Det finns det ytligt-fostrande som man lär barnen; "Säg förlåt!" hävdar en vuxen och barnet kan programmeras till de överslätande orden - betyder inte mycket varesig då de lämnar munnen eller när de når ett öra.
Så finns den svåra förlåtelsen som gömmer sig. "Jag kan nog inte förlåta", som om det betyder att göra det gjorda ogjort.
Med Jesus på korset har vi ett annat förlåt: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Dels verkar det vara en lite allmän målgrupp; soldater, präster, lokala potentater och dels förlåts de fastän de ännu inte är (fullt) medvetna om vad de gjort.
Det är olika.
Prästerliga pedofiler, parkeringskonflikt som gick överstyr, tonåringar som övermannats av hormonerna och burit sig illa åt - vad kan/kan inte förlåtas?
Det är olika.
Idag tycks hämnd- och straffmetoderna vara mer effektiva. Men inte raderar det onda minnen, eller väcker döda kroppar?
1 kommentar:
Nej. Jag tror inte på straff. Aldrig någonsin. Men det vi ofta glömmer är att kalla ondskan för ondska.
Det är viktigt, inte minst för den som är offer.
Ofta sveper vi in det som hänt i "ursäktande" ord- kanske för att vi inte alltid orka/vill se hur det verkligen är.
Ibland kan förlåtelse vara svårt. Ibland är det underbart lätt.
Skicka en kommentar