onsdag 1 mars 2017

Om tro

Den reducerade tron

Ordet tro har en enorm spännvidd. Alltifrån en övertygelse som vi kan gå i döden för, till en gissning om när bussen avgår. Det kan tydas som det nya paradigm som inträder när kungen blir kristen och med honom hela hans folk (eller en husfar och hela hans hushåll). Det kan handla om en bekännelsedriven rörelse där dopet är den magnifika gestaltningen av denna nya identitet, personligt tillägnad. Det kan handla om en lära, eller en uppsättning dogmer. Jag menar att inget av detta är Nya testamentets trosbegrepp.

Kristen tro kan bara beskrivas som efterföljelse, eller ett nytt liv. Ikläd er Kristus, som Paulus skrev.

Svenska bibelsällskapet har tagit fram en nyöversättning av Galaterbrevet, för att pröva tanken om en eventuellt framtida ny Bibel. I den gamla översättningen är uttrycket i tro på Jesus Kristus (eng. faith in...) ett ofta använt uttryck. (Gal 2:16, 3:22, 3:26) Fokus ligger på tro, och kan lätt glida över i betoningen av min tro. Och fungerar närmast på svenska som ett verb.

I provöversättningen används nu det lika möjliga alternativet: i eller genom Jesu Kristi tro(eng. i olika översättningar; by the faith of Jesus Christ... eller faith from JC, eller faithfulness of JC, eller through the faithfulness of JC)). Tron blir här närmast ett substantiv, och synliggör hur vi ansluter oss till Kristus, litar på honom.

från ett synsätt som lutar åt: Att tro, vad vi tror, hur vi tror och kanske hur mycket vi tror, i hög grad med en individuell betoning, till perspektivet att vi ansluter oss till Jesu tro, livshållning, trohet, liv och själva existensen av Jesus Kristus, i mer kollektiv mening.

Dessa två olika perspektiv är lika gångbara översättningar av den grekiska texten. Men leder åt lite olika håll i betoningen, och förändrar subjekt och objekt. Man inser lätt hur svårt det är med översättningsarbetet. Som jag uppfattar det hade det varit en stor poäng om vi hade kommit bort från den version som så lätt placerar allt fokus på vad vi, eller jag, tror. Då hade vi sluppit både prestationsperspektivet (vad jag kan tro) och dogmfixeringen (hur jag tror). Istället hade vi fått fokus på hur vi ansluter oss till, eller litar på, Kristus.

Men poängen här är ju inte att det ena eller det andra är mera rätt, utan att författaren/författarna till den här texten inte behövde välja mellan det ena och det andra perspektivet. Det betydde både ock. Samtidigt: Vi väljer att gå in i det rum där Kristi hela livshållning redan finns, som vi vill dela med honom, och vi låter den påverka oss, våra liv, prioriteringar och förhållningssätt.

Tron blir dynamisk och fokuserar vår anslutning, vilja och delaktighet i Kristus. I illustrationen nedan hamnar, på den övre halvan, fokus på den enskilda människans val och i den nedre halvan på det Paulus ofta talar om som att vara/leva/vandra i Kristus. Där rör vi oss i vår och Jesu Kristi tro, det rum som innehåller så mycket.


Människan:

.............................................................Dogm

..................................................Lära...............Vårt val

......................................Övertygelse...................Bekännelse


Jesus Kristus:

......................................Värdesystem.................Tillhörighet

..........................................Efterföljelse.............Tillit

.............................................................Trohet


Detta innebär också att betoningen flyttar från ett konkret trossteg, som kan beskrivas som ett mål: Tro och bekänna/frälst och döpt, till en vandring med den korsfäste och uppståndne: Helgelse, helighet och förvandling.

Tro är, som många av Bibelns begrepp, större än vad vi nog begriper.












tisdag 28 februari 2017

Den fontanella människan

Människan är lite udda. Få varelser är så ofärdiga som människan när de föds. Det är som om förlossningen kommer för tidigt, ett år eller två... Tror kanske inte födande mödrar håller med. Att klämma ut en treåring vore nog ingen höjdare.

Rent fysiskt innebär det att människan, med sin unikt stora hjärna (i förhållandet till kroppen), är riggad med ett extremt finurligt kranium som kläms ihop kraftigt vid förlossningen, och lämnar sedan några mjuka hålrum i kraniet som sakta växer ihop medan hjärnan fyller ut sin stora skalle. Dessa fält kallas fontanellen (fontaneller, för det är fler än det stora på skallens topp).

Etymologi:
av italienska: fontanella, diminutiv av fontana, "brunn" eller "källa"
eller av äldre franska: fontanelle, "liten fontän"

Även sedan skallen fått sin fasta och skyddande form fortsätter hjärnan att utvecklas. Synapserna i hjärnan är under ständig förändring och omprövning. Vår hjärna består av 100 miljarder nervceller som var och en har upp till 50 000 kopplingar till andra celler. Antalet möjliga kopplingar mellan alla hjärnceller är större än antalet atomer i hela Universum. Sammantaget gör det vår hjärna till det mest avancerade maskineriet på jorden. De enskilda hjärncellerna i vår hjärna kan liknas vid små bläckfiskar med en massa med armar som är sammankopplade med andra bläckfiskar. I armarna, dendriterna och axonerna, rör dig elektriska signaler med en hastighet av 120 m/sekund. Signalerna överförs mellan armarna av mer än 70 olika kemiska partiklar, så kallade signalsubstanser. När en mängd olika signaler passerat igenom ett nätverk av hjärnceller förändras nätverkets utseende, vilket medför att nya minnen skapas. Miljardtals förändringar i hjärncellerna varje sekund ger oss en fantastisk tankeförmåga. Att driva vår hjärna, som ständigt förändras, kräver mycket energi. Totalt konsumerar vår hjärna 20 % av syret och 60 % av sockret i kroppen Resultatet blir att hjärnan ständigt genererar en effekt på 15 Watt (en glödlampa genererar en effekt på ca 60 Watt). Detta innebär att vår 1 till 1,5 kilo tunga hjärna konsumerar mer energi per kilo kroppsvikt än någon annan kroppsdel.

Vår konstitution är fontanell – vi är ämnade att vara flexibla. Det sorgligaste man kan höra är människor som säger: Jag är som jag är... Nej. Det är ljug. Vi är som vi förändras. Vi är stadda i utveckling. Hela livet.

Under vår levnad koncentreras, och därmed begränsas, våra synapser. De vi inte använder kopplas ner. Men the good news är att de kan aktiveras igen, men så snabba som hos spädbarnet blir de aldrig mer.

Så. Låt oss förändras och växa. Det är att vara människa. Den fontanella människan.

lördag 18 februari 2017

Jordlingar

Skriver en text, kanske nästa bok, om Jordlingar längs Sidenvägen:

Kära (efter-)världen

Jag har det emot dig att du övergett din första kärlek, skrev den gamle Johannes till sina medtroende, sin tids jordlingar. Upp 2:4. Mina starkaste invändningar mot min tids kyrka är att hon mera fokuserat läran, före livet. Varför, undrar jag, har dogmen blivit viktigare än Kristus? Kanske gäller den felfokuseringen fler religioner än kristendomen. Vi lever nu i en postreligiös tid, men är inte säker på att vi har begripit det. Den institutionaliserade religionen har blivit mer form än innehåll. Därför kramar hon sin gamla obsoleta världsbild, hävdar sina stelnade auktoriteter och har byggt sig ett glaslandskap där GUD förminskats till alla önskningars godaste fe.

I den här texten klampar jag omkring som en elefant i porslinsaffären. Samtidigt är det min starka övertygelse att jag beskriver det mest centrala i vår trostradition. Ska det koncentreras i ett enda bibelord finns det gott om alternativ, men jag väljer orden från min nyaste (förnyade) vän Paulus: Godta varandra, så som Kristus har godtaget er till GUDs ära. Rom 15:7

Världsbilden hämtar vi dag från vetenskapen. Vårt uppdrag är att se hur kärnan i tron kan levas i takt med tiden. Vi har en del jobb att göra.



Min vän Cedric Mayson skrev på ett liknande tema:

Här





Eller kopiera in: https://cedricmayson.com/writings/seven-aspects-of-liberation/



fredag 10 februari 2017

Earthlings (jordlingar)

För femton år sen, kanske tjugo, skickade min sydafrikanske vän och hjälte Cedric Mayson en text till mig. Rubriken var Earthlings. Jag läste den. Men själva budskapet slog nog aldrig riktigt in i mig. Då.

Nu. Då jag just avslutat en längre text: Jordlingar längs Sidenvägen, slår det mig hur trögfattad jag är. På mitt sätt har jag nu skrivit om Cedrics text. Nu har jag kommit dit. Och inser att dit jag tagit mig, har ingen annan tagit sig. För vi jordlingar har våra egna kartor. Ändå påverkas vi av varandra. Som jag av Cedric. Men visste det inte.

Skulle vilja meddela honom det. Men han är död. Som jag i texten jag just avslutat första varvet med.

söndag 29 januari 2017

Hoppets dag

Equmeniakyrkan i Kungälv

Jesus är vårt hopp

Idag ska vi ägna oss åt att öva dynamik. Och se på tron som något dynamiskt. Och se på världen med våra dynamiska ögon. Jesus, Paulus och Petrus ska hjälpa oss.

Bli kvar i mig, sa Jesus när han talade om vinträdet och grenarna, och citerade; hans namn ska ge folket hopp. (Matt 12:21).

Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. (Rom 5:5), skrev Paulus.

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda. (1 Petr 1:3), skrev Petrus.

I dagens evangelietext visar Petrus sin sedvanliga impulsitet. Det var ovanligt kort väg mellan Petrus hjärna och hjärta. Den långa eftertanken var inte hans favoritverktyg. Han var orädd, och lättskrämd på en gång. Han lovade Jesus hetlevrat försvar, men på prästernas gård svek modet honom. Han kunde stämma in i den mest klarsjungna bekännelse, men senare förneka att han ens kände Jesus. Han drog svärdet i Getsemane, men fegade ur inför övermakten. Han gick ut på vattnet för att testa sin tro, men tvingades ropa Herre hjälp min otro. Han gick ut på vattnet för att visa sin tillit till Jesus, men tvingades erkänna att han inte litade ens på sig själv. Eller som Ylva Eggehorn uttryckt det: En människa kan inte gå på vatten, men ibland måste man.

Vår tro handlar om något mycket mer än våra dogmer, våra bekännelser, våra kyrkor och församlingar. Vi kan inte alla vara Jesusar, men ibland måste vi.

Vi ska rapsodiskt granska några av vår tros mest centrala begrepp. Jag har valt ut åtta, varav dagens tema om hoppet är en av dom. Ni ser dom här framför, nöjaktigt symboliserade av åtta saker, eller bilder:

Skapelse. Grön växt.
Korset. Kors.
Uppståndelsen. Dopet.
Frälsningen. Dopet.
Pingsten. Syskonskap.
Hoppet. Ankare.
Domen. Ordförandeklubba.
Himlen. Altarrunden.

Alla dessa åtta skildras ibland som punkter, tillfällen eller händelser. Viktiga, ja, rent av avgörande. Under kyrkoåret ger vi en del av dem stor uppmärksamhet. De finns inbakade i våra dogmer och föremål för teoretiserande i våra läror. Eller högtidligt och knivskarpt formulerade i våra trosbekännelser. Det mesta är helt korrekt. Och de utgör på ett sätt milstolpar i GUDs frälsningsplan. De riskerar därmed bli en sorts checklista för vår ganska teoretiska tro.

Men. Det är inte allt. Långt ifrån allt. Orden och skeendena har en mycket mer dynamisk tydning. Och vi är i hög grad inblandade i allesammans. Låt oss se hur de alla har en mycket mer dynamisk tydning.

Skapelse pågår – vi är mitt uppe i den, indragna i den. När politikerna möttes i Paris under förra året tog de med oss alla in ansvaret för att göra vad vi kan för att hejda klimathoten. Och när Donald Trump nu aviserar att dra USA ut ur förpliktelserna världen enats kring är vi mitt inne i skapelsens ordning och kaos.

Korset – är en avgörande händelse, för snart 2000 år sedan. Men hålet efter korset är hela världens navel. Vi är alla indragna. Vi dör med Kristus, skriver Paulus. GUD ser på oss genom korset, vi bör se på varandra genom korset. Försoningen är den upprättade relationen som upprättar relationer.

Uppståndelsen – att Jesus uppstod är det yttersta tecknet på hoppet. Men Paulus skriver att vi uppstår med Kristus. När livet upprättas, människor återfår livslusten och lever över sin begränsade kapacitet och utblick lever de mitt i uppståndelsen. Ett annat liv är möjligt.

Frälsningen – när du omvänder dig är du frälst. När du bekänner är du frälst. I hoppet är du frälst. När kärlekens liv tar sitt grepp om oss är vi frälsta. När vi förlåter är vi frälsta...

Pingsten – var dramatisk för de första lärjungarna. Pingstdagen var en fantastisk symbol för världen, alla var samlade, alla hörde sitt eget språk talas, vi är alla indragna, alla är vi syskon.

Hoppet – metaforen Ankare är både bra och dålig. Alla seglare vet hur svårt det är att sova tryggt då man ligger till ankars. Det kristna hoppet är något som vi har, som omger oss och som vi sträcker oss efter.

Domen – inte ens Domen är en spikad rättegångsdag. Vi lever varje dag under domen, teologen Tom Wright pekar på att judarna inte såg domens dag som ett slut, snarare som en början. GUD återupprättade tillcaron, gav den en god start. Och kristna kunde se domen i Jesu kors. Domen är fälld. Straffet utdömt. Brottslingen avrättad. En frisk start är redan presenterad – och vi är i hög grad indragna.

Himlen – är inte över våra huvuden, och inte en framtid att längta till. Himlen är här, som GUDs rike. Den belyser varje steg på stigen där vi går. Den är här, och samtidigt där. Den är redan vår, och ännu inte.

Med denna hastiga genomgång ser vi dels hur dessa symboler är tätt invävda i varandra, ibland nästan identiska. Samtidigt är de milstolpar på vår stig. De angår oss, och äger oss, och uppfyller oss, samtidigt sträcker vi oss efter dem. De rymmer en dramatik, som en längtan, samtidigt är de verktyg i vår tros verktygslåda, och sträcks till oss både från historien och från framtiden.

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Rom 8:24-27)

Kristentron är fylld av metaforer som vill berätta vår historia, och vår framtid. Här har vi snuddat vid några av dem. De tar oss från dogmer och läror, organisation och maktstrukturer. Till ett gemensamt och individuellt ansvar: Att bli lika Kristus.

Detta är Paulus stora budskap. Var så till sinnes... Skrev han. Klä av er den gamla människan. Bli en ny skapelse. Ikläd er Kristus. Och när han riktigt varmkört motorn säger han att vi är kristusbrev. Och om sig själv säger han att han är en kristusdoft, (och kristuskunskapens doft). Människa är vad du är. Kristen är vad du blir, när du lever nära Kristus. Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden. (Rom 5:5).

Min enkla fråga blir: Hur hoppas du att GUDs kärlek lever i ditt hjärta?











lördag 24 december 2016

Kortpredikan. Juldagen.

Himlen har landat

Det människorna väntat, drömt om, hoppats på och sett fram emot skedde. GUD kom nära. Kanske närmare än någon kunde ha föreställt sig. Han blev ett barn i Marias famn. Helt hjälplös. Helt beroende. Helt utelämnad åt oss människor, i den kalla värld vi har byggt åt oss själva. Åter slog GUD upp sitt tält i människornas mitt. Inte för att lösa hennes alla problem. Inte en jultomte med nödvändiga och onödiga julklappar. Inte en magiker som genom ett trollspö förvandlade mörkret till ljus. Men som ett barn, veroende av oss. Som ett barn som väcker de allra varmaste tankarna i oss. Som får oss att öppna oss i ett leende. Som väcker det bästa i oss.

På det sättet kommer GUD. GUD la livet i vår famn, för att vi skulle bära det. Leva det.

När Lukas berättar evangeliet om Jesus gör han det tydligt dels inom ramen för det väldiga Romarriket: Jesu liv börjar hos kejsar Augustus och i domen agerar romaren Pontius Pilatus, och dels med en tydlig riktning mot Jerusalem. Berättelsen delar sig tydligt i tre delar. 1:1-9:50, 9:51-18:30, 18:31-. Och hela tiden med Jerusalem i sikte. Där allt skulle ställas på sin spets. På det sättet är det det mest välbalanserade evangeliet. Och det ska läsas i stora sjok, helst hela. Och jag är inte säker på att vi fått till det rätt.

Jag tror vi nu måste söka uttrycken för och de nya bilderna av denna nyskapande dramatik. Skapelse – Frälsning – Dom strålar samman i både Julens och Påskens under. Den nya tiden föds i och genom Kristus som vill bli allt och i alla (Kol 3:11). Trons energifält flyttar från jakten på rättfärdighet genom en omöjlig Lag, från bekännelsens ibland ihåliga ord, till ett liv där vi ikläder oss herren Jesus Kristus (Rom 13:14). Det finns inget större evangelium, och inte heller ett mindre. Det kostar allt, och ger allt.

Så blir GUD ett barn, som Maria bär. Som vi bär. Dag för dag.





söndag 18 december 2016

Gudsmodern

HON (Fjärde advent)


Helt oväntat
steg himlen in genom dörren
rörde sig längre in

med ett uppdrag
som fick jorden
att dra efter andan

var inte rädd, Maria

var röstens kärleksförklaring
ekar ännu över jorden
varv efter varv

fröet av GUD
placeras nära hjärtan
som rör sig i riktning

till liv som levs
med örat till marken

hon hade anledning
att begrunda
och grunda
för ett liv i efterföljd

efterföljansvärt.