Tittade upp mot himlen, såg
DEN GÅTFULLA NATTEN:
Vintergatans mjölkvagn
kör upp en kaskad,
ljus i den svarta natten,
på måfå blinkande
mot mörkrets spegel,
vittnar om sammanhang.
Nattens maning: Att sova,
vägrar att anpassa sig
tankens rytm, som sliter
i nätet som sömmats av
solar och bildar nya figurer,
ler ikapp mot svart sammet:
Orion vaktar i söder,
räknar mjölkflaskorna
som mareldarna beställt
för att glimra i svarthavet,
spegla himlens lyslust
med ekivoka blinkningar.
Nattvalvet spänner över
barnen som vägrar sova,
de väntar gudsmodern
stoppa om dem med natt
och kyssa farväl av oron
som tar mjölkvagnen bort:
Mörkret sluter sig om minnet,
bevara livet i döda vinkeln,
blundar för allvaret och ljuden
som sjöng de av sammanhang;
ekar rösten av ett Bliv som nu
väcker atomerna till vävstolarna,
Vintergatan går genom staden,
kallar morgonens sköna namn
till dagens plikter och sländans
gatlopp mellan vävtrådarna –
den värft vi kallar liv, mjölkvit väv –
som tar universum i famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar