Kyrkan är (snart) död.

Människor har inte slutat tro.

Men tror som de vill. Självformat.

Kyrkans kris är djupare än vad vi vill tillstå. I grunden är den sund. Men ställer omfattande krav på oss, inne i kyrkan.

Så här tror jag att det är:

1. Vi begriper inte hur obegripliga vi har blivit. (Jag undrar om vi verkligen ens själva begriper det vi säger oss tro, eller ens tror på det vi säger oss tro?)

2. Bilden av oss stämmer inte med det vi själva uppfattar (oss som) eller omfattar, och inte hur vi är (eller lär). Vi strider därför mot en väl etablerad "fantombild" av oss själva (som troende, frikyrkliga, religiösa, frireligiösa etc. Kan gälla i samma grad för en lutheran, katolik och ortodox, eller föralldel en muslim).

3. Om vi vidhåller, eller uppmuntrar, dessa förväntansbilder blir vi alltmer absurda i vår tro. (Och fjärmar oss från vår egen kärna.)

4. Avståndet mellan kyrkans kärna och vanligt folk är nu i princip oöverstiglig.

5. Paulus hade på många sätt känt lika stort avstånd till oss som gemene Svensson gör.

6. En fullständigt ombakad bild krävs.

7. För att den ska kunna göras krävs ett omfattande förnyelsearbete av hur vi uppfattar kärnan i vår tro. (Detta är kärnan i mitt arbete med Paulus.)

Detta skulle jag nu vilja diskutera med er under sommaren. Ange gärna 1-7 för att vi ska kunna sortera i materialet. Ifrågasätt allt.

Diskussionen sker helst här. Det enklaste är att notera sig som anonym, men – om du vill – skriva under på sätt du själv önskar. Parallellt kan en del diskussion komma att ske på Facebook. Bli gärna vän med mig där.