fredag 3 november 2017

Alla helgons dag

Vilka är dom – Helgonen

EVANGELIUM: Lukas 6:20-26
Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.

Vi tänker oss gärna helgonen som de fulländade. De som nått målet. Som förmått visa en glimt av GUD i tider i övrigt fyllda av ondska.

Men det är inte Bibelns bild av De Heliga. Visserligen finns där gott om högt uppställda mål: Bli fullkomliga som er himmelske fader är fullkomlig, sa Jesus. Och Paulus skrev: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Målet verkar vara hög satt.

I dagens evangelietext från evangelisten Lukas möts vi av en version saligprisningar som ur det perspektivet kanske väcker fler frågor än de lämnar svar: Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen.

Det verkar vara resan som är målet. Vara fattiga, hungriga, gråtande, hatade, bortstötta och smädade... Vara i behov, vara på resa, förändras och förädlas. Till skillnad från de som tror att de är framme: Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er.

Kristentro är resans evangelium. På den vägen... Pilgrimer... Leva i Jesu efterföljd...Resandeevangeliet godtar problem och utmaningar. Vi känner våra behov. Ser våra brister. Lever med en längtan, och har en riktning för vår längtan.

Helgonen är inte de som är framme, men de som vet att de är på väg. Helgonen är de enda som inte vet att de är det.

Judisk, kristen och muslimsk tro lider hela tiden av sina höga och inneboende ideal. Dessa ideal blir moraliserande och förfärande då de uttrycks som krav på andra, men fruktbart vägledande för den som hungrar efter rättfärdighet. Inte minst i vår tid är detta en delikat balansgång. Idag hyllar vi individen. Den enskilda människan har i vår tid – på bred front – slitits loss ur det kollektiva nät som vi under tusentals år hängt i: familjen, stammen, gruppen, skrået, klassen... Och individen ska vara lycklig. Nöjd med sig själv: Du duger. Jag är som jag är. Man är väl inget helgon!

På nästan alla andra områden i livet har vi andra mål uppsatta för oss: Livslång utbildning, bli bättre förälder, en bättre bilförare, en kropp i bättre trim, duktigare. Men på personlighetens och själsutvecklingens område signaleras i vår tid: Acceptera mig som jag är!

Ändå får inte religionen göras om, eller återföras, till att bli moral, eller fostrande rotting: För det ledde alldeles fel. Den förde oss in i kontroll, straff, skuld och reducerade tron till etik. Ändå är det just meningen att vi kan växa som människor – att bli de vi ytterst är tänkta att vara.

Tron kan ta tag i djupet av vår personlighet och förvandla oss, utmana oss att följa Jesus och bli lik honom. Men det får inte användas som redskap gentemot andra. Våra högt ställda krav och förväntningar ställs på oss själva, och inte gentemot andra.

Tomas Tranströmer säger i sin kanske mest lästa och använda dikt:

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Kanske är det detta som är helgonens resa: Aldrig färdig, och det är som det ska. Och det är inte detsamma som att vara framme. I helgonens spår är vi på vår egen resa. Mötet med, och vandringen med Jesus i våra liv är en livsomvandlande resa. Vi är hungriga, fattiga, kanske skymfade och vi gråter. Och det är vägen som gör mödan värd, som Karin Boye diktade.

Paulus summerar åt oss: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga. Och har ni en annan mening på någon punkt skall Gud upplysa er även där. Men låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit. Fil 3:12-16

söndag 8 oktober 2017

... Hon som med sin konst har format allt

Predikan, Tacksägelsedagen, Centrumkyrkan den 8 oktober

IDAG ÄR DET DAGEN VI TACKAR

"allt lärde jag känna,
det dolda och det synliga,
ty jag fick undervisning av visheten,
hon som med sin konst har format allt." Salomos vishet

INLEDNING
I glipan mellan Gamla och Nya testamentet börjar vi höra en ny ton. Den gamla, auktoritära tonen om Krigets GUD, Israels GUD, Hämndens GUD... presenteras nu i mer nyanserade former. Visheten blir ett begrepp för GUD, det är som om GUD flyttar närmare folket. Men inte förrän med Jesus får GUD ett personligt uttryck, ett ansikte – som inte bara välsignar eller förbannar, men griper allt djupare in i människors vardag. Sett i efterhand är det en Reformation före Reformationen: Ett Jesusbudskap före Jesus. Lite snarlikt det såg ut inför Reformationen i 1500-talets Europa.

Erasmus av Rotterdam försökte som fri forskare driva den påvliga katolska kyrkan tillbaka in i en djupare fromhet, i avlatsbrevens och maktuttryckens tid. Luther och Erasmus stod nära varandra idémässigt, men medan Luther vill reformera genom uppror och uppbrott nöjde sig Erasmus med reformer och dialog. Det kom därför mer att bli politiken som skiljde de båda samtida åt, än själva innehållet. Erasmus, om han fått hållas, kanske hade lyckats med reformerna, men med Luthers mer militanta strategi låstes väl snarare det katolska fast vid sina traditioner, och en skarp brytning mellan de två blev ett faktum på 1530-talet.

Kanske finns där alltså en parallell till judendomens renovering då kristentron presenterades och konflikten mellan kyrkan och rabbinerna blev tydlig under de första århundradena i vår tideräkning.

1. VISHETEN ÄR VÅR UTMANING

Bibelboken Salomos vishet är en sen gammaltestamentlig text, som först år 2000 blev en del av vår protestantiska bibel. Den skrevs, eller samlades och redigerades, troligen under det sista århundradet före Kristus, i Egypten. Den grekiska vishetsläran blir synlig men gifts ihop med en gammal judisk tradition. Kunskapen, eller visheten, liksom livet spirade ur GUDs hand. Utan GUD är vi inget, i GUD har vi tillgång till allt, eller som Paulus sedan uttrycker det: "Det är i GUD vi lever, rör oss och finns till."

Sanningen, visheten, kärleken, och sedan användningen av ordet tro, är på sätt och vis synonymer till varandra. De tar sin utgångspunkt i hur vi uppfattar GUD. Inte bara som en utomjordisk makt, utan i en mer instrumentell förståelse: GUD verkar i oss och ibland oss. GUD må måhända vara avlägsen och suverän, eller allsmäktig, men GUDs verk är nära oss, verkar i oss och med oss. Detta ger oss anledning att tänka efter, eller filosofera.

Filosofi betyder nämligen just kärlek till vishet. Kärleken, Eros, är enligt Platons dialog Gästabudet en längtan efter det som man inte redan har. GUD filosoferar inte, för GUD är vis. Inte heller dåren filosoferar, för han är nöjd med sin begränsning. Bara den som är medveten om sin brist och som därmed i sin längtan föreställt sig det fulländade, hyser kärlek till visheten.

Vishet är ett viktigt begrepp också i bibeln (hebr. chákmáh, grek. sofía). I Gamla testamentet tillskrivs kung Salomo yttranden om visheten: ”Hon (Visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet” (Vish 8:2). ”Vin och musik ger glädje åt hjärtat men bättre än båda är kärlek till visheten” (Syr 40:20). Vishetslitteraturen i bibeln är en speciell genre. Hit räknas framför allt Ordspråksboken, Predikaren, Job, Jesus Syraks vishet och Salomos vishet. Denna typ av vishetslitteratur är i hög grad gemensam för Israel och andra kulturländer i den dåtida Orienten. Gemensamt är till exempel att visheten har två ansikten: Å ena sidan är den en mänsklig förmåga eller kompetens att sträva efter, å andra sidan är den uteslutande GUDs eller gudarnas egendom, som bevakas väl av dessa och tilldelas människorna som en nådegåva.

Hur beskrivs då visheten i bibeln?
Den leder människorna till ett gott omdöme.
Den lär dem att känna världens ordning, nämligen det som är gott och det som inte är gott, vad människan skall och inte skall.
Hon är ”kunskap” (gnôsis) och ”insikt” (sýnesis) eller att söka efter förståelse. ”Att äga vishet är dyrbarare än guld” (Ords 3:14).
Den är visserligen skapad, men detta skedde före all tid (Ords 8:22).
”Hon är ett utflöde från GUDs makt, hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet” (Vish 7:25).
”Hon är ett återsken av det eviga ljuset, en klar spegling av GUDs verksamhet och en avbild av GUDs godhet” (Vish 7:26). ”Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk [...] När GUD spände upp himlen var jag där [...] Jag var GUDs glädje dag efter dag” (Ords 8:22–30).
Bara om människorna har del i visheten finner de det rätta förhållandet till GUD: ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10), och genom henne finner människan rätt förhållande till sig själv och till sina medmänniskor.
Genom henne kommer dygderna till människan: klokhet, rättfärdighet, måttlighet, tapperhet. Människan måste alltid sträva efter henne.
Den som söker henne finner henne också (Ords 8:17). Ja, den som söker och slutligen finner henne upptäcker att hon redan har kommit till henne och väntat på henne. ”Den som söker henne om morgonen får kort väg, ty han finner henne sittande vid husets port” (Vish 6:14).
Människan måste be om visheten. Det påminner henne om att visheten ursprungligen är GUDs egendom och överlägsen människorna. För att göra det tydligt och fördriva all förmätenhet lyder profetens budskap: ”Mina tankar är inte era tankar.”
”Visheten berömmer sig inte av sin vishet.” ”Ve, dem som är visa i sina egna ögon.” ”Din vishet och ditt vetande har bedragit dig så att du tänker i ditt hjärta: Jag och i övrigt intet mer.”
Sann vishet låter sig ifrågasättas av GUDs vishet.

2. VISHETEN ÄR VÄGEN, MEN INTE MÅLET

I Nya testamentet tas detta profetiska drag upp och förstärks av Paulus. ”Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna” (1 Kor 1:19; Jes 29:14). En GUD som så radikalt ställer sig på Livets och det godas sida att GUD tar dess öde på sig, låter sig besegras av människornas synder och är beredd att bära deras bördor och ta på sig deras vanmakt, och utgör därmed en förargelse för dem som förväntar sig under och en GUD som visar sig i sin makt. För de bildade grekerna framstår föreställningen om det högstas och det skönastes förnedring som en veritabel ”dårskap” (1 Kor 1:23). Men att känna igen ”GUDs kraft och vishet” (1 Kor 1:24) i detta ”nedstigande” är en insikt som måste komma ifrån GUD själv. Man måste tro GUD om denna yttersta kärleksgärning. Detta är ”GUDs hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av GUD var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som GUD har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:7–9). Likaså ber aposteln i Kolosserbrevet: ”att ni skall fyllas av kunskap om GUDs vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren” (Kol 1:9). Ty ”i GUD finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (Kol 2:3). Visheten tillfogas på så sätt en ny, bredare horisont som gör henne ännu mera förenad med denna vishet, till insikt och därmed ännu mera kommunikabel. Ty bara där viljan till sanning finns, kan visheten meddela sig, som ”kunskapens kunskap”.

3. VISHETEN OCH SKÖNHETEN ÄR GIFTA

Människans öga speglar själen, den brunn som också speglar hennes kunskap, medvetande, samt bildning och intuition. Samtidigt är ögat hennes fönster mot världen. Vår historia berättar om hur människan tidigt gestaltade sina bilder av estetiska värden. Små statyetter och klippmålningar, liksom ristningar, är bevarade från människans barndom. Språket i sig används också som en gränsöverskridande konstart, som ett skarpt verktyg: Tillvaron beskrivs, eller kommer till, genom ordets skärpa. Orden är också penseln som målar det synliga och det översinnliga. Orden berättar, besjunger och diktar om historia och fantasi, ja, bygger rent av en egen värld. Om människans tidiga skapande var en ren skönhetsdyrkan eller om det också hade inslag av tillbedjan eller magi kan vi inte veta säkert. Musik, sång och dans spelar också i detta mellanrum. Estetiken är ett gränsland mellan det synliga och det osynliga, mellan det medvetna och det omedvetna, mellan det kroppsliga/materiella och det andliga/kroppslösa.

Skörhet och skönhet är språkligt nära. Och där ligger mycket av livets hemlighet, det är både skört och skönt. Skönheten väcker vår förundran och glädje. Det finns en resonans i vårt inre som tilltalas av det vackra, som en nyckel som passar i vårt inre lås. Skönheten är opartisk och frikostig. Den talar till oss på en annan nivå än moralen eller intellektet förmår. Den vädjar till det bästa i oss. Skönheten frammanar generositet, och sätter oss därmed i ett sammanhang, där vi känner att vi har en hemvist. Skönheten kommunicerar också med vår nyfikenhet, den lockar oss in i nya landskap. Samtidigt är den ödmjuk och anspråkslös och är inte förutbestämd. Den lär oss kalibrera variationer och lockar fram förvandling, inte minst genom att den behöver självständighet och bereder rum för vår frihet. Samtidigt väcker den vår vördnad och inger respekt. Detta är sköna nycklar in i vår andlighet, just detta som kanske är vårt verkligt mänskliga särdrag – att spegla GUD, som den yttersta drömmen, det stora idealet.

AVSLUTNING
När Bibeln talar om Skapelsen gör den inte det i dagens vetenskapliga mening. Berättelsen om hur Skapelsen rinner upp ur GUDs avsikt vill inte främst, kanske inte alls, ge oss en teknisk beskrivning av hur allt kom till. När Bibeln talar om Skapelsen görs det oftast som en beskrivning av helheten, av allt som finns. Om riktningen: Till vad finns allt detta som finns? Av egypterna lärde man sig att GUD, eller Solen, manifesterades av farao. Av folken i Mesopotamien lärde man att människorna var gudarnas slavar. Inga av dessa synsätt passade ihop med judisk eller senare kristen tro. Man trodde snarare att alla människor bar en bild av GUD i sig. Inte bara Farao, och människan var alls inga slavar. Man levde med GUD som riktlinje och som mått. Detta är Bibelns stora berättelse. Ofta har vi reducerat den till teknik, trossatser, fromhet eller skenbar moral.

Våra föräldrar är orsaken till vår existens, men ingen skulle väl påstå att det var de som skapade oss. Vi är ju formade av Livet självt. Samtidigt som vi bär särdrag från våra föräldrar – vi bär deras bild i oss. Men vi är något helt eget, något unikt. Vår tacksägelse bör idag rikta oss till detta Livets upphov. Inflätade i den stora mänskliga väven. Där våra livs syfte är att spegla vårt unika ursprung: Människor sm bär bilden av GUD i oss. I våra gener, i vårt syfte och allt som gör oss till människor, på väg till vår bestämning.

"allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt."

fredag 8 september 2017

Jag har aldrig lagt några pengar i pappmuggen



Det beror på att jag inte tror på själva affärsidén. Jag satsar inte heller på hästar, eller köper lotter, eller spelar poker. Jag tror inte på affärsidén. Jag har inte besökt prostituerade. Jag tror inte på den affärsidén heller. Jag har inga aktier. Inte heller börsen tror jag särskilt mycket på. Pengar, hus eller potatis är medel som ska användas och delas. Inte sparas. De ska skötas, men de gör bara nytta då de används, och delas. Jag tror på försäkringar, det är ett kollektivt omskötande av privat egendom. Och jag tror mycket på skatter, det stora kollektivet tar gemensamt ansvar för alla, över tid och rum. Det är en utmärkt gammal stamkultur – vi tar hand om varandra. Och andra bor inte längre bara inom en nations gränser.

Jag känner mig inte särskilt ond då jag passerar tiggarna med ett vänligt leende men utan slant. Jag känner mig inte särskilt ondskefull när jag inte lägger pengar i kollekthåven heller. Och inte känner jag mig särskilt god när jag lägger en femhundralapp. Tror jag på affärsidén gör det inget alls att dela med mig av det jag råkar ha. Jag tror inte heller att det är en investering på mitt rättfärdighetskonto. Jag tror nämligen inte det funkar så. Inte heller tror jag på den märkliga tesen att om jag nu hjälper någon får jag igen det en annan gång, som i ett gigantiskt läggspel av hjälp och självhjälp. Kan jag göra något gör jag det. Kan jag inte gör jag inte det.

När jag i Opinion Lives program om tiggeriförbud hör min gamla, lätt fåniga, riksdagskollega Cecilia Magnusson säga att romerna bör åka hem för att ta del av EUs stöd till utbildning, jobb och bostad hör ju alla att det är ett tomt tramsargument. Alla som känner det systematiska förtrycket av romer vet ju att uppförsbacken till ett rimligt liv för dessa grupper ännu är gigantisk. Lika irriterad blir jag över argumentet att tiggarna stör gatubilden. Anblicken av en medmänniska får aldrig anses störa gatubilden. Hennes liv är en del av mitt, och mitt en del av hennes.

Jag har gett pengar till några tiggare. Men aldrig några mynt i en pappmugg. Jag har gett någon eller några hundralappar i handen på några av dem. Jag tror på affärsidén om solidaritet och att mina resurser inte främst är mina, att skydda, men våra att dela. Jag förvaltar en liten del av jordliga resurser, som jag förvaltar mitt liv, mitt bland alla andras liv i Det Stora Livet. Girighet är mycket farligare än tiggeri. För vi tar ingenting med oss när vi går – det finns inga fickor i svepningen.

Den ojämlika fördelningen och fattigdomen utmanar varje samhälle, på hela vår gemensamma jord. Hunger möts på ett personligt plan med fattigdom bara på ett strukturellt. Pappmuggar blir aldrig ett program "for change". De flesta fattiga, och de allra fattigaste, tigger inte utanför min ICAbutik.

Tiggare, eller uttryckt med den tragikomiska omskrivningen: Fattiga EUmigranter, sätter fingret i magen på oss. De synliggör vår (relativa) rikedom. De ställer Livets Stora Fråga till oss när vi passerar in i Varuhuset, Livsmedelsaffären eller Systemet: Är du min nästa? Är du min bror?

Något borde jag göra. Men jag tror inte på tiggeriet som affärsidé. Det löser inga långsiktiga problem, knappast ens de kortsiktiga. Jag tror inte heller på kalkylen: Lämna sina hem – om än ruffiga, med sina familjer – om än fattiga, och resa genom halva Europa, bo i undermåliga bostäder under tre månader, och sitta skammade utanför en butik – som manifesterar den avlägsna rikedomen och kontrasten.

Den stora nyttan de gör är att påminna oss, när vi glömmer, att världen är stor. Och att vi är varandras nästa. Jesus sa, lite kryptiskt: De fattiga har ni alltid ibland er. Att hindra tiggarna att komma – att finnas – löser inga problem. Det är inte heller en lösning att lägga en tia i deras mugg.

Så vad gör vi? Jag vet inte, men skickade just lite pengar till en organisation. (http://hjartatillhjarta.se – SWISH 123 196 33 47). Det finns många som gör en insats. Politiskt vet vi att den verkligt förändrande kraften tar tag när människor organiserar sig för att skapa varaktig förändring, som bryter onda system. Vi själva måste göras medvetna om att våra privilegierade liv är ett lån. Det är ingen naturlag som gör att inte vi tigger. Ytterst är vår rikedom de fattigas fattigdom.

Jag känner mig inte ond när jag inte ger. Och inte god när jag ger.



tisdag 22 augusti 2017

Vi jordlingar längs Sidenvägen

Mellan 2010 och 2017 har jag skrivit några böcker (nio) om Livet. De rör sig från allmänmänskliga texter, som tex 2013 års diktbok, boken 2015 och inte minst 2017 års slutbok i serien: Vi jordlingar längs Sidenvägen, till lite mera teologiska reflektioner.

Böckerna utmanar dig att tänka nytt. Du behöver inte hålla med mig. Men du behöver tänka.

Här nedan ger jag en kort beskrivning av böckerna. Från nyast...

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017
På ett sätt kan det nog sägas att den sista boken summerar de åtta föregående. Kanske är den mindre predikande, öppnar mer för reflektion och kan säkert skapa trivselrum i din tanke, men troligen också en del uppror. De första nio kapitlen har jag skrivit särskilt till mina vänner som inte delar min tro, kyrkan är nästan helt tyst under nio kapitel. Kap. 10-12 tar med reflektionen in i teologin och ställer rätt allvarliga frågor. Boken är lite farlig...

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016
I bloggposter har jag här talat om metaforer, och vår bristfälliga tydning av metaforerna. Jerusalem är ett levande, tydligt och farligt exempel på det. Boken kan läsas både som en koncentrerad berättelse om 4 000 års historia om en stad, och som en utläggning om vårt förhållande till metaforen.

Vad är då en människa – om vetandet och meningen, 2015
I en mera sparsmakad bok ger jag mig på spänningen mellan tron och vetandet. GUD och Darwin, Hawkings och Dawking, Paulus och Turing... Boken är laddad av musiken från Vivaldis Årstiderna. Kanske min vackraste bok.

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014
Jag tog med mig språket för min personliga diktbok till teologins och kyrkans värd.
Diktsviterna om påsk och advent är väl fungerande teologi för livet, själv har jag använt dem vid många olika gudstjänster. Boken slutar i tre mera metodiska kapitel som jag sedan utvecklat i de följande böckerna.

Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013
I boken summerar jag de tidigare böckerna om min djupvandring med Paulus. Där finns ett koncentrerat kapitel om min paulusbild, briljant i sin koncentration, och mera allvarliga reflektioner om kyrkans felval.

Diktbok, med sikte på horisonten, 2013
Även om Paulus följde med är min diktbok mycket mera personlig. Med den skrev jag mig upp ur de senaste årens personliga sorg. De dystraste dikterna publicerade jag inte, mer texterna om hur livet åter tog mig i sitt grepp. Dikterna är orimmade små tankebräck. Själv tycker jag att somliga texter hör till de vackraste och klokaste som jag har skrivit (tillsammans med ett kapitel i min slutbok om Sidenvägen).

Nu erbjuder jag ett höstpaket:

Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013. 100:-

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014. 100:-

Vad är då en människa, om vetandet och meningen, 2015. 150:-

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016. 150:-

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017. 200:- (800:- inkl porto)


HÖSTPRIS: 500:- inkl porto

Eller ett minipaket med de två senaste,
Jerusalem och Sidenvägen: 300:- inkl porto.



Av författaren har tidigare utgivits, slut på förlaget:

Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012 (ett fåtal ex kvar)
Tyvärr skrev jag den här boken i lite för starkt beroende av den föregående. Så, när den var slutsåld hängde fortsättningen lite i luften. Men den har ett riktigt bra kapitel om Romarbrevet, och en avslutning som kanske är mitt bästa bokslut, kyrkan skildrad med dess arkitektritning och olika rum och deras funktioner.

Längtan efter Riket, om Paulus, 2011
På ett plan är nog detta min mest avgörande bok, i varje fall för mig. Paulus framträdde på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Boken låter läsaren dela min vandring och fascination. Den gör att jag nu, närsomhelst, kan ställa mig upp och hålla en hyggligt intressant föreläsning om Paulus och den tidiga kyrkan.

Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet, 2010
Detta är orsaken till bokserien. Ett litet häfte på 64s ställde allvarliga frågor: Vet vi vad vi tror, tror vi på det och bryr sig någon? 2017 års text vill nog försöka svara på just dessa frågor.





söndag 20 augusti 2017

Om metaforen

Metaforen

Mitt hjärta står i brand. Inte många över tio år skulle famla efter brandsprutan. Nu är jag så mätt så jag spricker, säger någon. Ingen tror just det kommer att hända framför deras ögon. It's raining cats and dogs. Inte en enda skulle efter skyfallet vara redo att starta veterinärfirma. Men säger någon avlad av den heliga Anden, född av jungfrun Maria, så menar vi att just det är vad som hände, exakt på det viset. Varför är det så?

Vi behöver metaforer för att gestalta det svårförklarliga. Känner vi oss obekväma i ett hus säger vi att det spökar. En del tror att andarna rastlöst svävar omkring i det huset. Inför döden känner vårt biologiska jag olust. Någon som återvänder från medvetslöshet talar om ett stort ljus, och en del tror på det ljuset, bokstavligt. Mitt hjärta brast när barnbarnets tårar föll längs de små mjuka kinderna. Tårarna var äkta, men hjärtat obrustet.

Det är som om vi inom vissa områden av livet undandrar oss den kompetens vi har i övrigt. Som om det finns bokstavsreservat där ord huggs i sten. Och är lika exakta som en matematisk formel. Eller en sticka i fingret. GUDs ande svävade över vattnet (en gudsvind svepte fram över vattnet, som det står i Bibel2000). I begynnelsen skapade GUD himmel och jord. Det är underbara utsagor om meningen i livet. Men har texten någonsin avsetts att ses som om GUD snickrade ett kosmos. Eller likt en glasblåsare som med sin utandning i ugnsvärmen format ett skirt hantverk av ljusspegel. Är det inte i själva verket ett provisoriskt uttryckssätt för att ladda naturen med det slags helighet som gör det värt att leva för? Som påvisar Livets underfundiga och trotsiga själva varande.

Ögonen är själens spegel. Orden är meningens reflex. Metaforerna är det sagoland som hjälper oss att få upp ögonen för det okända, det oförklarliga, gåtorna, den djupa meningen.

När dessa metaforer omsätts till realiserad hård verklighet blir de vassa, kantiga och extremt otympliga. Och reducerande. Alla ord är i någon mening metaforer. De avger ljud som i begränsad mening försöker ge en bild (metafor) av det som rör sig i en hjärna. Som toppen av ett isberg som alls inte röjer hela undervattenskroppen, provisoriska gestaltningar av ett tillstånd i ständig förändring. Dags att dra något gammalt över mig. Som om något nytt inte dög.







söndag 16 juli 2017

Rör inte mina symboler

666

Vi omger oss med symboler. Vi lär oss tyda dem. Avkoda och tolka dem. Men vissa symboler höjer sig över symbolismen. Kanske för att de blir så heliga, att vi inte längre vågar tyda dem. Bara respektera dem. Det är vackert. Men lite farligt. På ett sätt blir vi symbolfundamentalister. Ingen får röra min symbol.

Rubriken är en sådan. Jag vet inte om den längre är allmänt bekant. Och inte om folk vet varifrån den kommer. Hela den texten den förekommer i är impregnerad av mängder av olika symboler. Och under snart två tusen år har de tytts och tolkats.

I den religiösa miljö den är präglad har vår respekt för symbolerna fått överdrivet stor betydelse. Så stor tyngd att vi inte längre förstår att det är symboler. De har istället blivit vördnadstecken. Heligheten har liksom sipprat in mellan stenarna.

Jerusalem, och särskilt templet, är ett sådant tydligt exempel. Och fastän templet är rivet, och stadens murar inte har många stenar kvar sedan heligheten glödgade dem, är symbolen så stark att den slår dunster in i vår tanke. I vintras publicerade jag därför boken JERUSALEM – berättelsen om lojalitet. Den texten ville hjälpa oss med avkodningen. Och det handlar alls inte om att förminska betydelsen. Men återupprätta just det symbolen, eller metaforen, egentligen vill berätta. Den stora bibliska idén är Förbundet. GUD väljer relationen till Människan. Livet, och tron, går ut på att utforska vad det betyder. Istället för att göra just det ägnar vi oss åt att omge oss med symboler. Det är sorgligt.

Därför gick jag vidare för att utröna vad detta egentligen innebär. Vad är kärnan i våra allra heligaste troer? Vi jordlingar längs Sidenvägen blev därför nästa bok. Där har jag prövat att gå i klinch med de allra hetaste av religionens frågor, och prövar att rumstera om bland klichéer och helighet. Från tisdag verkar det som om Morgan Freeman gör samma sak i TVserien: En resa i jakten på Gud. Skådespelaren Morgan Freeman ger sig ut på en resa i jakten på Gud, och söker svar bland de stora världsreligionerna. Hur förklarar parallellt vetenskap och religion människans ursprung? Och vad hände egentligen där i begynnelsen? De stora världsreligionerna förenar miljontals människor världen över – och berör de flestas liv, troende eller inte.

Religionen har vilat tungt på traditionens makt. Den har varit kittet i våra kulturer. Men nu ser det annorlunda ut. Utmaningen för en förnyelse och omstart av religionen är enorm, men jag undrar ibland om vi ser det. Kanske är det just då som symbolerna blir handtag att hålla fast vid. Med risken att vi ohjälpligt tappar fokus.

Så.

Nu slår jag ett slag för teveserien, fastän jag inte vet särskilt mycket om dem. Och lyfter fram mina egna böcker.

Jerusalem kostar 150:-, Sidenvägen 200:-
Jag kan posta båda till dig för 350, inklusive porto.


Sen behöver vi samtala.


(666 är vilddjurets märke, i texten från Uppenbarelseboken. Den ska läsas metaforiskt.)

onsdag 28 juni 2017

Den fundamentalistiska människan

”Upp flyga orden
tanken stilla står
Ord utan tanke
himlen aldrig når”
– Ur Shakespeares Hamlet

Människan har en fundamentalistisk talang, eller kanske är det snarare en benägenhet, eller svaghet. Ord betraktas som tekniska termer, har en bestämd mening. I själva verket rör vi oss med metaforer, ord som mera är moln än regnet som faller ur dem – de har potential, men utfallet är inte lätt att prognostisera (regnet kan liksom falla ut lite varstans, och färdas högt över oss). Orden bär mening, men meningen har inte låst sig till orden. Ett budskap är inte vad som uttalas, men det som hörs. Verkligheten är inte huggen i sten, snarare är den en färg som ändras allt efter hur ljuset faller på den. Dessutom är den rent vetenskapligt sådan att just det ljus, den färg, den reflekterar är just den färgen den inte har, bara den nyans ur spektrat som inte stannar i föremålet.

Men. När vi betraktar tillvaron tänker vi oss att den är just sådan den är. Vi stannar vid ytan och låter oss nöjas. Inte minst kan det märkas då vi betraktar varandra. Men ur oss själva känner vi vilka oändliga djup som bor där under ytan. Därför är vi inte vårt namn, eller yrke, eller ålder. Vi är en berättelse, ja många berättelser. Olika berättelser, motsatta berättelser, ofärdiga narrativ som skrivs medan de gås. Som ändras då de nitas fast, som springer när vi vilar...

Mina två senaste böcker har beforskat orden, myterna och metaforerna. Jag hade nog inbillat mig att de nu skulle kunna ha varit föremål för samtal, debatt, oliktänkande, ilska, glädje. Men endast tystnaden omger dem. Det är lite synd.

JERUSALEM – berättelsen om lojalitet, är kanske den mer tillgängliga texten. Den tar konkret avstamp från en metafor som betyder något för många av oss. Troligen på olika sätt. Flera har egna minnen av den. Kan kanske känna hennes lukt. Hör hennes ljud. Fötter som lämnar svaga ekon i grändernas stenkulisser, böneutrop, klockklang. Hon har en rik, och dyster historia. Hon är rätt obetydlig, men bär betydande berättelser. Vilken är den underliggande berättelsen?

I den efterkommande boken, Vi jordlingar längs Sidenvägen, skalas berättelsen upp. Den rör vid själva existensen, och om hur vi talar om den, lever den, tyder den...