En fjärde uppföljare till 1: Kollektivet och individen
(Samtalet uppkommer på Facebook. Sök mig där om du vill delta.)
Kollektiva språket delade oss. Det finns hävdas det. Underförstått tror jag det menas att jag överdriver saken. Vi har kollektiva språk: Sången och ropen kring en fotbollsmatch, allsången, inte minst då fansen nästan överröstar artisten.
Kyrkans, eller trons, kollektiva språk har (minst) två skikt; individuell delaktighet (orden har fått liv i mig) OCH den (rigida) kollektiva formen. (Jag är långtifrån övertygad om att Jesus hade tänkt sig att vi skulle upprepa Pater Noster som en "ramsa". Snarare vill han lära ut själva tonen.)
Maktkyrkan omtolkade detta i Nationen: En tro, en kung, ett folk. Men tron kan inte, och får inte, skäras nationsvis. Den är till sin natur global, gränsöverskridande, samlande. Men i, inte minst, den pietistiskt frikyrkliga traditionen, lanserades ett nödvändigt jag. Som nu fått groteska, och sekulära, former. Det som var rätt att betona då är nog i grunden fel idag. Vi måste återväcka det kollektiva folkbegrepp som mer liknar vinträdet och grenarna, och (Kristi) kropp – lemmar varandra till tjänst.
Jag menar att individualismen (och jag vägrar att kalla den egoismen) vanställer evangeliet. Vägen går mellan blåblodig nationalism och egoupptaget kors, blod, frälsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar