliet godtar problem och utmaningar. Vi känner våra behov. Ser våra brister. Lever med en längtan, och har en riktning för vår längtan. <br /><br />Helgonen är inte de som är framme, men de som vet att de är på väg. Helgonen är de enda som inte vet att de är det. <br /><br />Judisk, kristen och muslimsk tro lider hela tiden av sina höga och inneboende ideal. Dessa ideal blir moraliserande och förfärande då de uttrycks som krav på andra, men fruktbart vägledande för den som hungrar efter rättfärdighet. Inte minst i vår tid är detta en delikat balansgång. Idag hyllar vi individen. Den enskilda människan har i vår tid – på bred front – slitits loss ur det kollektiva nät som vi under tusentals år hängt i: familjen, stammen, gruppen, skrået, klassen... Och individen ska vara lycklig. Nöjd med sig själv: Du duger. Jag är som jag är. Man är väl inget helgon! <br /><br />På nästan alla andra områden i livet har vi andra mål uppsatta för oss: Livslång utbildning, bli bättre förälder, en bättre bilförare, en kropp i bättre trim, duktigare. Men på personlighetens och själsutvecklingens område signaleras i vår tid: Acceptera mig som jag är!<br /><br />Ändå får inte religionen göras om, eller återföras, till att bli moral, eller fostrande rotting: För det ledde alldeles fel. Den förde oss in i kontroll, straff, skuld och reducerade tron till etik. Ändå är det just meningen att vi kan växa som människor – att bli de vi ytterst är tänkta att vara. <br /><br />Tron kan ta tag i djupet av vår personlighet och förvandla oss, utmana oss att följa Jesus och bli lik honom. Men det får inte användas som redskap gentemot andra. Våra högt ställda krav och förväntningar ställs på oss själva, och inte gentemot andra. <br /><br />Tomas Tranströmer säger i sin kanske mest lästa och använda dikt:<br /><br />Romanska bågar<br /><br />Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna<br /> i halvmörket.<br />Valv gapande bakom valv och ingen överblick.<br />Några ljuslågor fladdrade.<br />En ängel utan ansikte omfamnade mig<br />och viskade genom hela kroppen:<br />”Skäms inte för att du är människa, var stolt!<br />Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.<br />Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”<br />Jag var blind av tårar<br />och föstes ut på den solsjudande piazzan<br />tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och <br /> Signora Sabatini<br />och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.<br /><br />Kanske är det detta som är helgonens resa: Aldrig färdig, och det är som det ska. Och det är inte detsamma som att vara framme. I helgonens spår är vi på vår egen resa. Mötet med, och vandringen med Jesus i våra liv är en livsomvandlande resa. Vi är hungriga, fattiga, kanske skymfade och vi gråter. Och det är vägen som gör mödan värd, som Karin Boye diktade. <br /><br />Paulus summerar åt oss: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga. Och har ni en annan mening på någon punkt skall Gud upplysa er även där. Men låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit. Fil 3:12-16<br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-79969185412527999602017-10-08T00:31:00.001+02:002017-10-08T00:31:27.881+02:00... Hon som med sin konst har format alltPredikan, Tacksägelsedagen, Centrumkyrkan den 8 oktober<br /><br />IDAG ÄR DET DAGEN VI TACKAR<br /><br />"allt lärde jag känna, <br />det dolda och det synliga, <br />ty jag fick undervisning av visheten, <br />hon som med sin konst har format allt." Salomos vishet<br /><br />INLEDNING<br />I glipan mellan Gamla och Nya testamentet börjar vi höra en ny ton. Den gamla, auktoritära tonen om Krigets GUD, Israels GUD, Hämndens GUD... presenteras nu i mer nyanserade former. Visheten blir ett begrepp för GUD, det är som om GUD flyttar närmare folket. Men inte förrän med Jesus får GUD ett personligt uttryck, ett ansikte – som inte bara välsignar eller förbannar, men griper allt djupare in i människors vardag. Sett i efterhand är det en Reformation före Reformationen: Ett Jesusbudskap före Jesus. Lite snarlikt det såg ut inför Reformationen i 1500-talets Europa.<br /><br />Erasmus av Rotterdam försökte som fri forskare driva den påvliga katolska kyrkan tillbaka in i en djupare fromhet, i avlatsbrevens och maktuttryckens tid. Luther och Erasmus stod nära varandra idémässigt, men medan Luther vill reformera genom uppror och uppbrott nöjde sig Erasmus med reformer och dialog. Det kom därför mer att bli politiken som skiljde de båda samtida åt, än själva innehållet. Erasmus, om han fått hållas, kanske hade lyckats med reformerna, men med Luthers mer militanta strategi låstes väl snarare det katolska fast vid sina traditioner, och en skarp brytning mellan de två blev ett faktum på 1530-talet. <br /><br />Kanske finns där alltså en parallell till judendomens renovering då kristentron presenterades och konflikten mellan kyrkan och rabbinerna blev tydlig under de första århundradena i vår tideräkning. <br /><br />1. VISHETEN ÄR VÅR UTMANING<br /><br />Bibelboken Salomos vishet är en sen gammaltestamentlig text, som först år 2000 blev en del av vår protestantiska bibel. Den skrevs, eller samlades och redigerades, troligen under det sista århundradet före Kristus, i Egypten. Den grekiska vishetsläran blir synlig men gifts ihop med en gammal judisk tradition. Kunskapen, eller visheten, liksom livet spirade ur GUDs hand. Utan GUD är vi inget, i GUD har vi tillgång till allt, eller som Paulus sedan uttrycker det: "Det är i GUD vi lever, rör oss och finns till."<br /><br />Sanningen, visheten, kärleken, och sedan användningen av ordet tro, är på sätt och vis synonymer till varandra. De tar sin utgångspunkt i hur vi uppfattar GUD. Inte bara som en utomjordisk makt, utan i en mer instrumentell förståelse: GUD verkar i oss och ibland oss. GUD må måhända vara avlägsen och suverän, eller allsmäktig, men GUDs verk är nära oss, verkar i oss och med oss. Detta ger oss anledning att tänka efter, eller filosofera. <br /><br />Filosofi betyder nämligen just kärlek till vishet. Kärleken, Eros, är enligt Platons dialog Gästabudet en längtan efter det som man inte redan har. GUD filosoferar inte, för GUD är vis. Inte heller dåren filosoferar, för han är nöjd med sin begränsning. Bara den som är medveten om sin brist och som därmed i sin längtan föreställt sig det fulländade, hyser kärlek till visheten. <br /><br />Vishet är ett viktigt begrepp också i bibeln (hebr. chákmáh, grek. sofía). I Gamla testamentet tillskrivs kung Salomo yttranden om visheten: ”Hon (Visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet” (Vish 8:2). ”Vin och musik ger glädje åt hjärtat men bättre än båda är kärlek till visheten” (Syr 40:20). Vishetslitteraturen i bibeln är en speciell genre. Hit räknas framför allt Ordspråksboken, Predikaren, Job, Jesus Syraks vishet och Salomos vishet. Denna typ av vishetslitteratur är i hög grad gemensam för Israel och andra kulturländer i den dåtida Orienten. Gemensamt är till exempel att visheten har två ansikten: Å ena sidan är den en mänsklig förmåga eller kompetens att sträva efter, å andra sidan är den uteslutande GUDs eller gudarnas egendom, som bevakas väl av dessa och tilldelas människorna som en nådegåva. <br /><br />Hur beskrivs då visheten i bibeln?<br />Den leder människorna till ett gott omdöme. <br />Den lär dem att känna världens ordning, nämligen det som är gott och det som inte är gott, vad människan skall och inte skall. <br />Hon är ”kunskap” (gnôsis) och ”insikt” (sýnesis) eller att söka efter förståelse. ”Att äga vishet är dyrbarare än guld” (Ords 3:14). <br />Den är visserligen skapad, men detta skedde före all tid (Ords 8:22). <br />”Hon är ett utflöde från GUDs makt, hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet” (Vish 7:25). <br />”Hon är ett återsken av det eviga ljuset, en klar spegling av GUDs verksamhet och en avbild av GUDs godhet” (Vish 7:26). ”Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk [...] När GUD spände upp himlen var jag där [...] Jag var GUDs glädje dag efter dag” (Ords 8:22–30). <br />Bara om människorna har del i visheten finner de det rätta förhållandet till GUD: ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10), och genom henne finner människan rätt förhållande till sig själv och till sina medmänniskor. <br />Genom henne kommer dygderna till människan: klokhet, rättfärdighet, måttlighet, tapperhet. Människan måste alltid sträva efter henne. <br />Den som söker henne finner henne också (Ords 8:17). Ja, den som söker och slutligen finner henne upptäcker att hon redan har kommit till henne och väntat på henne. ”Den som söker henne om morgonen får kort väg, ty han finner henne sittande vid husets port” (Vish 6:14). <br />Människan måste be om visheten. Det påminner henne om att visheten ursprungligen är GUDs egendom och överlägsen människorna. För att göra det tydligt och fördriva all förmätenhet lyder profetens budskap: ”Mina tankar är inte era tankar.” <br />”Visheten berömmer sig inte av sin vishet.” ”Ve, dem som är visa i sina egna ögon.” ”Din vishet och ditt vetande har bedragit dig så att du tänker i ditt hjärta: Jag och i övrigt intet mer.” <br />Sann vishet låter sig ifrågasättas av GUDs vishet. <br /><br />2. VISHETEN ÄR VÄGEN, MEN INTE MÅLET<br /><br />I Nya testamentet tas detta profetiska drag upp och förstärks av Paulus. ”Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna” (1 Kor 1:19; Jes 29:14). En GUD som så radikalt ställer sig på Livets och det godas sida att GUD tar dess öde på sig, låter sig besegras av människornas synder och är beredd att bära deras bördor och ta på sig deras vanmakt, och utgör därmed en förargelse för dem som förväntar sig under och en GUD som visar sig i sin makt. För de bildade grekerna framstår föreställningen om det högstas och det skönastes förnedring som en veritabel ”dårskap” (1 Kor 1:23). Men att känna igen ”GUDs kraft och vishet” (1 Kor 1:24) i detta ”nedstigande” är en insikt som måste komma ifrån GUD själv. Man måste tro GUD om denna yttersta kärleksgärning. Detta är ”GUDs hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av GUD var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som GUD har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:7–9). Likaså ber aposteln i Kolosserbrevet: ”att ni skall fyllas av kunskap om GUDs vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren” (Kol 1:9). Ty ”i GUD finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (Kol 2:3). Visheten tillfogas på så sätt en ny, bredare horisont som gör henne ännu mera förenad med denna vishet, till insikt och därmed ännu mera kommunikabel. Ty bara där viljan till sanning finns, kan visheten meddela sig, som ”kunskapens kunskap”. <br /><br />3. VISHETEN OCH SKÖNHETEN ÄR GIFTA<br /><br />Människans öga speglar själen, den brunn som också speglar hennes kunskap, medvetande, samt bildning och intuition. Samtidigt är ögat hennes fönster mot världen. Vår historia berättar om hur människan tidigt gestaltade sina bilder av estetiska värden. Små statyetter och klippmålningar, liksom ristningar, är bevarade från människans barndom. Språket i sig används också som en gränsöverskridande konstart, som ett skarpt verktyg: Tillvaron beskrivs, eller kommer till, genom ordets skärpa. Orden är också penseln som målar det synliga och det översinnliga. Orden berättar, besjunger och diktar om historia och fantasi, ja, bygger rent av en egen värld. Om människans tidiga skapande var en ren skönhetsdyrkan eller om det också hade inslag av tillbedjan eller magi kan vi inte veta säkert. Musik, sång och dans spelar också i detta mellanrum. Estetiken är ett gränsland mellan det synliga och det osynliga, mellan det medvetna och det omedvetna, mellan det kroppsliga/materiella och det andliga/kroppslösa.<br /><br />Skörhet och skönhet är språkligt nära. Och där ligger mycket av livets hemlighet, det är både skört och skönt. Skönheten väcker vår förundran och glädje. Det finns en resonans i vårt inre som tilltalas av det vackra, som en nyckel som passar i vårt inre lås. Skönheten är opartisk och frikostig. Den talar till oss på en annan nivå än moralen eller intellektet förmår. Den vädjar till det bästa i oss. Skönheten frammanar generositet, och sätter oss därmed i ett sammanhang, där vi känner att vi har en hemvist. Skönheten kommunicerar också med vår nyfikenhet, den lockar oss in i nya landskap. Samtidigt är den ödmjuk och anspråkslös och är inte förutbestämd. Den lär oss kalibrera variationer och lockar fram förvandling, inte minst genom att den behöver självständighet och bereder rum för vår frihet. Samtidigt väcker den vår vördnad och inger respekt. Detta är sköna nycklar in i vår andlighet, just detta som kanske är vårt verkligt mänskliga särdrag – att spegla GUD, som den yttersta drömmen, det stora idealet. <br /><br />AVSLUTNING<br />När Bibeln talar om Skapelsen gör den inte det i dagens vetenskapliga mening. Berättelsen om hur Skapelsen rinner upp ur GUDs avsikt vill inte främst, kanske inte alls, ge oss en teknisk beskrivning av hur allt kom till. När Bibeln talar om Skapelsen görs det oftast som en beskrivning av helheten, av allt som finns. Om riktningen: Till vad finns allt detta som finns? Av egypterna lärde man sig att GUD, eller Solen, manifesterades av farao. Av folken i Mesopotamien lärde man att människorna var gudarnas slavar. Inga av dessa synsätt passade ihop med judisk eller senare kristen tro. Man trodde snarare att alla människor bar en bild av GUD i sig. Inte bara Farao, och människan var alls inga slavar. Man levde med GUD som riktlinje och som mått. Detta är Bibelns stora berättelse. Ofta har vi reducerat den till teknik, trossatser, fromhet eller skenbar moral. <br /><br />Våra föräldrar är orsaken till vår existens, men ingen skulle väl påstå att det var de som skapade oss. Vi är ju formade av Livet självt. Samtidigt som vi bär särdrag från våra föräldrar – vi bär deras bild i oss. Men vi är något helt eget, något unikt. Vår tacksägelse bör idag rikta oss till detta Livets upphov. Inflätade i den stora mänskliga väven. Där våra livs syfte är att spegla vårt unika ursprung: Människor sm bär bilden av GUD i oss. I våra gener, i vårt syfte och allt som gör oss till människor, på väg till vår bestämning. <br /><br /> "allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt."<br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-90109692010084434342017-09-08T06:43:00.001+02:002017-09-08T06:43:50.556+02:00Jag har aldrig lagt några pengar i pappmuggen<br /><br />Det beror på att jag inte tror på själva affärsidén. Jag satsar inte heller på hästar, eller köper lotter, eller spelar poker. Jag tror inte på affärsidén. Jag har inte besökt prostituerade. Jag tror inte på den affärsidén heller. Jag har inga aktier. Inte heller börsen tror jag särskilt mycket på. Pengar, hus eller potatis är medel som ska användas och delas. Inte sparas. De ska skötas, men de gör bara nytta då de används, och delas. Jag tror på försäkringar, det är ett kollektivt omskötande av privat egendom. Och jag tror mycket på skatter, det stora kollektivet tar gemensamt ansvar för alla, över tid och rum. Det är en utmärkt gammal stamkultur – vi tar hand om varandra. Och andra bor inte längre bara inom en nations gränser. <br /><br />Jag känner mig inte särskilt ond då jag passerar tiggarna med ett vänligt leende men utan slant. Jag känner mig inte särskilt ondskefull när jag inte lägger pengar i kollekthåven heller. Och inte känner jag mig särskilt god när jag lägger en femhundralapp. Tror jag på affärsidén gör det inget alls att dela med mig av det jag råkar ha. Jag tror inte heller att det är en investering på mitt rättfärdighetskonto. Jag tror nämligen inte det funkar så. Inte heller tror jag på den märkliga tesen att om jag nu hjälper någon får jag igen det en annan gång, som i ett gigantiskt läggspel av hjälp och självhjälp. Kan jag göra något gör jag det. Kan jag inte gör jag inte det. <br /><br />När jag i Opinion Lives program om tiggeriförbud hör min gamla, lätt fåniga, riksdagskollega Cecilia Magnusson säga att romerna bör åka hem för att ta del av EUs stöd till utbildning, jobb och bostad hör ju alla att det är ett tomt tramsargument. Alla som känner det systematiska förtrycket av romer vet ju att uppförsbacken till ett rimligt liv för dessa grupper ännu är gigantisk. Lika irriterad blir jag över argumentet att tiggarna stör gatubilden. Anblicken av en medmänniska får aldrig anses störa gatubilden. Hennes liv är en del av mitt, och mitt en del av hennes. <br /><br />Jag har gett pengar till några tiggare. Men aldrig några mynt i en pappmugg. Jag har gett någon eller några hundralappar i handen på några av dem. Jag tror på affärsidén om solidaritet och att mina resurser inte främst är mina, att skydda, men våra att dela. Jag förvaltar en liten del av jordliga resurser, som jag förvaltar mitt liv, mitt bland alla andras liv i Det Stora Livet. Girighet är mycket farligare än tiggeri. För vi tar ingenting med oss när vi går – det finns inga fickor i svepningen. <br /><br />Den ojämlika fördelningen och fattigdomen utmanar varje samhälle, på hela vår gemensamma jord. Hunger möts på ett personligt plan med fattigdom bara på ett strukturellt. Pappmuggar blir aldrig ett program "for change". De flesta fattiga, och de allra fattigaste, tigger inte utanför min ICAbutik. <br /><br />Tiggare, eller uttryckt med den tragikomiska omskrivningen: Fattiga EUmigranter, sätter fingret i magen på oss. De synliggör vår (relativa) rikedom. De ställer Livets Stora Fråga till oss när vi passerar in i Varuhuset, Livsmedelsaffären eller Systemet: Är du min nästa? Är du min bror?<br /><br />Något borde jag göra. Men jag tror inte på tiggeriet som affärsidé. Det löser inga långsiktiga problem, knappast ens de kortsiktiga. Jag tror inte heller på kalkylen: Lämna sina hem – om än ruffiga, med sina familjer – om än fattiga, och resa genom halva Europa, bo i undermåliga bostäder under tre månader, och sitta skammade utanför en butik – som manifesterar den avlägsna rikedomen och kontrasten. <br /><br />Den stora nyttan de gör är att påminna oss, när vi glömmer, att världen är stor. Och att vi är varandras nästa. Jesus sa, lite kryptiskt: De fattiga har ni alltid ibland er. Att hindra tiggarna att komma – att finnas – löser inga problem. Det är inte heller en lösning att lägga en tia i deras mugg. <br /><br />Så vad gör vi? Jag vet inte, men skickade just lite pengar till en organisation. (http://hjartatillhjarta.se – SWISH 123 196 33 47). Det finns många som gör en insats. Politiskt vet vi att den verkligt förändrande kraften tar tag när människor organiserar sig för att skapa varaktig förändring, som bryter onda system. Vi själva måste göras medvetna om att våra privilegierade liv är ett lån. Det är ingen naturlag som gör att inte vi tigger. Ytterst är vår rikedom de fattigas fattigdom. <br /><br />Jag känner mig inte ond när jag inte ger. Och inte god när jag ger. <br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-69082384721288303672017-08-22T07:31:00.001+02:002017-08-22T07:31:23.144+02:00Vi jordlingar längs SidenvägenMellan 2010 och 2017 har jag skrivit några böcker (nio) om Livet. De rör sig från allmänmänskliga texter, som tex 2013 års diktbok, boken 2015 och inte minst 2017 års slutbok i serien: <i>Vi jordlingar längs Sidenvägen</i>, till lite mera teologiska reflektioner.<br /><br />Böckerna utmanar dig att tänka nytt. Du behöver inte hålla med mig. Men du behöver tänka. <br /><br />Här nedan ger jag en kort beskrivning av böckerna. Från nyast...<br /><br /><b>Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017</b><br />På ett sätt kan det nog sägas att den sista boken summerar de åtta föregående. Kanske är den mindre predikande, öppnar mer för reflektion och kan säkert skapa trivselrum i din tanke, men troligen också en del uppror. De första nio kapitlen har jag skrivit särskilt till mina vänner som inte delar min tro, kyrkan är nästan helt tyst under nio kapitel. Kap. 10-12 tar med reflektionen in i teologin och ställer rätt allvarliga frågor. Boken är lite farlig...<br /><br /><b>Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016</b><br />I bloggposter har jag här talat om metaforer, och vår bristfälliga tydning av metaforerna. Jerusalem är ett levande, tydligt och farligt exempel på det. Boken kan läsas både som en koncentrerad berättelse om 4 000 års historia om en stad, och som en utläggning om vårt förhållande till metaforen. <br /><br /><b>Vad är då en människa – om vetandet och meningen, 2015 </b><br />I en mera sparsmakad bok ger jag mig på spänningen mellan tron och vetandet. GUD och Darwin, Hawkings och Dawking, Paulus och Turing... Boken är laddad av musiken från Vivaldis Årstiderna. Kanske min vackraste bok. <br /><br /><b>Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014</b><br />Jag tog med mig språket för min personliga diktbok till teologins och kyrkans värd. <br />Diktsviterna om påsk och advent är väl fungerande teologi för livet, själv har jag använt dem vid många olika gudstjänster. Boken slutar i tre mera metodiska kapitel som jag sedan utvecklat i de följande böckerna. <br /><br /><b>Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013</b><br />I boken summerar jag de tidigare böckerna om min djupvandring med Paulus. Där finns ett koncentrerat kapitel om min paulusbild, briljant i sin koncentration, och mera allvarliga reflektioner om kyrkans felval. <br /><br /><b>Diktbok, med sikte på horisonten, 2013</b><br />Även om Paulus följde med är min diktbok mycket mera personlig. Med den skrev jag mig upp ur de senaste årens personliga sorg. De dystraste dikterna publicerade jag inte, mer texterna om hur livet åter tog mig i sitt grepp. Dikterna är orimmade små tankebräck. Själv tycker jag att somliga texter hör till de vackraste och klokaste som jag har skrivit (tillsammans med ett kapitel i min slutbok om Sidenvägen).<br /><br /><b>Nu erbjuder jag ett höstpaket:</b><br /><br />Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013. 100:-<br /><br />Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014. 100:-<br /><br />Vad är då en människa, om vetandet och meningen, 2015. 150:-<br /><br />Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016. 150:-<br /><br />Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017. 200:- (800:- inkl porto)<br /><br /><br /><b>HÖSTPRIS: 500:- inkl porto</b><br /><br />Eller ett <b>minipaket</b> med de två senaste, <br />Jerusalem och Sidenvägen: <b>300:- inkl porto</b>. <br /><br /><br /><br /><i>Av författaren har tidigare utgivits, slut på förlaget:</i><br /><br /><b>Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012</b> (ett fåtal ex kvar)<br />Tyvärr skrev jag den här boken i lite för starkt beroende av den föregående. Så, när den var slutsåld hängde fortsättningen lite i luften. Men den har ett riktigt bra kapitel om Romarbrevet, och en avslutning som kanske är mitt bästa bokslut, kyrkan skildrad med dess arkitektritning och olika rum och deras funktioner. <br /><br /><b>Längtan efter Riket, om Paulus, 2011</b><br />På ett plan är nog detta min mest avgörande bok, i varje fall för mig. Paulus framträdde på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Boken låter läsaren dela min vandring och fascination. Den gör att jag nu, närsomhelst, kan ställa mig upp och hålla en hyggligt intressant föreläsning om Paulus och den tidiga kyrkan. <br /><br /><b>Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet, 2010 </b><br />Detta är orsaken till bokserien. Ett litet häfte på 64s ställde allvarliga frågor: Vet vi vad vi tror, tror vi på det och bryr sig någon? 2017 års text vill nog försöka svara på just dessa frågor. <br /><br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-26024384012633800392017-08-20T09:35:00.001+02:002017-08-20T09:35:32.122+02:00Om metaforenMetaforen<br /><br /><i>Mitt hjärta står i brand.</i> Inte många över tio år skulle famla efter brandsprutan. <i>Nu är jag så mätt så jag spricker,</i> säger någon. Ingen tror just det kommer att hända framför deras ögon. <i>It's raining cats and dogs.</i> Inte en enda skulle efter skyfallet vara redo att starta veterinärfirma. Men säger någon <i>avlad av den heliga Anden, född av jungfrun Maria,</i> så menar vi att just det är vad som hände, exakt på det viset. Varför är det så?<br /><br />Vi behöver metaforer för att gestalta det svårförklarliga. Känner vi oss obekväma i ett hus säger vi att <i>det spökar</i>. En del tror att andarna rastlöst svävar omkring i det huset. Inför döden känner vårt biologiska jag olust. Någon som återvänder från medvetslöshet talar om <i>ett stort ljus</i>, och en del tror på det ljuset, bokstavligt. <i>Mitt hjärta brast</i> när barnbarnets tårar föll längs de små mjuka kinderna. Tårarna var äkta, men hjärtat obrustet. <br /><br />Det är som om vi inom vissa områden av livet undandrar oss den kompetens vi har i övrigt. Som om det finns bokstavsreservat där ord huggs i sten. Och är lika exakta som en matematisk formel. Eller en sticka i fingret. <i>GUDs ande svävade över vattnet</i> (<i>en gudsvind svepte fram över vattnet</i>, som det står i Bibel2000). <i>I begynnelsen skapade GUD himmel och jord</i>. Det är underbara utsagor om meningen i livet. Men har texten någonsin avsetts att ses som om GUD snickrade ett kosmos. Eller likt en glasblåsare som med sin utandning i ugnsvärmen format ett skirt hantverk av ljusspegel. Är det inte i själva verket ett provisoriskt uttryckssätt för att ladda naturen med det slags helighet som gör det värt att leva för? Som påvisar Livets underfundiga och trotsiga själva varande.<br /><br />Ögonen är själens spegel. Orden är meningens reflex. Metaforerna är det sagoland som hjälper oss att få upp ögonen för det okända, det oförklarliga, gåtorna, den djupa meningen. <br /><br />När dessa metaforer omsätts till realiserad hård verklighet blir de vassa, kantiga och extremt otympliga. Och reducerande. Alla ord är i någon mening metaforer. De avger ljud som i begränsad mening försöker ge en bild (metafor) av det som rör sig i en hjärna. Som toppen av ett isberg som alls inte röjer hela undervattenskroppen, provisoriska gestaltningar av ett tillstånd i ständig förändring. <i>Dags att dra något gammalt över mig</i>. Som om något nytt inte dög. <br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-39664669231810130482017-07-16T08:46:00.001+02:002017-07-16T08:51:01.155+02:00Rör inte mina symboler<b>666</b><br /><br />Vi omger oss med symboler. Vi lär oss tyda dem. Avkoda och tolka dem. Men vissa symboler höjer sig över symbolismen. Kanske för att de blir så heliga, att vi inte längre vågar tyda dem. Bara respektera dem. Det är vackert. Men lite farligt. På ett sätt blir vi symbolfundamentalister. Ingen får röra min symbol. <br /><br />Rubriken är en sådan. Jag vet inte om den längre är allmänt bekant. Och inte om folk vet varifrån den kommer. Hela den texten den förekommer i är impregnerad av mängder av olika symboler. Och under snart två tusen år har de tytts och tolkats. <br /><br />I den religiösa miljö den är präglad har vår respekt för symbolerna fått överdrivet stor betydelse. Så stor tyngd att vi inte längre förstår att det är symboler. De har istället blivit vördnadstecken. Heligheten har liksom sipprat in mellan stenarna. <br /><br />Jerusalem, och särskilt templet, är ett sådant tydligt exempel. Och fastän templet är rivet, och stadens murar inte har många stenar kvar sedan heligheten glödgade dem, är symbolen så stark att den slår dunster in i vår tanke. I vintras publicerade jag därför boken <b>JERUSALEM – berättelsen om lojalitet</b>. Den texten ville hjälpa oss med avkodningen. Och det handlar alls inte om att förminska betydelsen. Men återupprätta just det symbolen, eller metaforen, egentligen vill berätta. Den stora bibliska idén är Förbundet. GUD väljer relationen till Människan. Livet, och tron, går ut på att utforska vad det betyder. Istället för att göra just det ägnar vi oss åt att omge oss med symboler. Det är sorgligt. <br /><br />Därför gick jag vidare för att utröna vad detta egentligen innebär. Vad är kärnan i våra allra heligaste troer? <b>Vi jordlingar längs Sidenvägen</b> blev därför nästa bok. Där har jag prövat att gå i klinch med de allra hetaste av religionens frågor, och prövar att rumstera om bland klichéer och helighet. Från tisdag verkar det som om Morgan Freeman gör samma sak i TVserien: <b>En resa i jakten på Gud</b>. Skådespelaren Morgan Freeman ger sig ut på en resa i jakten på Gud, och söker svar bland de stora världsreligionerna. Hur förklarar parallellt vetenskap och religion människans ursprung? Och vad hände egentligen där i begynnelsen? De stora världsreligionerna förenar miljontals människor världen över – och berör de flestas liv, troende eller inte.<br /><br />Religionen har vilat tungt på traditionens makt. Den har varit kittet i våra kulturer. Men nu ser det annorlunda ut. Utmaningen för en förnyelse och omstart av religionen är enorm, men jag undrar ibland om vi ser det. Kanske är det just då som symbolerna blir handtag att hålla fast vid. Med risken att vi ohjälpligt tappar fokus. <br /><br />Så. <br /><br />Nu slår jag ett slag för teveserien, fastän jag inte vet särskilt mycket om dem. Och lyfter fram mina egna böcker. <br /><br /><i>Jerusalem kostar 150:-, Sidenvägen 200:- <br />Jag kan posta båda till dig för 350, inklusive porto. </i><br /><br />Sen behöver vi samtala. <br /><br /><br />(666 är vilddjurets märke, i texten från Uppenbarelseboken. Den ska läsas metaforiskt.)<br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-33343249014048120312017-06-28T11:59:00.001+02:002017-06-28T11:59:49.024+02:00Den fundamentalistiska människan”Upp flyga orden<br />tanken stilla står<br />Ord utan tanke <br />himlen aldrig når” <br /><i>– Ur Shakespeares Hamlet</i><br /><br />Människan har en fundamentalistisk talang, eller kanske är det snarare en benägenhet, eller svaghet. Ord betraktas som tekniska termer, har en bestämd mening. I själva verket rör vi oss med metaforer, ord som mera är moln än regnet som faller ur dem – de har potential, men utfallet är inte lätt att prognostisera (regnet kan liksom falla ut lite varstans, och färdas högt över oss). Orden bär mening, men meningen har inte låst sig till orden. Ett budskap är inte vad som uttalas, men det som hörs. Verkligheten är inte huggen i sten, snarare är den en färg som ändras allt efter hur ljuset faller på den. Dessutom är den rent vetenskapligt sådan att just det ljus, den färg, den reflekterar är just den färgen den inte har, bara den nyans ur spektrat som inte stannar i föremålet. <br /><br />Men. När vi betraktar tillvaron tänker vi oss att den är just sådan den är. Vi stannar vid ytan och låter oss nöjas. Inte minst kan det märkas då vi betraktar varandra. Men ur oss själva känner vi vilka oändliga djup som bor där under ytan. Därför är vi inte vårt namn, eller yrke, eller ålder. Vi är en berättelse, ja många berättelser. Olika berättelser, motsatta berättelser, ofärdiga narrativ som skrivs medan de gås. Som ändras då de nitas fast, som springer när vi vilar...<br /><br />Mina två senaste böcker har beforskat orden, myterna och metaforerna. Jag hade nog inbillat mig att de nu skulle kunna ha varit föremål för samtal, debatt, oliktänkande, ilska, glädje. Men endast tystnaden omger dem. Det är lite synd. <br /><br />JERUSALEM – berättelsen om lojalitet, är kanske den mer tillgängliga texten. Den tar konkret avstamp från en metafor som betyder något för många av oss. Troligen på olika sätt. Flera har egna minnen av den. Kan kanske känna hennes lukt. Hör hennes ljud. Fötter som lämnar svaga ekon i grändernas stenkulisser, böneutrop, klockklang. Hon har en rik, och dyster historia. Hon är rätt obetydlig, men bär betydande berättelser. Vilken är den underliggande berättelsen? <br /><br />I den efterkommande boken, Vi jordlingar längs Sidenvägen, skalas berättelsen upp. Den rör vid själva existensen, och om hur vi talar om den, lever den, tyder den...<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-75194663367289572682017-06-12T22:21:00.001+02:002017-06-12T22:21:18.278+02:00StjärnestoffMÄNNISKAN<br /><br /><br />Var människa är likt<br />ett eget Universum<br /><br />utan gräns<br /><br />definieras inte av tid eller rum<br />och saknar egentligt centrum<br /><br />hjärnans vindlingar och kopplingar<br />är fler än kosmos alla stjärnevärldar<br /><br />utan gräns<br /><br />komplex som materiens cellkärna<br />väl förankrad i Universums Lagar<br /><br />men drivs av lusten<br />att upplösa dem<br /><br />som i en egen Big Bang<br />blåser upp sin betydelse<br /><br />utan gräns<br /><br />och lämnar åskådarna<br />med frågan om Alltets <br /><br />mening<br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />PARALLELLA UNIVERSA<br /><br /><br />De skilda verklIgheterna är<br />inte påhittade<br />inga fake news<br /><br />bara olika<br />som sandkornen<br />i en väldig öken<br /><br />delar historia<br />möter samma död<br /><br />lika som bär<br />men olika<br /><br />som öden<br />i en kaffekvarn<br /><br />kokas till besk sötma<br />läppjas långsamt<br /><br />och dränker<br />alla minnen<br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-40041662775132421892017-05-31T11:39:00.001+02:002017-06-13T08:59:18.367+02:00Ett minibibliotek om LivetMellan 2010 och 2017 har jag skrivit några böcker (nio) om Livet. De rör sig från allmänmänskliga texter, som tex 2013 års diktbok, boken 2015 och inte minst 2017 års slutbok i serien: Vi jordlingar längs Sidenvägen, till lite mera teologiska reflektioner.<br /><br />Jag har en särskild klockarkärlek till kyrkan. Men kanske är den inte helt besvarad. Vi är som ett gammalt äktenskap, tar varandra alltför givna. Men adresserar aldrig riktigt problemen. På liknande sätt är förhållandet mellan tro och vetenskap. Jag har velat borra i problemen – och har nu ställt upp divanen. Där lyssnar jag på kontrahenterna. Min sista bok är nog perfekt sommarläsning. Men kanske mera som food for thoughts än som slöläsning. <br /><br />Här nedan ger jag en kort beskrivning av böckerna. Från nyast...<br /><br /><b>Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017</b><br />På ett sätt kan det nog sägas att den sista boken summerar de åtta föregående. Kanske är den mindre predikande, öppnar mer för reflektion och kan säkert skapa trivselrum i din tanke, men troligen också en del uppror. De första nio kapitlen har jag skrivit särskilt till mina vänner som inte delar min tro. Kyrkan är nästan helt tyst under nio kapitel. Kap. 10-12 tar med reflektionen in i teologin och ställer rätt allvarliga frågor. Boken är lite farlig. <br /><br /><b>Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016</b><br />I bloggposten som föregick denna har jag utvecklat min syn på vår bristfälliga tydning av metaforerna. Jerusalem är ett levande, tydligt och farligt exempel på det. Boken kan läsas som en koncentrerad berättelse om 4 000 års historia om en stad, men också som en utläggning om vårt förhållande till metaforen. <br /><br /><b>Vad är då en människa – om vetandet och meningen, 2015 </b><br />I en sparsmakad bok ger jag mig på spänningen mellan tron och vetandet. GUD och Darwin, Hawkings och Dawking, Paulus och Turing... Boken är laddad av musiken från Vivaldis Årstiderna. Kanske min vackraste bok. <br /><br /><b>Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014</b><br />Jag tog med mig språket för min personliga diktbok till teologins och kyrkans värd. <br />Diktsviterna om påsk och advent är väl fungerande teologi för livet, själv har jag använt dem vid några olika gudstjänster. Boken slutar i tre mera metodiska kapitel som jag sedan utvecklat i de följande böckerna. <br /><br /><b>Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013</b><br />I boken summerar jag de tidigare böckerna om min djupvandring med Paulus. Där finns ett koncentrerat kapitel om min paulusbild, briljant i sin koncentration, och mera allvarliga reflektioner om kyrkans felval. <br /><br /><b>Diktbok, med sikte på horisonten, 2013</b><br />Även om Paulus följde med är min diktbok mycket personlig. Med den skrev jag mig upp ur de senaste årens mer personliga sorg. De dystraste dikterna publicerade jag inte, mer texterna om hur livet åter tog mig i sitt grepp. Dikterna är orimmade små tankebräck. Själv tycker jag att somliga texter hör till de vackraste och klokaste som jag har skrivit (tillsammans med ett kapitel i min slutbok om Sidenvägen).<br /><br />Nu erbjuder jag paketpris av alla kvarvarande böcker (utom min diktbok 2013 som ännu kostar 150:-). <br /><br /><br />Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013 – 100:-<br /><br />Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014 - 120:-<br /><br />Vad är då en människa, om vetandet och meningen, 2015 - 150:-<br /><br />Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016 - 150:-<br /><br />Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017 - 200:-<br /><br /><br /><b>600:- inkl porto<br /><br /><br /><br /><i>Av författaren har tidigare utgivits, slut på förlaget:</i><br /><br /><b>Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012</b> (ett fåtal ex kvar)<br />Tyvärr skrev jag den här boken i lite för starkt beroende av den föregående. Så, när den var slutsåld hängde fortsättningen lite i luften. Men den har ett riktigt bra kapitel om Romarbrevet, och en avslutning som kanske är mitt bästa bokslut, kyrkan skildrad med dess arkitektritning och olika rum och deras funktioner. <br /><br /><b>Längtan efter Riket, om Paulus, 2011</b><br />På ett plan är nog detta min mest avgörande bok, i varje fall för mig. Paulus framträdde på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Boken låter läsaren dela min vandring och fascination. Den gör att jag nu, närsomhelst, kan ställa mig upp och hålla en hyggligt intressant föreläsning om Paulus och den tidiga kyrkan. <br /><br /><b>Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet, 2010 </b><br />Detta är orsaken till bokserien. Ett litet häfte på 64s ställde allvarliga frågor: Vet vi vad vi tror, tror vi på det och bryr sig någon? 2017 års text vill nog försöka svara på just dessa frågor. <br /><br /><br /><br /><br /><br />Eller de senaste tre: 400:- inkl porto</b><br /><br /><br /><i>Vill du kan du få Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012 (den kan jag nu annars sälja för 50:- plus porto)</i><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-7431809788134169852017-05-30T15:47:00.001+02:002017-05-30T15:47:10.889+02:00Om ordens maskeringFundamentalister<br />eller <br />Vår svårighet att tyda metaforer<br /><br /><br />Livet är en intressant blandning av konkretion och symboler. En skata är en grann blåglänsande svart-vit fågel, men bär, enligt sägen och upplevelser, bilden av en tjuv som lockas av glansen. Sven Stolpe, den uppblåsta kulturpennan, gick och satte upp anslag på den skola han arbetade: Lisette är en hora. Lisette, dottern, elev på samma skola, plockade ner dem. Tre dagar pågick affischkampanjen. Fadern ogillade tonårsdotterns fästmansval, ty pojken visste ju inte ens vem Kafka var. Vi blandar konkret sakprosa med metaforer. "Jag är dödstrött", betyder varken att vi avser att dö eller att vi är trötta på döden. "Gå och borsta tänderna", betyder inte att vi ska göra det kringvandrande. "Dina bröst är som svalor som häckar", betyder inte att de flyger bort och samlar mygg och flugor. <br /><br />Ord och begrepp har konkret innebörd, och metaforisk. Ett ord eller uttryck kan ha metaforisk betydelse, ibland i flera skikt, och bär också konnotationer: James Bond blir en Don Juan i överflöd med utopiska mördarlösningar. (Jag har ju utan framgång försökt lansera nyordet Konnotaforer, för just detta ändamål – i boken Dikter för Kyrkoåret (2014), men utan framgång.)<br /><br />När vi kommer till religionen, som i sig är ett metafysiskt metaforbibliotek, är det som om vi förlorar vår känsla för bildspråkets rikedom. Vi försöker läsa begrepp och karaktärer i bokstavlig mening. GUD blir en gammal man med stort skägg på ett moln i trakten av himlen. Fast troligare är att åldern inte går fastställa, inte heller könet och molnet seglar nog inte över himlapällen. Inte ens himlen kan ju läsas som ett särskilt konkret uttryck. Tänker vi efter finns inte ens himlen, det är bara det blå ljuset som singlas ut över vår atmosfär, men skänker ändå färgen åt hav och sjöar. <br /><br />Jag har, på det temat, skrivit boken om Jerusalem (Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016). Staden blir intressant, templet är koncentratet av den staden. Men staden, och templet, berättar ju en berättelse. Ytterst är det berättelsen om relationen mellan himmel och jord, GUD och människan. Bibeln kallar det ofta Förbundet. Så, när staden, och templet, berättar sin historia handlar det om Förbundet, som handlar om relation, ja, ytterst om kärleken. <br /><br />Dessa tankar driver jag vidare i boken Vi jordlingar längs Sidenvägen (2017). Tid och evighet är sådana metaforer: Konkreta begrepp, om än glidande, samt metaforer för såväl framtid som historien. Skapare/skapelse är en annan sådan metafor, som fått konkret uttydning, troligen vida utöver det som orden en gång ville framsäga. På samma sätt har kyrkan överladdat symbolen om sig själv, liksom om nattvarden och dopet. Vinet, brödet och vattnet har slutat berätta, och blir istället krigsskådeplatser för ålder, bekännelse, dopsätt eller transsubstationstydningar som djupsinnig filosofi – och allt detta för att inte ta själva berättelsen på allvar: GUD älskar människan och vill att hon förvandlas till sina drömmars bästa jag. Likadant är det med korset. Dödstecknet som blir livstecknet. Men vi tror det ska tolkas i juridiska termer eller som offerlammets blod, som i sin tur ju var en metafor för, jo, just det: Förbundet. <br /><br />Denna bokstavsfundamentalism och metafordövhet håller på att utarma Livet. Kyrkan strider om treenigheten och ämbetet. Men de är bara symboler för Den Stora Berättelsen. Vår kulturfattiga samtid är illiterata bokstavstroende militanta fundamentalister. På så sätt slipper vi konfronteras med den Stora Saken: Att vi behöver förvandlas. <br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-83544257287218977932017-05-23T22:47:00.001+02:002017-05-23T22:52:01.092+02:00JerusalemI juni 2017 har det gått 50 år sedan junikriget 1967. Kampen om Jerusalem pågår fortfarande. Men kan du historien? Vet du att staden ockuperats 30 gånger? Att skikt på skikt berättar historien. <br /><br />Förra året kom min bok om Jerusalem. Den tar dig med under 4000 år historia. I all enkelhet fungerar den som uppslagsbok om de viktigaste händelserna. Från Melkisedek, via kung David, romare och korsfarare. Israeler och palestinier. <br /><br />Boken heter <b>JERUSALEM – berättelsen om lojalitet.</b> Den tar också upp den stora frågan om hur vi läser metaforen Jerusalem. Stannar vi vid ytan eller orkar vi ta oss ned i metaforens många skikt? Också där ger boken lite matnyttig vägledning. <br /><br />Beställ hos mig pa.sahlberg at gmail.com.<br /><br />150:- + porto. Jerusalem på knappt hundrafyrtio sidor. <br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-36459715689416401582017-05-22T11:21:00.001+02:002017-05-22T11:21:04.168+02:00USAs presidenter om IslamDe båda senaste amerikanska presidenterna har nu riktat två tal till den muslimska världen. De är mer lika än man trodde. Obama adresserade frågan om demokrati och kvinnans roll, det gjorde inte Trump. Annars säger de i grunden samma sak. Välvilliga i ton, men stenhårda i sak. Amerikanska intresset övergripande, och dominant. <br /><br /><br /><i>Ur president Trump’s Speech to the Arab Islamic American Summit May 21, 2017, Riyad</i><br /><br /><br />I stand before you as a representative of the American People, to deliver a message of friendship and hope. That is why I chose to make my first foreign visit a trip to the heart of the Muslim world, to the nation that serves as custodian of the two holiest sites in the Islamic Faith.<br /><br />Our vision is one of peace, security, and prosperity—in this region, and in the world.<br /><br />Our goal is a coalition of nations who share the aim of stamping out extremism and providing our children a hopeful future that does honor to God.<br /><br />Later today, we will make history again with the opening of a new Global Center for Combating Extremist Ideology – located right here, in this central part of the Islamic World. This groundbreaking new center represents a clear declaration that Muslim-majority countries must take the lead in combatting radicalization, and I want to express our gratitude to King Salman for this strong demonstration of leadership.<br /><br />America is a sovereign nation and our first priority is always the safety and security of our citizens. We are not here to lecture—we are not here to tell other people how to live, what to do, who to be, or how to worship. Instead, we are here to offer partnership – based on shared interests and values – to pursue a better future for us all.<br /><br />Here at this summit we will discuss many interests we share together. But above all we must be united in pursuing the one goal that transcends every other consideration. That goal is to meet history’s great test—to conquer extremism and vanquish the forces of terrorism.<br /><br />Young Muslim boys and girls should be able to grow up free from fear, safe from violence, and innocent of hatred. And young Muslim men and women should have the chance to build a new era of prosperity for themselves and their peoples.<br /><br />With God’s help, this summit will mark the beginning of the end for those who practice terror and spread its vile creed. At the same time, we pray this special gathering may someday be remembered as the beginning of peace in the Middle East – and maybe, even all over the world.<br /><br />But this future can only be achieved through defeating terrorism and the ideology that drives it. Some estimates hold that more than 95 percent of the victims of terrorism are themselves Muslim. We now face a humanitarian and security disaster in this region that is spreading across the planet. It is a tragedy of epic proportions. No description of the suffering and depravity can begin to capture its full measure. The true toll of ISIS, Al Qaeda, Hezbollah, Hamas, and so many others, must be counted not only in the number of dead. It must also be counted in generations of vanished dreams.<br /><br />The Middle East is rich with natural beauty, vibrant cultures, and massive amounts of historic treasures. It should increasingly become one of the great global centers of commerce and opportunity. This region should not be a place from which refugees flee, but to which newcomers flock.<br /><br />Saudi Arabia is home to the holiest sites in one of the world’s great faiths. Each year millions of Muslims come from around the world to Saudi Arabia to take part in the Hajj. In addition to ancient wonders, this country is also home to modern ones—including soaring achievements in architecture. Egypt was a thriving center of learning and achievement thousands of years before other parts of the world. The wonders of Giza, Luxor and Alexandria are proud monuments to that ancient heritage. All over the world, people dream of walking through the ruins of Petra in Jordan. Iraq was the cradle of civilization and is a land of natural beauty. And the United Arab Emirates has reached incredible heights with glass and steel, and turned earth and water into spectacular works of art. The potential of this region has never been greater. 65 percent of its population is under the age of 30. Like all young men and women, they seek great futures to build, great national projects to join, and a place for their families to call home.<br /><br />Every time a terrorist murders an innocent person, and falsely invokes the name of God, it should be an insult to every person of faith. Terrorists do not worship God, they worship death. When we see the scenes of destruction in the wake of terror, we see no signs that those murdered were Jewish or Christian, Shia or Sunni. When we look upon the streams of innocent blood soaked into the ancient ground, we cannot see the faith or sect or tribe of the victims – we see only that they were Children of God whose deaths are an insult to all that is holy.<br /><br />A better future is only possible if your nations <br />drive out the terrorists and extremists. <br />Drive. Them. Out. <br />DRIVE THEM OUT of your places of worship. <br />DRIVE THEM OUT of your communities. <br />DRIVE THEM OUT of your holy land, and <br />DRIVE THEM OUT OF THIS EARTH.<br /><br />Religious leaders must make this absolutely clear: Barbarism will deliver you no glory – piety to evil will bring you no dignity. If you choose the path of terror, your life will be empty, your life will be brief, and YOUR SOUL WILL BE CONDEMNED. And political leaders must speak out to affirm the same idea: heroes don’t kill innocents; they save them. Many nations here today have taken important steps to raise up that message. Saudi Arabia’s Vision for 2030 is an important and encouraging statement of tolerance, respect, empowering women, and economic development.<br /><br />That means promoting the aspirations and dreams of all citizens who seek a better life – including women, children, and followers of all faiths. Numerous Arab and Islamic scholars have eloquently argued that protecting equality strengthens Arab and Muslim communities. For many centuries the Middle East has been home to Christians, Muslims and Jews living side-by-side. We must practice tolerance and respect for each other once again—and make this region a place where every man and woman, no matter their faith or ethnicity, can enjoy a life of dignity and hope.<br /><br />This fertile region has all the ingredients for extraordinary success – a rich history and culture, a young and vibrant people, a thriving spirit of enterprise. But you can only unlock this future if the citizens of the Middle East are freed from extremism, terror and violence. The birthplace of civilization is waiting to begin a new renaissance. Just imagine what tomorrow could bring. Glorious wonders of science, art, medicine and commerce to inspire humankind. Great cities built on the ruins of shattered towns. New jobs and industries that will lift up millions of people. Parents who no longer worry for their children, families who no longer mourn for their loved ones, and the faithful who finally worship without fear.<br /><br />These are the blessings of prosperity and peace. These are the desires that burn with a righteous flame in every human heart. And these are the just demands of our beloved peoples.<br /><br />Thank you. God Bless You. God Bless Your Countries. And God Bless the United States of America.<br /><br />*********<br /><br /><i>Ur president Obama's prepared remarks to the Muslim world, delivered on June 4, 2009.</i><br /><br />I am honored to be in the timeless city of Cairo, and to be hosted by two remarkable institutions. For over a thousand years, Al-Azhar has stood as a beacon of Islamic learning, and for over a century, Cairo University has been a source of Egypt's advancement. Together, you represent the harmony between tradition and progress. I am grateful for your hospitality, and the hospitality of the people of Egypt. I am also proud to carry with me the goodwill of the American people, and a greeting of peace from Muslim communities in my country: assalaamu alaykum.<br /><br />We meet at a time of tension between the United States and Muslims around the world – tension rooted in historical forces that go beyond any current policy debate. The relationship between Islam and the West includes centuries of co-existence and cooperation, but also conflict and religious wars. More recently, tension has been fed by colonialism that denied rights and opportunities to many Muslims, and a Cold War in which Muslim-majority countries were too often treated as proxies without regard to their own aspirations. Moreover, the sweeping change brought by modernity and globalization led many Muslims to view the West as hostile to the traditions of Islam.<br /><br />So long as our relationship is defined by our differences, we will empower those who sow hatred rather than peace, and who promote conflict rather than the cooperation that can help all of our people achieve justice and prosperity. This cycle of suspicion and discord must end. I have come here to seek a new beginning between the United States and Muslims around the world; one based upon mutual interest and mutual respect; and one based upon the truth that America and Islam are not exclusive, and need not be in competition. Instead, they overlap, and share common principles – principles of justice and progress; tolerance and the dignity of all human beings.<br /><br />This is a difficult responsibility to embrace. For human history has often been a record of nations and tribes subjugating one another to serve their own interests. Yet in this new age, such attitudes are self-defeating. Given our interdependence, any world order that elevates one nation or group of people over another will inevitably fail. So whatever we think of the past, we must not be prisoners of it. Our problems must be dealt with through partnership; progress must be shared. That does not mean we should ignore sources of tension. Indeed, it suggests the opposite: we must face these tensions squarely. And so in that spirit, let me speak as clearly and plainly as I can about some specific issues that I believe we must finally confront together.<br /><br />1. The first issue that we have to confront is violent extremism in all of its forms.<br /><br />2. The second major source of tension that we need to discuss is the situation between Israelis, Palestinians and the Arab world.<br />Too many tears have flowed. Too much blood has been shed. All of us have a responsibility to work for the day when the mothers of Israelis and Palestinians can see their children grow up without fear; when the Holy Land of three great faiths is the place of peace that God intended it to be; when Jerusalem is a secure and lasting home for Jews and Christians and Muslims, and a place for all of the children of Abraham to mingle peacefully together as in the story of Isra, when Moses, Jesus, and Mohammed (peace be upon them) joined in prayer.<br /><br />3. The third source of tension is our shared interest in the rights and responsibilities of nations on nuclear weapons.<br />This issue has been a source of tension between the United States and the Islamic Republic of Iran. For many years, Iran has defined itself in part by its opposition to my country, and there is indeed a tumultuous history between us. In the middle of the Cold War, the United States played a role in the overthrow of a democratically-elected Iranian government. Since the Islamic Revolution, Iran has played a role in acts of hostage-taking and violence against U.S. troops and civilians. This history is well known. Rather than remain trapped in the past, I have made it clear to Iran's leaders and people that my country is prepared to move forward. The question, now, is not what Iran is against, but rather what future it wants to build.<br /><br />4. The fourth issue that I will address is democracy.<br />This last point is important because there are some who advocate for democracy only when they are out of power; once in power, they are ruthless in suppressing the rights of others. No matter where it takes hold, government of the people and by the people sets a single standard for all who hold power: you must maintain your power through consent, not coercion; you must respect the rights of minorities, and participate with a spirit of tolerance and compromise; you must place the interests of your people and the legitimate workings of the political process above your party. Without these ingredients, elections alone do not make true democracy.<br /><br />5. The fifth issue that we must address together is religious freedom.<br />Islam has a proud tradition of tolerance. We see it in the history of Andalusia and Cordoba during the Inquisition. I saw it firsthand as a child in Indonesia, where devout Christians worshiped freely in an overwhelmingly Muslim country. That is the spirit we need today. People in every country should be free to choose and live their faith based upon the persuasion of the mind, heart, and soul. This tolerance is essential for religion to thrive, but it is being challenged in many different ways.<br /><br />6. The sixth issue that I want to address is women's rights.<br />Our daughters can contribute just as much to society as our sons, and our common prosperity will be advanced by allowing all humanity – men and women – to reach their full potential. I do not believe that women must make the same choices as men in order to be equal, and I respect those women who choose to live their lives in traditional roles. But it should be their choice. That is why the United States will partner with any Muslim-majority country to support expanded literacy for girls, and to help young women pursue employment through micro-financing that helps people live their dreams.<br /><br />7. Finally, I want to discuss economic development and opportunity.<br /><br />We have the power to make the world we seek, but only if we have the courage to make a new beginning, keeping in mind what has been written.<br /><br />The Holy Koran tells us, "O mankind! We have created you male and a female; and we have made you into nations and tribes so that you may know one another."<br /><br />The Talmud tells us: "The whole of the Torah is for the purpose of promoting peace."<br /><br />The Holy Bible tells us, "Blessed are the peacemakers, for they shall be called sons of God."<br /><br />The people of the world can live together in peace. We know that is God's vision. Now, that must be our work here on Earth. Thank you. And may God's peace be upon you.<br /><br /><br /><br />Jag har båda talen i sin helhet. Maila mig om ni vill ha dem. <br /><br />pa.sahlberg at gmail.com<br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-54678690691210395792017-05-20T23:39:00.001+02:002017-05-20T23:39:34.444+02:00I nattens tystnad talar<b>Fyra akter, i tretakt<br /><br /><br /><br />Dörren till tomheten</b><br /><br />I<br />Hon öppnade dörren<br />därutanför tomhet<br />en tystnad föll<br />som asklöven<br />efter första<br />frostnatten<br /><br />ett och ett<br />med ett nästan<br />ljudlöst knäpp<br /><br />föll mot Ingentinget<br />som fångade dem<br />I en jämn bädd<br />av askens första löv<br />som nu bäddat för<br />den tysta döden.<br /><br />Hon stängde dörren<br />därinnanför bara tystnad<br />som efter repliken som<br />föll platt till marken<br /><br />eller efter sorgebudet<br />då det inte längre<br />fanns något ord<br />som kunde sägas. <br /><br /><br /><br />II<br />Hon stängde dörren<br />till sitt eget hjärta<br />den siste hade vandrat<br />in genom den dörren<br /><br />nu behövdes<br />ingen dörr<br /><br />bara ett fönster<br />ut mot vyn<br /><br />som bara såg ögonen<br />som speglade sig<br />i froststjärnan<br /><br />som bredde ut sig<br />mot den svarta<br />bakgrunden<br />av tomhet.<br /><br /><br /><br />III<br />Hon vände ryggen till<br />ville inte kännas vid<br />en dörr som ingen<br />längre kunde öppna.<br /><br /><br /><br />IV<br />Hon kände inte igen<br />ögonen<br /><br />som speglade sig<br />mot mörkret.<br /><br /><br /><br />V<br />Den svarta natten<br />ekade av sin egen<br />tystnad.<br /><br /><br /><br />VI<br />Inte ens ljudet av minnet<br />hade någonting<br />att säga. <br /><br /><br /><br />VII<br />I rummet utan dörr<br />kom ingen in<br />och ingen ville längre<br />gå ut.<br /><br /><br /><br /><br /><br /><b>Oceaner av tid</b><br /><br />Han vände sig<br />som i sin grav<br />mullen gav efter<br /><br />det knakade<br />om etuiet<br />som omslöt<br />det liv<br />som ingen<br />längre levde<br /><br />han försökte ropa<br />men bara en tår<br />föll ned i mullen<br /><br />minnet försökte<br />fånga den tåren<br />och nästa<br /><br />och trä upp dem<br />på en tunn tråd<br />av importerat silke<br /><br />med tråden <br />skar upp tårarna<br />gjorde små skålar<br />av halvorna<br /><br />blev till oceaner<br />ingen seglade<br />längre på dem<br /><br />bruset av vågor<br />ekade i den <br />tystnaden.<br /><br /><br /><br /><br /><b>Kärleken</b><br /><br />Av den kärleken<br />som ingen längre mindes<br />återstod bara en sten<br /><br />av röd granit<br />med en knivsudd<br />av kvarts<br />på snedden<br /><br />och under lavarna<br />hade kunnat läsas<br />det enda<br />fattiga<br />ordet:<br /><br />TACK. <br /><br /><br /><br /><b>Att minnas</b><br /><br />Ett barn skrapade<br />undan den grågröna laven<br /><br />läste ordet<br /><br />mindes<br />att någon lärt honom det<br /><br />att läsa, att skrapa,<br />att tacka. <br /><br />Mindes. Att något,<br />kanske några<br /><br />var upphovet<br /><br />till honom. Och<br />till tack. <br /><br />Såg att graniten<br />blinkade till honom<br /><br />barnet reste sig,<br />sa tack<br /><br />och gick. <br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-10706539115604736962017-05-18T10:04:00.001+02:002017-05-18T10:04:06.358+02:00NavelnI min två senaste böcker, märker jag nu, har naveln en central metaforisk betydelse. <br />Jerusalem som världens navel, skildrad av profeten. Jag skriver:<br /><br /><i>Jerusalem</i>, sa profeten, <i>är världens navel </i>(Hes 38:12). Ännu syns hålet efter det kors som hade förutsättningar att därefter berätta en helt annan historia. Ett ärr efter en förlorad dröm. En bortlupen mening. Ett sorgfälligt läkt sår efter den tro som verkligen kunde ha fått oss att minnas livet – som det var tänkt att vara, som är Bibelns samlade berättelsers berättelse: Om den nya människan. Judendom, Kristendom och Islam har alla gruveligen misslyckats med att leva i, förmedla och bygga den berättelse som kan förvandla världen. Snarare har de, varförsig och tillsammans, fört oss längre bort från detta mänskliga och gudomliga möte.<br /><i>Ur boken Jerusalem – berättelsen om lojalitet<br /></i><br /><br />I den senaste boken – Vi jordlingar längs Sidenvägen, beskriver jag naveln som symbol både för vår gemenskap, och vår ensamhet:<br /><br />Människans utvecklande livsresa sker i en delikat balansgång mellan det egna – det individuella, och det gemensamma – det kollektiva. Ensamhet och gemensamhet är människans två grundtillstånd. Proportionerna är både olika och oregelbundna, och de förändras över tid. Men vi är alla födda ur gemenskapens mest intima stund, där två människor rent bokstavligt smälter samman till en enda gemensam kropp. Och genom samma kanal bjöds vi, var och en, in i världen och blev till som individer. Naveln är den vackra symbol som hela tiden påminner oss om vårt gemensamma ursprung. Detta är den ultimata, men ändå vardagliga, bilden, av vad det är att bli människa – bakad i kärlekens innersta rum, sedan avnavlad för en resa på egen hand, i den mänskliga spegelsalen, där vi blir till i mötet och samspelet med andra, var och en på sin egen unika resa.<br /><i>Ur boken Vi jordlingar längs Sidenvägen<br /></i><br /><br />Människan, och hennes liv, är ju verkligen utspänt mellan dessa två tillstånd: Ensamhet och Gemenskap. <br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-78358531214985945642017-05-16T08:20:00.001+02:002017-05-16T08:20:26.233+02:00Vi måste gräva djupareAvmytologisering<br /><br />Rudolf Bultmann är en teolog som i början och mitten av 1900-talet fick fart på den teologiska diskussionen. På många sätt märks ännu hans påverkan. Men jag tror vi måste ta upp hans gamla verktyg och gräva vidare, gräva djupare. Han menar att...<br /><br />...berättelserna om Jesus i Nya testamentet [är] inbäddade i en förvetenskaplig mytologisk förpackning som stöter bort den moderna människan. Den mytologiska föreställningsvärlden kan betraktas som en trevåningskonstruktion med himmel, jord och underjord och befolkas av mystiska varelser som änglar och demoner som påverkar historien. Till det kommer frågan om hur man kan se på att det sker underverk. Bultmanns arbete innebar att klä av det evangeliska budskapet just denna mytologiska förpackning och återge evangeliets innersta sanning, dess så kallade kerygma.Bultmann var inte ute efter att plocka bort alla skandalon (det begrepp han använder för det som strider mot naturen och människans plan för sitt liv) från evangelierna och göra tron acceptabel och utan anstöt och förargelse, ty tron är framförallt brytningen med den gamla livsplanen. <b>Teologins enda uppgift är att visa vad den kristna tron är </b>– om man tror eller inte är ett personligt ställningstagande. Målet är att avlägsna de mytologiska hinder som inte är kerygma (kärnberättelsen om Jesus). <br /><br />Jag känner mig väl befryndad med Bultmanns avmytologisering, även om den har tolkats mycket kritiskt. Det han kallar förvetenskapligt ligger som en hämsko över en friskare omläsning i vad som är kärnan i tron. Och det är med denna utgångspunkt vi nu åter kan läsa bibelns berättelser och förmedlade kunskap, och låta den tala in i vår mänsklighet och vår tid. <b>Tron tar oss inte bort från realiteterna, men leder oss in i dem.</b> GUD är inte utanför tiden, men är verksam i tiden, med oss som sina medarbetare. Kerygma – den apostoliska proklamationen om frälsningen genom Jesus Kristus – är vårt ändamål. Hur kan den förkunnelsen möta den nutida människan? <br /><br />...<br /><br />I kärnan av de stora begrepp vi rört oss med: Jerusalem, Templet och Förbundet, befinner sig den stora frågan om vad det är att vara människa, och vad relationen till andra och med GUD verkligen betyder för oss. De yttre gestaltningarna och de ytliga formerna suger vår blick till sig. Vårt sinne riskerar att ockuperas av de detaljer som har en rik berättelse och en konkretion som vi kan förhålla oss till, älska eller skjuta ifrån oss. Där kan vi lägga an kulsprutan och visa vårt mod. Eller energiskt gräva i gruset och fånga en skärva av det förgångna, som för att bevisa vår tes. Men metaforen kan inte försvaras med varesig vapen eller arkeologins borste. Den kan nog bara mötas i våra inre bilder. <br /><br />Vad händer då himlen snuddar vid jorden? Kanske upptas åter vårt intresse av GUDs hand, som flyttar om de mänskliga pjäserna. Men fokus ligger inte först i det parterna presterar, men i det parterna är; varförsig; enskilt; och tillsammans. Vår tro på GUD, eller GUDs tro på oss, uttrycks inte genom vad vi gör, men i det vi är. Och att i detta varande bli den nya existensen trogen. Det nya livet faller också ut i handling, men inte främst för att göra den andra parten nöjd, utan för att det är relationens språk eller dess gestaltning. <b>Vi liknar GUD för att GUD bor med oss i relation</b>. Detta är den yppersta beskrivningen, eller manifestationen, av vår ömsesidiga lojalitet. <br /><br />...<br /><br />Den är i grunden inte baserad på vad GUD gör för oss, eller beroende av vad vi presterar. Den är snarare det innehåll som vi delar. Möjligen är detta en något vidgad bild av det teologerna kallar kerygma, essensen av vad det är att vara, människa, som vi lär oss av det genom att vandra med GUD i Jesus Kristus. Lojala mot själva varandet. Tron är inte helighetens produktion. <b>Den är den tunna tråd av existens som gör oss levande</b>, eller som Paulus skriver i Galaterbrevet: Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig. <br /><br /><i>Ur boken Jerusalem – berättelsen om lojalitet, Sahlberg 2016, s 120 ff. Fettext bara här. <br /></i><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-22725759000125467982017-05-15T08:12:00.001+02:002017-05-15T08:12:26.477+02:00Om individualitet och sekulariseringUr detta väljer vi livssyn utifrån för mänskligheten nya kriterier. Inte minst märks detta i ett sekulariserat Europa, och i synnerhet i vårt eget land. Jag vill betona att jag inte moraliserar över detta. Inte alls, faktiskt. Det framgår ju tydligt hur kritisk jag är till ett mera omedvetet och oreflekterat förhållningssätt till gamla sanningar i de äldre strukturerna, inklusive religionerna. <br /><br />Min fråga handlar istället om vad detta faktiskt gör med oss. Detta är något helt nytt i mänsklighetens gemensamma historia. Och dit hör frågan vi bör ställa oss om vad som nu kommer istället. <br /><br />I förlängningen handlar det om vilket samhälle vi bygger. Jag tror absolut att det kan byggas på denna starkare individualitet, men inte utan att vi också ser gemensamheten, och bygger miljöer där möten mellan olikhet gynnas. Bara så förstår vi hur vi alla hör ihop. <br /><br />Våra individuella val påverkar hur livsförutsättningarna ser ut för alla. Särskilt tydligt blir detta med de utmaningar som klimathotet utgör. Detta hot slår inte främst tillbaka på oss som överkonsumerar mest, men på de fattiga som riskerar att få bo bland våra sopor. Det kommer att sätta sin prägel på de kommande generationerna. Miljöskulden som den rika världen bygger upp stjälps över på människor i fattiga och utsatta områden och på framtida generationer. <br /><br />Vem har gett oss rätt att skicka räkningen till andra sidan jorden och till framtiden?<br /><br /><br /><br /><i>Ur boken Vi jordlingar längs Sidenvägen, s 104</i><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-19093683964974371882017-05-09T15:05:00.001+02:002017-05-09T15:05:51.976+02:00Människan – den tänkande apan, eller den glömska...Om jordlingarna längs Sidenvägen<br /><br />Kyrkan, och kristentron, upplevs som alltmer marginell, möjligen utom vid de tillfällen då Storkrisen drabbar oss. Jag ställer i boken frågan: <i>Är vårt budskap övat att möta vår tids människor?</i> Har kyrkans alltmer marginaliserade ställning, sett ur det historiska perspektivet, då den en gång helt dominerade vår civilisation: Lagar, struktur, tankar... lämnat oss i frihet eller i ett vakuum? Och det som möjligen oroar mig är vad som kommer istället, och vad det nya kommer att göra med oss? Blir det bättre relationer av den nya kulturen, mera rättvisa, mer solidaritet, starkare gemenskap för vårt gemensamma bästa, eller blir det sämre? Var vi rent av lyckligare med the old time religion? Låt oss därför granska tidens fasad och upptäcka hur den en gång verkligen såg ut. Och se om det är något vi vill och kan rädda. <br /><br />Från den förhistoriska tiden rör vi oss, som arkeologerna, med fragment från våra förfäder. Romarriket lämnade mycket skriftligt material, men det som står ut är deras monument och infrastrukturbyggen: Vattensystem och vägar. Samtidigt som Rom stärkte sin position i väst från 200-talet fvt, enades Kina under den kejsardynasti som började bygga kinesiska muren och gravmonumenten med den maffiga terrakottaarmén. Sedan hundratals år hade då Sidenvägen varit den tidens Internet och knutit samman kulturerna. <br /><br />Redan uppemot ett millennium tidigare hade kulturer peakat i kärnområdet av Eurasien. Zarathustra hade utformat sitt bygge av tro och etik för ca tretusen år sedan, och zoroasterna, liksom hinduismens urgamla rötter, kom att färga av sig på judendom, buddhism, och senare på kristendomen och Islam. <br /><br />Zoroastrismens grundprincip, eller gyllene regel, lyder: <i>Humata, Hukhta, Huvareshta. (Godtankar, godorden, och godhandlingar)</i>. Om detta utgör samhällets, gemenskapens och religionernas kärnbegrepp, hur tycker vi att det blivit med våra troer? Och vad händer i en kultur som mera blickar inåt – in i individualiteten – och saknar gemensamma, yttre orienteringspunkter?<br /><br />Om detta handlar min bok. Jag hade gärna levererat svar. Men ställer nog mest frågor. <br /><br /><b>Vi jordlingar längs Sidenvägen</b>. 194s. 200:- +porto<br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8001609796209819111.post-83101241359882990262017-04-25T22:40:00.001+02:002017-04-27T09:14:09.543+02:00GUD som fråga<b>GUD som fråga</b><br />Intervju med PA Sahlberg, av PA Sahlberg. <br /><br />Kyrkans budskap är inte övat att möta vår tids människor, säger du i din bok. Vad menar du?<br />– <i>Jag tror inte kyrkan har förstått hur långt dagens människor har rört sig från kyrkans värld, både när det gäller ordval och innehåll. Kyrkans kris handlar inte främst om det sviktande intresset. Vi har blivit aparta i vår tid. Till och med för oss själva. </i><br /><br />PA Sahlberg har nu skrivit nio böcker i sin jakt på svaren på sina frågor om kyrkans kris sedan han återvände till predikstolen efter några decennier i politiken. Har du funnit svaret?<br />– <i>Nja. Frågan är mer omfattande än jag anade. Kort beskrivet har den tre delar: Vet kyrkan egentligen vad hon tror, tror kyrkan själv på vad hon säger, och bryr sig någon? </i><br /><br />Efter den första bokens centrala titelfråga: Hur talar vi om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet? gick färden tillbaka till Bibeln. Han gjorde en genomläsning av hela Bibeln och kommenterade läsningen i en blogg. Samtidigt tog fariséerna tag i honom. Sahlberg undrade varför Jesus och fariséerna verkade så osams när de i själva verket i grunden delade så många värderingar. Gamaliel, som det berättas om i Apostlagärningarna – han var nog den kände banbrytande farisén Hillels sonson – är ju en av Nya testamentets mest sympatiska personer. En annan farisé, Nikodemos, är en av få starka vittnesbärare utanför apostlakretsen. Detta förde Sahlberg i famnen på Paulus. <br />– <i>Han är en skattkista med tretton fack! Jag häpnade över vad en närläsning av vår främste missionär verkligen gav mig. 1 Kor 13, Gal 2 och Fil 2 rymmer hans mest centrala texter, tillsammans med Romarbrevet. När vi lägger dessa tankar som en mall över kyrkan och våra individuella liv upptäcker vi hur illa de stämmer överens med vår praxis. </i><br /><br />Så, du påstår att vi inte är särskilt bibliska i kyrkan. <br />– <i>Ja</i>. <br />Men nu får du väl besinna dig. Menar du verkligen att kyrkan gått vilse under två tusen år?<br />– <i>Varje förnyelse av Kyrkan har tagit avstamp i en ny läsning av Paulus. Luther, och sedan Wesley, är kanske de tydligaste exemplen. Detta visar att vi ibland måste återvända till rötterna och justera både siktet och perspektiven. </i><br /><br />Du har alltså låtit Paulus göra din startpunkt tydligare, men inte nöjt dig med det. Också dagens vetenskap, inte minst naturvetenskapen, har blivit ett annat filter. <br />– <i>När vi är på havet och ska fastställa vår position kan vi använda enslinjer. Där de möts är vår aktuella position. Paulus och den unga kyrkan är en sådan linje (Gamla testamentet och kyrkofäderna är andra sådana enslinjer). Vår egen tid har också sina linjer. Demokrati är en, vetenskap en annan. Idag har vi en debatt om fake news. Det är nog tidens tecken. Sanningen tycks ha smitit ut från forskarlabben och blivit vars och ens egen version av verkligheten. Men så kan det ju inte vara. Vi kan ju inte ha varsin sanning?</i><br /><br />Och du menar att kyrkan drabbats av detta. Är alltså evangeliet fake news?<br />– <i>Evangelierna, liksom resten av Bibeln, är vittnesbörd om GUD, som vi särskilt lär känna genom Jesus. De är varken sanna eller osanna i forskarens mening. De är narrativ som vi kan granska och förhålla oss till. De kan lära oss något. Det är poängen med dem. När vi säger att vi tror på Bibeln har vi skapat en avgud. Jesus – Bibelns kärna och stjärna – vill att vår tro på honom blir till en en vandring med honom. </i><br /><br />Om jag förstår dig rätt bidrar bland annat de naturvetenskapliga forskarna med en uppsättning av bilder av verkligheten, och även om det är provisorier och ibland teorier menar du att vi måste förhålla oss till dem. <br />– <i>Ja. Och det ställer krav på vår tro. Framförallt ställer det frågan om vad som är det mest centrala i vår vandring med Kristus. Gamla världsbilder från anno dazumal bör ju då inte överordnas de rön som kastar mer ljus över vad det är att vara människa. Då förlorar vi ju helt kontakten med vår tid. Och jag är rädd för att just det har drabbat oss. Därför är jag inte säker på att ens vi själva tror på det vi säger och sjunger i kyrkorna. </i><br /><br />Hur kan du veta det?<br />– <i>Nej, du har rätt. Jag vet inte. Men jag hör det jag hör. Genom <b>hur</b> vi talar om kyrkan, hur vi ber och vad vi predikar, berättar vi om vår världsbild, vi ger vår bild av GUD och vi blottlägger vår människosyn. Vi har de Stora orden, vi ska förhålla oss till. Men vi vet inte längre om de är möjliga att tro. De kommer ur ett berättande sammanhangsberoende men i vår tid har de huggits till närmast vetenskapliga sanningar: GUD som Skapare, Allsmäktig, Evig, Jungfrufödsel... behövs egentligen allt detta för att vi ska tro? För att inte tala om just ordet Tro. Vad betyder det egentligen, djupast sett? Vi ska verifiera våra begrepp, med våra egna erfarenheter. Och då gäller det att se upp. Det som bryter mot vetenskapen ska vi granska noggrant. Men det som istället vidgar våra vyer in i oförståeligheten ska vi göra till våra tillgångar: Kärlek, kreativitet, gemenskap... sådant kommer nog vetenskapen aldrig att slutligt utforska, eller dechiffrera. </i><br /><br />Två saker är han särskilt kritisk till. Det ena handlar om vår fixering vid frågan om GUD finns. Den frågan kan aldrig besvaras. GUDs existens kan inte bevisas, eller motbevisas. Låt oss lämna den åt GUD. Vi vet ju inte ens hur vi kan beskriva GUD. Sahlberg säger: <i>Låt GUD presentera sig själv! </i>Den andra frågan är besläktad, och handlar om vår olyckliga fixering vid Läran. Kärnan i kristentron har aldrig varit dogmatiken eller Läran. Den handlar istället om att leva med GUD, eller vandra i Kristus. <i>I GUD är det som jag lever</i>, citerade Paulus. <i>Ikläd er Kristus</i>, skrev han också. Det är praktiskt, centralt och dynamiskt. Jesus sa själv: Kärnan i Lagen (eller tron, eller kyrkan...) är <i>rättvisa, barmhärtighet och trohet </i>(Matt 23:23). <br /><br />Din sista bok i serien drar ut linjerna av din övertygelse. Den heter <b>Vi Jordlingar längs Sidenvägen</b>. Är den ditt andliga testamente?<br />– <i>63-åringens vittnesbörd. Jag kanske blir klokare, har kanske mer att säga. Men, jo, det är nog en rätt bra beskrivning av mina findings och betoningen av vår tids mest centrala frågor. Jag skulle bra gärna inbjuda människor till det samtalet. Ett djupt, prövande och respektfullt samtal. Jag tror vi behöver det, mer än någonsin. </i><br /><br /><br />Jag intervjuade mig. PA Sahlberg, april 2017<br /><br /><i>Utgivet 2010-2017:<br /><br />Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet, 2010 <br /><br />Längtan efter Riket, om Paulus, 2011<br /><br />Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012<br /><br /><br /><br />Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013, 100:-<br /><br />Diktbok, med sikte på horisonten, 2013, 120:-<br /><br />Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014, 120:-<br /><br />Vad är då en människa, om vetandet och meningen, 2015, 150:-<br /><br />Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016, 150:-<br /><br />Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017, 200:-<br /><br />(De första tre är slutsålda. Beställer du resterande 6 finns paketpris: 600:-)<br /><br />Plus porto</i><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br /><br />Tänk själv/ Läsa i livethttp://www.blogger.com/profile/03896075887441241642noreply@blogger.com0