hur fel, eller totalfel, eller rätt, eller ungefär ganska så där man är - egentligen?
Kanske bäst att inte bry sig. Jantelagen gäller; du ska inte tro att... Var och en rullar längs stigen. I huvudsak bär det utför. Bäst är att inte märkas. Bara rulla på, sköta sitt.
Men ibland, i vissa funktioner, i vissa uppgifter går det hela liksom ut på att sticka ut. Kanske är det så att jag har sökt mig till just den sortens lägen. Kalla det scener.
Men hur vet man?
Har förstått under året att sajberspäjs är en bluff. Det finns ingen därute. Mina mail, artiklar, bidrag, manus som jag sänt för respons seglar omkring därute i bluffspäjset. Mottagare saknas, adressaten okänd...
Eller så bor jag granne med ett svart hål. Som glupskt sluter sig kring mina alster.
Man funderar. Är man själv lika dålig på att ge respons? Erinrar mig ett och annat, men kanske är det så det känns, där på andra sidan.
Läst, men inte förstått. Också det hade ju varit ett svar.
OSA.
(På min bibelblogg har jag nu lagt ut en samlad tanke om min bibelläsning, och om den delvis rätt kaotiska bild som ges, bland annat på många bloggar, om hur olika vi läser, och hur fatalt det blir när vi talar om tex samkönade äktenskap. Här.)
11 kommentarer:
Sajbärspejs i all ära, men i mötet ansikte mot ansikte går det inte att låta bli att svara. Visst är det bra med blogg, mail, facebook m.m men det blir ju lätt monologer där jag pratar och pratar för att någon annan sen ska ge respons när jag är färdigpratad. I ett verkligt möte blir jag avbruten när den andre inte förstår, när den andre har en kommentar.
Jag tror att vi med all sajberspäjs lärt oss ett konstigt sätt att kommunicera, som inte blir någon dialog, utan monologer till varandra. Så- nu har jag i alla fall gett en kommentar ;)
tack, tänker inte bara på blogg. Mycket mer låg i min tanke.
PA
Jag har genom livet haft lite olika bibelsyn (uppskattade din bibelblogg).
För min del förändras perspektivet på hur tron gestaltas beroende på mina erfarenheter.
Jag gick stadigt i söndagsskola i barndomen och fick en grund i bibelns berättelser,Jesus ser jag som centrum.
Lindome kyrka var vad som då gällde. Metodistkyrkan därstädes ibland lucia, försäljning mest. Min mamma var kamrat med en kvinna som hette Ingrid Svensson i Johanneskyrkan.
Tyvärr gick min mamma bort för många år sedan (just IS sjöng på hennes begravning.
Kom in i SMU tack vare sommargäster i Lindome. Hittade en Tjej där och på den vägen är det.
Jag känner mej som ekumen och är gärna med i en läsarrörelse men har svårt för dom som vet exakt hur bibeln skall tolkas.
vänligen
Benny Fhager
Vet du Pa, jag förstår faktiskt inte vad du menar. Hur vet man om man är rätt eller fel ute? Om man inte får respons? Är det vad du frågar om?? hej från elisabeth
Jag skriver (tänkte i alls på bloggen) sänder iväg till människor det berör. Sedan tystnad. Klart man undrar. PA
Inte alls - skulle det stå
Jag är fortfarande inte helt säker på vad du menar PA, du kanske kunde haft med ett konkret exempel, men jag funderar lite på hur jag själv och andra förhåller sig till text (fast jag menar nog inte bibeln nu, så misstolka mig inte). Jag kan nog i perioder i alla fall känna mig helt ÖVERSVÄMMAD av text. Tidningarna hamnar olästa i pappersinsamlingen, rapporter jag behöver läsa för jobbet läser jag bara sammanfattningen av och fritidsläsningen får vara den lättviktigaste möjliga. Sen finns det ju proffsläsare som kan ta till sig stora textmängder utan ansträngning. Och människor som av ren nyfikenhet kastar sig över vilken text som helst. Och de som läser allt som på något sätt berör just deras hjärtefråga. Så att med text nå rätt kanske måste innebära mer än att skriva och skicka? Men som sagt, jag är inte säker på att jag förstår din fråga. hej från elisabeth
E: tack för försöket. Kände mest att lufta min frustration. Undrar lite hur folk tänker. Tänker att respons är viktigt, kanske inte fullfjädrade kommentarer, bara en bekräftelse; jag har läst, ska grunna vidare, intressant upplägg, du väcker en del frågor...
Vad som helst. En reaktion.
Du har rätt om förmågan att läsa. Den är olika.
Jag tror att vi har så många olika förväntningar på respons. Inte bara personer, utan det kan också vara var i livet en människa befinner sig. Jag tycker om möten, dialoger i alla former. Jag tillhör också dom som vill ha mycket av det. Ur min synvinkel, så uppfattar jag att väldigt många responderar mycket lite. Jag hörde en människa säga en gång att det finns tre saker vi människor behöver/begär. Det är att bli hörda, bli förstådda (make sense) och att bli responderade. När detta inte sker uppstår ett existentiellt skrik i oss. Jag har grunnat på detta länge och ser att det stämmer. Jag upplever att de allra flesta är så upptagna av sig själva att de glömmer att lyssna på varandra eller ge gensvar. Allt från att skicka tillbaka ett mail, statusar med tillhörande kommentarer på Facebook eller bloggar. En del ringer inte ens upp när man lämnat meddelanden på deras mobilsvar. Då infinner sig den där känslan som jag upplever i ditt inlägg. Den där känslan av verklighet.
Jag har valt att se det att vi är så olika och ge de där extra puffarna om ett svar är viktigt. Men intressanta tankar, helt klart.
E: Jo, just det, tack Erica. Det sägs att män söker en lösning medan kvinnorna talar om problemet. Jag uppskattar att du talar om problemet, tror att det var det som behövdes...
Eller är det självcensuren som stoppar responsen? Kanske inte hos dig, eller någon annan. Definitivt hos mig. Ibland låser jag in mig i det där svarta hålet där Jante har all kontroll. Där jag med säkerhet vet att jag inget har att tillföra. Då behövs ett "wake up call". Att få perspektivet flyttat från mig till dig. Även om jag inget har att säga som kan göra ditt inlägg rättvisa, så kan responsen ge något? Vet inte hur många väckarklockor till det behövs för att jag skall förstå det. Tills 25-öringen ramlar ner får jag leva på hoppet att du inte ger upp utan fortsätter att tala till mig. Även när jag inte svarar.
Skicka en kommentar