Veni, vidi, vici

Veni, vidi, vici
Försonaren, Tierp 6 april 2014


Välsignelsen

Jesus kom för att vitalisera, revidera och gestalta förbundsgemenskapen, och för att göra den möjlig. Genom Jesus får vi syn på GUDs ansikte och ser in i det. Och GUD ser in i vårt. GUD ser likheten i dig, vet att du är av GUD, och vi ser våra sanna drag i GUDs ansikte. Där, och ingen annanstans börjar tron. Där och ingen annanstans slutar tron.

Vi läser ofta Bibeln utifrån de stora substantiven: GUD, Skapelse, Förbund, Försoning, Frälsning. Och det är inte orimligt. Men jag tror att vi mer och mer, i vår tid, måste läsa GUDs rörelse in i tiden som en berättelse om verb: idag koncentrerar vi oss kring veni, vidi, vici – jag kom, jag såg, jag segrade.


VENI Jag har kommit


Jorden var öde och tom
djupet täcktes av mörker
och en gudsvind svepte
fram över vattnet

I begynnelsen fanns Ordet,
och Ordet fanns hos GUD,
och Ordet var GUD.

Det fanns i begynnelsen hos GUD.
Allt blev till genom det

I Ordet var liv,
och livet var människornas ljus.
Ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det.

Ordet blev människa
och bodde bland oss.

Han kom till det som var hans,
och hans egna tog inte emot honom.
Men åt dem som tog emot honom
gav han rätten att bli GUDs barn,
åt alla som tror på hans namn,
som har blivit födda
inte av blod,
inte av kroppens vilja,
inte av någon mans vilja,
utan av GUD.


GUD kommer. GUDs närvaro är Bibelns första vittnesbörd. Det är kärnan i vår tro, och det är trons hela bestämning. GUD är i sin Skapelse. Genom Jesus manifesteras och gestaltas det. Om vi förut såg GUD på ryggen ser vi nu GUDs steg och i rörelse in i tiden. Aldrig förut hade GUD på det sättet varit synlig, aldrig tidigare varit så konkret, närvarande och i rörelse i riktning till oss. Den kristna kyrkan börjar i orden: Jesus gick vid Galileiska sjön, och sa Följ mig.

Jesus kom till det som var hans. Det finns ingen anledning att tvivla på det.


VIDI Jag har sett

Blicken talar mer än orden. I människans ögon ser vi hennes själ, och anar hennes skäl. Vi ser henne själv.

När slavfolket i Egypten led sin nöd såg GUD deras lidande. Hagar, Ismaels mor, är den första som i Bibeln ger GUD ett namn: Seendets GUD. Jesus såg först två bröder vid Gennesarets sjö. Jesus såg sin mor och den yngste lärjungen vid korset: Se din mor, Se din son.


SYNLIGA ORD


Vi hör med ögonen
först då blir vi mötta
sedda som de vi är
och de vi kan bli

GUD ser på oss genom sitt kors
ser gudslikheten i vår skärva
av liv, som ser medfaren ut
ser oss i ögonhöjd

för GUD blev människa
såg deras nöd


Den lilla flickan i röd regnjacka skuttar bredvid sin mor. Det är tidig morgon. Mor med svart portfölj i ena handen, och barnet vid den andra, är på väg till dagis. Men mors tankar är redan på jobbet. Och fyraåringen bubblar av morgonens alla ord. Jag går efter dem. Hör moderns frånvarande: Ja. Va bra. Jaha. Plötsligt rycker flickan tag i moderns hand och stannar. Mamma, du svarar mig inte. Jo, försöker modern. Det gör jag. Nej. Du svarar mig inte med ögonen, sa flickan.

Vi hör med ögonen. När vi blir sedda svarar vi med vår blick. Vi möts i ögats ljus, en glimt av själen skymtar förbi.


Marta, s 64-65, Kyrkoåret:

I Marta

Vi talade inte om något annat
ofta passerade han vårt hem
våra liv var hopbundna;

Lasarus hade honom att tacka för sitt liv;
Maria var kär i honom,
men erkände det aldrig

Jag stod, som vanligt, vid spisen
han slet så hårt,
mitt nästan oanvända modershjärta
kokade över då han kom

Hans lärjungar avgudade honom
jag såg en man som var fånge
slukad av ett uppdrag
som brann i honom
och slet på honom
bara jag såg det, tror jag
och tyckte han var oförsiktig

"Vila dig", sa jag alltid
"Marta", sa han
sen talade vi inte mer om det
vi visste var vi hade varann

Jag såg in i hans ögon –
han ville slippa undan,
hans ork var på upphällningen,

men jag lastade honom inte
serverade nybakt med färskost,
olivolja att doppa brödet i,
och ibland en grönsaksgryta
på rotfrukter, bönor och kikärter
kryddad med kummin, mynta,
senap eller lagerblad,

gav honom en skön kudde,
visste vart stigen ledde...


VICI Jag har segrat

Kommandet och seendet var förutsättningen för segrandet. Och seger är inte vad människorna som hade kommit till korset såg. Prästerna som lämnade ut Jesus trodde att de hade segrat. Romarna var vana vid att korset var deras seger. Folket som ville känna kittlingen av död – andras död – anade ingen annan seger än dödens seger. Livet hålls i strama tyglar genom vanan. En död är en död.

Men vi vet att segern var på en ny plats. Jesus – sann GUD och sann människa, kanske vi idag skulle sagt äkta GUD och äkta människa, på riktigt GUD och människa – förenar på korset det helt mänskliga och GUD i sin allra mest tydliga närvaro. Segern låg inte i framgången men i äktheten. Det var på riktigt.


MESSIAS


Messias,
den GUD sände
för att tala med mitt hjärta
förändra världen

ut och in från det egna –
kärlekens språk;
som ser den Andre.


Veni, vidi, vici

Jesus kom, såg och segrade. Det är GUDs riktning, avsikt och mål. Vi bär ett starkt vittnesbörd om hur GUD blev människa, Äkta människa. Visst är det väl konstigt att vi sedan gör allt för vara något annat än att vara mänskliga?

Fromheten i våra liv är att leva Jesu liv: Ikläda oss herren Jesus Kristus. Mitt favoritord hos Paulus är från Rom 15:7. Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Hos honom knyts allt så nära samman. Korset – försoningens plats – är den bestämning som sedan reglerar våra liv.

Det påverkar vårt eget liv: GUD ser på oss genom sitt kors. Vi är försonade.

• Det styr oss: Vi ser på varandra som de GUD har försonat och knutit starkt till sitt hjärta.

• Det sitter i våra egna ögon, det är den bakgrundsbelysning, som ljussätter vår tillvaro.

• Försoningen är inte främst ett historiskt märke, men den ton som vill ljuda i kärnan av vår personlighet.