måndag 23 juli 2018

I det tjugoförsta århundradet

När slavägare och slavars mentalitet höll på att förgöra den unga nationen i väst lyckades delar av kyrkan att släppa ut en ny röst. Frihetens röst. Frihet från att vara förtryckt, och frihet från att vara förtryckare. John Newton, ni vet han med Amazing grace, brevväxlade över Atlanten med John Wesley. Newton vara slavskeppare, och stod mitt i den dittills så inkomstbringande handeln mellan tre kontinenter: Amerika, det nya landet, Europa, den gamla kontinenten och Afrika, människans ursprung (men det visste de nog inte då). Vi vet inte hur djupt Newton förändrades då han mötte nåden. Men metodismen opponerade mot den djupt orättfärdiga handeln med människor. Och det tog tid att avslöja, avfärda och kriminalisera den. Evangeliet sjunger frihetens sång. Annars inget evangelium.

När apartheids pålar trängde allt djupare ned i den sydafrikanska samhällskroppen var det bland annat kyrkfolk som avslöjade, avfärdade och satte sig till motvärn mot denna inhumana samhällsordning. Apartheids mentalitet fördummar och förtrycker såväl de kraftigt förfördelade som de som sätter sig till herrar över andra. Nelson Mandela fick sitt främmande nya namn, Nelson, då han började på den kristna skolan. Han blev uttrycket, symbolen och redskapet för vägen till befrielse – en egen och ny amiral Nelson, i strid på ett hav av hat. Evangeliet sjunger frihetens och enhetens sång. Annars inget evangelium.

När den växande stads- och arbetarklassen höll på att supa bort mänsklig värdighet i sin fattigdom och utsatthet var det inte minst väckelserörelsen som drev motståndet mot den mänskliga förnedringen. Tillsammans med nykterhets- och arbetarrörelse förändrades landet. Människor organiserade sig, utbildade sig och formulerade kraven på ett nytt samhälle. Osäkerheten, fattigdomen, och särskilt superiet utsattes för starka inre krav på förändring. Den nya människan reste sig och formade ett nytt, gemensamt samhälle, som kulminerade i allmän rösträtt, och senare följde ett monumentalt välfärdsbygge. Högern stod emot länge. Evangeliet sjunger frihetens obändiga sång. Annars inget evangelium.

Idag står vi inför två nya utmaningar, som nog är starkt länkade till varandra. Förtryckaren är anonymiserad och finns mest i strukturen och tanken, inte heller offren är helt enkla att definiera. Det handlar om klimatet och egoismen. Där finns, som i alla system, vinnare och förlorare. En växande medelklass i i stort sett alla länder på jorden är de kortsiktiga vinnarna. Den gamla eliten klarar sig alltid, den gamla fattiga underklassen har det som den alltid har haft det: När det regnar manna har den fattige ingen sked. Men. Liksom slavekonomin och apartheidvansinnet bar strukturen för sin egen undergång i själva systemet, och i medvetandet, gäller detsamma idag. Och evangeliet söker uttrycken för vår tids befrielserörelse. Men den är nog mera komplex. Den är inte svartvit som tidigare konflikter. Den rymmer inga givna motparter, ingen förtryckare och inga slavar. Konflikten är inte främst politisk, den löses inte av revolution, och den är inte klassmotsatsernas strid, och inte ens i egentlig mening en demokratisk strid. Den liknar nog mest av allt superiets filosofi. Och visst kan vi identifiera båda vinnaren och förloraren, men striden äger mest av allt rum inne i huvudet på var och en av oss. Och det tydligt nya är att förändring inte främst sker hos andra, men i var och en av oss. Evangeliet sjunger dock frihetens eviga sång. Annars inget evangelium.

I det goda samhället tar vi hand om varandra och bygger tillsammans. I de lyckades samhälle är var och en sin lyckas smed. Och vi kan lika gärna smida på egen ässja som på andras.

Självupptagenheten, och upptagenheten med det egna, är lätt att motivera, och den har tillochmed goda drag. Vi sköter om oss själva, i vart fall till kroppen, om än inte till själen, och vi ser om våra hus. Vi väljer bästa skolan för våra barn. Vi skjutsar dem till allsköns aktiviteter. Vi skyddar dem från allt ont. Vi pensionssparar och löser sjukvårdsförsäkring. Allt lika legitimt och till synes lättmotiverat. Men vi väljer åt oss själva. Inte för oss tillsammans. Klyftornas samhälle kännetecknas av att det blir allt mörkare nere i dalen. Och på toppen väljer vi rätt läge för solen. Men kom ihåg: Sprickorna i samhället är farligast för dem längst upp. De där nere delar redan fattigdomen.

Jag tycker mig se ett hårdare samhälle. Vi väljer att blunda för flyktingens nöd, och värnar våra egna privilegier, det är ju de vi (kortsiktigt) har byggt för oss själva. (Att vi inte kan vemanna den utan flyktingen bryr vi oss inte om idag.) Trafikrytmen hårdnar och målet är inte att trafiken ska flyta för alla men att jag själv kommer fram. Ju dyrare bilar man har, ju mindre använder man blinkersen – den är ju mest till nytta för de andra. När det är eldningsförbud och hela landet hotas, grillar människor ändå, för man ser inte sambandet mellan det den enskilde gör att det gemensamma samhället. När det är vattenbrist och hela vår ekologi hotas finns det somliga som drar slutsatsen att just de kan fylla poolen. När brandmännen sliter i brandskogen kan andra stjäla deras väskor utanför brandstationen eller deras fyrhjulingar. (Båda sakerna har just skett i Jämtlands län.)

I klimatfrågan ser vi samma saker hända. Klimatet betraktas inte som vårt problem, och kan därför inte inskränka våra rättigheter, bilmil eller flygmil. Man kan förneka eller blunda för det som sker. Men vi sitter alla i den lilla båten på tidens hav.

Jag kan inte se annat än att detta är dagens största fråga. Evangeliet vill också här sjunga frihetens gemensamma sång. Som den försupne reste sig vid bönhusets botbänk kan vi resa oss och betyda skillnad. I vårt eget liv, för andras liv och för vår gemensamma framtid. Kyrkan måste låta vandringen med Jesus, frälsning och helgelse handla om just detta. Annars inget evangelium.







Inga kommentarer: