lördag 16 juli 2016

Turkiet, Erdogan, Anna Lindh och jag

En illa förberedd militärkupp iscensattes i Turkiet under natten, främst i Ankara och Istanbul. Konspirationsteorier anger att Erdogan själv arrangerat nattens händelser för att därefter ytterligare stärka sin makt. Kuppförsöket verkar illa förberett och svagt förankrat i den högre militärledningen. Men under inledningen var det skakigt. Statlig TV tvingades läsa upp ett meddelande från upprorsmakarna. Flygplatserna stängdes efter små militära insatser, liksom broarna mellan europeiska och asiatiska delarna av Istanbul. Den högre militärledningen isolerades och vid bla parlamentet i Ankara visade upprorsmakarna tänderna. Upprorsmakarna förfogade över militära helikoptrar och de besköt ett polishögkvarter, 17 poliser dödades. Statstroget militärplan sköt ned en av upprorsmakarnas helikoptrar (möjligen den som sköt mot polishögkvarteret).

Tidigt i natt uttalade USA och EU sitt stöd för sittande regering.

Jag följde svt och tv4 i natt. De hade behövt sansa sig och försöka spegla händelserna och inkommande tevebilder med större kritik. Sk experter uttalade sig tidigt tvärsäkert om att Erdogans dagar nu var räknade. CNN och BBC hade en mer sansad redovisning och bytte tidigt, strax efter midnatt, skyltarna från STATSKUPP till STATSKUPPSFÖRSÖK. Först flera timmar senare följde svensk tv efter den omskyltningen.

--- --- ---

År 2001 grundade Erdoğan Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). AKP vann en jordskredsseger i valet 2002, med nästan två tredjedelar av mandaten i Turkiets nationalförsamling. Erdoğan kunde dock inte tillträda som premiärminister direkt eftersom han fortfarande var förbjuden att delta i parlamentariska val bland annat på grund av ett tal i Siirt som givit honom fängelse. Det fanns osäkerhet om det skulle komma att finnas juridiska eller militära hinder mot Erdogans tillträde. Abdullah Gül blev därmed premiärministern i stället.

I detta läge bestämde sig Sveriges utrikesminister Anna Lindh för att besöka Turkiet. Hon bedömde att Turkiet inte skulle isoleras men påverkas i demokratisk riktning. Inte minst var kurdernas, och andra minoriteters, rättigheter i hennes intresse. Anna tog med sig två parlamentariker från Sverige: Gunilla Carlsson från M och mig från S. Jag har i andra sammanhang berättat om resan. Vi mötte Gül i formell kapacitet som nytillträdd premiärminister och Erdogan på AKPs högkvarter som grå eminens i kulisserna.

I december 2002 upphävde Valstyrelsen de allmänna valresultatet från Siirt på grund av rösträttsoegentligheter och ett nytt val hölls den 9 februari 2003. Vid denna tidpunkt kunde partiledare Erdoğan delta i parlamentetsval tack vare en lagändring som möjliggjorts av oppositionella Republikanska folkpartiet (CHP). AKP gjorde Eradoğan som en av kandidaterna för nyvalet Siirt, och han vann och tillträde posten som premiärminister och Gül blev senare president.

Bakgrund

Det väldiga turkiska riket omfattade vid sin tid hela den inre delen av Medelhavet. Med början på 1300-talet fram till den 29 oktober 1923 var det som idag är Turkiet det Osmanska rikets centrum. Året 1453, då osmanerna erövrade det kristna bysantinska Konstantinopel, betraktas som en vattendelare i Anatoliens och Europas historia.

500 år av osmansk era.

Den 29 oktober 1923 utropades republiken Turkiet med Kemal Atatürk som president. Atatürk byggde upp den nya turkiska staten som en modern nationalstat av europeisk modell och införde flertalet mänskliga rättigheter, även om han själv som president dock hade nästan all makt och då hans republikanska folkparti var det enda tillåtna partiet. En mängd reformer genomfördes under Atatürk, till exempel genom att införa det latinska alfabetet.

Från 1960-2000 genomfördes 4 militärkupper med olika grad av hot om våld. Legitimitet söks varje gång i att värna arvet efter Atatürk.

måndag 27 juni 2016

Så länge



Jag lägger den här så länge, säger hundägaren om sin välfyllda hundpåse. Samma sak har jag hört från cigarettrökaren om den lilla oförargliga fimpen. Bara så länge. Småbarnsföräldrar med välfyllda bytta blöjor säger samma sak. Det är lätt gjort. Och då det sägs och läggs menar de precis vad de säger. Då. Men inte länge. Bajspåsen och -blöjan blir liggande. Liksom fimpen. Så länge.

Egentligen hänger uttrycket ihop med en annan favorit: Någon annan. Jag lägger den här så länge, tills någon (annan) tar hand om den.

Man borde nog slopa ordet så. Lika bra att säga det meddetsamma: Jag lägger den här länge.

Har jag då inte sagt och gjort så? Säkert. Men här finns nu inte någon annan. Så, troligen blir det länge. Väldigt länge.

Därför säger jag numera: Jag lägger den här för evigheten. Lika bra att fara med sanning. Så länge.



tisdag 21 juni 2016

En dikt. 21 juni. Då Riksdagen stänger dörren.

Bekvämligheten



Stackars gud
ansvarig för allt

krigen
när överdådigt överhängda präster
på ömse sidor gränsen
i guldpläterade katedraler
ber för vinstlycka
för sina soldater
och död åt de andra

stackars gud

när det övervärmda hjärtat
vänder plånboken utochin
och barnen ser veckans matpengar
läggas i kollektskålen
med en övertygande
men knappast mättande
trosbekännelse: gud förser

stackars gud

och fattigdomen slår stora hål i tryggheten
och girigheten slår ut barnet med badvattnet
och flyktingen inte längre har ett hål att fly genom
och vi ber, ropar till gud

stackars gud.

Bekvämlighetens gud
som gjord för den late.




torsdag 26 maj 2016

Kapellen som (inte längre) berättar

Grunnar

Har de senaste månaderna av och till suttit i och utanför några av våra gamla kapell. Små hus som berättar. Mindre andliga trähus, som det sägs dubbeltydigt på skämt. De berättar om tider som lämnat oss. Men också om effekter vi ännu bara anar. Och inte förstår. Eller vill förstå.

För hundrafemtio år sedan, och lite innan och långt efteråt, byggde våra mödrar och fäder dessa små hus, överallt i landet, på landet. Små byar blev med hus. Liksom senare Folkets hus. Och bygdegård. Människor organiserade sig i hus. De byggde tak över sina tankar, med bänkar för gemenskap och bildning. Och små kök för det samlande kaffet. Där möttes barnen. De unga. De äldre. Det bads och syddes. Vreds på bibelns berättelser. Talades tro och tvivel. Lärdes dubbelt halvslag och dubbla kärleksbudet. Alla bertor och alfredar och sven och josefinor eldade, sjöng, kokade kaffe, ordnade söndagsskola och symöte. Ibland kom predikanten och gjorde huset mera högtidligt, och fromt. Somliga såg huset som sitt. Medlem eller ej. Andra såg ner på det. Satte inte sin dotter eller fot där. Också det blev en relation.

Nu är många rivna, sålda, förfallna... Eller bara mer eller mindre övergivna. När man möter berättelserna hörs hur husen berättar; jag gick i söndagsskola där; min mormor spelade orgel i kapellet; min förfader la nytt tak...

Idag, eller om en generation, har berättelserna tystnat. Barndomsminnet rymmer inte längre ett litet hus för fromhet, samling, vardagsberättelser. Inga små vaga avtryck av en bibelberättelse eller söndagsskoltant ryms i minnesarkiven. Gudsordet som breddes ut över unga och gamla, onda och goda, fromma och skeptiker har inte längre liv i bygden. Husets blotta uppenbarelse har ingenting att säga. Förstår vi vad det betyder?

Språkcafé och babysång fyller idag samma funktion. Men nu koncentrerat på kanske en tiondels platser. Eller hundradels, kanske färre. Och färre har en berättelse djupt ner i familjens minnesarkiv. Scouter, SMU, körer, läger... Allt hör samman. Och då var det hundratusentals, ja miljoner. Nu tusentals, samlade i städer och tätorter. Nedrinningen i samhällskroppen har blivit en rännil, kanske droppar. Bilen förde oss bort. Teven underhöll hemma. Att gå till kapellet, folketshus, nykterhetslogen är nu museala minnen. Inte bara tron har flyttat undan. Också gemenskapen.

Sitter du och blir nostalgisk? Undrar du. Var det bättre förr, frågar du. Nej. Tiden vrids och saker förändras. Jag oroar mig mest för att vi inte vågar se. Orkar tänka förändringen. Nu är det inte längre bara kapellen på landet som vittrar. Vi säljer kyrkor. Stora stenhus på bästa adressen i staden. Berättelserna om tro och gemenskap, ansvarstagande och bildning blir hemlösa. Eller flyttar till statligt stödda institutioner. Eller in i tevens kommersiella flöden. Berättelsen nära marken, jämlik, djupt demokratisk med utrymme att tänka själv, och tillsammans, riskerar gå förlorad. Den digitala distansen ökar, globaliseras. Och kapellet berättar om en annan tid. Troligen för alltid borta. Så. Vad har vi fått istället? Var ska berättelserna bo? Hur möter vi dem tillsammans? Detta grunnar jag på.




Vi arbetar med det gamla kapellet i Lunna, Vallda kapell, läs mer här: https://valldakapell.wordpress.com

onsdag 4 maj 2016

Varför ser de mot himlen...

Himmelsfärdsdagen


MOT SKYN


Sedan jag var liten
har jag sett dem

på berget

med vridna nackar
stirrande mot skyn,
åter hade det tagit slut,

de nervösa sista dagarna
repriserades i en slinga
åter och åter,

som om någon
ville riva i deras sår,

nu mera punkt än någonsin,
vridna nackar mot ett osannolikt slut
på en lika otrolig vandring,
mitt i tiden nu en tom himmel, blå

examensdagen närmade sig
skulle de tre årens vandring
orden, borden, jorden, hjorden
nu grönska i ett lärjungaskap
med efterföljd, eller dödens död?

De vridna nackarna
visste ännu inte svaret
de vägde framtid mot dåtid
och balanserade
på gränsen till sin egen

undergång.

(PA Sahlberg, från boken Poetisk teologi, 2014)




söndag 1 maj 2016

Bönen. Kort och gott.

Bönsöndagen


Kom,

jag ska ta er med på en vandring. Vi ska besöka sju kullar. Kanske har ingen har varit där förut. Inte samtidigt. Och det är en formidabel vandring, för det är samtidigt en vandring genom hela Bibeln. Och det är våra livs viktigaste vandring. Vi vandrar den redan, och frågar oss idag om vi besökt alla sju kullarna? Och hur ofta vi besöker dem? Och vad som händer oss då vi besöker dem. Så jag ber er lyssna noga.

De handlar kanske inte överraskande om Bönen, idag på bönens söndag. Kanske är inget av kyrkans ord mer missbrukat och missförstått.

1. Vi närmar oss första kullen, på Bibelns allra första blad. Och GUDs ande svävade över vattnet, stod det förr, nu står det: ... en gudsvind svävade fram över vattnet. 1 Mos 1:2. Det gemensamma med alla kullarna är det främst kännetecknade är GUDs närvaro. Hela Bibeln handlar om det. Men vi är så upptagna av vår egen närvaro att vi inte alltid ser just detta. GUD vänder sitt ansikte till oss. Inget annat berättar mer om vem GUD är. Det i själva verket hela existensens grund: GUD närvarar i Livet, ja livet är nog inget annat än denna gudsnärvaro. Det är lätt att tänka sig när den sneda morgonsolen filtreras över de fullständigt gränslösa vitsippsbackarna som nu slösar sin livsprakt nästan överallt. Svårare är det att erfara när livet kryper bakom mörka moln. Men den första kullen slår liksom fast bönens ackord: GUD är den närvarande guden. (Och det första personliga namnet fick GUD av en slavkvinna: Seendets GUD.)

2. Den andra kullen samklingar i samma rytm, Bibeln berättar: De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. 1 Mos 3:8. De var alla närvarande i trädgården, och vandrade i den svala kvällsvinden. Ni hör: Närvaron och vinden är bilder som belyser varandra. Vind är ju inte som vi ibland tror något som trycker sig på oss, istället är det luftens rörelse som bildas av vakuum. Sommarbrisen är väl det bästa exemplet. (Min bror och jag.) Den värmda luften stiger och suger in ny luft. Ur existensens tomma rum sveper närvarons vind in.

Men. Vi vet ju att just denna kulle också är Syndafallets gräns. Människorna i trädgården var inte redo att möta sin skapare. De kände sig nakna, utblottade, avklädda, och gömde sig. Den direkta samtalskontakten bryts. Och en lång vandring för återknytandet tar vid. Noa får regnbågen som löftets bro. Solens strålar bryts i regnet och ljuset spricker upp i sina beståndsdelar. Och förbundet etableras med alla levande varelser.

3. Den tredje kullen ligger i dimma. Närvaron döljer sig bakom frågornas slöjor. Den här kullen berättar om hur människan nu, utanför den vackra trädgården, försöker finna uttryck för hur samtalet med GUD kan föras. Offret, doften röken som stiger är en stark metafor. Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” 1 Mos 4:3-7. Kain sänkte blicken. Bönen är som berättelsen. Vi tror att vi lyssnar med öronen, men det är ögonen vi söker. (Det lilla barnet, eller flickan i röda regnrocken.) Men Herren vänder sitt ansikte till oss. Röken, vinden, doften är metaforerna för dialogen, samtalet som ställer in sinnens på att möta GUD, bli ett i närvaron, smittas av GUD.

4. Det är Abraham som först beträder den fjärde kullen: Herren uppenbarade sig för Abram och Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. 1 Mos 12:7. Några stenar på höjden, en eld, kanske en doft... En symbol för GUD som närvarar bland människorna, som manifesterar sig i livet, och människans närvaro i samtal med GUD. Altaret var inte saken, och inte elden. Men relationen. Bara närvarande människor möts. Ofta kräver det ögon som ser in i varandras djup. Men till och med Facebook kan vara ett sådant äkta möte – en relation. Och längs vägen Abraham gick låg en snitslad vana av stenhögar. Abraham och GUD hade bestämt möte.

5. Lovsång.
Över mina läppar skall lovsång flöda,
ty du lär mig dina stadgar.
Ps 119:171

Templet är lovsångens rum. Höj er uråldriga dörrar, skriver psalmisten:

Här är det släkte som sökt sig till Herren,
som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.

Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!

Vem är då ärans konung?
Det är Herren, den väldige hjälten,
Herren, väldig i strid.
Portar, öppna er vida!
Höj er, uråldriga dörrar!
Låt ärans konung draga in!
Vem är han, ärans konung?
Det är Herren Sebaot,
han är ärans konung.
Ps 24:6-10.

Bönen är lovsång. Lovsången ställer in oss på gudsvåglängden. ... som söker Herrens ansikte.

6. Tack. Jag vet att Herren tar sig an de hjälplösas sak och skaffar de fattiga rätt. De rättfärdiga skall tacka dig, de redbara bo i din närhet. Ps 140:13-14. Lovsångens kulle och tacksägelsens kulle bildar nästan en dubbelkulle. De är som schlagerns tonartshöjning. Och de ordnar världen i levbara kategorier.

Vi bestiger nu den sista kullen, i landskapet med sju kullar.

7. I Bibelns sista bok återanvänder Johannes bilden av GUDs tält, tabernaklet, templets mobila förlaga. Det heliga i templet var inte rummet, byggnaden, men GUDs närvaro: GUDs tält står bland människorna. Johannes skriver. Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Upp 21:3-4.

Bönen är Den Stora Närvarons rum. Du är där. GUD är där.

Och har ni sett? Inte en kulle är upptagen med att begära, sända önskelistan till GUD. Allt handlar om närvaro, och att smittas av det gudomliga i tillvaron. Bönen är vår förvandling.

Tro, lärjungaskap, efterföljelse, bekännelse, vägen, sanningen, livet... Och bön. De är alla samma sak. Vi har krånglat till det. Det handlar bara om Det Verkligt Stora: Att GUD är närvarande i våra liv och vill att vi växer, och blir de vi redan i Kristus är, och kan bli.

Herrens bön. En enda önskan: Ge oss vårt dagliga bröd. Inte en cykel. Inte ens hälsa, men dagligt bröd: dvs en dag till att försöka vara människa. Och vet: GUD är där med oss. Och vänder sitt ansikte till oss.




lördag 9 april 2016

Herdens söndag


HERDEN – en pastoral


Gröna ängar,
för mig till vatten
där jag finner ro –

kalaset på jorden.

Herden –
en ourban bild
som klamrat
sig kvar på
trons näthinnor,
tusentals år,

en överdriven idyll
i ett fientligt landskap
av varg och lejon
som varje natt

kalasar på hjorden.

Ändå en hållbar bild
kanske den sista ikonen
där vi speglar oss
i fåren, lammet,
herden, hjorden
som vore vi där,

vandrar vid herdens stav
som räddar på branta klippan,
mottar undan rovdjuret

staven lyser
som en sentida
parasoll i händerna på
en hurtfrisk turistguide

på väg mellan sevärdheterna,

kalasar på orden.