( Gardell 8.0 ) Måste man ha vänner med sig?

- frågade Dante i min tidigare bloggpost.

På ett sätt är det Jonas Gardells fråga. Nu har han i åtta program förmedlat sin bild, sin frågor, sina findings och - i grunden - sin tro. Ni som följt mig vet att jag haft en del invändningar, särskilt har jag haft behov att sätta in i sammanhang, det som ibland blivit fragmentariskt. Men jag är överrygad om att JG har gjort mer för det andliga samtalet på djupet än många av oss präster och det som presenteras i våra kyrkor.

Jag gillar inte att han använt barn för att läsa utvalda och hotfulla texter, eller som idag när Jesus älskar alla barnen gjorts om för att passa hans poäng. Men frågan han ställer är relevant. Frågorna om den gode gudens selektivitet.

Religion, nationalism och vi-och-dom-tänkande är kompatibla. Vi som är vackra, tänker rätt, har rätt och de andra som är konstiga, fula, har fel och är onda. Det finns material i troer för det. Men är det tron?

Hos Jesus finns det inte särskilt mycket. Han går över gränser, bryter skrankor. Universialitet måste anses vara Jesu mest synbara kännemärke; i tid och plats, oberoende av kön, hudfärg, ålder. För alla.

Hur passar denna "fits-all"-idé ihop med alla dessa barriärer, krav, uteslutningar, exklusiviteter.

Det är ju Jonas stora fråga. Och nog i grunden min. Listan över Jesu umgängeskrets är kanske den mest utmanande listan man kan tänka: samarier (den hotfulla och farliga "den andre"), ockupationsmaktsofficerare, tullare, barnen, kvinnorna, gerillakrigare från bergen, horor, lantisar, svikare och rövare...

Det finns en del som Gardell missuppfattat. Inte minst läser han Skriften illa, ungefär lika illa som hängivna ateister och trosvissa fundamentalister. De läser bokstav före mening, detaljer före helhet.

Men jag gillar det han gjort. Han har gjort rymliga undervisningssvängar, en del riktigt bra. Han har varit kul. Han har tänjt gränser. Han har utmanat fördomar.

Det förvånar nog ingen, men jag tror att Jesus skulle gillat det.

.