Min taubska tacksägelsdagspredikan

HIMLAJORDEN



TRESLAGET REP


Sträckta i repslagarboden
utlagda fibrer, tvinnade
efter uråldrig kunskap
de tre, livskärnorna

Den första är vår hjärna
söker sambanden
borrar sig ner i jordskorpan
kunskapsbiblioteket
som mänskligheten skriver:
Hur förstår vi livet?
Hur använder vi vår kunskap?

Den andra kardelen
vittnar om människans öde
kampen för överlevnad
och den tredje är
nådens stämton
reser vårt tält av tro
under GUDs himmel

gör oss beroende
vi behöver
behöver behövas



Taubes farfar satt i styrelsen för det som blev Betlehemskyrkan, Göteborg. I hans hus föddes Evert, de trodde han för svag för att leva.

Visan Himlajord handlar om den f.d. timmermannen John Löfgren, numera farmaren John Loffgreen som odlade apelsiner i Crimson Creek i Queensland, långt österut i Australien.

Visan Himlajord uttrycker pionjären och nybyggarens strävan att lyckas i det nya landet, lovsjunger hallänningars energi, samt berör teologin med frågan om all jord verkligen kommer från himlen?

Taube sjunger också "hans rikedom var ringa, det har man insett nu, hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru..." men Löfgren avled inte fullt så fattig som i Taubevisan. Farmar Lögren hade en farm på 650 acres i Crimson Creek, 16 km från Ipswhich i Queensland, där Evert Taube hade besökt honom.

Farmar Löfgren hette inte John, han hette Gustav Emanuel Lögren och var född i Göteborg den 1 juni 1860, men bodde senare i Falkenberg. En apelsinplanta från Crimson Creek finns nu i Falkenbergs kommuns växthus.

Så gör trubaduren. Tar en en apelsinkärna av sanning och bygger sin berättelse. Poesin bygger ut världen och får oss att tänja tanken, se nya perspektiv, pröva att se oss själva utifrån.

"Det är en himlajord, min vän, den jorden där du står."

I visan låter Taube den vetenskapliga sanningen möta trons, eller estetikens, dimension.

Det låg en vacker tanke
i Löfgrens romantik
en tro på nåd från ovan,
han slet där i sin djungel
och odlade sin himlajord
som han nu sover i.

Jag tycker att Taube här fångar tre dimensioner som utgör en samlad tross i våra liv. Som vi måste förhålla oss till, hålla isär och sätta ihop: Vetenskapen och de miljonårslånga processerna, slitet och människans mödan, tron och nåden. De tre tonerna i människans stora berättelse. Som tre kardeler i livstråden. En treslagen tross.

Den troende människan måste förhålla sig till dessa tre kardeler. Och vi utmanas av dem alla:

(1) Vetenskap & växande (rörlig) kunskap

Att möta den växande, djupnande och omfattande kunskapen som ständigt växer. Jag har använt en del av min sommar för att nafsa lite på ytan om den växande kunskapen om vår jord. De tektoniska rörelserna som bildat, och ombildar kontinenterna, som ännu orsakar jordbävning och tsunamis. De, som genom årmiljonerna, kokat fram nya bergarter, och tiden går utläsa i bohusläns klippor. Den gamla gnejsen, den något yngre graniten och genom den har den svarta diabasen vällt fram genom sprickorna. Och alltsammans har färdats över jordytan, då den för miljarder år sedan passerade ekvatorn byggdes kalkstensytan upp som nu bildar delar av Skåne, Öland och Gotland. Marken berättar skapelsens väg. Och vetenskapen ger oss, bit för bit, ny stabil kunskap att stå på. För att förstå var bakgrund, inse värdet av jorden vi trampar och det sköra och skira som bildar det nät som våra liv ytterst hänger i.

"Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser i från mitt hus."

(2) Slit & arbete

Att mötas av utmaningarna och slitet. I sitt anletes svett ska människan äta sitt bröd. Det erbjuds egentligen inga genvägar i livet. Människan är gjord för överlevnad. Och varje dag erbjuder det motstånd vi har att kämpa ned, den mark vi kan röja för bryta jorden och plantera vårt äppelträd.

"Han slet där i sin djungel med halländsk energi
och odlade den himlajord som han nu sover i."

Men slitet är inte bara för vår egen skull. Eller för den nära familjens. Människan har ett större uppdrag. Ett sammanhang att vävas in i. En värld som kräver att vi, tillsammans, sätter skuldran till: Att bära varandras bördor. Detta är den andra dimensionen. Jord är du, och jord ska du åter bli.

(3) Nåd & närhet

Att mitt i denna realism också hålla ögat på himlen och nåden, är det som ytterst gör oss till människor. Loffgren visste att öknen hade flugit under tusentalsår – lössjorden gjorde honom rik. Men han såg nådens tecken.

"Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik."

De tre kardelerna i det innersta av att vara människa. Och poeten som vandrar i Ligurien och ser den röda ökensanden blåsa över Medelhavet ser att "det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand." Vi kan spekulera, som Taube gör, om Loffgrens rikedom. Men den yttersta rikedomen handlar rätt lite om vad som får plats i liksvepningens fickor. Men hur vi levat. Hur nåden har gripit oss, satt oss i ett sammanhang.

Detta är, tror jag, människans väg. Och blir idag Taubes kloka teologi. Tre kardeler: 1 möta vetenskapens ljus som vittnar om livets finurlighet, 2 slita i nivå med vår förmåga, och 3 se hur nåden regnar sammanhang över våra liv.

"det sjunger och det spelar
genom vind och böljebrus
och blinkar ner från stjärnorna
i himlens höga hus
och lockar på dig,
vart man än sig vänder...

Kanske bad han, i farfar – missionsförbundarens, kök, orden:

... Och vart jag mig på jorden vänder,
står min lycka i GUDs händer...

som gör oss beroende:
vi behöver
behöver behövas.