lördag 22 april 2017

Vi jordlingar längs Sidenvägen


LÄSARREFLEKTION:
Författaren tar oss med på en svindlande tidsresa från Big Bang till idag, där människans era i Universums tidsperspektiv är en försvinnande kort tid, ändå så betydelsefull.


Hur påverkar dagens naturvetenskap vår gudstro?
Eller gör den inte det?
Hur ser min gudsbild ut när den speglas i ett vetenskapligt ljus?
Hur har vi människor skapats – och varför har vi skapats?


Detta är frågor som väcks under läsningen av boken Vi jordlingar längs Sidenvägen. Kyrkan hamnade i kris när Galilei och Kopernikus vände upp och ner på människors världsbild. Den centrala frågan i boken är om också dagens naturvetenskap hotar att vända upp och ner på vår gudstro och gudsbild.


Är det rent av så att kyrkan genom sina dogmer står i vägen för en mera relevant guds- och världsbild, baserad på de svar som naturvetenskapen ger oss idag?
Är det detta som gör att kyrkan idag riskerar förlora i trovärdighet och inflytande? Kan vi göra något?


Några definitiva svar ger inte boken (som väl är!), men ger tankar och funderingar att gå vidare med. Att Gud är annorlunda, att Gud är skönhet och att Gud är en andlig kraft, där ger boken en antydan om en dynamisk och flexibel gudsbild som speglas i, och kanske formas av, vetenskapens landvinningar.

Den världsbild vi har idag skiljer sig självklart från den världsbild som var rådande några generationer tillbaka. Därför är det, som författaren skriver, hög tid att plantera om de gamla religiösa traditionerna i en mer aktuell mylla. Vi måste lyhört och i dialog med dagens forskare pröva och ompröva grunden för våra troer.

Ingemar Nordieng

(200:- + porto, beställ (med adress) på pa.sahlberg@gmail.com)


fredag 21 april 2017

Världen, gudar och människor

Paulus kom från den lilla världen. Ilsken for han till Damaskus, numera Assads terrorhuvudstad. Saul Paulus skulle gripa de kristna. De som förstörde enheten. Omvände de sig inte skulle de fängslas, kanske dödas. Han visste hur folk borde tänka och tro. Han levde terroristens liv: Är människor inte med mig är de emot mig. De har förverkat sin rätt att leva. Bara i mitt huvud trängs sanningen.

På väg. Allt djupare ner i sitt lilla hål av enögdhet. Då mötte han Jesus.

Blind såg han nu bara sig själv. Och Jesus. Båda var i praktiken döda. Paulus var död för livet. Såg inte nyanserna av liv, mångfald och hopp. Jesus var död för hatet. Såg bara kärleken. Den gamla människan mötte den nya. Hatet mötte kärleken.

Där. På dammiga Damaskusvägen öppnade sig tillvaron. Den nationellt inneslutna guden gjordes plötsligt öppen, och tillgänglig för alla människor. Den förkrympta småaktigheten släcktes ner. Storheten uppenbarades.

Paulus reste till den stora världen. Ville bara berätta om Jesus. Frihetens, kärlekens och allas Jesus.

Av det blev det en kyrka. Som glömde det Paulus lärt.

torsdag 20 april 2017

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017

Vår världsbild, gudsbild och människosyn hänger tätt ihop. (Eller: Borde göra det.) Därför har jag i boken Vi jordlingar längs Sidenvägen försökt borra i de tre begreppen, och skärskåda dem, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Boken söker längs Sidenvägen, en metafor för den mänskliga gemenskapen, med sina konflikter och gemensamheter. I den västliga världen sliter vår långtgående individualitet på både människosyn och världsbild. Med den utgångspunkten granskar vi våra värden, hur de byggts upp och hur de förändrats. En central fråga är hur tron på och tankar om en GUD passar in i allt detta. Jag ställer en hel del kritiska frågor, och rekommenderar inte boken till dem som vill sova lugnt med sin barndomstro som huvudkudde eller som sin snuttefilt.

Ett citat:

Mellan dessa milstolpar av urgammal och tänkvärd prosa vecklar vi ut våra skrynkliga liv. Om vi inte lider av vår självupptagenhet finns inget evangelium. Om vi inte vill utmana vår biologiska egoism finns ingen frälsning. Om vi inte ser andra finns inget kors. Om ingen kärlek blommar finns ingen uppståndelse. Om inte syskonskapet växer finns ingen himmel.

Om några veckor ligger boken på bokhandelsdisken (dvs på en bokhandelsdisk, den i Onsala, i mitt kök.) 194s material för tanken. Alla kapitel slutar med några frågor: Tid att begrunda. Ty det är i grunnandet vi är och förblir människor.


200:- plus ev porto.








.

söndag 16 april 2017

Vårröjning VI

VårröjnIng VI

Den Stora Dagen på kyrkans år. Varje Söndags Moder. Påskdagen. Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden. Kyrkans morgonrop ekar genom seklen.

En dag att bekänna. Glädjas åt. Absolut. En närvarande GUD som drar makten, livet och döden vd näsan är något att uppskatta. Och det sker inte varje dag. Snarare en enda gång. För snart exakt 2000 år sedan.

Men det är också en dag att ställa frågor till.

GUD valde det unika att bli människa. Födas, leva, dödas – som människor mest. Det höll liksom trettio år, cirka. Sedan stod inte Makten, Prästerna och Människor i allmänhet ut längre. Kanske inte GUD heller. Det är tufft också att vara människa.

När lärjungarna hade förlorat allt hopp sker Uppståndelsen. Och den skapar enorm uppståndelse. Om man inte ens kan lita på döden, vem kan man då lita på?

Sedan dess har denna uppståndelse (som ofta numera kallas återuppståndelse, vilket jag tycker är lite knepigt, eller närmast tautologskt) som idé brett ut sig. Utan att den syns särskilt mycket. Jag menar – det är lite klent med uppståndelseriet nuförtiden.

Numera verkar vi kunna lita på döden. Är det slut, så är det, liksom. Lärjungarna uppfattade Jesu uppståndelse reell. De kunde åter se honom, höra honom, röra honom...

(Visserligen väcker det här frågor om GUD genom Jesus var död, på riktigt liksom. Genom årtusenden har det spekulerats om en skendöd, eller att några rövade bort hans kropp och spred myten... Kyrkan som existerar tvåtusen år senare brukar i sig, lite oriktigt, anges som bevis för uppståndelsen. Kyrkan bestämde tidigt att Jesus var helt död: Nederstigen till dödsriket. Stendöd, på modern svenska.)

Den lite knepiga filosofiska frågan är ju om GUD visste att Jesus Kristus skulle uppstå ett par dagar senare. Då är ju liksom inte heller döden riktigt på allvar. Det var ju snarare liv med livstidsgaranti. Men. Det där måste vi nog mest låta förbli GUDs business. Det sträcker sig vida över vår fattningsförmåga.

Lite annorlunda är det med tillämpningen. Det måste vara smått förbryllande med kyrkans tal om människors uppståndelse. Det sker rätt sällan. Evangelierna berättar om någon soldatson och Lasarus. Paulus gör om det i Troja. Annars är det ont om uppståndelser. Och allt talar väl för att både romarpojken, Lasarus och trojanen en vacker dag dog igen.

1. Först måste vi skilja på två slags dödar i Bibeln, och särskilt i NT: Den stora och den lilla. Den Stora Döden är katastrofen – människan kommer bort från GUD. Hon hamnar utanför. Det är inte bra. Den lilla döden sker med vår kropp då livet runnit ut. Det är sorgligt. Men ärligt talat: Rätt vanligt. I mänsklighetens erfarenhetsbank har det skett ca 103 miljarder gånger. (Vi är bara ca 7 miljarder som ännu inte smakat den medicinen.) Uppståndelsen siktar främst (enbart?) in sig på den Stora.

2. Jesu död och uppståndelse är unik. Det är människans väg: Vi dör från synden (kanske på modern svenska: Egoismen) till att leva i gemenskap, med Kristus och med varandra. Påskdramat är därmed paradigmalt. (Hos Paulus gestaltas detta genom metaforerna Adam respektive Kristus.)

3. Uppståndelsen är främst en metafor för livet. Vi dör och uppstår MED Kristus. Paulus säger: Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig. Det är den yttersta metaforen för att nytt liv: Vänt mot gemenskap, inte egoism.

4. Vad som sker efter döden (den lilla) vet vi inget om. Men det är inte främst där uppståndelsemetaforen hör hemma. (Däremot begreppen evigt liv och GUDs rike.)

5. Kristi uppståndelse erbjuder oss en fortsatt vandring med honom – en promenad för vår förvandling. Här. Nu.

Låt döderiet och uppståndelseriet vara GUDs business. Det blir bäst så.





lördag 15 april 2017

Vårröjning V

Påskafton

Den tysta dagen i helgen, i den andliga tematiken. Nederstigen till dödsriket. Så lyder den dogmatiska utsagan. Genom kyrkans år har av och till diskuterats om Jesus var riktigt död. Jodå. Nederstigen, så löd tesen. Riktigt död. Stendöd. Allt hopp var ute. Himlen hade tystnad. Människan hade satt punkt. Slutpunkt.

Så kom påskdagens morgon...

Vad kan vi veta? Inte mycket. När livet runnit ut har händelseförloppet sjunkit nedanför horisonten. Utom sikte.

Jag tror kyrkan skulle mått väl av större försiktighet om sina utsagor om det som ligger bortom. Vi har gjort oss till teoretiska experter på död och himmel. Men sanningen är att vi ingenting vet. Inte ett dugg.

Det leder oss till den existentiella frågan: Lever vi för evigheten eller lever vi för livet? Båda alternativen bjuder fallgropar. En evighetsflykt kan göra oss indifferenta för denna värld. Livsbegränsade kan vi tappa perspektivet om att Livet är större än vi.

Idag vet vi inget. I morgon kan perspektiv möjligen öppnas.

Men.

Uppståndelsens tema är i kyrkans vittnesbörd inte främst hinsides (bortanför livet). Paulus stora tema är att vi dör och uppstår med Kristus. I hög grad hör detta till detta livet.

Vår röjningen sätter himmel och evighet i fotnoten. Nu har vi ansvaret. Att leva för Livets skull, är ett starkt nu. Jag tror på mera nu!

fredag 14 april 2017

Vårröjning IV

Vår röjning fortsätter.

En GUD på ett kors,
hur möjligt är det?



V
På korset spikas de samman
GUDs kärleks hjärta
och folket

som längtade befrielsen,

Människosonen vid livets yttersta utpost –
på sin post

Ur Dikter för Kyrkoåret






torsdag 13 april 2017

Vårröjning III

Ur en diktsvit i min bok Dikter för Kyrkoåret. Vår röjning pågår. Jesus bröt helt ny mark. Plöjer vi i den gamla, eller nya? Eller i ingen alls?




III Värdshusvärlden

Jag trodde det skulle bli en brakfest
men allt var så välordnat
kanske lite dystert eller allvarligt,
på riktigt liksom.

Jag serverade själv sjöng med i sångerna
mumlade med i texterna
allt var som vanligt
men ändå inte.
Vi brukade säga:
Välsignad är du, vår Herre och GUD
Universums Kung, som skapar vinets frukt
Välsignad är du, vår Herre och GUD
som låter bröd komma ur jorden
Och sluta med orden: Nästa år i Jerusalem.
Nu var de här. I mitt Jerusalem.

Men när deras Mästare
välsignade bordet sa han:
Detta är min kropp och mitt blod
Det var alldeles oerhört –
som om han var GUD?
Var han det!

Ur påsksvit, Poetisk teologi, Sahlberg