FADER VÅR

Grunnar på Bönsöndagens predikan. Tror att det blir rätt "basic" om bönen Vår Fader. Predikar i Centrumkyrkan i Kållered klockan elva, vi firar också nattvard.

Hur ber vi? Inget är mera ”avslöjande” vad gäller vår teologi, gudsbild, världsbild och människosyn.

Bönen är framförallt vårt umgänge med Gud. Bibelns ord, inte minst psaltarpsalmerna är böneord som använts under tusentals år. De rymmer livet; kampen, tro och tvivel, oro och ångest, rädsla, förtvivlan, hopp, tilltro, förväntan…

När Jesus får lärjungarnas fråga om bön; Herre, lär oss att be… ger han dem den bön som allra närmast knyter oss till Jesu eget hjärta och hans undervisning. Det är bönens man som talar, han som uttryckte genom hela sitt liv den sats som senare Paulus formulerar; Det är i honom vi lever, rör oss och är till… Det är orden till Honom som är människans livsrum, som vandrar med. Från den bönen ska vi idag samla lärdomen om hur vi ber.

Vår Fader, du som är i himlen. Inledningen av bönen saknas i Lukas evangelium. Det är anropet, riktningen för vår bön. Vår fader – orden uttrycker barnaskapet, världsbilden läggs till rätta, det är inte en Gud som vi befaller, men som vi relaterar till. Ordens lydelse är inte heller Min Fader, utan vår Fader. Vi ställer oss tillsammans med andra, vännerna, familjen, församlingen, kyrkan, ja som världens folk och ber till Vår Fader. I himlen – den som vi ofta pekar ut uppåt, fastän vi vet att den är obestämd. Som himmelriket – och gudsriket – finns inne i oss, rycker fram, som ett träd som rymmer alla himmelens fåglar, som en skatt i åkern…

Himmelriket har inte en geografi, en position. Det är täcknamnet för Guds närvaro. Jorden, världen, kan ses som en spegelbild av himmelen, de bästa intentionerna för vår värld finns i himlen. När Bo Setterlind talar om inkarnationen, om hur Gud blir människa, använder han just orden; Himlen har landat.

Låt ditt namn bli helgat. Fortsättningen uttrycker världsordningen. Helighållandet av Gud kan skapa distans. Men det är inte maktens avstånd som ordet rymmer, utan ett slags kvalitet. Gud som annorlunda. Inte människa, inte de korta perspektiven, inte självupptagenheten.

Låt ditt rike komma. Här kommer det konkreta uttrycket om hur himlen landar, Guds rike kommer. Jesu hela liv uttrycker detta nya rike som inte liknar något annat, som kommer med nya värderingar, som ser det som inte människan ser, som innehåller värden som skiljer det från det jordiska. Fredens, och fridens plats, harmoni i en värld av kaos, kärlek i en värld av hat, närvaro i en tid av frånvaro och splittring, relation i en tid av brustna band, innerlighet i en tid av ytlighet, äkta värden i en tid av ytlig berömmelse… Låt Ditt rike komma. Låt oss ständigt utmanas av denna andra verklighet som sätter ljus på och avslöjar vår världs värden.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Din vilja, till och med Jesus bad den bönen – då när han kämpade i Getsemane, då verkligheten kommit ifatt honom, då han stod ansikte mot ansikte mot sitt öde, sin destination. Den svåra bönen, som utmanar vårt ego, våra egna korta perspektiv, vår vilja. Den behöver inte alltid gå på tvärs med Guds, men när den gör det står vi med vår stora fråga: ska jag leva i enlighet med Guds vilja? Finns det sådant hos mig som just nu utmanas av Guds vilja? Vi får känslan av att Guds vilja slår igenom bättre i himlen, i det rike som genomstrålas av Guds ljus, samtidigt är det förebilden och utmaningen för vår värld, för oss själva.
--
Efter denna inledning, som satt ordningen för världen, som inte alls uppehållit sig vid oss, utan uttryckt världens ordning, satt oss i ett sammanhang av att vara Guds barn, kommer de mer konkreta önskningsbönerna. Kanske är det de som särskilt utmanar, för vad tycker Jesus att vi ska be om? Hälsa, framgång, glädje, ro… och allt det andra som upptar oss, och ofta våra böner… Nej, Jesus pekar ut några områden:

Ge oss idag det bröd vi behöver. Brödet – symbolen för det livsnödvändiga. Som i öknens tid då mannat kom för att svara mot behoven, tillräckligt för alla, räckte för dagen, gick inte att lagra. Dag för dag sörjde Gud för sitt folk. En lagom-bön. Det vi behöver. En bön om att erkänna att livet, stund för stund, dag för dag, tas emot ur Guds hand. Inte mer, inte mindre. I honom är det som vi lever, rör oss och är till. Punkt ett kan sammanfattas med ordet; Livet.

Och förlåt oss våra skulder… Förlåtelse. Inte hämnd, inte rättvisa, inte ens upprättelse. Förlåtelse. Ett erkännande av våra tillkortakommanden, vår självupptagenhet utmanas, våra skulder… Vilka är de? En del känner vi; att inte ha räckt till, att vi sårat, att vi vänt ryggen till, att vi ignorerat, eller rent av skadat andra. Människor och Gud är inom synhåll.

…liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Där finns en koppling mellan vår önskade förlåtelse och vår förmåga att förlåta. Detta bibliska Ubuntu – en människa beror av människor, det är i gemenskap vi blir till, ditt liv berör mitt. Kristentron är ingen liten from privatsak mellan Gud och mig – den gränsar på alla sidor till vår mänsklighet, och vår gemenskap med andra.

Man kan se det som en förutsättning; om jag förstår att förlåta kan jag förlåtas, men också som en förbindelse mellan vårt förlåtelse och upprättelse och konsekvensen av hur vi möter andra.

Och utsätt oss inte för prövning… Det tredje handlar om prövning, eller frestelse, som vi bad förr. Gud, håll din hand över oss så att vi inte förlorar oss själva.

… utan rädda oss från det onda. Det fjärde: Rädda oss från det onda. Fly det onda, gör det goda…

Alltså, Jesus uppmanar oss att be för livet, be om förlåtelse, klara prövningen och få hjälp i kampen mot det onda. Så ska ni be, sa Jesus.

Frågan ställs fram för oss: Är det så vi ber? Jo, vi ber bönen Fader Vår, ibland i djupaste medvetenhet, lika ofta med ord som är vår vana. Det är gott så. Men det var inte en formel Jesus gav oss, det var inte orden som skulle upprepas; det var innehållet. Så ska ni be, om livet; det är i Honom som vi lever, rör oss och är till, om att stå i försoningens och förlåtelsens svåra tjänst, uthärda och stå emot frestelserna, det som utmanar vår mänskligt korta och ofta självupptagna korta perspektiv, och kampen mot det onda.

Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Slutet återgår sedan till inledningens tema; världsbilden beskrivs, återupprättas. Det är ett slags erkännande; vi vet att det är så världen är beskaffad, vi vet att det är så att makten, kraften, ja själva livet, kommer ur Guds hand.

Om bönen skulle formuleras idag kanske den kan låta så här:

Gud, som är som vår fader och moder,
vårt ursprung och mitt liv,
låt ditt varumärke stärkas,
låt ditt rike komma
Vi ber om att få våra behov tillgodosedda, och utmanas att växa som människor
Förlåt oss och gör oss villiga att förlåta andra
Pressa oss inte för hårt, vi gör så gott vi kan
Skydda oss från allt farligt och det som skadar oss
Du är Herren, du vet allt, du är värd allt – för alltid.
Okey Gud – du och jag!