tisdag 23 maj 2017


I juni 2017 har det gått 50 år sedan junikriget 1967. Kampen om Jerusalem pågår fortfarande. Men kan du historien? Vet du att staden ockuperats 30 gånger? Att skikt på skikt berättar historien.

Förra året kom min bok om Jerusalem. Den tar dig med under 4000 år historia. I all enkelhet fungerar den som uppslagsbok om de viktigaste händelserna. Från Melkisedek, via kung David, romare och korsfarare. Israeler och palestinier.

Boken heter JERUSALEM – berättelsen om lojalitet. Den tar också upp den stora frågan om hur vi läser metaforen Jerusalem. Stannar vi vid ytan eller orkar vi ta oss ned i metaforens många skikt? Också där ger boken lite matnyttig vägledning.

Beställ hos mig pa.sahlberg at gmail.com.

150:- + porto. Jerusalem på knappt hundrafyrtio sidor.

måndag 22 maj 2017

USAs presidenter om Islam

De båda senaste amerikanska presidenterna har nu riktat två tal till den muslimska världen. De är mer lika än man trodde. Obama adresserade frågan om demokrati och kvinnans roll, det gjorde inte Trump. Annars säger de i grunden samma sak. Välvilliga i ton, men stenhårda i sak. Amerikanska intresset övergripande, och dominant.

Ur president Trump’s Speech to the Arab Islamic American Summit May 21, 2017, Riyad

I stand before you as a representative of the American People, to deliver a message of friendship and hope. That is why I chose to make my first foreign visit a trip to the heart of the Muslim world, to the nation that serves as custodian of the two holiest sites in the Islamic Faith.

Our vision is one of peace, security, and prosperity—in this region, and in the world.

Our goal is a coalition of nations who share the aim of stamping out extremism and providing our children a hopeful future that does honor to God.

Later today, we will make history again with the opening of a new Global Center for Combating Extremist Ideology – located right here, in this central part of the Islamic World. This groundbreaking new center represents a clear declaration that Muslim-majority countries must take the lead in combatting radicalization, and I want to express our gratitude to King Salman for this strong demonstration of leadership.

America is a sovereign nation and our first priority is always the safety and security of our citizens. We are not here to lecture—we are not here to tell other people how to live, what to do, who to be, or how to worship. Instead, we are here to offer partnership – based on shared interests and values – to pursue a better future for us all.

Here at this summit we will discuss many interests we share together. But above all we must be united in pursuing the one goal that transcends every other consideration. That goal is to meet history’s great test—to conquer extremism and vanquish the forces of terrorism.

Young Muslim boys and girls should be able to grow up free from fear, safe from violence, and innocent of hatred. And young Muslim men and women should have the chance to build a new era of prosperity for themselves and their peoples.

With God’s help, this summit will mark the beginning of the end for those who practice terror and spread its vile creed. At the same time, we pray this special gathering may someday be remembered as the beginning of peace in the Middle East – and maybe, even all over the world.

But this future can only be achieved through defeating terrorism and the ideology that drives it. Some estimates hold that more than 95 percent of the victims of terrorism are themselves Muslim. We now face a humanitarian and security disaster in this region that is spreading across the planet. It is a tragedy of epic proportions. No description of the suffering and depravity can begin to capture its full measure. The true toll of ISIS, Al Qaeda, Hezbollah, Hamas, and so many others, must be counted not only in the number of dead. It must also be counted in generations of vanished dreams.

The Middle East is rich with natural beauty, vibrant cultures, and massive amounts of historic treasures. It should increasingly become one of the great global centers of commerce and opportunity. This region should not be a place from which refugees flee, but to which newcomers flock.

Saudi Arabia is home to the holiest sites in one of the world’s great faiths. Each year millions of Muslims come from around the world to Saudi Arabia to take part in the Hajj. In addition to ancient wonders, this country is also home to modern ones—including soaring achievements in architecture. Egypt was a thriving center of learning and achievement thousands of years before other parts of the world. The wonders of Giza, Luxor and Alexandria are proud monuments to that ancient heritage. All over the world, people dream of walking through the ruins of Petra in Jordan. Iraq was the cradle of civilization and is a land of natural beauty. And the United Arab Emirates has reached incredible heights with glass and steel, and turned earth and water into spectacular works of art. The potential of this region has never been greater. 65 percent of its population is under the age of 30. Like all young men and women, they seek great futures to build, great national projects to join, and a place for their families to call home.

Every time a terrorist murders an innocent person, and falsely invokes the name of God, it should be an insult to every person of faith. Terrorists do not worship God, they worship death. When we see the scenes of destruction in the wake of terror, we see no signs that those murdered were Jewish or Christian, Shia or Sunni. When we look upon the streams of innocent blood soaked into the ancient ground, we cannot see the faith or sect or tribe of the victims – we see only that they were Children of God whose deaths are an insult to all that is holy.

A better future is only possible if your nations
drive out the terrorists and extremists.
Drive. Them. Out.
DRIVE THEM OUT of your places of worship.
DRIVE THEM OUT of your communities.
DRIVE THEM OUT of your holy land, and

Religious leaders must make this absolutely clear: Barbarism will deliver you no glory – piety to evil will bring you no dignity. If you choose the path of terror, your life will be empty, your life will be brief, and YOUR SOUL WILL BE CONDEMNED. And political leaders must speak out to affirm the same idea: heroes don’t kill innocents; they save them. Many nations here today have taken important steps to raise up that message. Saudi Arabia’s Vision for 2030 is an important and encouraging statement of tolerance, respect, empowering women, and economic development.

That means promoting the aspirations and dreams of all citizens who seek a better life – including women, children, and followers of all faiths. Numerous Arab and Islamic scholars have eloquently argued that protecting equality strengthens Arab and Muslim communities. For many centuries the Middle East has been home to Christians, Muslims and Jews living side-by-side. We must practice tolerance and respect for each other once again—and make this region a place where every man and woman, no matter their faith or ethnicity, can enjoy a life of dignity and hope.

This fertile region has all the ingredients for extraordinary success – a rich history and culture, a young and vibrant people, a thriving spirit of enterprise. But you can only unlock this future if the citizens of the Middle East are freed from extremism, terror and violence. The birthplace of civilization is waiting to begin a new renaissance. Just imagine what tomorrow could bring. Glorious wonders of science, art, medicine and commerce to inspire humankind. Great cities built on the ruins of shattered towns. New jobs and industries that will lift up millions of people. Parents who no longer worry for their children, families who no longer mourn for their loved ones, and the faithful who finally worship without fear.

These are the blessings of prosperity and peace. These are the desires that burn with a righteous flame in every human heart. And these are the just demands of our beloved peoples.

Thank you. God Bless You. God Bless Your Countries. And God Bless the United States of America.


Ur president Obama's prepared remarks to the Muslim world, delivered on June 4, 2009.

I am honored to be in the timeless city of Cairo, and to be hosted by two remarkable institutions. For over a thousand years, Al-Azhar has stood as a beacon of Islamic learning, and for over a century, Cairo University has been a source of Egypt's advancement. Together, you represent the harmony between tradition and progress. I am grateful for your hospitality, and the hospitality of the people of Egypt. I am also proud to carry with me the goodwill of the American people, and a greeting of peace from Muslim communities in my country: assalaamu alaykum.

We meet at a time of tension between the United States and Muslims around the world – tension rooted in historical forces that go beyond any current policy debate. The relationship between Islam and the West includes centuries of co-existence and cooperation, but also conflict and religious wars. More recently, tension has been fed by colonialism that denied rights and opportunities to many Muslims, and a Cold War in which Muslim-majority countries were too often treated as proxies without regard to their own aspirations. Moreover, the sweeping change brought by modernity and globalization led many Muslims to view the West as hostile to the traditions of Islam.

So long as our relationship is defined by our differences, we will empower those who sow hatred rather than peace, and who promote conflict rather than the cooperation that can help all of our people achieve justice and prosperity. This cycle of suspicion and discord must end. I have come here to seek a new beginning between the United States and Muslims around the world; one based upon mutual interest and mutual respect; and one based upon the truth that America and Islam are not exclusive, and need not be in competition. Instead, they overlap, and share common principles – principles of justice and progress; tolerance and the dignity of all human beings.

This is a difficult responsibility to embrace. For human history has often been a record of nations and tribes subjugating one another to serve their own interests. Yet in this new age, such attitudes are self-defeating. Given our interdependence, any world order that elevates one nation or group of people over another will inevitably fail. So whatever we think of the past, we must not be prisoners of it. Our problems must be dealt with through partnership; progress must be shared. That does not mean we should ignore sources of tension. Indeed, it suggests the opposite: we must face these tensions squarely. And so in that spirit, let me speak as clearly and plainly as I can about some specific issues that I believe we must finally confront together.

1. The first issue that we have to confront is violent extremism in all of its forms.

2. The second major source of tension that we need to discuss is the situation between Israelis, Palestinians and the Arab world.
Too many tears have flowed. Too much blood has been shed. All of us have a responsibility to work for the day when the mothers of Israelis and Palestinians can see their children grow up without fear; when the Holy Land of three great faiths is the place of peace that God intended it to be; when Jerusalem is a secure and lasting home for Jews and Christians and Muslims, and a place for all of the children of Abraham to mingle peacefully together as in the story of Isra, when Moses, Jesus, and Mohammed (peace be upon them) joined in prayer.

3. The third source of tension is our shared interest in the rights and responsibilities of nations on nuclear weapons.
This issue has been a source of tension between the United States and the Islamic Republic of Iran. For many years, Iran has defined itself in part by its opposition to my country, and there is indeed a tumultuous history between us. In the middle of the Cold War, the United States played a role in the overthrow of a democratically-elected Iranian government. Since the Islamic Revolution, Iran has played a role in acts of hostage-taking and violence against U.S. troops and civilians. This history is well known. Rather than remain trapped in the past, I have made it clear to Iran's leaders and people that my country is prepared to move forward. The question, now, is not what Iran is against, but rather what future it wants to build.

4. The fourth issue that I will address is democracy.
This last point is important because there are some who advocate for democracy only when they are out of power; once in power, they are ruthless in suppressing the rights of others. No matter where it takes hold, government of the people and by the people sets a single standard for all who hold power: you must maintain your power through consent, not coercion; you must respect the rights of minorities, and participate with a spirit of tolerance and compromise; you must place the interests of your people and the legitimate workings of the political process above your party. Without these ingredients, elections alone do not make true democracy.

5. The fifth issue that we must address together is religious freedom.
Islam has a proud tradition of tolerance. We see it in the history of Andalusia and Cordoba during the Inquisition. I saw it firsthand as a child in Indonesia, where devout Christians worshiped freely in an overwhelmingly Muslim country. That is the spirit we need today. People in every country should be free to choose and live their faith based upon the persuasion of the mind, heart, and soul. This tolerance is essential for religion to thrive, but it is being challenged in many different ways.

6. The sixth issue that I want to address is women's rights.
Our daughters can contribute just as much to society as our sons, and our common prosperity will be advanced by allowing all humanity – men and women – to reach their full potential. I do not believe that women must make the same choices as men in order to be equal, and I respect those women who choose to live their lives in traditional roles. But it should be their choice. That is why the United States will partner with any Muslim-majority country to support expanded literacy for girls, and to help young women pursue employment through micro-financing that helps people live their dreams.

7. Finally, I want to discuss economic development and opportunity.

We have the power to make the world we seek, but only if we have the courage to make a new beginning, keeping in mind what has been written.

The Holy Koran tells us, "O mankind! We have created you male and a female; and we have made you into nations and tribes so that you may know one another."

The Talmud tells us: "The whole of the Torah is for the purpose of promoting peace."

The Holy Bible tells us, "Blessed are the peacemakers, for they shall be called sons of God."

The people of the world can live together in peace. We know that is God's vision. Now, that must be our work here on Earth. Thank you. And may God's peace be upon you.

Jag har båda talen i sin helhet. Maila mig om ni vill ha dem.

pa.sahlberg at gmail.com

lördag 20 maj 2017

I nattens tystnad talar

Fyra akter, i tretakt

Dörren till tomheten

Hon öppnade dörren
därutanför tomhet
en tystnad föll
som asklöven
efter första

ett och ett
med ett nästan
ljudlöst knäpp

föll mot Ingentinget
som fångade dem
I en jämn bädd
av askens första löv
som nu bäddat för
den tysta döden.

Hon stängde dörren
därinnanför bara tystnad
som efter repliken som
föll platt till marken

eller efter sorgebudet
då det inte längre
fanns något ord
som kunde sägas.

Hon stängde dörren
till sitt eget hjärta
den siste hade vandrat
in genom den dörren

nu behövdes
ingen dörr

bara ett fönster
ut mot vyn

som bara såg ögonen
som speglade sig
i froststjärnan

som bredde ut sig
mot den svarta
av tomhet.

Hon vände ryggen till
ville inte kännas vid
en dörr som ingen
längre kunde öppna.

Hon kände inte igen

som speglade sig
mot mörkret.

Den svarta natten
ekade av sin egen

Inte ens ljudet av minnet
hade någonting
att säga.

I rummet utan dörr
kom ingen in
och ingen ville längre
gå ut.

Oceaner av tid

Han vände sig
som i sin grav
mullen gav efter

det knakade
om etuiet
som omslöt
det liv
som ingen
längre levde

han försökte ropa
men bara en tår
föll ned i mullen

minnet försökte
fånga den tåren
och nästa

och trä upp dem
på en tunn tråd
av importerat silke

med tråden
skar upp tårarna
gjorde små skålar
av halvorna

blev till oceaner
ingen seglade
längre på dem

bruset av vågor
ekade i den


Av den kärleken
som ingen längre mindes
återstod bara en sten

av röd granit
med en knivsudd
av kvarts
på snedden

och under lavarna
hade kunnat läsas
det enda


Att minnas

Ett barn skrapade
undan den grågröna laven

läste ordet

att någon lärt honom det

att läsa, att skrapa,
att tacka.

Mindes. Att något,
kanske några

var upphovet

till honom. Och
till tack.

Såg att graniten
blinkade till honom

barnet reste sig,
sa tack

och gick.

torsdag 18 maj 2017


I min två senaste böcker, märker jag nu, har naveln en central metaforisk betydelse.
Jerusalem som världens navel, skildrad av profeten. Jag skriver:

Jerusalem, sa profeten, är världens navel (Hes 38:12). Ännu syns hålet efter det kors som hade förutsättningar att därefter berätta en helt annan historia. Ett ärr efter en förlorad dröm. En bortlupen mening. Ett sorgfälligt läkt sår efter den tro som verkligen kunde ha fått oss att minnas livet – som det var tänkt att vara, som är Bibelns samlade berättelsers berättelse: Om den nya människan. Judendom, Kristendom och Islam har alla gruveligen misslyckats med att leva i, förmedla och bygga den berättelse som kan förvandla världen. Snarare har de, varförsig och tillsammans, fört oss längre bort från detta mänskliga och gudomliga möte.
Ur boken Jerusalem – berättelsen om lojalitet

I den senaste boken – Vi jordlingar längs Sidenvägen, beskriver jag naveln som symbol både för vår gemenskap, och vår ensamhet:

Människans utvecklande livsresa sker i en delikat balansgång mellan det egna – det individuella, och det gemensamma – det kollektiva. Ensamhet och gemensamhet är människans två grundtillstånd. Proportionerna är både olika och oregelbundna, och de förändras över tid. Men vi är alla födda ur gemenskapens mest intima stund, där två människor rent bokstavligt smälter samman till en enda gemensam kropp. Och genom samma kanal bjöds vi, var och en, in i världen och blev till som individer. Naveln är den vackra symbol som hela tiden påminner oss om vårt gemensamma ursprung. Detta är den ultimata, men ändå vardagliga, bilden, av vad det är att bli människa – bakad i kärlekens innersta rum, sedan avnavlad för en resa på egen hand, i den mänskliga spegelsalen, där vi blir till i mötet och samspelet med andra, var och en på sin egen unika resa.
Ur boken Vi jordlingar längs Sidenvägen

Människan, och hennes liv, är ju verkligen utspänt mellan dessa två tillstånd: Ensamhet och Gemenskap.

tisdag 16 maj 2017

Vi måste gräva djupare


Rudolf Bultmann är en teolog som i början och mitten av 1900-talet fick fart på den teologiska diskussionen. På många sätt märks ännu hans påverkan. Men jag tror vi måste ta upp hans gamla verktyg och gräva vidare, gräva djupare. Han menar att...

...berättelserna om Jesus i Nya testamentet [är] inbäddade i en förvetenskaplig mytologisk förpackning som stöter bort den moderna människan. Den mytologiska föreställningsvärlden kan betraktas som en trevåningskonstruktion med himmel, jord och underjord och befolkas av mystiska varelser som änglar och demoner som påverkar historien. Till det kommer frågan om hur man kan se på att det sker underverk. Bultmanns arbete innebar att klä av det evangeliska budskapet just denna mytologiska förpackning och återge evangeliets innersta sanning, dess så kallade kerygma.Bultmann var inte ute efter att plocka bort alla skandalon (det begrepp han använder för det som strider mot naturen och människans plan för sitt liv) från evangelierna och göra tron acceptabel och utan anstöt och förargelse, ty tron är framförallt brytningen med den gamla livsplanen. Teologins enda uppgift är att visa vad den kristna tron är – om man tror eller inte är ett personligt ställningstagande. Målet är att avlägsna de mytologiska hinder som inte är kerygma (kärnberättelsen om Jesus).

Jag känner mig väl befryndad med Bultmanns avmytologisering, även om den har tolkats mycket kritiskt. Det han kallar förvetenskapligt ligger som en hämsko över en friskare omläsning i vad som är kärnan i tron. Och det är med denna utgångspunkt vi nu åter kan läsa bibelns berättelser och förmedlade kunskap, och låta den tala in i vår mänsklighet och vår tid. Tron tar oss inte bort från realiteterna, men leder oss in i dem. GUD är inte utanför tiden, men är verksam i tiden, med oss som sina medarbetare. Kerygma – den apostoliska proklamationen om frälsningen genom Jesus Kristus – är vårt ändamål. Hur kan den förkunnelsen möta den nutida människan?


I kärnan av de stora begrepp vi rört oss med: Jerusalem, Templet och Förbundet, befinner sig den stora frågan om vad det är att vara människa, och vad relationen till andra och med GUD verkligen betyder för oss. De yttre gestaltningarna och de ytliga formerna suger vår blick till sig. Vårt sinne riskerar att ockuperas av de detaljer som har en rik berättelse och en konkretion som vi kan förhålla oss till, älska eller skjuta ifrån oss. Där kan vi lägga an kulsprutan och visa vårt mod. Eller energiskt gräva i gruset och fånga en skärva av det förgångna, som för att bevisa vår tes. Men metaforen kan inte försvaras med varesig vapen eller arkeologins borste. Den kan nog bara mötas i våra inre bilder.

Vad händer då himlen snuddar vid jorden? Kanske upptas åter vårt intresse av GUDs hand, som flyttar om de mänskliga pjäserna. Men fokus ligger inte först i det parterna presterar, men i det parterna är; varförsig; enskilt; och tillsammans. Vår tro på GUD, eller GUDs tro på oss, uttrycks inte genom vad vi gör, men i det vi är. Och att i detta varande bli den nya existensen trogen. Det nya livet faller också ut i handling, men inte främst för att göra den andra parten nöjd, utan för att det är relationens språk eller dess gestaltning. Vi liknar GUD för att GUD bor med oss i relation. Detta är den yppersta beskrivningen, eller manifestationen, av vår ömsesidiga lojalitet.


Den är i grunden inte baserad på vad GUD gör för oss, eller beroende av vad vi presterar. Den är snarare det innehåll som vi delar. Möjligen är detta en något vidgad bild av det teologerna kallar kerygma, essensen av vad det är att vara, människa, som vi lär oss av det genom att vandra med GUD i Jesus Kristus. Lojala mot själva varandet. Tron är inte helighetens produktion. Den är den tunna tråd av existens som gör oss levande, eller som Paulus skriver i Galaterbrevet: Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig.

Ur boken Jerusalem – berättelsen om lojalitet, Sahlberg 2016, s 120 ff. Fettext bara här.

måndag 15 maj 2017

Om individualitet och sekularisering

Ur detta väljer vi livssyn utifrån för mänskligheten nya kriterier. Inte minst märks detta i ett sekulariserat Europa, och i synnerhet i vårt eget land. Jag vill betona att jag inte moraliserar över detta. Inte alls, faktiskt. Det framgår ju tydligt hur kritisk jag är till ett mera omedvetet och oreflekterat förhållningssätt till gamla sanningar i de äldre strukturerna, inklusive religionerna.

Min fråga handlar istället om vad detta faktiskt gör med oss. Detta är något helt nytt i mänsklighetens gemensamma historia. Och dit hör frågan vi bör ställa oss om vad som nu kommer istället.

I förlängningen handlar det om vilket samhälle vi bygger. Jag tror absolut att det kan byggas på denna starkare individualitet, men inte utan att vi också ser gemensamheten, och bygger miljöer där möten mellan olikhet gynnas. Bara så förstår vi hur vi alla hör ihop.

Våra individuella val påverkar hur livsförutsättningarna ser ut för alla. Särskilt tydligt blir detta med de utmaningar som klimathotet utgör. Detta hot slår inte främst tillbaka på oss som överkonsumerar mest, men på de fattiga som riskerar att få bo bland våra sopor. Det kommer att sätta sin prägel på de kommande generationerna. Miljöskulden som den rika världen bygger upp stjälps över på människor i fattiga och utsatta områden och på framtida generationer.

Vem har gett oss rätt att skicka räkningen till andra sidan jorden och till framtiden?

Ur boken Vi jordlingar längs Sidenvägen, s 104

tisdag 9 maj 2017

Människan – den tänkande apan, eller den glömska...

Om jordlingarna längs Sidenvägen

Kyrkan, och kristentron, upplevs som alltmer marginell, möjligen utom vid de tillfällen då Storkrisen drabbar oss. Jag ställer i boken frågan: Är vårt budskap övat att möta vår tids människor? Har kyrkans alltmer marginaliserade ställning, sett ur det historiska perspektivet, då den en gång helt dominerade vår civilisation: Lagar, struktur, tankar... lämnat oss i frihet eller i ett vakuum? Och det som möjligen oroar mig är vad som kommer istället, och vad det nya kommer att göra med oss? Blir det bättre relationer av den nya kulturen, mera rättvisa, mer solidaritet, starkare gemenskap för vårt gemensamma bästa, eller blir det sämre? Var vi rent av lyckligare med the old time religion? Låt oss därför granska tidens fasad och upptäcka hur den en gång verkligen såg ut. Och se om det är något vi vill och kan rädda.

Från den förhistoriska tiden rör vi oss, som arkeologerna, med fragment från våra förfäder. Romarriket lämnade mycket skriftligt material, men det som står ut är deras monument och infrastrukturbyggen: Vattensystem och vägar. Samtidigt som Rom stärkte sin position i väst från 200-talet fvt, enades Kina under den kejsardynasti som började bygga kinesiska muren och gravmonumenten med den maffiga terrakottaarmén. Sedan hundratals år hade då Sidenvägen varit den tidens Internet och knutit samman kulturerna.

Redan uppemot ett millennium tidigare hade kulturer peakat i kärnområdet av Eurasien. Zarathustra hade utformat sitt bygge av tro och etik för ca tretusen år sedan, och zoroasterna, liksom hinduismens urgamla rötter, kom att färga av sig på judendom, buddhism, och senare på kristendomen och Islam.

Zoroastrismens grundprincip, eller gyllene regel, lyder: Humata, Hukhta, Huvareshta. (Godtankar, godorden, och godhandlingar). Om detta utgör samhällets, gemenskapens och religionernas kärnbegrepp, hur tycker vi att det blivit med våra troer? Och vad händer i en kultur som mera blickar inåt – in i individualiteten – och saknar gemensamma, yttre orienteringspunkter?

Om detta handlar min bok. Jag hade gärna levererat svar. Men ställer nog mest frågor.

Vi jordlingar längs Sidenvägen. 194s. 200:- +porto