Bibliografi och

Biografi

Efter 16 år i politiken, återvände jag till predikstolen i april 2010. Under de fyra år som förflutit sedan dess har jag gjort en längre resa, längre än mitt flackande runt jorden som parlamentariker, medlem av Europarådet, ordförande för två globala organisationer och 100-120 resdagar per år. Men det blev nu en inre resa (har i stort sett inte varit ur sikte från hemmavattnen under hela tiden).

Tala om Jesus – med människor som inte har Bibeln i blodet (64s, 2010), blev min första lilla bok. (Slutsåld)

Ser nu att jag där mest ställer frågorna: Hur kan kristen tro, efter en lång resa i Maktens sällskap, nu finna en form och möta dagens människor som gett upp om kyrkan? Hur formulerar vi oss? Men redan där var jag klar över konturerna av vår postkristna tids problem, och sökte nu Bibelns egna verktyg i frågan. Och fann dem.

Det var då det slog mig hur pass ringrostig jag var och att det faktiskt gick att skjuta rätt stora hål i "min" teologi. Jag ägnade några månader åt evangelierna. (Mitt privata liv hade gått sönder, min person grät, och min profession läste evangelierna, dagar och nätter:) Jag var först på jakt efter ett mycket konkret svar: Vad stred Jesus och fariséerna egentligen om? Inte minst Matteus är nerlusad av en rätt obegriplig konfliktbild. Jesus (och Johannes Döparen) på ena sidan, i huvudsak fariséer på den andra. Konfliktbilden roade mig (kanske från politiken). Och när jag läste på om fariséerna blev jag än mer road. De är ju så överens, allt talar för att Jesus i praktiken själv uppfattades som en av dem – en del av folkbildningen på den romerska provinsen Palestinas dammiga vägar, en rabbi bland rabbis, Gamaliel blev min favorit – vilken klok gubbe! (Tillsammans med Nikodemos och Simon är detta tre av de fyra fariséer vi känner till namn, i Nya testamentet. Plus alltså en till – Saul Paulus.) Detta drev mig nu i en helt oväntad riktning – rätt i famnen på just denne Paulus, farisén.

Och där sitter jag. Jag skrev en bok om mitt sökande: Längtan efter Riket (129s, 2011, slutsåld) och en mer teologiskt orienterad uppföljning, med riktning mot kyrkan: Längtans hus (146s, 2012). Michael Tellbe och Tom Wright har varit avgörande viktiga guider för mig. Ibland bekräftar de min Paulusbild (i sina texter), ibland korrigerar de mig, i några fall går vi skilda vägar.

I boken Kyrkan är död – Leve Kyrkan (149s, 2013) summerar jag min Paulusbild, och de postkristna utmaningarna i vår tid, och bekräftar den likhet vår tid har med Pauli tid.

2013 valde jag en delvis ny språklig form, och gav ut en egen liten diktbok med sikte på horisonten (195s, 2013) och nu summeras arbetet i en bok om Poetisk teologi med dikter för Kyrkans år (125s, 2014, finns till försäljning fr.o.m. April).

Hålen i min teologi är i stort sett igenmurade, möjligen kan man säga att det inte längre är min, men teologin tillhör Paulus. Och min tes är att han från och med sin egen tid inte rätt begripits, och inte fått det inflytande som han borde ha fått.

Makten, Dogmen (den rätta läran) och delvis felläst Kors är vår tids gigantiska utmaning. Reformarbetet är monumentalt. Jag har fått frågan om jag har fått hybris. Och jag tror att Paulus mötte samma attityd.

Kommer reformarbetet att göras? Jag är inte säker på det.