När Göran Persson försökte göra sak av att de nya avdragen för dem som arbetar var en straffskatt på pensionärer fångades det aldrig, motsades inte av borgarna eller blev sak i medierna. Nu då socialdemokraterna vill göra om skatten så att den blir lika för alla, vilket på många sätt är rimligt, är det plötsligt i den borgerliga världen en straffskatt på arbete, och medierna hakar på.
Får argument modelleras hursomhelst? Borgarna kritiserade (s)regeringen för att styra forskningen, men Leijonborg vill nu runda vetenskapsråden och själv från regeringskollegiet fördela – och styra – forskningen. Detta är den tråkiga sidan med politiken, det är inte idéerna och övertygelsen som styr utan taktiska, smarta och kortsynta grepp. Mot detta borde vi väljare protestera. Vi borde säga att vi hör, förstår och ogillar…På liknande sätt är det med de stora frågorna; fattigdomen och klimathoten. Inget annat är en större och viktigare utmaning. Men nu gör finanskollapsen oss självupptagna , de fattiga får fortsätta att vänta, klimatet får stå på tillväxt. Solidaritet betyder inte att dela när vi har råd. Det är när krisen slår till som gemenskapen prövas. Det tycks vara ett gott stycke väg kvar.
Kommer vi att ha politiker som orkar hålla fast vid de stora frågorna som uppmanar till solidaritet? I denna supervecka av politik i vårt land, och snart presidentval i USA söker vi beskeden – ha ni hört dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar