I grunden är det en äkta konflikt. Två sk folk vill ha samma mark. Historien, inte minst med Europas kusliga judeförföljelse under sekler, som kulminerade under nazityskland, spelar stor roll. Nu finns de där, de två folken. Arabvärlden står runtomkring och slamrar, men undantaget några rejäla krig under 60-80-talen är det mest munväder. Egypten är rädda för de islamistiska grupperna med starka kopplingar till Brödraskapet, Libanon har en stor palestinsk befolkning som hålls på undantag, och är i grunden helt ockuperade av sina egna bekymmer, Hizbollah och syrienstyrd politik, Syrien har numera fullt upp med sin extremism och diktatortradition. Jordanien har den största palestinska befolkningen, många i flyktingläger sedan decennier, eller generationer.
Palestinierna står ensamma. Frustrationen göder extremism, Fatah är totalitärt men i sönderfall efter Arafats död, Hamas har målmedvetet byggt upp en förtroendebas, främst på Gazaremsan, med stora sociala insatser under lång tid. Omvärlden ropar på demokratisering men när val väl sker underkänns resultatet.
Under tiden arbetar Israel skickligt för sina långsiktiga mål. Inrikespolitiken är för det mesta kaotisk med partier som delar sig som gamla svenska vänsterpartier. Uppsatta politiker byter parti och bildar nya, på ett sätt vi knappast ser någon annanstans. Men. Den långsiktiga planen, The Blueprint of Israel, genomförs tålmodigt, och smart. Oavsett regeringsinnehav. Och den har nu över ett halvt sekels räckvidd, och sträcker sig okänt antal sekler in i framtiden.
FN accepterade inte att Jerusalem skulle bli huvudstad för Israel. Olika lösningar föreslogs, särskilt med tanke på stadens status för judendom, kristendom och islam. Den ansågs tillhöra världen, och alla. Bitförbit har den nu i praktiken blivit Israels huvudstad. Men av västvärldens länder är det främst USA som erkänt den, de andra håller kvar sina ambassader i Tel Aviv.
Delningsplanen från 1940-talet, nu oftast benämnd som gränserna före ockupationen 1967, gäller i princip. Men Israels taktiska och långsiktiga plan med bosättningar, ett samlat storstadsområde från Tel Aviv till Jerusalem, med Ariel som kritisk mittpunkt, och muren/stängslet som i huvudsak möjliggör denna storstad och omöjliggör ett normalt liv för palestinierna, genomförs under protester, men bibehålls, och förstärks.
Gaza är ett särskilt problem. Liksom Västbanken hörde till Jordanien, som avsagt sig, utom en viss religiös överhöghet över moskéberget, fördes Gaza till Egypten. Som, som sagt, alltid hållit ut avståndet till palestinierna.
Bosättningarna som fanns i Gaza tömdes (de var säkert ett misstag, ingick inte i Masterplanen), efter att ha kostat miljarder, och liv, helt i onödan.
Nu söks skäl att minimera gazaproblemet. De till synes vettlösa bombningarna och folkomflyttningarna har naturligtvis ett mål. Att stärka och kraftigt utöka buffertzonen mellan Gaza och Israel. I sak inte fel, om den skapats på israeliskt territorium, men helt i strid med Internationell rätt då den upprättas på ockuperad mark.
Bombningarna är strategiska. Och alla vet om det. Dilemmat för Israel är området mot Egypten, särskilt nu, efter Mubarak, då de inte långsiktigt vet om de kan lita på Egypten.
Israel (full-)följer sin Masterplan. Blueprinten ligger i de statliga arkiven. Det talas om ett Eretz Israel (Storisrael) med rötter till de mera sagostämda berättelserna om Salomo (att han var ett politiskt fiasko talas det mera tyst om). Det är nog mest för internt bruk. Men kartan med Golan ockuperat. Västbanken minimaliserad och ett utplånat Gaza, det ligger nog i Masterplanens yttersta mål.
Och inget talar för att detta inte kommer att lyckas.
Men om det talar inte medierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar