men kan inte släppa dagens tankar. Natten är stjärnklar. Tankarna och bönerna går ända upp till himlen (var den nu är?).
Vi lever i en spännande tid. Har just återinträtt i min gamla prästroll. 16 år utan predikostol och en hjord. Känner mig som nybörjare, med den där kittlingen av att göra nya saker. Äntra en scen. Se ögonen samlas hos mig. Höra min hesa stämma...
Kyrkan är gammal som gatan - som företeelse. Så gamla saker brukar bli museiföremål. Men det finns nåt med Guds initiativ som inte låter sig monterplaceras. Ändå är det så förtvivlat svårt att spåra nytt.
Tror att det nu handlar om orden, och om Ordet. Man får det folk man talar till. Predika tro tills du har tro, instruerades Wesley till av Peter Buhler då hans egen tro svajade.
Församlingen är bättre än sitt rykte. Syns mer inifrån än utifrån. Det är det vi måste orka göra upp med. Vi är inte alls så präktiga som ryktet säger. Men hur dödas en fördom?
Centrumkyrkan i Kållered. Den är just nu min arbetsplats. Jag har fått en nyckel till ett kontor - det var länge sedan sist.
Då - jag sist fyllde en pastorsexpedition med papper - var datorn alldeles ny. Man sparade på en diskett. Ingen linje bar ut på nätet. Mobiltelefon var vi inte många som hade, min var en tegelsten som svagaste sändningston - ibland kunde man genomföra ett samtal.
Nu nås medlemmarna med email, revisionsrapporten kom för säkerhets skull med eposten. Hemsida är ett måste. Våran nya blir snart publik.
En kollega sa just att Jesu sårmärkta händer fanns kvar efter uppståndelsen. Då när folket började hoppas igen, då vittnade såren om svårigheterna, hoten. Det gäller att leva trogen både såren och uppståndelsen...
Vi tar rygg på Jesus - och varandra, skrev just Johan Nilsson på sin blogg. Det är bra sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar