onsdag 30 november 2016

Himlen, och andra metaforer

JERUSALEMberättelsen om lojalitet

Kristentron är mer upptagen av himlen än vad som är riktigt förankrat i de samlade bibliska texterna. De första kristna levde under stor press, och tog sin tillflykt till hoppet: Livet efter detta. Den judiska förlagan spekulerar mindre om livet efter detta, det hör liksom till GUDs revir. Denna kristna modell kulminerar i ett nytt, och himmelskt, Jerusalem. Eller bara himlen. Den är liksom svar på våra frågor. Jag är tveksam till denna eskapism (flykt). Livet med GUD är främst här och nu. Det är ju också intressant att det himmelska Jerusalem inte stannar i himlen, enligt Upp 21, men kommer ner till en ny jord. Inte bara jorden är ny, också havet och tillochmed himlen. Denna metaforik har en något blekare förlaga i det troligen mycket sena tillägget i profeten Jesaja, men är långt ifrån så utbyggt som det sedan har blivit i kristen apokalysm eller eskatologi. Jag berör denna metaforik och innehållet i min bok om Jerusalem – berättelsen om lojalitet. Men här tänkte jag mer skissa på den judiska bilden av OLAM HA-BA (närmast översatt med efterlivet eller det tillkommande livet, eng. The World to Come).

I den judiska trosmodellen finns några ledtrådar till denna för oss människor så okända framtid, inte minst med rötter i just Jesaja, men också hos Jeremia och Hesekiel. Den judiska tron talar om slutet: tidens ände. GUD befriar Israel (liksom skett ur alla tidigare exiler). Folket återvänder till Israel. Davidsätten upprättas genom en Messias, liksom templet i Jerusalem. Messias är folkets ledare, men också alla folk som inser att Israels GUD är allas GUD, och regerar i en tidsålder av rättvisa och fred. De döda uppstår, och GUD skapar en ny himmel och en ny jord, som en ny version av Eden. Judiska tro tänker sig inte ett permanent uppdelat efterliv, i helvete och himmel, men öppnar ändå för olika skikt i eftervärlden. Dantes skärseld har ett slags förlaga i judisk tappning, en botgörande, renande omväg till himlen.

Men. Mest av allt fokuserar judendom på det som jag tror borde vara också vårt särskilda fokus: Livet här och nu. En tidig judisk ledare (Rabbi Jacob) sa: En stund av ånger och bättring, samt goda gärningar i denna världen är bättre än ett helt liv i efterlivet (eller eftervärlden).

Frågan om tro och liv, här eller sen, kan nog koncentreras i enda vital fråga: Gör tron mig till en bättre människa? I min bok blir detta, efter fyratusen års vandring i Jerusalem till slut den stora frågan, och jag tror det är trons stora, och kanske enda, fråga:

brytningen med den gamla livsplanen

Rudolf Bultmann är sedan gammalt en förlaga för mitt sätt att tänka teologi. Med hans avmytologisering försökte han komma under de många ordens och bekännelsernas yta. Under nazisttiden tog Bultmann ställning mot arierlagarna och anslöt sig till "bekännelsekyrkan". Enligt Bultmann innehåller berättelserna om Jesus i Nya Testamentet insvepta i en förvetenskaplig mytologisk förpackning som stöter bort den moderna människan. Den mytologiska föreställningsvärlden är en trevåningskonstruktion med himmel, jord, och underjord och befolkas av mystiska varelser som änglar och demoner som påverkar historien, samt att det sker underverk. Bultmanns arbete var att klä av det evangeliska budskapet just denna mytologiska förpackning och återge evangeliets innersta sanning, det bland annat han kallar kerygma. Bultmann var inte ute efter att plocka bort alla "skandalon" (ett begrepp Bultmann använder för det som strider mot naturen och människans plan för sitt liv) från evangelierna och göra tron acceptabel och utan anstöt och förargelse. Tron enligt Bultmann är en brytning med den gamla livsplanen. Teologins enda uppgift är att visa vad den kristna tron är - om man tror eller inte är ett personligt ställningstagande. Målet är att avlägsna de mytologiska hindren som inte är kerygma – kärnan i budskapet om varför Jesus kom.


Boken presenteras den 14e dec kl 18-20 i Boksläpp i Emanuelskyrkan, Kungsbacka. Den kan nu också beställas. 200:-/inkl porto.


söndag 27 november 2016

Vad advent egentligen handlar om

Möjligen är detta dagens predikan.


ETT NÅDENS ÅR

Leran var av allra högsta kvalitet. Det var verkligen som om den bara väntat på att bli upptäckt. Efter veckor av regn hade en hel bergsida kalvat urberg, rätt ner i floden. Och en skimrande bädd av lera hade lagts i dagen, förberedd genom årtusenden, då berget sakta malts ned och bakats till den allra lenaste lera. Förutsättningarna var unika. Människorna såg leran. Talade om den. Satt och vakade vid den. En förväntan byggdes upp. Vad skulle denna väldiga lerbädd kunna bli? Och vem skulle kunna omvandla denna glänsande lermassa till något som människor kunde se, njuta, ta på, och använda... De talade om det. Tyckte det var synd att där inte fanns någon krukmakare i byn. Halm kunde de ta hand om i byn, och kolare fanns det gott, och snickare. Plöja en åker, de hade också lärt sig, och stängsla ett fält för fåren, som skydd för de vilda djuren, eller spetsa en gädda nere i viken. Men ingen kunde veta hur en lerbädd kunde omvandlas. Men alla kände de hur denna bädd av mjuk, formbar lera, inte bara kunde ligga där till ingen nytta. Det måste finnas en särskild anledning till att denna skatt hade uppenbarats just här. Därför vakade de vid bergsslutningen som nu glänste av den fuktiga leran.

På ett sätt hade de väntat på just detta. Det var liksom förutspått. Den här byn hade alltid vetat att de inte var en vanlig by. Just här skulle himlen landa. Så hade man alltid trott. Någon gammal vis man hade sagt det. Långt innan någon mindes. Alla talade om det. Där fanns, i tidernas början, en man som liksom gestaltat hela byn. Byn kunde inte förstås utan denne gamla relik från anno dazumal. Några av husen hade han byggt. Och staketet runt byn. Hans son, som var nästan lika berömd, hade lagt grundstenarna till kyrkan. Men det var fadern som var staden. Och det var honom man väntade. På något sätt skulle han komma åter. Då skulle den stolta byn åter bli något som folk skulle tala om. Och sjunga Hosianna, välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.

De hoppades att det skulle göra byn stor, stark, och något som alla skulle tala om. De hade övat. Det hade blivit byns årliga tradition. De sjöng Hosianna. Och de hade behövt det. Grannbyarna hade ockuperat deras marker. Tagit deras får, och fiskevattnen. Tillochmed förslavat folket. Men drömmen om återkomsten hade inte dött. Nu såg de det stora jordskredet som himlens tecken. Den Dag de väntade var nu närmare än någonsin. Leran var tecknet. Så trodde de. De övertygade sig själva om det. Men. Vem skulle kreera det stora avgörande konstverket av all denna lera?

Alla insåg att denna gåva till byn krävde ett öga som såg, och en hand som varsamt kunde forma denna lera. En van hand som såg vad denna skatt av glänsande lera kunde bli, eller egentligen redan var, bara någon såg den, avslöjade den, och fann motivet som låg där och väntade...

--- --- ---

Detta är en helt annorlunda väg för att tala om Jesu intåg i Jerusalem. Han kommer ridande genom en ridå av urgammal förväntan. Men det var inte med makt han kom. Han red en åsna. Och inte en armé, en skara fiskare var hans följe. Och det var inte Templet som skulle återfå sin gamla lyster. Nej, han kom för att forma en ny människa. Den ursprungliga människan. Det människan är tänkt att vara. Det var vad Jerusalem handlade om. Och templet. Och tron. Det är vad hela saken handlar om. GUD kunde välja att komma som GUD. Men GUD kom som människa. Därför är Jesus det som hela tillvaron centreras kring. Och står och faller med. Han kom med den nya människan. Var så till sinnes som Kristus Jesus var... Det finns inget annat evangelium. Det är konstverket som ligger dolt i leran. Bara Han kan ge det liv. Nu lever inte längre jag, skrev Paulus, men Kristus lever i mig.





onsdag 16 november 2016

Domssöndagen

På söndag, kyrkoårets sista dag, predikar jag Jerusalem i Centrumkyrkan, Kållered. Med inspiration från NT Wright, den brittiske teologen och emeritibiskop, ser jag behovet av att gå bakom de lätt förenklade bilderna som mejslats i kristendomens maktstyrda historia för att hålla folket på plats. Skapelsen, Domen, Frälsningen är befrielse, uppror och förnyelse, inte reglering, repulsion eller förtryck.



DOMAREN

I ena handen
– Skapelsen pulserar av sin egen livskraft
i den andra
– Domen återlämnad i skaparhanden
Däremellan
– Rättfärdigheten, den alltid lika undflyende
Lagstyrd – men suktande efter nåd
räddningen
ett kors – placerat mitt i tiden någons tid, nådens tid
En ny axel
– kring vilken tiden svängde

Öppnade
– en ny dörr, Frälsarhanden
Ett kors,
vändkorset mitt emellan Skapelse och Dom
Det nya livet Skapelsen gestaltad
Domen förutsagd Benådning.



Ur min bok Poetisk teologi, dikter för kyrkoåret




söndag 13 november 2016

Ny bok om metaforen Jerusalem

JERUSALEM – en spegel för vår lojalitet

Bibelns berättelse om Jerusalem – staden nämns 800 gånger i Bibeln – är en källa för historiska anspråk som spelar roll ännu idag, och för religiösa överväganden som ser ytterst tänjbara ut, liksom för politiska ställningstaganden som påverkar dagens konfliktbild i Mellanöstern. Den verkliga staden, belägen 700-800 m.ö.h., vävs samman med metaforen Jerusalem, främst hämtad från teologiska tydningar av Bibelns budskap. Det är denna täta matta av tolkningsmönster som den här boken beskriver. I denna kontrapunkt är den ena stämma de viktigaste historiska skeendena under hela 4 000 år, den andra stämman är allt det som staden symboliserar, inte minst i den religiösa kontexten, främst inom judendomen, men också för alla kristna och muslimer.

Min tes i boken är att alla dessa anspråk i sak blir obegripliga om vi inte först förstår vad som är det bärande ackordet i stadens långa berättelse. Boken berättar dessa parallella, och invecklade, berättelser i en lång kronologisk räcka, i ett urval som främst tar sikte på Bibelns berättelse och de följder det har gett, inte minst inom kristendomen. Jag menar att vi har god anledning att spegla vår egen tro i bilden, eller i bilderna, av Jerusalem. Då infinner sig en spännande och dynamisk bildserie som i sig rymmer en mängd olika nyanser, inte minst mellan den konkreta staden och de mer tänjbara metaforerna, eller symbolerna. Hur långt kan vi hålla fast vid den fysiska staden, med sin långa historia, nutid och framtid utan att förlora sikten? Och i hur lång utsträckning kan tolkningarna, i praktiken, utan att vi därmed förlorar själva anknytningen till den konkreta staden?

I boken inleder jag med att sätta staden i sitt, eller kanske mitt sammanhang. Med några vitala och centrala bibliska berättelser försöker jag komma bakom den mer bombastiskt berättade historiska och politiska berättelsen. Vilken roll kan rimligen en fysisk stad, eller land, eller folk, egentligen spela i trons skuggrika landskap? Hur ska vi bedöma motsättningen mellan de bibliska återupprepade berättelserna om löftet till inbyggarna om en evig stad, en tron åt GUD, ett välde som aldrig ska ta slut och de historiska fakta som talar ett rent motsatt språk? Av de historiska berättelserna ser vi hur gång på gång bandet mellan inbyggarna och staden brister, eller allvarligt sätts i fråga, under förföljelse, deportation, exil, och raserandet av staden med templet. Den långa kärleksaffären mellan det judiska folket och Jerusalem är en enda lång kedja av avbrott, ofrivillig utvandring och återkomster. Också den kristna kyrkan uppvisar denna intermittenta historiska relation. Muslimsk överhöghet drabbades även den av ideliga avbrott.

Stadens namn kan tydas som fredens stad. Det hebreiska Shalom och arabiska Salam ser ut att bo i hennes namn. Men ofred har rått. Idag står staden mitt i den konflikt som levt med en s.k. fredsprocess så länge någon minns. Och tre religioner försöker var för sig hävda sin exklusiva rätt till henne. Efter en rask historisk marsch genom fyra tusen år kommer jag sedan till den grundläggande fråga som motiverat mig att skriva boken: Vad är Jerusalems budskap? Jag tror att det hänger samman med hur vi faktiskt läser Bibelns texter, och ytterst hur vi läser de berättelsernas metaforik och dess verkliga kärna. Vi behöver också fundera över Nya testamentet som i fem bibelverser plötsligt börjar tala om ett himmelskt Jerusalem. De ser ut att hämta inspiration till denna omläsning av Jerusalem i profeten Jesaja, inte minst i de avslutande kapitlen, men NT driver metaforiken mycket, mycket längre. Görs det efter Jerusalems fall år 70 e.Kr.? Och är i sak detta himmelska Jerusalem något annat än symbolen Jerusalem på jorden? Paulus hoppades ju att efter den sista missionsresan få vittna om sin tro i Jerusalem, men tvingas göra det som romersk fånge, och till slut vädja till kejsaren i Rom och därför transporteras dit. Till sist för jag min argumentation i hamn med Pilatus ord: Ecce homo, men kanske tar du därifrån båten till en helt annan destination.

Vi speglar oss i bilden av Jerusalem. Vad ser vi? Det är min stora fråga. De svar jag funnit berättar jag om i boken, och i åtta predikningar i Emanuelskyrkan i Kungsbacka, hösten 2016. Boken kunde blivit mycket längre. Snarare kan den nu utgöra en startpunkt på en lång resa. Och kanske finns det viktigaste budskapet, som oftast, mellan raderna.


PA Sahlberg
november 2016

JERUSALEM – berättelsen om lojalitet,
138s, 2016
150:- + porto




lördag 10 september 2016

Dödligt allvar

Predikan (lördagskvällsversion) inför Söndag, gudstjänst kl 11oo i Centrumkyrkan


Döden & Livet

100 miljarder människor har genom mänsklighetens tid erfarit vad det är att födas, och att dö. Och just nu lever vi ca 7,5 miljarder som ännu så länge bara själva har upplevt födelsen. Alla smakar vi livet, och vi kommer att smaka döden.

Detta ovedersägliga faktum är mycket centralt placerat i det mänskliga sinnet. Vi lever hela livet medvetna om att vi ska dö, och försöker hela tiden skjuta upp dagen. Nära döden, då livet sipprar ut, är döden dock ofta välkomnad. Den befriar. Utifrån ser det ut som den tar, men på insidan levererar den.

Richard Dawkins, kanske världens mest kände ateist, brukar raljera med de troendes evighetshopp: i döden möter människan sin GUD. Men på kristna begravningar gråts det floder, säger Dawkins. Tror de inte på vad de förkunnar? Eller är allt en lögn? frågar han.

På ett plan har han inte mycket förstått. Men visst är det en intressant spänning mellan den kristnes evighetshopp och den kusliga döden. Men jag lever, men inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig, skaldade Paulus.

Vi lever mellan dessa bilder av livet, och döden. Vår biologi är programmerad för liv: Skydda det liv vi har och ge liv. Men vi är mer än biologiska varelser. Socialt och kulturellt begränsar vi vårt barnalstrande. Kanske vi välsignas med ett barn, eller två, möjligen flera. Men den manliga könscellen är redo för miljoner, ja miljarder. Och kvinnan för 350 eller 400. Och, som sagt. 110 miljarder av oss har redan fötts.

Vi är ibland upptagna av individens liv, och födandet. Men frågan är väl om inte det Stora perspektivet är den mänskliga berättelsen. Vår barnalstring är inte främst individens gener som ska fortsätta historien, men mänsklighetens utbredning, och överlevnad. Vi är sandkornen som bildar en strand, ljusstrålen som bildar en dag, vattendroppen som skapar ett vattenfall. I det mönstret hör livet hemma. Och döden. Vi är mänskliga representanter som skapar mänsklighetens stafettlöpning genom tiden som evigt, och på ett sätt obarmhärtigt, rullar på. Även solen har sin födelsedag, och dödsdag. Liksom jorden. Liksom livslagret vi lever i. För 65 miljoner år sedan var jorden dinosauriernas planet. Sedan blev den däggdjurens. Och trädens. Och människornas planet. Vi har egentligen ingen uppfattning om andra faser tar vid. I livets stora hjul kan vi bara rulla med. Och göra det bästa av situationen.

Bibelns fokus är egentligen inte denna död, som vi är så upptagna av. Istället fokuserar den Den Stora Döden, eller uttryckt som i texten från Uppenbarelseboken: Den Andra Döden. Det är närheten till GUD, i livet, såväl i döden, som är Bibelns gåta. Lever vi i GUDs gemenskap? I livet och i döden – det är Bibelns stora fråga. Är vi GUDs? Liknar vi GUD? Verkställer vi GUD? Den frågan ställs till oss. Jesus visar vägen. Han var trogen sitt uppdrag, som GUD och som människa. I livet och i döden. Det är den stora berättelsen. Den som vi har så förtvivlat svårt att se i vitögat. Lever vi våra liv, dör vi vår död, i det sinne som Jesus visat oss, och stakat ut som Vägen, Sanningen och Livet?

I det sammanhanget blir det därför lite förvirrande med Bibelns berättelser om död och uppståndelse. Änkans son, Lasaros, den unge mannen i fönstersmygen i Troas... Är berättelsen i vår heliga bok verkligen den om evigt liv på jorden? Varför skulle annars Kristus dö, undrar Paulus i sitt kärnevangelium – Galaterbrevet. Jag tror att vi här rör vid den mänskliga biologiska frågan: Vi klamrar oss fast vid livet. Vi, liksom Bibelns berättare. En annan sak är det med Jesu underverk. De förklarar inte krig mot döden, eller sjukdomar, eller lidande. Nej, de manifesterar livet, som vi läser i Lukastexten: En stor profet har uppstått bland oss / GUD har besökt sitt folk.
Underverken är inte främst en markering mot sjukdom, lidande och död. Det är istället manifestationer av skapelsekraften. Det märks att GUD har besökt sitt folk.

Det finns ingen annan mänsklig väg än vägen genom livet och döden. GUD gick den tillochmed själv. Korset som livets, kärlekens och hoppets tecken, graven som dödens tecken kastas om i kristentro. Och vi vill inte förstå det. Korset är dödens symbol: Vi dör bort från oss själva. Och graven är livets symbol: Vi uppstår med Kristus.

Det är klart att vi skyr döden – vi är biologiskt programmerade att fly döden. Men vi är inte bara biologi. Vi är inte bara kropp. Vi är ande, och den försöker prägla oss på GUD. Kristen tro är inget mindre än förvandling. Och inget mer än just denna förvandling. GUD besöker sitt folk! Det borde märkas.

torsdag 8 september 2016

Dikt i natten

När dagen tystnar


Dagen lägger sig till vila
de röriga, rörliga aktiviteterna
löser upp sig
i fragmentariskt lösa lappar
virvlande omkring
i minnets turbulens

mörkret faller
och drar hjärtats inre öga
till de stora sammanhangen
förlorar fokus på allt smått
som dagen staplade i måsten

på avstånd pumpar oceanen
livets rytm trummas mot
uråldriga klippan
när miljarder vattenmolekyler
virvlar i den eviga dansen
med tiden
som vrider sig
runt sig själv

mörker mäter mörker
talar om sanningar som inte dagen tål
– där djup möter djup.



tisdag 6 september 2016

Funderar på lilla världen

Ofta känns det ju som om det var bättre förr. Och alla vet vi ju att just det uttrycket måste kvalificeras. När var förr? Vad var bättre?

Gör man en liten överblick över de senaste hundra åren får vi törhända lite perspektiv. Perioden fram till första världskriget (alltså förra sekelskiftet) var nog en tid då tillvaron stod och vägde. Det gamla fattigsverige, liksom i resten av Europa, utmanades av en ny demokratirörelse. Fackföreningar tog form och det gamla makt- och privilegiesamhället höll på att ge vika. Flyktingströmmen över Atlanten var sedan trettio år en strid braindrain, och den vek inte av på ännu tjugo-trettio år.

Första vanvettets krig kastade oss alla tillbaka in i adertonhundratalet. Fattigdomen grasserade. Miljontals dog. Efter kriget är det som om världen samlar ihop sig. Kvinnorna får rösträtt i Sverige, liksom de fått i många andra länder redan. Åter ser det lite hoppfullt ut. Så brister ekonomin. I sak drabbar den mest investerare, men den goda utvecklingen får sig en törn. Och det förödmjukade Tyskland får i Hitler ett verktyg som kastar oss in i det andra vanvettets krig.

Efter kriget och en bit in i sextiotalet släpps optimismen fri. Allt är möjligt. Politiken får hybris, det finns inga gränser för reformerna, i tex Sverige. Det kalla kriget kastar en allt mörkare skugga och oljekrisen 1973 sätter punkt för nära tre decennier av hopp.

Men allt blir inte mörkt. Snarare blir det oväntat ljust när Berlinmuren rivs och Sovjet faller ihop. Ett avspänt och hoppfullt perspektiv sprider ut sig.

Kanske är tiden efter andra vanvettets krig (1945-1963) och perioden 1980-2001 de mest lyskraftiga under vårt sekel. Två tjugoårsperioder under hundra år.

På söndag är det femton år sedan nineeleven. Reaktionen på dessa missdåd har åter helt förändrat världen.

Det var bättre förr. Ibland.