önskar jag mina läsare.
Under sommarmånaderna går jag nu ner på lägre puls. Tänk Själv stänger inte, men dyker upp i cyberspace mera sporadiskt.
Jag ska ta båtarna från Volvo Ocean Race i mål i S:t Petersburg. Det blir några ord om valet till Europaparlamentet, hälsning från stora släkten som möts i Oviken i slutet av juli och Broderskaps kongress i Malmö när vi balanserar på augustilinjen.
Sommarpuls - då och då - när vädret tillåter...
Läsa i Livet kommer att följa sin rytm. Nya testamentet på tisdagar, Gamla på lördagar - likadant hela sommaren.
Läs Bibeln i sommar.
Spegla dig i erfarenheterna av andra människors vandring med Gud.
söndag 31 maj 2009
lördag 30 maj 2009
Pingst, mera examen än hänförelse
Pingst slog till med värme. Emmaus-vand-rarna tycker att den har förlorat kraft, och klagar på regeringen. Jo, de är ansvariga för allt elände, håller med, särskilt nu. Men just detta handlades i riksdagen och beställdes hos regeringen. Jag var där, tyckte det var bra då, tycker det fortfarande. Under 2010-talet får vi ny helgdag under 8 av de tio åren - jag talar om 6 juni (Bara 2015 och 2020 infaller nationaldagen på en av helgdagarna). Inte firar jag Gustav Vasa. Mer finns att fira. Och pingst hinner jag med på två dar; en för familjen och en i kyrkan. Måndag blir bra för arbete!
En helgdag kostar Sverige ca 5 miljarder. Vi fick pruta en för att vinna en annan.
Pingst kommer nu i tidningarna att beskrivas som hänförelsens dag. Så var det då apostlarna var redo att krypa upp ur sina gömslen. Men mest handlar det om kyrkans födelsedag. Människorna började ta sitt ansvar, tog det på allvar. Tiden efter pingst, den lever vi i efter snart 2000 år.
PS: Update: Efter hamntävlingen i Galway drog Ericsson 4 (94) ifrån TelBlue med en halv poäng (13 p skiljer), Puma – som vann i Galway – knappade in en halv på TelBlue och nu skiljer det bara en poäng mellan tvåan och trean (81 resp 80), E3 tappade lite till och har 17,5 upp till pallen. 6 juni styr de mot Sverige.
Det enda riktigt spännande som återstår är om Spanien eller USA blir två. (Fast det är globala seglare, E4 seglas av en brasse med danska rötter...)
Europa och jag III
UKRAINA – politik och fungerande byråkrati
Jag var inbjuden till en konferens med ukrainska politiker, från deras parlament, regioner och kommuner. Jag talade om den svenska administrationen och demokratiska nivåer. Salen var välfylld, vi satt uppe i en sovjetisk konferensanläggning i bergen, på andra sidan Moldavien och Rumänien, inte långt från greve Draculas hemby. Efter mitt föredrag fick jag frågan, inte bara en gång, utan flera gånger. ”Hur gör ni med de områden som inte ingår i en kommun?” Jag fick sammanhanget förklarat för mig, och svarade tålmodigt, flera gånger. Det finns inga sådana mellanrum.
I Ukraina levde man med olika traditioners indelning; kanske från tsartid, från pulsk-ukrainsk tid, från sovjettid och nu i den unga demokratin. Regioner och kommuner överlappade varandra och man hade inte fått till demokratins eller byråkratins karta.
Vi kan håna byråkratin, men när saken sätts på sin spets är denna demokratiska infrastruktur en förutsättning för välfärden. Regionkommittén i EU spelar roll, liksom samarbetet med våra gemensamma grannar i syd och öst. EU betyder mycket för vår vardag.
MOSKVA – språken och folket
Jag var inbjuden att tala om svensk språkpolitik och ersatte Ulrika Messing, då ansvarig minister för minoritetsfrågorna. Vi har inte mycket att yvas över historiskt, men nu har vi en rätt skärpt lagstiftning, efter förslag från Europarådet och EU som skyddar minoriteter. De språkliga minoriteterna finns i nästan alla Europas länder. Vi är inte så enhetliga som vi ibland tror. I skyddet av gemenskapen skapas rum också för minoriteterna.
Jag stannade till söndagen och hade avtalat med Metodistkyrkans biskop att träffa honom och följa med på en gudstjänst i en av Moskvas gigantiska betongförorter. På vägen i den enorma staden stannade vi mitt på en ringled. Trafiknätet var komplicerat, och detta var den gängse formen för att vända och finna en gata ut ur staden. Då det blev grönt vände hela filen, det såg för festligt ut. Biskopen sa ” så här gör man i Moskva.”
Det gick en minut, vi vinkades in av en polisman som sa: ”Så här gör man inte i Moskva.” Det blev böter. (Jag har varit med och blivit bötfälld i trafik i Ryssland, USA och i den judiska öknen söder nere vid Döda Havet.)
Visst är det ett problem att vi inte har ett gemensamt språk i EU, inte en gemensam offentlighet. Men det utvecklas. Jag blir alltid lika varm om hjärtat då en utrikesminister eller statsminister har en debattartikel i svenska tidningar. Tecken på en växande gemenskap, ett gemensamt språk.
MARIEHAMN – finskt men ofinskt
Vi var på besök på Åland. Det vackra Finland där lagen säger att man måste tala svenska. Man har fullt medlemskap i EU men en fri ställning, samtidigt. Ungefär som Färöarna ville ha det. Fördelarna, men inte nackdelarna.
Så där är det. Vi vill äta kakan men ha den kvar.
Så har vi avslutat vår rundresa. Talat om gemenskap, konstitution, tro & politik, hur kulturerna är olika, minoriteters rätt, demokratins knepigheter, fungerande byråkrati, språken, självständig men beroende.
I Europa delar vi historiens öde. Blodet har varit kontinentens färg, inte minst under 1900-talet. Vi lever nu i en tid då muren har malts ned, då öst och väst delvis mist sin betydelse. Då alla har blivit våra grannar.
Skulle Sverige ställa sig utanför? Nej, vi ska vara en aktiv part, lämna våra bidrag, medverka till att en bättre värld kan byggas, bli en tydlig röst då de militära stormakterna skramlar med bössan.
Vi är inte där än, men om detta handlar demokratin. Alla dessa perspektiv, och många fler, kommer i spel då vi lägger våra valsedlar i valurnan de närmaste dagarna.
Jag lägger en socialdemokratisk sedel, jag tänker kryssa Ardalan Shekarabi. En värdig representant för det nya Europa. Du kryssar vem du vill. Glöm inte att rösta, ta andra med dig till vallokalen. Se till att det inte är någon som vill sabotera demokratins räckvidd som fyller valurnorna.
fredag 29 maj 2009
Europa och jag II
PARMA – europeisk kultur som förenar och skiljer
Jag var inbjuden att tala vid ett socialistiskt möte utanför Parma. Man ville höra om svensk socialdemokrati. Jag hade förberett mig väl. Fick en tolk och gick igång med mitt alldeles för ambitiösa föredrag. Redan då jag stod och talade, tittade på människorna då tolken översatte till italienska, såg jag att de inte var intresserade. Jag blev naturligtvis fundersam. Jag hade åkt den långa vägen och mötte ointresse? Långt senare insåg jag. Jag var där för att ge lite internationell färg åt deras möte, och deras intresse var att tala själva. Som italienare kan tala, och tala, och tala…
DIYARBAKIR – minoriteters rätt
Jag reste med Anna Lindh till Istanbul, Ankara och Diyarbakir, det kurdiska områdets huvudstad. En fantastisk resa i EU:s utkant, ja i praktiken på asiatisk mark. Vi hade träffat Erdogan och Gül, nyss tillträdda efter den överraskande valvinsten. Annas krav var att få träffa kurder i sydost. Anna hade varit den mest kritiska till Turkiets minoritetspolitik, inte minst mot kurder, syrianer och assyrier, men hon var också den första europeiska utrikesminister som besökte dem. Det ingav respekt.
I Diyarbakir mötte vi borgmästaren. Det låg en spänning i luften. Vårt möte började, men Anna märkte att borgmästaren kände sig otrygg. Hon såg sammanhanget, vi andra begrep ingenting. Hon avbryter mötet och säger: ”Åh, vi har glömt att presentera våra delegationer.” Hon presenterade oss som reste med henne, borgmästaren presenterade en eller två medarbetare, men där satt ytterligare två män i salen. Då begrep vi alla vad borgmästaren redan insett, i rummet fanns två personer från turkiska UD, kanske medsända som etiketten bjöd för en prominent gäst, men borgmästaren uppfattar dem bara som representanter för den förtryckande turkiska staten. Anna sa ”då är det väl bra om enbart delegationerna möts”, de två UD-tjänstemännen fick lämna rummet.
EU har på ett tydligt sätt, tillsammans med Europarådet och OSSE, spelat en viktig roll i den demokratiska utvecklingen. EU:s betydelse för en förnyad turkisk stat kan inte underskattas.
SERBIEN – den knepiga demokratin
Längst ned i söder, på gränsen till Kosovo skulle vi övervaka valet. Det var en folkomröstning som egentligen gick ut på att ogiltigförklara Kosovos självständighet. Det serbiska folket, med sina stora nationalistiska drömmar, hade sett hur Jugoslavien föll samman, landområde efter landområde blev självständiga; Slovenien, Kroatien, Bosnien, Makedonien, Monte Negro. Som om det inte var nog, sedan slängde NATO bomber över Belgrad, den vita staden.
Vi kom till vallokalen i den fattiga obygden på kullarna upp mot Kosovo.
Valkommitténs ordförande hade avgått och en stackars ung rom hade mer eller mindre tvingats in i uppgiften. Albanerna (kosovoalbanerna) bojkottade valet, romerna röstade som regel inte, och just där bodde inga serber. Vi gick in, hälsade på valkommittén i den för övrigt tomma vallokalen.
Röstlängden var blank som ett nyskurat golv, ingen hade röstat, men valurnan var fylld av röstsedlar. Vi frågade vem som hade gjort detta. Den unge ordföranden visste inte vad han skulle svara. Men en av valkommitténs ledamöter reste sig och sa. ”Jag har gjort det.” Vi förstod ingenting. Efter en stunds rabalder fick vi klart för oss att det var denne serbs bidrag till att underminera byns demokratiska rätt. Han hade röstat ja på en mängd valsedlar och stoppat dem i valurnan.
Vi ska vara stolta över vår demokratiska rättighet. Att rösta på folk i kommunen, landstinget, riksdagen och nu genom att välja ledamöter som representerar de över 500 miljonerna människorna i EU-parlamentet. Känn dynamiken i den valsedel du väljer den sjunde juni!
(i morgon del III: Vi rör oss åter i utkanterna; Lvov, Moskva men landar i Mariehamn)
torsdag 28 maj 2009
Europa och jag I
Talade onsdag kväll på Fjärås S-förenings 90 års dag. De hade beställt ett tal inför EU-parlamentsvalet. Jag valde en kåseriform om mina bilder, i och utanför Europa. Jag talade inte om ekonomi, inte om djurskydd eller den usla jordbrukspolitiken.
Detta sa jag:
EU – en rundresa
Kom med på en resa runt Europa, ibland inne i EU, annars i utkanterna, hos EU:s grannar. Nedslagen belyser viktiga frågor i vår union, men också de politiska områden som utmanar oss.
NORDKAP - gemenskap
När två EU-länder, granne med två som förhåller sig, Norge som submedlem, och Ryssland som håller avståndet. Marianne och jag tog tåget till Narvik, skulle hälsa på grannar i Alta, ytterligare 50 mil norrut, i polcirkelns nordliga land. Vi sa: ”Vi sover över i Narvik och kommer sedan med buss nästa dag.” Vännerna sa, vi hämtar er. Sagt och gjort, i midsommartidens dygnet-runt-ljus kom de om plockade upp oss vid stationen och under natten körde vi genom solbelyst kargt landskap. ”De”, sa de, ”ville inte missa ett helt dygn”. På hemvägen körde de oss till Björkliden, en ny liten 140-mila-resa för vännerna. Som om avstånd kan överbryggas!
Vi är lika, men har olika traditioner, vi har samma behov, men talar olika språk. Så ser världen ut, vi börjar med Europa.
FÄRÖARNA – konstitution
Jag var inbjuden till en konferens på Färöarna. De skulle tala om sin nya konstitution, vi var några från svenska Konstitutionsutskottet som for dit. Väl där tog ett komplicerat seminariearbete vid. Forskare från hela Norden deltog, och politiska gäster. Men vi förstod snart att konstitutionen bara var ett verktyg, den stora frågan handlade om hur man skulle bli helt fria från Danmark. Om det var man inte överens. Man ville gärna fortsätta att få ekonomisk stöttning, men ville bestämma själva. Står vi i enandets tid eller i splittringens? Det behöver inte vara det ena eller det andra. Självstyre och lokal delaktighet kan fungera tillsammans med samlade beslut om de Stora Frågorna. Konstitutionella rörelser går i båda riktningarna.
På kvällen satt vi ett hus som stått där i sin vackra havsvik i över tusen år. Munkarna från Irland hade bott där, norska kungar, brittiska köpmän, grönländska grannar.
(Som ni märker har jag inte riktigt tagit mig in i Europeiska Unionen ännu, men frågorna är våra gemensamma, i EU:s kärnområden och i utkanterna.)
MADRID – tro & politik
I Baskien finns sedan länge en grupp som liknar Broderskapsrörelsen i Sverige, kristna socialdemokrater. I Spanien har sedan Francos dagar gått en skarp gräns mellan en konservativ katolsk kyrka och radikala partier med socialdemokrater i spetsen. Relationen dem emellan har varit närmast oförsonlig. Den socialdemokratiska regeringen under Zapatero har utmanat kyrkan; äktenskapsfrågor, abort och hela skolväsendet har varit symbolfrågor.
Nu har partiet upphöjt den lilla baskiska rörelsen och gett dem ett nationellt uppdrag, med tre uppdrag: Söka dialog med kyrkan, ge människor med socialdemokratisk intressen en plattform och lära partiet att se de religiösa dimensionera. Spanien har genom århundraden varit slagfält, men också gemensam arena för judar (i exil) och muslimer under den stora offensiven under medeltiden.
Broderskapsinternationalen, International League of Religious Socialists, som jag är ordförande för har kunnat medverka i arbetet, och i oktober håller vi kongress i Cordoba.
Det handlar inte om blanda politik och religion, men att se gränssnitten och samverka för att bygga det Goda samhället.
forts av talet i morgon...
Detta sa jag:
EU – en rundresa
Kom med på en resa runt Europa, ibland inne i EU, annars i utkanterna, hos EU:s grannar. Nedslagen belyser viktiga frågor i vår union, men också de politiska områden som utmanar oss.
NORDKAP - gemenskap
När två EU-länder, granne med två som förhåller sig, Norge som submedlem, och Ryssland som håller avståndet. Marianne och jag tog tåget till Narvik, skulle hälsa på grannar i Alta, ytterligare 50 mil norrut, i polcirkelns nordliga land. Vi sa: ”Vi sover över i Narvik och kommer sedan med buss nästa dag.” Vännerna sa, vi hämtar er. Sagt och gjort, i midsommartidens dygnet-runt-ljus kom de om plockade upp oss vid stationen och under natten körde vi genom solbelyst kargt landskap. ”De”, sa de, ”ville inte missa ett helt dygn”. På hemvägen körde de oss till Björkliden, en ny liten 140-mila-resa för vännerna. Som om avstånd kan överbryggas!
Vi är lika, men har olika traditioner, vi har samma behov, men talar olika språk. Så ser världen ut, vi börjar med Europa.
FÄRÖARNA – konstitution
Jag var inbjuden till en konferens på Färöarna. De skulle tala om sin nya konstitution, vi var några från svenska Konstitutionsutskottet som for dit. Väl där tog ett komplicerat seminariearbete vid. Forskare från hela Norden deltog, och politiska gäster. Men vi förstod snart att konstitutionen bara var ett verktyg, den stora frågan handlade om hur man skulle bli helt fria från Danmark. Om det var man inte överens. Man ville gärna fortsätta att få ekonomisk stöttning, men ville bestämma själva. Står vi i enandets tid eller i splittringens? Det behöver inte vara det ena eller det andra. Självstyre och lokal delaktighet kan fungera tillsammans med samlade beslut om de Stora Frågorna. Konstitutionella rörelser går i båda riktningarna.
På kvällen satt vi ett hus som stått där i sin vackra havsvik i över tusen år. Munkarna från Irland hade bott där, norska kungar, brittiska köpmän, grönländska grannar.
(Som ni märker har jag inte riktigt tagit mig in i Europeiska Unionen ännu, men frågorna är våra gemensamma, i EU:s kärnområden och i utkanterna.)
MADRID – tro & politik
I Baskien finns sedan länge en grupp som liknar Broderskapsrörelsen i Sverige, kristna socialdemokrater. I Spanien har sedan Francos dagar gått en skarp gräns mellan en konservativ katolsk kyrka och radikala partier med socialdemokrater i spetsen. Relationen dem emellan har varit närmast oförsonlig. Den socialdemokratiska regeringen under Zapatero har utmanat kyrkan; äktenskapsfrågor, abort och hela skolväsendet har varit symbolfrågor.
Nu har partiet upphöjt den lilla baskiska rörelsen och gett dem ett nationellt uppdrag, med tre uppdrag: Söka dialog med kyrkan, ge människor med socialdemokratisk intressen en plattform och lära partiet att se de religiösa dimensionera. Spanien har genom århundraden varit slagfält, men också gemensam arena för judar (i exil) och muslimer under den stora offensiven under medeltiden.
Broderskapsinternationalen, International League of Religious Socialists, som jag är ordförande för har kunnat medverka i arbetet, och i oktober håller vi kongress i Cordoba.
Det handlar inte om blanda politik och religion, men att se gränssnitten och samverka för att bygga det Goda samhället.
forts av talet i morgon...
onsdag 27 maj 2009
Tjärblomster
Juniblomma i maj. Så har vi det i år. För 24 år sedan blommade de som bäst runt den 15 juni. Det blev den sommarens gimmick på Västkusgården.
Romanserna kom och gick, ordleken förde oss från kär till tjär - till tjärblomman som är klibbig på "halsen". Alltså talade vi inte om att tyckte hade uppstått, vi frågade: "Är du klibbig om halsen." Alla förstod.
En annan sommar hette alla Bertil. Det var rätt praktiskt.
Ikväll har jag talat EU på Fjärås sosseförenings 90 års party. Ska fylla bloggen med det några dagar. Blev mer ett kåseri om några resor jag gjort, vid gränsen för Europeiska unionen och inne i den. Lite name- och ortsdroppning blir det också.
Start i morgon.
Erövra sin tro, sin kyrka...
1972 var året för "branden". Men det var en ny sorts eld. Den sågs inte med blida ögon av de som längtat efter väckelsen, kanske inte sågs. De kunde inte mötas; det gamla dugliga ledarskapet och de unga autonoma.
Har ofta funderat över detta. Jag var där då. Och nu på årskonferensen i Malmö mötte jag fler som var med. På något sätt hör vi ihop, men vi talar sällan om det. Kanske borde vi det. Inte minst nu då nytt ska byggas, och equmenia samlats till det brutala temat: ”Allt ska bort”.
Nä, jag tror inte historien upprepar sig. Alls inte. Men lärdomar kan samlas. (Eller borde kunna samlas. Men med Människan är det nu så att hon är privilegierad att göra sina egna misstag, igen och igen…)
Vi hade Nyårsretreat, duglig ledning, men det var i kamratkretsen som ”saker och ting” hände. Vi hade påskretreat, ännu mera tydligt här. Vi hade Oknö…
Denna ung-till-ung väckelse hade ingen scen, bara samtal på golvet, på stolar, liggande på bänkarna. Men den avgjorde oss för en framtid. Också vi ”försvann” ut i olika uppdrag. Kyrkan (VEM det nu är) använde oss inte, eller valde vi bort den för andra uppgifter och tjänster, ändå har vi hållit (förhållit) oss till den.
Tänk om ledningen då hade gett oss rejält svängrum i kyrkan. Skulle läget idag vara ett annat?
Det vet man inte, men om detta bör det nu grunnas då ny kyrka ska byggas. Var finns de som tänjer gränser och ser ut över staketet? Kan de ges svängrum? Kanske är det de unga, kanske de som agerar unga… Vågar vi det…
Har ofta funderat över detta. Jag var där då. Och nu på årskonferensen i Malmö mötte jag fler som var med. På något sätt hör vi ihop, men vi talar sällan om det. Kanske borde vi det. Inte minst nu då nytt ska byggas, och equmenia samlats till det brutala temat: ”Allt ska bort”.
Nä, jag tror inte historien upprepar sig. Alls inte. Men lärdomar kan samlas. (Eller borde kunna samlas. Men med Människan är det nu så att hon är privilegierad att göra sina egna misstag, igen och igen…)
Vi hade Nyårsretreat, duglig ledning, men det var i kamratkretsen som ”saker och ting” hände. Vi hade påskretreat, ännu mera tydligt här. Vi hade Oknö…
Denna ung-till-ung väckelse hade ingen scen, bara samtal på golvet, på stolar, liggande på bänkarna. Men den avgjorde oss för en framtid. Också vi ”försvann” ut i olika uppdrag. Kyrkan (VEM det nu är) använde oss inte, eller valde vi bort den för andra uppgifter och tjänster, ändå har vi hållit (förhållit) oss till den.
Tänk om ledningen då hade gett oss rejält svängrum i kyrkan. Skulle läget idag vara ett annat?
Det vet man inte, men om detta bör det nu grunnas då ny kyrka ska byggas. Var finns de som tänjer gränser och ser ut över staketet? Kan de ges svängrum? Kanske är det de unga, kanske de som agerar unga… Vågar vi det…
tisdag 26 maj 2009
1945 1968 1989 2001 1848 1492 1054
Låt mig generalisera
1945, 1968, 1989, 2001 – år man lagt på minnet. (Liksom 1848, 1492, 1054…)
År som betytt något. Ofta överdriver man deras betydelse, det var kanske inte ens då det hände utan långt tidigare eller långt senare, för saker och ting hänger samman. Ändå är det årtal som bitit sig fast. Tänkte säga något om 1968 studentrevolternas år. De ungas radikalisering blommade ut. ”USA ut ur Vietnam (eller Indokina)” var kampropet, Beatles och Rolling Stones hade lagt ut rytmen, sex och droger var redskap för frigörelsen. Det var blott en hårfin gränslinje mellan marxistiska kamptal och flower-power-flummet.
Vi som var födda i mitten av femtiotalet stod inte på deras barrikader. Men vi blev ekot. Vi var sextioåttornas småsyskon. De ordnade alternativ jul i kyrkorna. De fattiga och de hemlösa blev ett brådskande ärende. Det var alternativet som var alternativet. På andra kanten stod 68:ornas storasyskon och undrade hur de andra vågade.
1969 och 1970 stod den ideologiska kampen i MKU. På ena sidan etablissemanget. De vuxna. En nyvald biskop. Stränga herrar i svarta kaftaner. På andra sidan de långhårigt unga. Verbala, rustade med musiken, stämda i en ny ton. Vi – födda i mitten av femtitalet var mest publik. 69 blev det en ordförandekamp. Den ena ringhörnan; radikalitet och teologstudent (kandidaten är nu hedervärd kh och har en blogg under det vackra namnet stillsam). I den andra en gedigen ungdomsledare och pastor. Etablissemanget lyckades få stöd för sin kandidat, mitt minne säger mig att det var hårfint.
Året därpå samlades vi i efterdyningarna innanför Visbys ringmurar. Mindre maktspel men kamp om tanken. På en nedlagd (?) biograf stod striden. Den ena ringhörnans folk gick ut på gatan i radikal gatuteater, den andra gick till Metodistkyrkan på Adelsgatan och bad.
1972 var de upproriska "borta". Det fanns liksom inte plats för dem i härbärget. Men vi, småsyskonen, bar deras strid inom oss. (Mer om det i morgon.)
1945, 1968, 1989, 2001 – år man lagt på minnet. (Liksom 1848, 1492, 1054…)
År som betytt något. Ofta överdriver man deras betydelse, det var kanske inte ens då det hände utan långt tidigare eller långt senare, för saker och ting hänger samman. Ändå är det årtal som bitit sig fast. Tänkte säga något om 1968 studentrevolternas år. De ungas radikalisering blommade ut. ”USA ut ur Vietnam (eller Indokina)” var kampropet, Beatles och Rolling Stones hade lagt ut rytmen, sex och droger var redskap för frigörelsen. Det var blott en hårfin gränslinje mellan marxistiska kamptal och flower-power-flummet.
Vi som var födda i mitten av femtiotalet stod inte på deras barrikader. Men vi blev ekot. Vi var sextioåttornas småsyskon. De ordnade alternativ jul i kyrkorna. De fattiga och de hemlösa blev ett brådskande ärende. Det var alternativet som var alternativet. På andra kanten stod 68:ornas storasyskon och undrade hur de andra vågade.
1969 och 1970 stod den ideologiska kampen i MKU. På ena sidan etablissemanget. De vuxna. En nyvald biskop. Stränga herrar i svarta kaftaner. På andra sidan de långhårigt unga. Verbala, rustade med musiken, stämda i en ny ton. Vi – födda i mitten av femtitalet var mest publik. 69 blev det en ordförandekamp. Den ena ringhörnan; radikalitet och teologstudent (kandidaten är nu hedervärd kh och har en blogg under det vackra namnet stillsam). I den andra en gedigen ungdomsledare och pastor. Etablissemanget lyckades få stöd för sin kandidat, mitt minne säger mig att det var hårfint.
Året därpå samlades vi i efterdyningarna innanför Visbys ringmurar. Mindre maktspel men kamp om tanken. På en nedlagd (?) biograf stod striden. Den ena ringhörnans folk gick ut på gatan i radikal gatuteater, den andra gick till Metodistkyrkan på Adelsgatan och bad.
1972 var de upproriska "borta". Det fanns liksom inte plats för dem i härbärget. Men vi, småsyskonen, bar deras strid inom oss. (Mer om det i morgon.)
söndag 24 maj 2009
Lånta fjädrar
(Tistlarna 24 maj, fartyg på redden, Vinga och Trubaduren alldeles utanför bilden till höger)
25 maj 2009
De fascinerar mig. De där som far över mitt huvud. Som lättjefullt lyfter mot skyarna och sänder en flyktig hälsning ner till oss jordbundna. Skulle man kunna vara en sådan?
Måsarna är kanske favoriten. Skräniga, javisst, men överlägsna. Simmar, flyger, vandrar i åkern. Anpassliga. De är på en gång mänskliga, men överjordiska. De kivas. Utan anledning ska de visa vem som är Herre på täppan, kampen tycks pågå ständigt. De tycks leka sig genom livet. Den lyckligaste måsen ser ut att vara den som i kraftiga uppvindar bara hänger ovanför klippan. Lyft av luften. Tärnorna är deras vindsnabba kusiner. Lika rappa i näbbet som i flykten över vattnet, hovrar i luften och träffar sitt inte ont anande byte. På dem tycks inte måsarna rå, i det sällskapet är de kusinerna från landet.
I en alldeles egen koloni häckar de trogna gässen. Kanadagås och den numera allt vanligare grågåsen. Parvis, vandrande upp för kobbarna med sina snabbt växande dunbollar till ungar. De lever i parallellvärlden. Behöver inte gnabbas med måsarna, har sin självklara existens. De är adel, har sin egen hierarki. Liksom svanarna, kanske är de de kungliga.
På öarna är det strandskatan som gör mest väsen. Till dödens sista fjäder bevakar de sina revir. De kan härska över en egen ö, alla håller sig till slut undan. Jag har sett måsar gå in för lågflykt för att undgå skatans radar.
Kråkfåglarna, de landburna, tycks vara en egen kategori. Oövervinnliga tonåringar. På dem rår ingen. Om någon försöker kommer de i horder och håller kontrollen.
Helst skulle jag vilja vara en häger. Visserligen kan den inte simma, men den får vara vid vattnet. Skygg men synlig, högdragen och majestätisk i sin flykt. Vaktar på sin klippa och sänker sig sedan mot en strandrugge och äter skaldjur. I varje fall är det vad jag tänker mig.
Jag har också sett berguven vakta sitt bo högt upp på klipputsprånget. När mörkret faller glider den ut på jakt. På dagen skyddar den sig och de sina. Sover med ett öga öppet.
Sådana är de. Folket i skärgården. Var och en sköter sitt. Men reviren bevakas till sista fjäder.
PS: (För en stund sedan fast för länge sedan, kände John Wesley sitt hjärta förunderligt värmt. (kl. 20 45, 24 maj 1738). Och vi minns det än...)
Cecilia Dalman Eek skriver om det liksom pastorns Ingridienser, här.
lördag 23 maj 2009
Nu har det gått några timmar
Det hade varit enklare om folk i de tre kyrkorna hade röstat nej.
Nu blir det ett förfärligt arbete. Nya tankar ska tänkas, gammalt ska rensas, idéer ska resas.
Einstein sa, sägs det: Gör allt så enkelt som möjligt men inte enklare.
Måtte de som nu ska ta itu med framtiden tänka på Einstein. Förenkla fram till den punkt då det övergår i banalitet. Strax innan banaliteten har vi vårt paradis. Kommer det att låta sig göras?
Det vet vi inte. Men det ska bli spännande.
Det hade varit lättare om de hade röstat nej...
Dagen skriver om det här. På samfundens hemsidor finns pressmeddelande.
Nu blir det ett förfärligt arbete. Nya tankar ska tänkas, gammalt ska rensas, idéer ska resas.
Einstein sa, sägs det: Gör allt så enkelt som möjligt men inte enklare.
Måtte de som nu ska ta itu med framtiden tänka på Einstein. Förenkla fram till den punkt då det övergår i banalitet. Strax innan banaliteten har vi vårt paradis. Kommer det att låta sig göras?
Det vet vi inte. Men det ska bli spännande.
Det hade varit lättare om de hade röstat nej...
Dagen skriver om det här. På samfundens hemsidor finns pressmeddelande.
Avsiktsförklaringen
behandlas nu.
Alla har röstat. Nu sjungs det.
11 45. Rösterna räknas. Konferensen sjunger.
11.50 Det sjungs vidare. Nu är det saligt att vandra.
SMK - missionarna har beslutat ja. Strax efter 11. Systerkyrkan i Kongo oroades över hur den framtida relationen ser ut. "Vi överger er inte" sa Göran.
11.56 Rösterna är räknade. De kommer nu in i salen.
11.58 Biskop Christian Alsted läser upp resultatet.
93 röstberättigare. 90 avgivna. 69 Ja 17 Nej 2 Avstår 2 ogiltiga
"Vi tar emot det med ödmjukhet. Och med glädje. Ett beslut vi har fattat tillsammans." säger biskopen.
SB har också röstat ja.
Alla har röstat. Nu sjungs det.
11 45. Rösterna räknas. Konferensen sjunger.
11.50 Det sjungs vidare. Nu är det saligt att vandra.
SMK - missionarna har beslutat ja. Strax efter 11. Systerkyrkan i Kongo oroades över hur den framtida relationen ser ut. "Vi överger er inte" sa Göran.
11.56 Rösterna är räknade. De kommer nu in i salen.
11.58 Biskop Christian Alsted läser upp resultatet.
93 röstberättigare. 90 avgivna. 69 Ja 17 Nej 2 Avstår 2 ogiltiga
"Vi tar emot det med ödmjukhet. Och med glädje. Ett beslut vi har fattat tillsammans." säger biskopen.
SB har också röstat ja.
Three days of history
ligger framför oss.
Idag. 23 maj 2009. Johns och Charles barnbarn beslutar sig, Fredrik Olaus barnbarn tar ställning, Paul Peters barnbarn bryter upp. Tre samfund beslutar om uppbrott (vilja till...). Nytt kyrkosamfund kan komma om några varv (runt Jeriko). STOR DAG.
I morgon 24 maj 1738, John Wesley känner sitt hjärta förunderligt värmt, väckelsen tar vid. De bryter gränser, predikar utomhus, flyttar fram positionerna.
25 maj, jag fyller år. En massa femmor, så många det kan bli.
Tårta varje dag!
Bilden: Lördag 10 oo Ordination, fyra pastorer svarade på i stort sett just de de frågor som John Wesley ställde till sina predikanter för 250 år sedan. Nu sjunger vi en wesleypsalm. "Jag har ett heligt värv..." Tusentals predikanter har svarat på dem och i allvar gått in i uppdraget i tjänst för Gud och kyrkan.
Om en stund beslut i fråga om Avsiktsförklaringen.
(VOR: Nu är båtarnas positioner kända. E4 leder stort. De seglar begåvat.)
fredag 22 maj 2009
Årskonferens
Min pastor tyckte nog inte jag såg så aktiv ut under debatten om Avsiktsförklaringen.
Det var ett ganska bra samtal. De förväntade säger nej, en hel del ser med tillförsikt på Vägen vidare. Jag tror att det vid beslutet i morgon blir en rätt hygglig majoritet. (Konferensen har redan avslagit kravet på att beslutet ska tas med kvalificerad majoritet.)
Min gissning är att det blir 60 för och 20 mot. Facit kommer i morgon, lördag.
Rektorn för THS Owe Kenneberg talade om glädjen över att MK nu är med i det viktiga gemensamma arbetet. 500 människor snurrar förbi och studerar, 100 läser mer eller mindre målinriktat för att bli pastor/präst. Christian meddelade att MK kommer att ha doktorand på plats. MK i stort sammanhang här i Sverige, och vi erbjuder ett globalt näterk som delvis är nytt för THS. Så vi bidrar tillsammans.
Från början var det John Wesley som samlade sina predi-kanter till årliga möten. Man talade teologi, kyrkans uppgift, resepredikanterna utnämndes till församlingar. Senare blev lekfolket indragna och sedan dess är konferensen byggd av lika delar lekfolk och pastorer/ordinerade.
Nu samlas MK i Sverige i Wesleykyrkan i Limhamn. Här ovan är presidiet och Bengt Ekelund föredrar en rapport från en arbetsgrupp.
Snart drar frågan om framtiden igång. Det skarpaste besluts-läget på 141 år. Rapporter kommer.
torsdag 21 maj 2009
Det blev morgon och det vart afton den första dagen...
Metodistkyrkans Årskonferens. Sedan 1868 har vi hållit på. 141:a konferensen. Lite imponerande faktiskt. 1909 - storlockoutens år - var vi störst. Höll ställningarna under kriget men har sedan tappat mark.
Metodismen har en människovänlig teologi som håller centrala temata levande, men riktigt svenska har vi aldrig blivit. Just det är nog inget stort problem längre. Nationalismen är död! Nu är det global tematik. Vi passar perfekt, som global kyrka. Vi skulle aldrig kunna kalla oss för Örebromission eller Svenska kyrkan. De benänmingarna har en omöjlig anomali. Det finns ingen nationell kyrka. Bara en global. Och den är Guds.
Just det är det vi försöker utmana varandra med. Att bygga en ny kyrka tillsammans med Baptister och Missionskyrkliga.
Vi passar som hand i handske - som komplementära enheter - Baptisten med en god princip. Människans unika värde, själv välja sin tro, sitt dop. Ur det kommer kampen för människans värde, liksom en gång man ställde sig avog till statsmakten och hävdade pacifismens kraft. Missionarna - där varje läsare var sin egen teolog - ett modernt arbetssätt, men hela tiden i cikrlar kring Guds ord, talat in i vår tid. SMK med en god praktik, men rötter som behöver grävas kring och vitaliseras. Så metodsimen med en god teori. Teologi för vår tid, en god ordning och ett offensivt tilltal.
Snart - världen - kommer vi.
Vi ska bara säga ja till avsiktsförklaringen på lördag, bygga en ny kyrka, sedan...
(I vår lilla bloggkommunitet är också pastorlasse här, liksom Input, cecilia dalman eek, kolla in dem på min blogglista och få olika bilder...)
Kolla också in Tomas Boström som bloggar från konferensen. Än har han bara orkat med onsdagen, men det kommer nog. Här.
PS: Har lärt mig en del nytt idag. Igen. Guldregn, heter det vackra blommande trädet i Danmark, som nu blommar i Skåne (där heter det nog så också, vad det verkar...), blommar tillsammans med bedårande syrener i mängder och oxel. Annars heter det gullregn. DS: Sån här:
Metodismen har en människovänlig teologi som håller centrala temata levande, men riktigt svenska har vi aldrig blivit. Just det är nog inget stort problem längre. Nationalismen är död! Nu är det global tematik. Vi passar perfekt, som global kyrka. Vi skulle aldrig kunna kalla oss för Örebromission eller Svenska kyrkan. De benänmingarna har en omöjlig anomali. Det finns ingen nationell kyrka. Bara en global. Och den är Guds.
Just det är det vi försöker utmana varandra med. Att bygga en ny kyrka tillsammans med Baptister och Missionskyrkliga.
Vi passar som hand i handske - som komplementära enheter - Baptisten med en god princip. Människans unika värde, själv välja sin tro, sitt dop. Ur det kommer kampen för människans värde, liksom en gång man ställde sig avog till statsmakten och hävdade pacifismens kraft. Missionarna - där varje läsare var sin egen teolog - ett modernt arbetssätt, men hela tiden i cikrlar kring Guds ord, talat in i vår tid. SMK med en god praktik, men rötter som behöver grävas kring och vitaliseras. Så metodsimen med en god teori. Teologi för vår tid, en god ordning och ett offensivt tilltal.
Snart - världen - kommer vi.
Vi ska bara säga ja till avsiktsförklaringen på lördag, bygga en ny kyrka, sedan...
(I vår lilla bloggkommunitet är också pastorlasse här, liksom Input, cecilia dalman eek, kolla in dem på min blogglista och få olika bilder...)
Kolla också in Tomas Boström som bloggar från konferensen. Än har han bara orkat med onsdagen, men det kommer nog. Här.
PS: Har lärt mig en del nytt idag. Igen. Guldregn, heter det vackra blommande trädet i Danmark, som nu blommar i Skåne (där heter det nog så också, vad det verkar...), blommar tillsammans med bedårande syrener i mängder och oxel. Annars heter det gullregn. DS: Sån här:
Mitt i konferensen
måste jag också rapportera från Volvo Ocean Race. E4, Gröna Draken och E3 har valt en nordligare rutt, datorn säger att de nu ligger efter. MEN de kan få del av den bättre vinden längre, kanske är det smart. I morgon bitti vet vi. Följ dem här.
onsdag 20 maj 2009
Fundamentalismen del IV
Under dagen hann jag också kolla in Öresundsbron. Tänk att stå här och se VOR-båtarna passera om några veckor!
Konferensen mal på med formalia, viktiga samtal, glada kramar. Alla går i väntan på Frågan. Ska det bli Ja! till avsiktsförklaringen. Så arbetet verkligen kan starta med att med en ny kyrka möta världen? We´ll see.
Är nu på plats i Limhamn för konferens. Jörgen Thaarup tog oss med ut i öknen, där sker prövningen för ny inriktning i livet. Strålande bra, liksom vädret, och alla människorna samlade till MKs Årskonferens. Läs Ingridienser, hon talar om balkongen istället för öknen, annars samma budskap som Jörgen.
(21 maj 2009 Kristi Himmelsfärdsdag, en dag som tog lärjungarna närmare ”examen”, snart hade de allt jordiskt ansvar för kyrkan. De var inte redo, men en Hjälpare utlovades… Avslutar härmed min lilla miniserie om fundamentalism.)
Trons fundamenta
Man måste skilja på det som fundamentalisterna gjorde – slå fast fem korta grundsatser i en förenklad mall på kristen tro och att istället stå fast vid fundamenta. (Varje gränssättning hör hemma i sin tid. Då kyrkan formulerade trosbekännelserna gjordes det för att sätta nödvändig gräns till Arius, gnosticismen mm. Andra tider kan kräva andra gränssnitt.)
Kristen tro är inte vad som helst. Däremot tror jag inte att det är farligt om vi bit för bit finner djupet i tron och på den vägen låter brottningskampen med dogmerna pågå.
Det blir liksom patetiskt om tron på Bibeln ställs mot tron på en levande Gud. Om detaljer i tron ställs mot Gud som kärlek.
”Följ mig” är det mest centrala budskapet i Nya testamentet. Instruktionens korthet beskriver en dynamisk relation – mellan dig och Kristus. På vägen kommer ni att uppleva mycket, många nya verkligheter kräver sin tydning.
Det är en tuff vandring. För Jesu del gick den via människors svek, förnekelse, korsfästelse, men också via varm gemenskap, uppståndelse och under. En av kommentatorerna i går (FA) skrev: ”Perceptionen kommer först, sen emotionen och sist kognitionen. Tanken, som jag kan pröva och söka en förklaring i den Bibliska texten. Relationen till Gud (tron) är för mig en nyckel till Bibeltexten. Utan den nyckeln kan jag inte läsa den heliga texten. Denna nyckel är en present jag fått genom samtal med kloka, andliga personer som jag mött under min pilgrimsfärd.”
Ordet tro har gemenskap med ord som förtroende, trohet, trogen m fl. Det säger en del om vad det handlar om.
Jag tycker, avslutningsvis, att vår tids fundamentalister skulle kallas reduktionister. De reducerar evangeliet. De har försökt lägga en norm/sin norm av tro - sitt ägarskap av ”Sanningen” - över alla oss andra.
Därför är det nu viktigt att vi läser Bibeln med friska ögon, att vi möter Kristus till vandring. Fundamenta är: ”Följ mig!” (Det kanske är jag som är fundamentalist?)
Pastorns Ingridienser skrev häromdagen ”Det finns en teologi som beskriver en Gud som … både befriar och bemyndigar människan.” Det är ett bra sätt att uttrycka det.
”Följ mig!” Det blir en vandring där Livet slår emot oss som en salt vind över trift och viol...
Fundamentalister III
Fundamentalismens psykologi
Fundamentalismen, om man menar exakt den kategorin som jag historiskt beskrivit eller det mer allmänna begreppet, har ett "regelverk" att följa. Säkert var det tänkt som ett slags lathund (som en hjälp) – detta är det centrala.
Men – av den goda tanken blir det lätt Normen. Detta är den Standard som gäller. Man sätter upp en gräns. En del – särskilt en själv – hamnar innanför, andra hamnar utanför. Urvalet och formuleringen drar en snäv gräns, det är lätt att hamna utanför.
Jag undrar därför om inte frestelsen är stor att tro på fundamentet istället för på Kristus.
I tron på Jesus Kristus möter vi Gud som blev människa, som led, korsfästes och uppstod, och som möter oss (som han mötte lärjungarna på Emmausvägen). Vi erbjuds umgänge med Honom. Ett umgänge utvecklar kärlek, förståelse, förtroende. Det kan vara tätt och intensivt, men också bli mera avvaktande under en tid. Men relationen håller samman; vi vet att vi betyder något för varandra.
(Jag brukar säga att det är mer fantastiskt att Kristus tror på mig än att jag tror på honom.)
Fundamentalisten tar alltid till sitt regelverk.
Den troende och sökande människan möter istället Kristus och ställer frågan WWJD?
Ibland ger Bibeln bokstavligt svar: Gå en extra mil, vänd andra kinden till, älska din nästa. Ibland får man av sammanhanget pröva frågan om hur Guds kärlek agerar, och interagerar, med mig.
Att vara normdriven eller kärleksdriven kan då riskera komma i konflikt. Man skulle kunan spetsa till det och säga: ”Jag tror att det finns troende fundamentalister, men jag tror också att det går vara fundamentalist utan att tro. Så paradoxalt är det. Man har ju regelverket att följa.”
Tro är relation; Gud (Skapare, Son och Hjälpare) möter Människan (dig och mig). En kontakt etableras, livet tas in, levs, utmanas…
Jesus sa: ”Följ mig”, det är inte många som tar det på allvar… (Ett av problemen med det är att vi inte vet vart stigen leder, men Han har lovat att gå med…)
Kan det vara så att fundamentalisten är auktoritetsbunden, vill inte leva i sökandets osäkerhet, men vill ha enkla svar på svåra frågor? Vissa människor kanske behöver vara ”fundamentalist”. Annars gungar marken. Är det inte sådant vi ska utmana, prövande steg för att växa ur en förenklad facittillvaro?
Den israeliska författaren Amos Oz brukar hävda att fundamentalister inte har humor. Jag vet inte om det är sant, men kanske är det en viktig reflektion.
Själv tar jag inget på allvar som det inte också går att skratta åt.
(I morgon, sista delen om fundamentalism.)
PS: Läs också pastorns Ingridienser som reflekterar kring samfundens konferenser. Här.
Fundamentalismen, om man menar exakt den kategorin som jag historiskt beskrivit eller det mer allmänna begreppet, har ett "regelverk" att följa. Säkert var det tänkt som ett slags lathund (som en hjälp) – detta är det centrala.
Men – av den goda tanken blir det lätt Normen. Detta är den Standard som gäller. Man sätter upp en gräns. En del – särskilt en själv – hamnar innanför, andra hamnar utanför. Urvalet och formuleringen drar en snäv gräns, det är lätt att hamna utanför.
Jag undrar därför om inte frestelsen är stor att tro på fundamentet istället för på Kristus.
I tron på Jesus Kristus möter vi Gud som blev människa, som led, korsfästes och uppstod, och som möter oss (som han mötte lärjungarna på Emmausvägen). Vi erbjuds umgänge med Honom. Ett umgänge utvecklar kärlek, förståelse, förtroende. Det kan vara tätt och intensivt, men också bli mera avvaktande under en tid. Men relationen håller samman; vi vet att vi betyder något för varandra.
(Jag brukar säga att det är mer fantastiskt att Kristus tror på mig än att jag tror på honom.)
Fundamentalisten tar alltid till sitt regelverk.
Den troende och sökande människan möter istället Kristus och ställer frågan WWJD?
Ibland ger Bibeln bokstavligt svar: Gå en extra mil, vänd andra kinden till, älska din nästa. Ibland får man av sammanhanget pröva frågan om hur Guds kärlek agerar, och interagerar, med mig.
Att vara normdriven eller kärleksdriven kan då riskera komma i konflikt. Man skulle kunan spetsa till det och säga: ”Jag tror att det finns troende fundamentalister, men jag tror också att det går vara fundamentalist utan att tro. Så paradoxalt är det. Man har ju regelverket att följa.”
Tro är relation; Gud (Skapare, Son och Hjälpare) möter Människan (dig och mig). En kontakt etableras, livet tas in, levs, utmanas…
Jesus sa: ”Följ mig”, det är inte många som tar det på allvar… (Ett av problemen med det är att vi inte vet vart stigen leder, men Han har lovat att gå med…)
Kan det vara så att fundamentalisten är auktoritetsbunden, vill inte leva i sökandets osäkerhet, men vill ha enkla svar på svåra frågor? Vissa människor kanske behöver vara ”fundamentalist”. Annars gungar marken. Är det inte sådant vi ska utmana, prövande steg för att växa ur en förenklad facittillvaro?
Den israeliska författaren Amos Oz brukar hävda att fundamentalister inte har humor. Jag vet inte om det är sant, men kanske är det en viktig reflektion.
Själv tar jag inget på allvar som det inte också går att skratta åt.
(I morgon, sista delen om fundamentalism.)
PS: Läs också pastorns Ingridienser som reflekterar kring samfundens konferenser. Här.
tisdag 19 maj 2009
Öronmaneter
Borde väl inte bryta min serie om fundamentalism men har idag fotgraferat en öronmanet. Det hade sagts mig att de var på uppehällningen, att den amerikanska kammaneten tagit över. Vet inte vad som är sanning, vet dock att jag idag kan visa upp en öronmanet.
Dessutom tycker jag att ni ska läsa Dagen. Idag skriver samfundsledarna i processen, bra text om en spännande process. Särskilt uppskattar jag att de motiverar arbetet med förnyelse. Så tror jag också. Här.
Snart konferensdags, spännande dagar, goda möten och viktiga samtal.
PS. När jag nu googlat på öronmantene verkar den inte särskilt utrotningshotad. Kanske har jag producerat en blogganka. Som det kan bli. DS.
Fundamentalism II
Uppenbarelsen
Är kristen tros primära uppenbarelse Bibeln eller Kristus?
Bibelns berättelse gör det inte helt enkelt för oss. Det är närmast i Johannes evangelium 1, vi finner en hint om svaret: ”Ordet blev människa. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Ordet, Sanningen, Uppenbarelsen var Gud. Samma Guds ord som ekade då Skapelsen kom till hörs vid inkarnationen: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss” (Joh 1:14) (tältade hos oss enligt en översättningsvariant - jfr Upp 21)
Klassisk kristen tro räknar därför med Kristus som uppenbarelsen, om det bär Bibeln vittnesbörd. (Jämför med Islam; deras uppenbarelse är Koranen, och Profeten vittnar (och tyder) uppenbarelsen.)
Vad betyder det då att fundamentalisterna slog fast att ”Bibeln är Guds ofelbara ord”?
Det är inte så gott att veta. Ingen kristen skulle ha problem med utsagan om att Gud är ofelbar (det innebär dock inte att vi begriper allt – långt därifrån). Men Bibeln som bok anses vara ofelbar. Vilka böcker? Vilken översättning eller vilket språk?
Utsagan kräver en hel del förklaringar och kanske begrängsningar.
Det är därför som kyrkorna i sin bekännelse är mycket mer återhållsamma.
Metodistkyrkan säger på sin hemsida: ”Bibeln är grunden för vår tro. Bibeln är en helig skrift därför att den handlar om heliga och gudomliga ting. Bibeln är Guds uppenbarelsehistoria, det vill säga den berättar om Guds tilltal till människor i olika tider och på olika sätt. Den är helig skrift därför att den är skriven av människor som levat i Guds närhet och skrivit under Guds Andes ledning. Bibeln blir Guds ord när jag läser den och när jag hör det lästa, talade och förkunnade ordet.”
SMK säger: ”Bibeln är Guds ord som är nedskrivet av människor. Bibeln är helig skrift som har kommit till under Andens ledning. Den har blivit till genom att människor har berättat om Guds handlande. Det är människor som har skrivit de böcker Bibeln består av men de har skrivit med inspiration av Gud.”
SB skriver på sin hemsida: ”Bibeln är Guds ord och källan till en personlig tro. När vi läser den kan vi förstå vad Gud vill och vad han kan ge oss. Tron formas av att människor själva läser och tolkar bibelordet, men också genom andliga erfarenheter, som man delar med andra kristna, i samtalsgrupper eller bibelstudiegrupper.”
Ingen av våra kyrkor använder uttryckt Guds ofelbara ord. Helt enkelt för att det är så svårt att definiera.
Likartat är det med de fyra andra korta satserna. Det beror på vad man menar, med t.ex. ställföreträdande lidande. (I SMK:s barndom hade man t.ex. en tolkningskonflikt kring Försoningen som visar på svårigheter med korta satser. Boken Herren är from hör hemma där.) Mot tidens anda hade fundamentalisterna behov av att stryka under Jesu gudom, idag kanske snarare behovet finns av att tala om Jesus som sann människa. Kristens trons poäng att han är Sann Gud OCH sann människa, det är inkarnationens kärna.
Istället betonar kyrkorna den gemensamma kristna basen i de trosbekännelser som kyrkan värkte fram under de första århundradena. De sammanfattar kristen tro och de kan inte enkelt kortas ner. Den kortaste lyder: ”Jesus Kristus är Herre”. (Ingen av dem väljer att upphöja viss text till ”evig sanning”, istället rör man sig med beskrivningar av Gud som treenig, som en Någon som vi möter.)
(Detta resonemang, ovan, har betydelse när en del s.k. bibeltroende t.ex. inte accepterar Bibel 2000.)
I morgon om fundamentalisternas ”psykologi”.
Är kristen tros primära uppenbarelse Bibeln eller Kristus?
Bibelns berättelse gör det inte helt enkelt för oss. Det är närmast i Johannes evangelium 1, vi finner en hint om svaret: ”Ordet blev människa. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Ordet, Sanningen, Uppenbarelsen var Gud. Samma Guds ord som ekade då Skapelsen kom till hörs vid inkarnationen: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss” (Joh 1:14) (tältade hos oss enligt en översättningsvariant - jfr Upp 21)
Klassisk kristen tro räknar därför med Kristus som uppenbarelsen, om det bär Bibeln vittnesbörd. (Jämför med Islam; deras uppenbarelse är Koranen, och Profeten vittnar (och tyder) uppenbarelsen.)
Vad betyder det då att fundamentalisterna slog fast att ”Bibeln är Guds ofelbara ord”?
Det är inte så gott att veta. Ingen kristen skulle ha problem med utsagan om att Gud är ofelbar (det innebär dock inte att vi begriper allt – långt därifrån). Men Bibeln som bok anses vara ofelbar. Vilka böcker? Vilken översättning eller vilket språk?
Utsagan kräver en hel del förklaringar och kanske begrängsningar.
Det är därför som kyrkorna i sin bekännelse är mycket mer återhållsamma.
Metodistkyrkan säger på sin hemsida: ”Bibeln är grunden för vår tro. Bibeln är en helig skrift därför att den handlar om heliga och gudomliga ting. Bibeln är Guds uppenbarelsehistoria, det vill säga den berättar om Guds tilltal till människor i olika tider och på olika sätt. Den är helig skrift därför att den är skriven av människor som levat i Guds närhet och skrivit under Guds Andes ledning. Bibeln blir Guds ord när jag läser den och när jag hör det lästa, talade och förkunnade ordet.”
SMK säger: ”Bibeln är Guds ord som är nedskrivet av människor. Bibeln är helig skrift som har kommit till under Andens ledning. Den har blivit till genom att människor har berättat om Guds handlande. Det är människor som har skrivit de böcker Bibeln består av men de har skrivit med inspiration av Gud.”
SB skriver på sin hemsida: ”Bibeln är Guds ord och källan till en personlig tro. När vi läser den kan vi förstå vad Gud vill och vad han kan ge oss. Tron formas av att människor själva läser och tolkar bibelordet, men också genom andliga erfarenheter, som man delar med andra kristna, i samtalsgrupper eller bibelstudiegrupper.”
Ingen av våra kyrkor använder uttryckt Guds ofelbara ord. Helt enkelt för att det är så svårt att definiera.
Likartat är det med de fyra andra korta satserna. Det beror på vad man menar, med t.ex. ställföreträdande lidande. (I SMK:s barndom hade man t.ex. en tolkningskonflikt kring Försoningen som visar på svårigheter med korta satser. Boken Herren är from hör hemma där.) Mot tidens anda hade fundamentalisterna behov av att stryka under Jesu gudom, idag kanske snarare behovet finns av att tala om Jesus som sann människa. Kristens trons poäng att han är Sann Gud OCH sann människa, det är inkarnationens kärna.
Istället betonar kyrkorna den gemensamma kristna basen i de trosbekännelser som kyrkan värkte fram under de första århundradena. De sammanfattar kristen tro och de kan inte enkelt kortas ner. Den kortaste lyder: ”Jesus Kristus är Herre”. (Ingen av dem väljer att upphöja viss text till ”evig sanning”, istället rör man sig med beskrivningar av Gud som treenig, som en Någon som vi möter.)
(Detta resonemang, ovan, har betydelse när en del s.k. bibeltroende t.ex. inte accepterar Bibel 2000.)
I morgon om fundamentalisternas ”psykologi”.
måndag 18 maj 2009
Fundamentalisterna
De möttes uppe vid de stora sjöarna (i USA) på 1890-talet. De ville, fritt från samfund och trosriktningar, (i huvudsak protestanter) slå fast trons fem grundsatser. Den viktigaste för dem var utan tvekan den första; Tron på Skriftens ofelbarhet.
Denna koncentrerade grundtro spreds sedan med pamfletter, kallade "The Fundamentals", under början av 1900-talet.
Rörelsen ska ses som en protest mot historisk-kritiska bibelforskningen och modern naturvetenskap och kan sägas på olika sätt vara föregångare till de rörelser som finns idag i USA; kristna högern, skapelsetroende mm.
De fem fundament som tron skall bygga på fastslogs:
• Bibeln är Guds ofelbara ord
• Kristi gudom
• Jungfrufödseln
• Kristi ställföreträdande försoningsoffer
• Kroppslig uppståndelse och återkomst vid yttersta dagen
Ordet fundamentalist används numera om alla ”fanatiker”, men det är skruvad användning. De som samlades på gränsen till Kanada var övertygade om den kristna trons särställning. Frågan man kan ställa är om det låter sig göras att uppställa fem punkter och säga att detta är den kristna trons grund? Man saknar t.ex. vitala ord som kärlek, tro, bön, skapelse, omvändelse/upprättelse, sakrament…
Jag ska dels diskutera fundamentalismens psykologi (på onsdag), och dels den komplicerade frågan om uppenbarelse, jag börjar med det sista (i morgon tisdag)
PS 1(VOR. E3an har tagit ledningen under natten, men toppfive är väl samlade. Mkt kan hända till Galway. Sista dygnet ser de ut att få storm.)
PS 2 Metodistkyrkans årskonferens ställs in?
Det gäller Fiji, regeringen reagerar, oklart varför. Det kanske är ekumeniken? Vad gör regeringen Reinfeldt? Läs artikeln i Dagen.
Denna koncentrerade grundtro spreds sedan med pamfletter, kallade "The Fundamentals", under början av 1900-talet.
Rörelsen ska ses som en protest mot historisk-kritiska bibelforskningen och modern naturvetenskap och kan sägas på olika sätt vara föregångare till de rörelser som finns idag i USA; kristna högern, skapelsetroende mm.
De fem fundament som tron skall bygga på fastslogs:
• Bibeln är Guds ofelbara ord
• Kristi gudom
• Jungfrufödseln
• Kristi ställföreträdande försoningsoffer
• Kroppslig uppståndelse och återkomst vid yttersta dagen
Ordet fundamentalist används numera om alla ”fanatiker”, men det är skruvad användning. De som samlades på gränsen till Kanada var övertygade om den kristna trons särställning. Frågan man kan ställa är om det låter sig göras att uppställa fem punkter och säga att detta är den kristna trons grund? Man saknar t.ex. vitala ord som kärlek, tro, bön, skapelse, omvändelse/upprättelse, sakrament…
Jag ska dels diskutera fundamentalismens psykologi (på onsdag), och dels den komplicerade frågan om uppenbarelse, jag börjar med det sista (i morgon tisdag)
PS 1(VOR. E3an har tagit ledningen under natten, men toppfive är väl samlade. Mkt kan hända till Galway. Sista dygnet ser de ut att få storm.)
PS 2 Metodistkyrkans årskonferens ställs in?
Det gäller Fiji, regeringen reagerar, oklart varför. Det kanske är ekumeniken? Vad gör regeringen Reinfeldt? Läs artikeln i Dagen.
söndag 17 maj 2009
Karlar!
Såg dem idag. I stora flockar. På rymmen. Som ett evigt tonårsgäng som drar runt i stan. Varit i land och lämnat frugan med alla barnen. Såg dem också. Bilden.
Ejdrarna. De stiliga hannarna, ett tag nu har man sett dem tillsammans med kvinnfolket. Men nu är det roliga över. Tanterna får ta om hand resterna.
De kan skylla på naturen.
Jag går iland nu. Ska klippa gräs. Borde spika. Skriva lite mer. Men snart gör jag som ejderhannarna - fast jag gör det på solokvist - flyr.
I morgon ska jag skriva om fundamentalism. Hav tålamod...
(VOR. Nu har de startat från Boston. Puma leder, men de är väl samlade, utom Gröna draken som nog seglar Vega (de blir hopplöst efter på en kort stund.) På väg mot Irland: Galway, snart i Marstrand!)
lördag 16 maj 2009
Konspiration
(Lämnade Vinga, seglade genom Marstrand och landade hos Nimbus SMK på Öckerö, enda gästbåt. Tjärblomster blommade i Albrektsund, är inte det tidigt?)
Små eller större händelser länkas in i en sammanhängande kedja. Makten förtiger sanningen. Det finns en tanke, ett sällskap som har historiska, högre mål. De handlar på Guds uppdrag.
Om det skriver Ekdal. Allt gott som han står uppför på ledarsidan i DN har i boken I döden dina män fått fritt och fantsifullt spelrum. Han gör det bra.
Mycket riktigt slutar han i Uppenbarelseboken.
Jag har mött dem. Konspirationsteorierna. I kristna kretsar (att all ekumenik leder till Rom och Påven spelar roll, eller är, Antikrist) - så läser man - helt felaktigt - Uppenbarelseboken. Jag har mött det i arabiska muslimska sammanhang. Världskonspirationen med judar som aktörer. Jag har mött det bland judar där muslimer och araber spelar rollen som konspiratörer.
Man kan roas av dessa fantastiska teorier, eller skrämmas. Jag brukar säga att det kanske vore skönt med en "osynlig makt" som har allt i sin hand, det kanske är bättre än det kaos som rör sig utan mål? Men då skämtar jag.
Avguderi är det då Saken, eller Saker, överskuggar det centrala. Samtalet kring en ny gemensam kyrka får lätt sådana dimensioner.
Platon såg skuggornas rike. Men visste någonstans att det fanns ett fast ljus.
Den kristna tro som kommer att möta människors verkliga behov är säkert lik Jesus. Som bröt konventioner, ställde tillvaron upp-och-ner. Uppväckte döda. Gjorde blinda seende. Hyllande änkans skärv och barnens plats i Guds rike. Han var inte mannen av de stora Orden, men det uthålliga livets man. Som på korset kunde säga; "Fader, förlåt dem", som umgicks med dem som andra hatade.
WWJD. Det är en bra fråga.
John Wesley tillfrågades om vad han hade gjort på sin predikoresa till den eller den platsen. Hans svar var befriande enkelt, och centralt. "I offered them Christ."
fredag 15 maj 2009
Fredag invid horisonten
Trängre i natt. För en stund sedan seglade en glad kamrat rätt genom hamnen under fulla segel, fastnade med skotet i en av båtarna, försvann sedan mot Skagen. En vacker kväll då seglaren ville manifestera sitt mod, gick illa, besk smak över Kattegatt för seglaren... Ilska i hamnen.
Ängssyra, hundkex och kärringtand blommar redan, konkurrerar med försommarens violer och trift. Göken gol över porfyriten. Näktergalen har konsert med koltrastarna, i kören kraxar mås och trut.
Intressanta reaktioner på våra försök att tala om en meningsfull kyrka i en ny tid. Motståndet från olika håll gör det allt tydligare hur viktigt och stort projektet är. Kanske handlar det inte bara om den provisoriska kyrkobildningen, utan om bilder av Gud och tro.
Då blir det riktigt meningsfullt. Viktiga samtal förs.
Sitter och skriver på min parallellblogg om Tredje Moseboken. Har nog aldrig i grunden studerat den, bara läst. Travar av instruktioner för en annan tid, men inte alls utan intresse.
Varvar med Niklas Ekdals I döden dina män. Har alltid läst honom med intresse i DN. Här är han annorlunda, fast kanske inte. En klok karl. Lågmäld, eftertänksam, sympatisk vid våra få möten.
Leviticus och Ekdal. Han skulle bara veta.
WWJD?
Det är en bra fråga. Finns som armband. Som påminnelse. Vad (eller snarare hur) skulle Jesus gjort?
Kollegan INput, verksam i Metodistkyrkans ledning, yttrade sig om den nya gemensamma kyrkan. Se på blogglänkarna till höger. Fick rekordmånga reaktioner. Bra med samtal.
Men, visst är det intressant VAD man väljer att diskutera. Å ena sidan anfölls han från gammalkyrkliga i Svenska kyrkan som diskuterade lärofrågor, ordination, biskop (apostolisk succession), antal sakrament. Akademiskt intressant. Men WWJD?
Från andra hållet kom frågorna om det är frustration, desperation. Att var och en ska laga sin båt? Det vi har hållit på med sedan det brann till i vårt land. Metodistkyrkan var störst 1909, höll ställningarna över Första världskriget och har sedan tappat medlemmar, 3 av 4 har inte ersatts. Siffrorna för SB och SMK är snarlika, men från en högre nivå och inte lika stora, proportionellt sett.
Jag tror inte att vi lyckas vända trenden själva, kanske inte ens tillsammans. Det är inte saken.
Nu ges i stället en unik historisk möjlighet att genomarbeta vårt uppdrag. WWJD? Vad är viktigt? Vad satsar vi våra resurser på? Ska vi bli smalare? (Se Berndt Isakssons församling och hemsida: har det givit en starkare kyrka?), Eller ska vi bli öppnare, mera generös, tala tydligt om centrum men inte vakta längs gränstrakterna? WWJD?
Självklart sker detta arbete inte i ekumeniskt vakuum. Andra bestämmer inte hur vår struktur ser ut, men visst finns det mycket som talar för en tydlighet i strukturen, ordinationen har status, dopfrågan ger inte utrymme för underkännande av andra trostraditioner dop. WWJD?
Han skulle sett till människan, först det. Sedan skulle han se till människan... WWJD? Jag tror att kyrkan som går in i lärjungaskapet i vår tid blir en oerhörd dynamisk kraft för människors liv och i vårt samhälle. NU har vi möjlighet att öppna dörrarna till framtiden. Två frågor kan ställas: WWJD? och ÄR DU MED?
Jag delar Shane Claibornes synpunkter (han som gästade vår gemensamma konferens förra året) Det är inte mängen människor som avgör, men deras lust till lärjungaskap.
(Ge mig 10 män som brinner så ska jag förvandla England, sa (ungefär) John Wesley. Jesus behövde 12, men kvaliteten skiftade.)
Hur många behöver vi?
.
Kollegan INput, verksam i Metodistkyrkans ledning, yttrade sig om den nya gemensamma kyrkan. Se på blogglänkarna till höger. Fick rekordmånga reaktioner. Bra med samtal.
Men, visst är det intressant VAD man väljer att diskutera. Å ena sidan anfölls han från gammalkyrkliga i Svenska kyrkan som diskuterade lärofrågor, ordination, biskop (apostolisk succession), antal sakrament. Akademiskt intressant. Men WWJD?
Från andra hållet kom frågorna om det är frustration, desperation. Att var och en ska laga sin båt? Det vi har hållit på med sedan det brann till i vårt land. Metodistkyrkan var störst 1909, höll ställningarna över Första världskriget och har sedan tappat medlemmar, 3 av 4 har inte ersatts. Siffrorna för SB och SMK är snarlika, men från en högre nivå och inte lika stora, proportionellt sett.
Jag tror inte att vi lyckas vända trenden själva, kanske inte ens tillsammans. Det är inte saken.
Nu ges i stället en unik historisk möjlighet att genomarbeta vårt uppdrag. WWJD? Vad är viktigt? Vad satsar vi våra resurser på? Ska vi bli smalare? (Se Berndt Isakssons församling och hemsida: har det givit en starkare kyrka?), Eller ska vi bli öppnare, mera generös, tala tydligt om centrum men inte vakta längs gränstrakterna? WWJD?
Självklart sker detta arbete inte i ekumeniskt vakuum. Andra bestämmer inte hur vår struktur ser ut, men visst finns det mycket som talar för en tydlighet i strukturen, ordinationen har status, dopfrågan ger inte utrymme för underkännande av andra trostraditioner dop. WWJD?
Han skulle sett till människan, först det. Sedan skulle han se till människan... WWJD? Jag tror att kyrkan som går in i lärjungaskapet i vår tid blir en oerhörd dynamisk kraft för människors liv och i vårt samhälle. NU har vi möjlighet att öppna dörrarna till framtiden. Två frågor kan ställas: WWJD? och ÄR DU MED?
Jag delar Shane Claibornes synpunkter (han som gästade vår gemensamma konferens förra året) Det är inte mängen människor som avgör, men deras lust till lärjungaskap.
(Ge mig 10 män som brinner så ska jag förvandla England, sa (ungefär) John Wesley. Jesus behövde 12, men kvaliteten skiftade.)
Hur många behöver vi?
.
torsdag 14 maj 2009
Då bergen var skärgård och öarna inte fanns...
Mera vatten, så var det säkert på stenåldersfolkens tid. Fjäråsbräcka gick som en gigantisk ölandsbro genom havet.
Tänkte på det då jag satt på Vinga och insåg att där har man inte kunnat sitta så länge. Några tusen år, javisst, men dessförinnan blev man allt blöt om fötterna. Så steg kobbarna upp ur havet. Befolkades aldrig, men bemannades. Under några sekler. Nu avfolkade igen.
Det var där jag började. I avfolkningssorgen. Om tider som passerat. Har ju placerat en del av händelserna i en ännu inte färdigskriven roman till Vinga, de där åren då man levde och spände sig, lotsfolket mot fyrfolket. Insåg att förhistorien var krabbornas och skäddornas. Alls inga Taubar eller danskar (se bilden).
Det eviga kortas av. De mänskliga perspektiven är inte långa, inte den enskildes, inte heller folkens, eller ens mänsklighetens.
Så sticker vi upp i vår lilla medvetna och självförhärligande existens men är blott en droppe i havet, ett sandkorn i öknen.
På den korta vägen mellan krubba och grav skulle vi vara mer rädda om varandra.
Påven, Petrus, palestinier, prövning, politik...
Idag kommer han till Nasaret. De smala gränderna som vindlar upp för bergsstaden branter i de gamla delarna är nog rensade på bilar där påven ska fram. Jag brukar hamna i eviga bilköer och det totala kaoset. Men som ofta har en sorts vänlig charm i dessa trakter. Officiellt är man i Israel. Men befolkningen är palestinsk, israel-araber, som man kallar dem.
Avståndet till den sömniga bergsstaden på Jesu tid är lika lång som till chansen att hitta hyvelspåna från Josefs verkstad och Jesu lärlingsspån.
Påven kommer i Nakhbatid. Man minns hur det plötsligt uppstod en nation i det land man levde. Mottagandet skiftade, men plötsligt var man främling, fick efter hand ett sorts B-medlemskap om man inte flydde eller trängdes undan och nu bebor flyktinglägren i t.ex. Libanon eller Jordanien.
Påven trampar kring på krutdurkarna, ord och gester tolkas och kan gå alldeles fel.
Påven som pilgrim är nog en militär fråga. Jag känner lukten av Nasaret, ljudet av de packade gränderna påminner mig. Det är nu ett tag sedan jag var där, men vandrar ändå med påven idag.
Visst skulle man kunna leva tillsammans. I en eller två stater. Främlingen nära eller i grannskapet måste bli broder och syster.
Det är ju det vi är. Säg det påven. Säg det till de kristna. Till judarna. Till muslimerna. Det är lika sant för allihop.
.
Avståndet till den sömniga bergsstaden på Jesu tid är lika lång som till chansen att hitta hyvelspåna från Josefs verkstad och Jesu lärlingsspån.
Påven kommer i Nakhbatid. Man minns hur det plötsligt uppstod en nation i det land man levde. Mottagandet skiftade, men plötsligt var man främling, fick efter hand ett sorts B-medlemskap om man inte flydde eller trängdes undan och nu bebor flyktinglägren i t.ex. Libanon eller Jordanien.
Påven trampar kring på krutdurkarna, ord och gester tolkas och kan gå alldeles fel.
Påven som pilgrim är nog en militär fråga. Jag känner lukten av Nasaret, ljudet av de packade gränderna påminner mig. Det är nu ett tag sedan jag var där, men vandrar ändå med påven idag.
Visst skulle man kunna leva tillsammans. I en eller två stater. Främlingen nära eller i grannskapet måste bli broder och syster.
Det är ju det vi är. Säg det påven. Säg det till de kristna. Till judarna. Till muslimerna. Det är lika sant för allihop.
.
onsdag 13 maj 2009
Identitet och att identifiera
EricasUtsikt följde upp min "ensling på skäret" i sin blogg där hon startar i Gullregnet. Hon och andra har respektfullt tagit mina frågor vidare, skrev kanske mer personligt än jag brukar drista mig till, men följdes av er i Det Stora Samtalet.
Lasse Enquist, en alldeles för undervärderad minister, senare landshövdning brukade tala om yrkesrollen och identiteten på ett intressant sätt, utifrån sin egen familj erfarenheter.
Pappan var varvsarbetare, där hade han sin identitet, tillhörighet, och från det definierade han sig själv. Det intressanta var att han inte nitade plåt, men var varvets optiker. Han var sin arbetsplats! Man är där man bor.
Lasse själv var journalist, men definierade sig genom de många uppdrag han gick igenom; filminstitutet, kommunalråd, minister, landshövding... Han var sin sysselsättning. Man är det man gör.
Sonen var datorspecialist, men fritidsmusiker. Frågade man honom vem han var var svaret givet; Musiker. Han var sitt fritidsintresse. Man är det man brinner för.
Lasse menade, och jag tror han har en poäng, att generationerna definierar olika. Att något händer i oss i förhållningssättet till arbetet - att identiteten hänger i Bruket (eller varvet), i titel, eller i brandområde, nästa generation kanske knyter sin identitet till... (var man varit? vem man älskat? sina femton minuters "Fame"?...)
Identifiera sig med parti - försökte jag göra i natt. Gjorde Aftonbladets test, från ngt EU-organ - på vilket parti jag närmast sammanföll med. Lite skakad än!
Vet inte om det var testet, eller mig, eller partierna det är fel på.
Störst samstämmighet har jag med Piratpartiet (som enligt min uppfattning inte har så många åsikter (känner ni mig så?), näst mest med betongpartiet Moderaterna (ojdå) och nästan lika nära betongpartier Socialdemokraterna.
Förvånande att dessa tre partiet ligger närmast? Två statsbärande partier och ett mera suspekt en-fråge-parti?
Bryr mig inte om testet. Håller på Shekarabi.
Lasse Enquist, en alldeles för undervärderad minister, senare landshövdning brukade tala om yrkesrollen och identiteten på ett intressant sätt, utifrån sin egen familj erfarenheter.
Pappan var varvsarbetare, där hade han sin identitet, tillhörighet, och från det definierade han sig själv. Det intressanta var att han inte nitade plåt, men var varvets optiker. Han var sin arbetsplats! Man är där man bor.
Lasse själv var journalist, men definierade sig genom de många uppdrag han gick igenom; filminstitutet, kommunalråd, minister, landshövding... Han var sin sysselsättning. Man är det man gör.
Sonen var datorspecialist, men fritidsmusiker. Frågade man honom vem han var var svaret givet; Musiker. Han var sitt fritidsintresse. Man är det man brinner för.
Lasse menade, och jag tror han har en poäng, att generationerna definierar olika. Att något händer i oss i förhållningssättet till arbetet - att identiteten hänger i Bruket (eller varvet), i titel, eller i brandområde, nästa generation kanske knyter sin identitet till... (var man varit? vem man älskat? sina femton minuters "Fame"?...)
Identifiera sig med parti - försökte jag göra i natt. Gjorde Aftonbladets test, från ngt EU-organ - på vilket parti jag närmast sammanföll med. Lite skakad än!
Vet inte om det var testet, eller mig, eller partierna det är fel på.
Störst samstämmighet har jag med Piratpartiet (som enligt min uppfattning inte har så många åsikter (känner ni mig så?), näst mest med betongpartiet Moderaterna (ojdå) och nästan lika nära betongpartier Socialdemokraterna.
Förvånande att dessa tre partiet ligger närmast? Två statsbärande partier och ett mera suspekt en-fråge-parti?
Bryr mig inte om testet. Håller på Shekarabi.
tisdag 12 maj 2009
min ensliga själ på ett skär...
tyckte själv att det lät lite vackert, nordiskt vemodigt. Värdigt en vår/försommardag i vårt vackra landskap. Jo, fyren var Gäveskär (stavas Geveskär på en skylt på ön). Huset var till salu för några år sedan, borde väl ha köpt det... Idyllen var Eskils kanal mellan Önnered och Fiskebäck, intill finns en fantastisk promenad längs hela kanalen. Gå den, eller färdas i kanalen. Vid sidan betar fåren och fåglarna förbereder sommarkullarna.
Tidningen Dagens journalist C-H Jaktlund utmanar på sin blogg samfunden som nu har konferenser att vara öppna och meddela sig via Internet. Undrar hur det blir med den saken? (Jaktlunds marginalanteckningar)
En gammal skolkamrat kom på besök, vi kämpade mot vågorna en stund. Kul.
Luktärten sticker nu fram ur jorden, men krassen dröjer. Har jag gjort rätt?
Bloggidétorka? Nej, sommar...
Tidningen Dagens journalist C-H Jaktlund utmanar på sin blogg samfunden som nu har konferenser att vara öppna och meddela sig via Internet. Undrar hur det blir med den saken? (Jaktlunds marginalanteckningar)
En gammal skolkamrat kom på besök, vi kämpade mot vågorna en stund. Kul.
Luktärten sticker nu fram ur jorden, men krassen dröjer. Har jag gjort rätt?
Bloggidétorka? Nej, sommar...
måndag 11 maj 2009
Svårfångad
På ett skär bor min ensliga själ.
Mitt farfars och morfars jag bor på en matta vid dörren till mina barnbarns hus. För att inte släppa in fienden, och för att barnen inte ska gå bort sig.
Mitt narcisistiska jag tältar på predikstolen, eller sitter vid ett sammanträdesbord.
Så vem är det?
I snart femtiofem år har jag undrat. Så länge arbetet var identitet och fyllde dagen var det enkelt. Men vad är kvar då skalen krossats?
Där är jag. Nyttigt vakuum? Eller kaotisk saknad? Vet inte.
Det vackraste av Göteborg såg jag idag. Kusten. Havet. Molnen. Hägrarna och måsarna.
Därför dagens fråga: Var i Gbg är denna idyll plåtad?
söndag 10 maj 2009
Bloggologi och årstiderna
(maskrosäng i Onsala, är det detsamma som makrosäng?)
Vi söker oss fram. Aggressiva och kontroversiella texter, länkade till någon artikel ger garanterat respons. Men då blir det mycket plakatpolitik. Man kastar orden som sten i glashus.
Mest och bäst blir det med något som verkligen berör. Då kan ett viktigt samtal uppkomma, som kanske följs IRL. Mail och telefon kan komma, man ses.
Testade predikan, med mer vana och upprepade försök tror jag att det kan vara en riktigt bra modell - oavsett om man sedan ses kring predikstolen eller fortsätter på nätet.
En del gör sig särskilt bra i bloggeriet. Stefan Swärd har en spänstig blogg, betyder inte att jag delar synpunkterna alltid, men öppenheten och lusten att föra samtalet är förebildligt. INput har en fin dagsaktuell ton som svänger över stora fält.
Integriteten och distansen är en dimension att grunna kring. Publikt och privat går en svår balansgång.
Som i allt är pulsen inte oviktig. Regelbundet har egentligen bara en standard. Dagligen. Allt annat blir ryckigt och svårt att följa. Dagliga böner, daglig läsning... det är människans puls.
Så har vi sanningshalten. På en "Gräsrotsblogg" om KD verkar nu några skruva KD-ideologin en aning och ger en oerhört genomarbetad bild av bloggande, men förmodligen bara fejk och trams, särskilt kommentarerna. Se här. Vi vet inte vem som talar, inte heller om "sanningen" eller kan hantera källor. Den bloggen är därför ett litet kusligt tecken i skyn på redskapets genomslag, och hur det kan missnyttjas. Eller ska man betrakta det som humor? Hur värjer man sig mot det om det drabbar?
Vintern och kulna höstar är nog bloggens tid. Kanske ska man göra sommaruppehåll? Men hur går det då med regelbundenheten?
Jag testar också en bibelblogg. Vill inte ha räkneverk, men avsaknaden av kommentarer talar för en läsare, samma en som skriver.
Kontroversiellt och kantigt ger kommentarer. Men Det Stora Samtalet kan ta fart ibland. Att få vara anonym är en styrka.
Hur bloggar man? (Du ska inga andra bloggar läsa - gäller i vart fall inte.) Snarare begärelse till din nästas åsikt...
Eller?
lördag 9 maj 2009
Hamntävling i Boston
Volvo Ocean Race. (Bild från deras hemsida)
I lätta vindar avgjordes hamntävlingen, Tel Blue som är bäst i hamnarna sopade hem båda loppen. Ställningen inför 3 etapper och 2 hamntävlingar:
Ericssson 4: 81.0, Telefonica Blue 68,5 Puma 65,5 och E3an 55,5.
Gröna Draken, TelBlack och Delta lloyd på efterkälken.
Europadagen
Firar du?
Vi borde nog. Sjunga Beethoven och ta en tankepaus mellan hägg och syrén. 27 länder tillsammans på en kontinent som bråkat, kivats och mördat under tusentals år. Det är lite häftigt.
Men det är stort. Vi är olika. Från söder vid Medelhavets strand till finska urskogar. Från Atlantens klippor ända in i Balkan. Men - som alltid då vi talar om olikheter - mest är vi lika.
Vi skickar 19 personer till parlamentet, Margot Wallström ska ersättas i kommissionen och genomförs Lissabonfördraget blir det en tydligare samling med en gemensam president och en tydligare röst i utrikespolitiken. (Och vi får ett par parlamentariker till.)
Tänk om vi skulle ställt oss utanför? (Norge säger du, de klarar sig bra. Då glömmer du att de till 90% är med, lyder under EU:s handelsregler och har att anpassa sig till den gemensamma europalagstiftningen. Man kallade dem för en "fax-demokrati", de fick lagarna per fax från Bryssel, kanske är de nu snarare en mail-demokrati.)
Vi gör en massa viktig nytta för varandra, och det har vi glädje av. Anna Lindh hade varit den tydligaste kritiska rösten till defekter i Turkiets demokrati, men hon var också den första utrikesministern från EU att besöka dem. Jag var med. Hennes tydliga kritik gjorde nytta, men ännu viktigare var besöket. Erdogan hade just tillträtt (men inte i praktiken för det låg ett rättsfall över honom som gjorde att nuvarande president Gül, sedan utrikesminister, var tf premiärminister.) Men vi träffade båda, Anna förenade en skärpa och en avslappnad vänlighet som var otroligt effektiv. I mina memoarer ska jag berätta mer om vad som hände lite bakom offentligheten.
Glöm inte att rösta, rösta på någon du litar på och på någon som tror att Europapolitiken kan göra skillnad. Jag kryssar nog för Ardalan Shekarabi.
VOR: Ikväll, svensk tid, seglar båtarna hamnrace i Boston. Nästa helg bär det av mot Irland. Om en månad, drygt, ser vi dem i Marstrand och sedan i Stockholm.
Vi borde nog. Sjunga Beethoven och ta en tankepaus mellan hägg och syrén. 27 länder tillsammans på en kontinent som bråkat, kivats och mördat under tusentals år. Det är lite häftigt.
Men det är stort. Vi är olika. Från söder vid Medelhavets strand till finska urskogar. Från Atlantens klippor ända in i Balkan. Men - som alltid då vi talar om olikheter - mest är vi lika.
Vi skickar 19 personer till parlamentet, Margot Wallström ska ersättas i kommissionen och genomförs Lissabonfördraget blir det en tydligare samling med en gemensam president och en tydligare röst i utrikespolitiken. (Och vi får ett par parlamentariker till.)
Tänk om vi skulle ställt oss utanför? (Norge säger du, de klarar sig bra. Då glömmer du att de till 90% är med, lyder under EU:s handelsregler och har att anpassa sig till den gemensamma europalagstiftningen. Man kallade dem för en "fax-demokrati", de fick lagarna per fax från Bryssel, kanske är de nu snarare en mail-demokrati.)
Vi gör en massa viktig nytta för varandra, och det har vi glädje av. Anna Lindh hade varit den tydligaste kritiska rösten till defekter i Turkiets demokrati, men hon var också den första utrikesministern från EU att besöka dem. Jag var med. Hennes tydliga kritik gjorde nytta, men ännu viktigare var besöket. Erdogan hade just tillträtt (men inte i praktiken för det låg ett rättsfall över honom som gjorde att nuvarande president Gül, sedan utrikesminister, var tf premiärminister.) Men vi träffade båda, Anna förenade en skärpa och en avslappnad vänlighet som var otroligt effektiv. I mina memoarer ska jag berätta mer om vad som hände lite bakom offentligheten.
Glöm inte att rösta, rösta på någon du litar på och på någon som tror att Europapolitiken kan göra skillnad. Jag kryssar nog för Ardalan Shekarabi.
VOR: Ikväll, svensk tid, seglar båtarna hamnrace i Boston. Nästa helg bär det av mot Irland. Om en månad, drygt, ser vi dem i Marstrand och sedan i Stockholm.
fredag 8 maj 2009
Så möttes de då... (II)
...Gardell och Swärd. Som det utlovades häromveckan då Swärd visste exakt vad det var för fel på Jonas Gardells Jesusbild. Samtalet är mkt mer nyanserat. Dagen, den alerta och mogna tidningen på weben skriver här. Swärd bloggar om det och det gör också Jonas Gardell. Liksom Kolportören som ofta har en särdeles fin ton i sin blogg: här.
Det är alltid rätt att mötas, alltid rätt att samtala, alltid rätt att lyssna, men ofta också rätt att tala. Både Jonas och Stefan har all heder av samtalet. Ingen av dem har alla de där svaren.
Det är det som är livet, att själv söka dem, att själv möta Jesus och kanske få en vän som vandrar vid din sida, som lärjungarna på väg till Emmaus.
Det är alltid rätt att mötas, alltid rätt att samtala, alltid rätt att lyssna, men ofta också rätt att tala. Både Jonas och Stefan har all heder av samtalet. Ingen av dem har alla de där svaren.
Det är det som är livet, att själv söka dem, att själv möta Jesus och kanske få en vän som vandrar vid din sida, som lärjungarna på väg till Emmaus.
torsdag 7 maj 2009
Så möttes de då...
... änglarna och gävlarna. Det kunde bara sluta på ett sätt. 3-0. Jag satt på läktaren och såg läktaren gunga när klacken hoppade. Förstår att grannarna klagar. Tjusig arena, nära till gubbarna på plan, men lite långt bort från mitt hörn till polishörnet där målen laddades in (i första halvlek). Är möjligen mera svart (och gul) i själen, men blåvitt duger, spelar bra och spänstigt. Har väl en 12-13 noll hemma. Försök göra mål på dem på Gamla Ullevi.
Så var det det där namnet. En flong ny arena och namnet Gamla... Det tar emot för en ordvrängare. Nya Ullevi heter tydligen nu bara Ullevi (kollade då jag åkte hem). Så nu har vi Ullevi som var klart till VM 1958 (var det så?) och så Gamla Ullevi klart 2009. Så om Gamla Ullevi är nyare än f.d. Nya Ullevi, var finns då nu nya Ullevi? Knepigt det här. Det känns som om vi behöver en arena till. Gamla Ullevi blir då näst yngst, Ullevi äldst och... Å andra sidan, med det namnbruk som nu skapats och denna nya sorts bakvända logik måste väl en ny arena kallas något som visar att den är äldre än den nyaste arenan? Har vi något ord för det på svenska?
Det liknar lite ett familjeskämt bland oss tre söner. Min storebrors namn har fyra bokstäver, mitt (Pär - det var så det lät under uppväxtåren) tre, och lillebror bara två bokstäver. Vi sa: "Tur det inte blev en fjärde, han/hon hade väl fått heta Å, eller Ö eller nåt?"
Så var det det där namnet. En flong ny arena och namnet Gamla... Det tar emot för en ordvrängare. Nya Ullevi heter tydligen nu bara Ullevi (kollade då jag åkte hem). Så nu har vi Ullevi som var klart till VM 1958 (var det så?) och så Gamla Ullevi klart 2009. Så om Gamla Ullevi är nyare än f.d. Nya Ullevi, var finns då nu nya Ullevi? Knepigt det här. Det känns som om vi behöver en arena till. Gamla Ullevi blir då näst yngst, Ullevi äldst och... Å andra sidan, med det namnbruk som nu skapats och denna nya sorts bakvända logik måste väl en ny arena kallas något som visar att den är äldre än den nyaste arenan? Har vi något ord för det på svenska?
Det liknar lite ett familjeskämt bland oss tre söner. Min storebrors namn har fyra bokstäver, mitt (Pär - det var så det lät under uppväxtåren) tre, och lillebror bara två bokstäver. Vi sa: "Tur det inte blev en fjärde, han/hon hade väl fått heta Å, eller Ö eller nåt?"
onsdag 6 maj 2009
Min himmel speglar sig i havet...
Himmel och hav, vind i trift, den blå fasen närmar sig. Himlens färg i havet.
21 08 gick solen i sjön den här kvällen. Vinden kall och ihärdig. Nu får vi betala för värmeböljan i april, och var morgon vaknar jag till regnet, men det behövs säkert. Tänkte att det skulle locka upp min luktärt och väcka krassefröna. Men de dröjer. Kanske vet de mer än vad jag vet. Troligen.
Borgfred. Ett vackert ord. Tror faktiskt inte att politiken går ut på att strida om allt. Mera intellektuellt hederliga samtal skulle demokratin må väl av, väl medveten om de politiska skillnader som faktiskt finns, men som ofta göms eller slarvas över. Marknadsföringsavdelningen tar över; Nya arbetarpartiet blir en käck slogan. Den var ett signum. Men visst tunnas begreppen ut.
Nu går vi in i ledningen för Europeiska unionen och tar över efter tjeckernas rätt katastrofala ledning, efter den franskt egensinniga och traditionellt självupptagna.
Borgfred borgar för att Sverige kan göra ett habilt jobb i att leda unionen. Det fungerade i stort sett bra under Perssons ordförandehalvår. På samma sätt ska det naturligtvis förberedas för nu. Inte mer. Inte heller mindre. (Man kan läsa protokollen från riksdagen, helt smärtfritt passerade inte inrikespolitiken under Sveriges förra ordförandetid.)
Om Lissabonfördraget går igenom blir det sista halvåret med denna typ av nationellt ledarskap. Viktigt att Sverige gör ett bra jobb.
Följer politiken. Men intresserar mig mer för himlen - både den ena och den andra...
tisdag 5 maj 2009
Boken har en egen himmel
Boken har slagit tak över vitsipporna. Det är praktiskt med en egen himmel.
Häggen smyger fram sina grönvita locktoner. Lockar till att stänga skomakeriet: ”Stängt mellan hägg och syrén”. Det är stor risk att det blir en kort sejour denna tidiga försommar, som dock nu försänkts i majkyla och höststormar.
Men just det har det goda med sig att vitsipporna blommar ännu, till och med backsippan håller ställningen på den blåsiga åsen, (här fotograferade med extraljus en majkväll efter solnedgång.)
Våren gläder mer med åren.
(PS. Se samfundsledarna blogga om nya gemensamma kyrkan. Här.)
Generationer & rötter
(Illustreras av yngsta barnbarnet D. på nya balkongen, klädd i morfars keps som han just lagt beslag på.)
Tror inte att blod är tjockare än vatten. Länkar mellan människor är mycket mer än så, och inte nödvändigtvis så biologiskt. Kungligt blod är inget annat än ditt blod. Det "fina" finns i oss alla. Allt annat blir trams.
Men visst är det intressant hur livsband rullas upp. Vinterns roman har både dessa historiska länkar som kopplar ihop oss, tillochmed med det som ligger utom synhåll och samtidigt tydliga uppbrottsmotiv. Arbetsnamnet för romanen blev "Hur döper man en sjö?" och det har inte ändrats ännu. Bara två personer är ännu inbjudna till döpelsen.
Klövsjö, vår vinterby, är som andra byar och öar. Mänskliga band ner i historiens mylla spelar roll. Släkthistoria och byns berättelseskatt hålls vid liv. Finns sådant i staden? I Klövsjö har husen egen-namn. Namn är historia och benämner, binder fast i myllan. Är staden utan rötter medan människorna binds til vänner och släkt. Läste att folk inte längre umgås med grannar. Man har selekterat fram sitt umgänge. Låser om sig för de närboende. Väljer med urval de man talar med, på sina villkor. Vart tar vi vägen?
I en generationslänk har jag fem generationer födda under 1900-talet. Mormor 1901 och äldsta barnbarnet 1999. Kan rekordet putsas?
Jag överblickar historien; två generationer bakåt, två framåt. Parentesen över.
(F.Ö. tycker jag att regeringens utförsäljning av Apoteket är feltänkt. Nu lämnar vi över till multiglobala jättar, kostnader ökar, inte minst för skattekollektivet, tillgängligheten ökar kanske i städerna, men landsbygden? /jfr Posten och mackarna. Satt några år i Apoteksbolagets styrelse. Kompetent och alert organisation som sparade miljarder för stat och landsting. Regeringens effektiva nedmontering av kollektiva lösningar pågår. Troligen kortsiktigt bra för de som själva kan betala. Men också för dem är klyftor som växer något farligt. "Skott i foten-Reinfeldt" är farligare än sina rådjursögon.)
måndag 4 maj 2009
Vitt, gult och blått…
Vårens färger, inte riktigt efter paletten, men ett visst mönster skönjes. I huvudsak börjar det med vitt. Vitsipporna som främsta signalen. Deras överdåd marker gränslandet mot vintern. Inte minst innan gräset hinner ta fart, då sipporna regerar markerna.
Sedan får de understöd av blommande träd, nästan alla vita, men inslag av rosa. Slånbären (just nu i nordhalland) tar över dominansen. De har en spännande vit färg som blandar både grönt och grått i det vita. Innan det glider över i gult; maskrosor, ginst, forsythia.
Blått sticker upp, först med blåsipporna, premiärblomman som står med fötterna i snön, sedan styvmorsviolen, backsippan och triften som gränsar till rött men hinner bli gråhårig innan sommaren sjungit ut. Ordning och reda. Vitt-gult-blått. Sedan brakar det loss. Alla färger, men hundkex och älgört försvara vårvitheten. Fibblorna och smörblomman försvarar det gula.
Hösten blir lilaröd som hos mjölkörten och gul med renfanan, så vackra tillsammans.
Tycker du att jag glömt det gröna? Ja, tänk så tokigt det kan bli. En del tar vi bara för givet...
söndag 3 maj 2009
En svan är en svan är en svan...
Lördag 2 maj.
Bryggseglade. Den där lata varianten som inte kräver passning av vindskift eller koll på sjökortet. Lapade sol. Fick gäster. En charmerande femåring som talar lika mycket som när han var fyra (12000-ord-om-dagen-åldern). Men har numera mera att säga. Men hur vet man egentligen vad allt heter. Hans far var med.
En gråtrut simmade intill båten. Vi åt bullar, truten inväntade bullbitar, femåringen höll inte truten. Men undrade: ”Vad vill svanen?” Jag log, fadern såg det. ”Nu kommer det nog en historia”, sa fadern till sonen. Men jag skakade på huve´t, kommer på bloggen, sa jag. Här.
Fadern var en gång i ungefär samma ålder. Kunde inte säga R. Men hade tränats tränga fram ett tonande ljud istället, mera som TH. Gulligt. Tungan mot tänderna, inte innanför som den skulle.
Vi åkte bil. Genom ett grönt landskap, han satt i baksätet, jag var gäst och satt bredvid. Tjatade som man gör på små barn, om vad vi såg, vad saker och ting var – och hette. Försökte uppmärksamma honom på en svan i sjön. Till slut sa jag: ”Det vet du väl vad den heter, med en lång hals…”
Grabben utbrister: ”Det äth väl ingen githaff helleth?”
Så svanar ställer till det hos den familjen.
Jag hade en klasskamrat i första årskursen, jag ansåg då att hennes fråga var korkad. Vi talade om dinosaurer. Fröken gjorde klart att de levde för länge sedan, innan det fanns människor. Det var den upplysningen som väckte frågan. ”Hur vet man då vad de hette?” frågade kamraten.
Visste truten att han var en trut, kanske kallade han sig svan?
.
fredag 1 maj 2009
Första maj
Blomsterprakt runt kulturhuset. "Mitt" och kommunens stolthet. Var ordförande under hela planerings- och byggprocessen. Då vi invigde "Fyren" kom dåvarande kulturminister Friggebo och sa: "Fyren, tycker det mer ser ut som en silo." Kanske det?
Utanför "mitt" kulturhus. Men - pinsamt - jag vet inte vad det är för träd? Vet du?
D. yngsta barnbarnet var med och lyssnade på Anna Johansson - klok, vältänkt, självtänkt - men vi balanserade det med lite global matkedja efteråt.
Det finns ett urhem
(Bild från DNs nätupplaga)
Det var väl det man anade, som man djupt inom sig kände. Det mänskliga urhemmet. Någonstans i trakterna kring gränsen mellan Namibia och Sydafrika. Där står vår vagga, ursprungets Paradis. Läs DN idag.
Socialdemokrater och vänsterpartister som demonstrerar idag, samma urhem. Baptister, missionskyrkliga och metodister - urhemmet finns, geografiskt och inom oss. Asiater och afrikaner, europeer och amerikaner; vaggan stod i Afrika. Den genetiska koden, släktskapen och ursprungen nu kartlagda en bit till. 14 ursprungsfolk i Syd, men de som sedan koloniserade världen kom uppifrån östafrika. San-folket har samlingen av gener som rymmer de flesta av oss; de är närmast utgångspunkten (se bilden).
I Africa talar om om "African renaissance". Den är motiverad. Khadaffi må ha dunkla politiska motiv, men ett enat Afrika som han arbetar för, kan det bli vägen till välstånd för en utarmad, fragmentiserad och unik kontinent?
Vi vet att vi hör ihop, för det krävs ingen dna-kartläggning. Men visst gillar vi att våra bilder bekräftas. Kartan finns. Nu ska den bara levas. Ubuntu!
(Ger detta problem med Bibelordet - Paradiset/lustgården i Afrika? Nej. Gud valde Afrika, Afrika valde Gud.)
(På samma kontinent skriver Dagen idag om masslakt på grisar i Egypten; konflikten mellan muslimer och kristna stärks, man skyller på svininfluensan men myndigheterna medger att man passade på, men i Dagen blev det först lite tokigt i texten: "Myndigheterna beslutade att slakta landets cirka 300 000 krisar i, som man sade, preventivt syfte mot svininfluensan".
Ingen dum idé annars att slakta krisen.")
.
Ny gemensam kyrka - VI
”Om man vill upptäcka nya oceaner måste man våga lämna sin egen kust.”
Våra samfund är lika, utmaningarna och problemen gemensamma. Samtidigt tillför vi till varandra gods och traditioner som är viktiga för helheten. En lite komprimerad sammanfattning säger att Metodistkyrkan tillför en god teori (teologi, god ordning, global syn), Baptistsamfundet en god princip (friheten, den enskildes ansvar) och Missionskyrkan en god praktik. Men där finns mer i våra ”urkällor”; dopteologi, Bibelns plats, den sociala dimensionen, människors möjlighet att växa. Alla bidrar vi till en ny gemensam kyrka.
Därför måste vi nu spänna bågen. Det finns mycket ogjort, tillsammans kan vi göra det bättre. Det finns inslag i samtalen som oroar mig.
Kompromisser kommer att bli nödvändiga. (Men här finns en utmaning: Vi får inte kompromissa bort vassheten…). Vår styrka finns i att vi lägger samman våra dynamiska krafter, det ger framtidshopp.
Jag tycker inte att ledningarna tydligt nog har orkat hålla uppe Exodusmotivet, det var där processen startade.
Men mest av allt oroar mig lojheten, nöjdheten, resignationen jag hör i diskussionen och möten mellan människor. Det finns drag av Petrus efter Påsk. Misslyckad, svekfull, resignerad, återvände han till det som satt i ryggmärgen… Men – i mötet med den Uppståndne brann det till igen.
Nöden och nåden styr oss. Det handlar om att läsa av behoven, hos oss själva och andra, och se att vi brukas av Gud för kärlekens tjänst.
Jag ser fram mot de tre samfundens konferenser, det Heliga Samtalet och det framåtsyftande beslutet. Men jag bävar…
Exodus!
Våra samfund är lika, utmaningarna och problemen gemensamma. Samtidigt tillför vi till varandra gods och traditioner som är viktiga för helheten. En lite komprimerad sammanfattning säger att Metodistkyrkan tillför en god teori (teologi, god ordning, global syn), Baptistsamfundet en god princip (friheten, den enskildes ansvar) och Missionskyrkan en god praktik. Men där finns mer i våra ”urkällor”; dopteologi, Bibelns plats, den sociala dimensionen, människors möjlighet att växa. Alla bidrar vi till en ny gemensam kyrka.
Därför måste vi nu spänna bågen. Det finns mycket ogjort, tillsammans kan vi göra det bättre. Det finns inslag i samtalen som oroar mig.
Kompromisser kommer att bli nödvändiga. (Men här finns en utmaning: Vi får inte kompromissa bort vassheten…). Vår styrka finns i att vi lägger samman våra dynamiska krafter, det ger framtidshopp.
Jag tycker inte att ledningarna tydligt nog har orkat hålla uppe Exodusmotivet, det var där processen startade.
Men mest av allt oroar mig lojheten, nöjdheten, resignationen jag hör i diskussionen och möten mellan människor. Det finns drag av Petrus efter Påsk. Misslyckad, svekfull, resignerad, återvände han till det som satt i ryggmärgen… Men – i mötet med den Uppståndne brann det till igen.
Nöden och nåden styr oss. Det handlar om att läsa av behoven, hos oss själva och andra, och se att vi brukas av Gud för kärlekens tjänst.
Jag ser fram mot de tre samfundens konferenser, det Heliga Samtalet och det framåtsyftande beslutet. Men jag bävar…
Exodus!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)