måndag 23 juli 2018

I det tjugoförsta århundradet

När slavägare och slavars mentalitet höll på att förgöra den unga nationen i väst lyckades delar av kyrkan att släppa ut en ny röst. Frihetens röst. Frihet från att vara förtryckt, och frihet från att vara förtryckare. John Newton, ni vet han med Amazing grace, brevväxlade över Atlanten med John Wesley. Newton vara slavskeppare, och stod mitt i den dittills så inkomstbringande handeln mellan tre kontinenter: Amerika, det nya landet, Europa, den gamla kontinenten och Afrika, människans ursprung (men det visste de nog inte då). Vi vet inte hur djupt Newton förändrades då han mötte nåden. Men metodismen opponerade mot den djupt orättfärdiga handeln med människor. Och det tog tid att avslöja, avfärda och kriminalisera den. Evangeliet sjunger frihetens sång. Annars inget evangelium.

När apartheids pålar trängde allt djupare ned i den sydafrikanska samhällskroppen var det bland annat kyrkfolk som avslöjade, avfärdade och satte sig till motvärn mot denna inhumana samhällsordning. Apartheids mentalitet fördummar och förtrycker såväl de kraftigt förfördelade som de som sätter sig till herrar över andra. Nelson Mandela fick sitt främmande nya namn, Nelson, då han började på den kristna skolan. Han blev uttrycket, symbolen och redskapet för vägen till befrielse – en egen och ny amiral Nelson, i strid på ett hav av hat. Evangeliet sjunger frihetens och enhetens sång. Annars inget evangelium.

När den växande stads- och arbetarklassen höll på att supa bort mänsklig värdighet i sin fattigdom och utsatthet var det inte minst väckelserörelsen som drev motståndet mot den mänskliga förnedringen. Tillsammans med nykterhets- och arbetarrörelse förändrades landet. Människor organiserade sig, utbildade sig och formulerade kraven på ett nytt samhälle. Osäkerheten, fattigdomen, och särskilt superiet utsattes för starka inre krav på förändring. Den nya människan reste sig och formade ett nytt, gemensamt samhälle, som kulminerade i allmän rösträtt, och senare följde ett monumentalt välfärdsbygge. Högern stod emot länge. Evangeliet sjunger frihetens obändiga sång. Annars inget evangelium.

Idag står vi inför två nya utmaningar, som nog är starkt länkade till varandra. Förtryckaren är anonymiserad och finns mest i strukturen och tanken, inte heller offren är helt enkla att definiera. Det handlar om klimatet och egoismen. Där finns, som i alla system, vinnare och förlorare. En växande medelklass i i stort sett alla länder på jorden är de kortsiktiga vinnarna. Den gamla eliten klarar sig alltid, den gamla fattiga underklassen har det som den alltid har haft det: När det regnar manna har den fattige ingen sked. Men. Liksom slavekonomin och apartheidvansinnet bar strukturen för sin egen undergång i själva systemet, och i medvetandet, gäller detsamma idag. Och evangeliet söker uttrycken för vår tids befrielserörelse. Men den är nog mera komplex. Den är inte svartvit som tidigare konflikter. Den rymmer inga givna motparter, ingen förtryckare och inga slavar. Konflikten är inte främst politisk, den löses inte av revolution, och den är inte klassmotsatsernas strid, och inte ens i egentlig mening en demokratisk strid. Den liknar nog mest av allt superiets filosofi. Och visst kan vi identifiera båda vinnaren och förloraren, men striden äger mest av allt rum inne i huvudet på var och en av oss. Och det tydligt nya är att förändring inte främst sker hos andra, men i var och en av oss. Evangeliet sjunger dock frihetens eviga sång. Annars inget evangelium.

I det goda samhället tar vi hand om varandra och bygger tillsammans. I de lyckades samhälle är var och en sin lyckas smed. Och vi kan lika gärna smida på egen ässja som på andras.

Självupptagenheten, och upptagenheten med det egna, är lätt att motivera, och den har tillochmed goda drag. Vi sköter om oss själva, i vart fall till kroppen, om än inte till själen, och vi ser om våra hus. Vi väljer bästa skolan för våra barn. Vi skjutsar dem till allsköns aktiviteter. Vi skyddar dem från allt ont. Vi pensionssparar och löser sjukvårdsförsäkring. Allt lika legitimt och till synes lättmotiverat. Men vi väljer åt oss själva. Inte för oss tillsammans. Klyftornas samhälle kännetecknas av att det blir allt mörkare nere i dalen. Och på toppen väljer vi rätt läge för solen. Men kom ihåg: Sprickorna i samhället är farligast för dem längst upp. De där nere delar redan fattigdomen.

Jag tycker mig se ett hårdare samhälle. Vi väljer att blunda för flyktingens nöd, och värnar våra egna privilegier, det är ju de vi (kortsiktigt) har byggt för oss själva. (Att vi inte kan vemanna den utan flyktingen bryr vi oss inte om idag.) Trafikrytmen hårdnar och målet är inte att trafiken ska flyta för alla men att jag själv kommer fram. Ju dyrare bilar man har, ju mindre använder man blinkersen – den är ju mest till nytta för de andra. När det är eldningsförbud och hela landet hotas, grillar människor ändå, för man ser inte sambandet mellan det den enskilde gör att det gemensamma samhället. När det är vattenbrist och hela vår ekologi hotas finns det somliga som drar slutsatsen att just de kan fylla poolen. När brandmännen sliter i brandskogen kan andra stjäla deras väskor utanför brandstationen eller deras fyrhjulingar. (Båda sakerna har just skett i Jämtlands län.)

I klimatfrågan ser vi samma saker hända. Klimatet betraktas inte som vårt problem, och kan därför inte inskränka våra rättigheter, bilmil eller flygmil. Man kan förneka eller blunda för det som sker. Men vi sitter alla i den lilla båten på tidens hav.

Jag kan inte se annat än att detta är dagens största fråga. Evangeliet vill också här sjunga frihetens gemensamma sång. Som den försupne reste sig vid bönhusets botbänk kan vi resa oss och betyda skillnad. I vårt eget liv, för andras liv och för vår gemensamma framtid. Kyrkan måste låta vandringen med Jesus, frälsning och helgelse handla om just detta. Annars inget evangelium.







torsdag 29 mars 2018

Kanske en predikan, påsken 2018

Metaforernas rikedom
eller
Vår förlorade läsförmåga


Tre kors har slagits ned i mänsklighetens golgatakulle, de står hårt neddrivna i det spruckna urberget. Det är Maktens kors, och Självupptagenhetens. Och mitt emellan dem – Den Enkla Sanningens kors. "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" hörs det från Självupptagenhetens kors. "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom." Så låter det kring det andra korset på flanken – Maktens kors. Från korset i mitten hörs först ingenting.

Vi har nog förlorat förmågan att läsa metaforen, att vandra ut och in i bilderna, pröva nya perspektiv och se de många skikten. Vi läser endimensionellt, då bilderna i själva verket är djupa som Marianergraven. Påskens berättelser är berättelsen om Människan. I alla tider. Och om det svaga ljuset av Mening som lyser ur de djupa haven.

Det unika med påskens stora berättelser är att de inte är unika. De gäller i varje tid, för varje människa. Längtan efter Undret är tidlöst, som solens ljus som flödar ut i ett mörkt och gigantiskt Universum. Det är berättelsen om Meningen, som vare sig är logisk eller rättvis. Den är istället livsvägen som banar sin väg mellan Mänsklighetens kors.

Vi måste ingenting, vi måste bara välja.

STORA VECKAN

Vi följer den Stora resan
allmängiltig och generell,
resan över stock och sten.

Lögnerna, och myterna
de vi bygger, bevarar
och restaurerar:

Berömmelse, fame, makt
– folket står på gatorna
och ropar Hosianna.

Sedan, ödeläggelsens dag,
det abrupta uppvaknandet,
månglarnas bord vräks ut.

Alltings ihålighet
som går sönder
när myterna mosas.

Det dukade bordet,
gemenskapen,
ihålig som en
torkad stubbe,

och ensamheten
den stigmatiserade,
där förnekelse och svek
står som spön i backen,
ackompanjerad av ropen:
korsfäst, korsfäst.

Döden,
en sten att vila huvudet mot
när livet tystnat.

Först. I ottan. En susning.

Någon viskar ditt namn.
Rabuni.

Livet, det sköra och håliga,
fylls med den enda meningen:
att vara sanna.

Stick dina fingrar genom min.
Vår enda, gemensamma hand,
har en kropp att smeka.

En kärlek att dela.

************

När Döden fäller tårarna över Golgata kulle på den Goda Fredagens kväll är ingenting längre som förut. Maktens bastioner har rämnat: Den vann ingenting med allt våld. Självupptagenhetens inre tåreflod har strandat vid uppgivenhetens klippiga strand. Och ännu har inte Sanningens morgonsol gått upp över nejden.

När morgonsolens strålar smeker de daggvåta bergen på Påskdagens morgon står några handlingskraftiga kvinnor vid Meningens tomma urgrotta. Alla jordiska värden har kapitulerat och lämnat Meningen urgröpt som en strand efter nattens storm. Sanden är utjämnad, som ett tomt skrivark. Rester av liv ligger som på historiens skräphögar där den kraftigaste vågen förde dem. Och där nedanför på strandens sluttning en yta som bara väntar det första steget.

Ängeln sade till kvinnorna: ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.” Matt 28

På den blanklagda stranden tas de första stegen till det som skulle bli, som kunde bli, den nya människan.

De första stegen gjorde avtryck, visade riktningen. Inte längre upptagna av den ordning som gällde före påskens drama.

Paulus skriver: Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4

Glad påsk, du nya människa.

Kristus är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden.

Och vi med honom.








- Posted using BlogPress from my iPad

lördag 23 december 2017

Jul, jul, strålande jul...

JULENS ALLA SYMBOLER

Goda helger till er alla. Låt mig säga just det från början. Låt mig också säga det självklara: Var och en firar efter sin förmåga och lust.

Men visst kan det va lite juste att ha lite ordning på vad allt det där är som ni håller på med. Kärnan i julen är ett litet barn i en krubba off road i Betlehem. Tidpunkten och platsen kanske är mera mytologisk, men denna födsel har nu tonsatt julen och den har tonsats under rätt många sekel. Tomten bär en trehundratalsbiskops namn. Hur du vänder dig blir du inte fri från det kristna arvet, historien och symbolerna.

Adventsljusen berättar om kyrkans år. Ett nådens år om Riket, som Johannes snackade om som sen gestaltas i Marias livmoder och famn. Den Stora Berättelsen är att GUD kommer nära. Att all religiös maktstruktur reduceras till barnets hjälplösa men livfulla leende. Att själva existensen koncentreras kring livsundret. En närvaro som vi är alldeles försvarslösa inför. När himlen förstår det sjunger änglarna, när mänskligheten noterar det kommer hon också med gåvor – då guld, rökelse och myrrha, nu julklapparna som vi ger och får.

För det är något storartat men mystiskt som sker. Det är GUDs och Människornas berättelse. I de lilla barnet, i berättelsens centrum, är de båda representerade. Det är gudamänniskan Jesus som presenteras. GUD är inte långt borta och människorna är inga hopplösa fall. I lustgården Eden kraschade relationen kring ett träd – kunskapens, men också Livets träd. GUD och människan vandrar olika vägar. Med Jesus dyker Livsträdet upp igen, nu som ett kors. Människan och GUD kan, som Jesus, vandra tillsammans. Inte konstigt att trädet nu dyker upp i vardagsrummen. Dekorerat som ett sådant trä borde se ut. Påhängd all vår kärlek.

Och maten. Efter julfastan, med de blötlagda torkade fiskarna bjuds vi till excesser vid bordet. Skinkan, korven, fettet. Allt för att manifestera kyrkans kalender. Fasta först (slarvar vi med), fest sedan (är vi bra på).

Jesus bor mitt i julfesten, och stämningarna. Kanske är han stämningen. Kyrkan har stannat vid att vi ska tro på honom. Själv vill han mest av allt leva med oss. Vi har stannat vid barnen, gåvorna, ljusen och godmaten. Själv vill han mest av allt vara med oss. Som ett barn i Marias famn.


- Posted using BlogPress from my iPad

fredag 3 november 2017

Alla helgons dag

Vilka är dom – Helgonen

EVANGELIUM: Lukas 6:20-26
Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.

Vi tänker oss gärna helgonen som de fulländade. De som nått målet. Som förmått visa en glimt av GUD i tider i övrigt fyllda av ondska.

Men det är inte Bibelns bild av De Heliga. Visserligen finns där gott om högt uppställda mål: Bli fullkomliga som er himmelske fader är fullkomlig, sa Jesus. Och Paulus skrev: Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Målet verkar vara hög satt.

I dagens evangelietext från evangelisten Lukas möts vi av en version saligprisningar som ur det perspektivet kanske väcker fler frågor än de lämnar svar: Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen.

Det verkar vara resan som är målet. Vara fattiga, hungriga, gråtande, hatade, bortstötta och smädade... Vara i behov, vara på resa, förändras och förädlas. Till skillnad från de som tror att de är framme: Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er.

Kristentro är resans evangelium. På den vägen... Pilgrimer... Leva i Jesu efterföljd...Resandeevangeliet godtar problem och utmaningar. Vi känner våra behov. Ser våra brister. Lever med en längtan, och har en riktning för vår längtan.

Helgonen är inte de som är framme, men de som vet att de är på väg. Helgonen är de enda som inte vet att de är det.

Judisk, kristen och muslimsk tro lider hela tiden av sina höga och inneboende ideal. Dessa ideal blir moraliserande och förfärande då de uttrycks som krav på andra, men fruktbart vägledande för den som hungrar efter rättfärdighet. Inte minst i vår tid är detta en delikat balansgång. Idag hyllar vi individen. Den enskilda människan har i vår tid – på bred front – slitits loss ur det kollektiva nät som vi under tusentals år hängt i: familjen, stammen, gruppen, skrået, klassen... Och individen ska vara lycklig. Nöjd med sig själv: Du duger. Jag är som jag är. Man är väl inget helgon!

På nästan alla andra områden i livet har vi andra mål uppsatta för oss: Livslång utbildning, bli bättre förälder, en bättre bilförare, en kropp i bättre trim, duktigare. Men på personlighetens och själsutvecklingens område signaleras i vår tid: Acceptera mig som jag är!

Ändå får inte religionen göras om, eller återföras, till att bli moral, eller fostrande rotting: För det ledde alldeles fel. Den förde oss in i kontroll, straff, skuld och reducerade tron till etik. Ändå är det just meningen att vi kan växa som människor – att bli de vi ytterst är tänkta att vara.

Tron kan ta tag i djupet av vår personlighet och förvandla oss, utmana oss att följa Jesus och bli lik honom. Men det får inte användas som redskap gentemot andra. Våra högt ställda krav och förväntningar ställs på oss själva, och inte gentemot andra.

Tomas Tranströmer säger i sin kanske mest lästa och använda dikt:

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Kanske är det detta som är helgonens resa: Aldrig färdig, och det är som det ska. Och det är inte detsamma som att vara framme. I helgonens spår är vi på vår egen resa. Mötet med, och vandringen med Jesus i våra liv är en livsomvandlande resa. Vi är hungriga, fattiga, kanske skymfade och vi gråter. Och det är vägen som gör mödan värd, som Karin Boye diktade.

Paulus summerar åt oss: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga. Och har ni en annan mening på någon punkt skall Gud upplysa er även där. Men låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit. Fil 3:12-16

söndag 8 oktober 2017

... Hon som med sin konst har format allt

Predikan, Tacksägelsedagen, Centrumkyrkan den 8 oktober

IDAG ÄR DET DAGEN VI TACKAR

"allt lärde jag känna,
det dolda och det synliga,
ty jag fick undervisning av visheten,
hon som med sin konst har format allt." Salomos vishet

INLEDNING
I glipan mellan Gamla och Nya testamentet börjar vi höra en ny ton. Den gamla, auktoritära tonen om Krigets GUD, Israels GUD, Hämndens GUD... presenteras nu i mer nyanserade former. Visheten blir ett begrepp för GUD, det är som om GUD flyttar närmare folket. Men inte förrän med Jesus får GUD ett personligt uttryck, ett ansikte – som inte bara välsignar eller förbannar, men griper allt djupare in i människors vardag. Sett i efterhand är det en Reformation före Reformationen: Ett Jesusbudskap före Jesus. Lite snarlikt det såg ut inför Reformationen i 1500-talets Europa.

Erasmus av Rotterdam försökte som fri forskare driva den påvliga katolska kyrkan tillbaka in i en djupare fromhet, i avlatsbrevens och maktuttryckens tid. Luther och Erasmus stod nära varandra idémässigt, men medan Luther vill reformera genom uppror och uppbrott nöjde sig Erasmus med reformer och dialog. Det kom därför mer att bli politiken som skiljde de båda samtida åt, än själva innehållet. Erasmus, om han fått hållas, kanske hade lyckats med reformerna, men med Luthers mer militanta strategi låstes väl snarare det katolska fast vid sina traditioner, och en skarp brytning mellan de två blev ett faktum på 1530-talet.

Kanske finns där alltså en parallell till judendomens renovering då kristentron presenterades och konflikten mellan kyrkan och rabbinerna blev tydlig under de första århundradena i vår tideräkning.

1. VISHETEN ÄR VÅR UTMANING

Bibelboken Salomos vishet är en sen gammaltestamentlig text, som först år 2000 blev en del av vår protestantiska bibel. Den skrevs, eller samlades och redigerades, troligen under det sista århundradet före Kristus, i Egypten. Den grekiska vishetsläran blir synlig men gifts ihop med en gammal judisk tradition. Kunskapen, eller visheten, liksom livet spirade ur GUDs hand. Utan GUD är vi inget, i GUD har vi tillgång till allt, eller som Paulus sedan uttrycker det: "Det är i GUD vi lever, rör oss och finns till."

Sanningen, visheten, kärleken, och sedan användningen av ordet tro, är på sätt och vis synonymer till varandra. De tar sin utgångspunkt i hur vi uppfattar GUD. Inte bara som en utomjordisk makt, utan i en mer instrumentell förståelse: GUD verkar i oss och ibland oss. GUD må måhända vara avlägsen och suverän, eller allsmäktig, men GUDs verk är nära oss, verkar i oss och med oss. Detta ger oss anledning att tänka efter, eller filosofera.

Filosofi betyder nämligen just kärlek till vishet. Kärleken, Eros, är enligt Platons dialog Gästabudet en längtan efter det som man inte redan har. GUD filosoferar inte, för GUD är vis. Inte heller dåren filosoferar, för han är nöjd med sin begränsning. Bara den som är medveten om sin brist och som därmed i sin längtan föreställt sig det fulländade, hyser kärlek till visheten.

Vishet är ett viktigt begrepp också i bibeln (hebr. chákmáh, grek. sofía). I Gamla testamentet tillskrivs kung Salomo yttranden om visheten: ”Hon (Visheten) blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet” (Vish 8:2). ”Vin och musik ger glädje åt hjärtat men bättre än båda är kärlek till visheten” (Syr 40:20). Vishetslitteraturen i bibeln är en speciell genre. Hit räknas framför allt Ordspråksboken, Predikaren, Job, Jesus Syraks vishet och Salomos vishet. Denna typ av vishetslitteratur är i hög grad gemensam för Israel och andra kulturländer i den dåtida Orienten. Gemensamt är till exempel att visheten har två ansikten: Å ena sidan är den en mänsklig förmåga eller kompetens att sträva efter, å andra sidan är den uteslutande GUDs eller gudarnas egendom, som bevakas väl av dessa och tilldelas människorna som en nådegåva.

Hur beskrivs då visheten i bibeln?
Den leder människorna till ett gott omdöme.
Den lär dem att känna världens ordning, nämligen det som är gott och det som inte är gott, vad människan skall och inte skall.
Hon är ”kunskap” (gnôsis) och ”insikt” (sýnesis) eller att söka efter förståelse. ”Att äga vishet är dyrbarare än guld” (Ords 3:14).
Den är visserligen skapad, men detta skedde före all tid (Ords 8:22).
”Hon är ett utflöde från GUDs makt, hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet” (Vish 7:25).
”Hon är ett återsken av det eviga ljuset, en klar spegling av GUDs verksamhet och en avbild av GUDs godhet” (Vish 7:26). ”Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk [...] När GUD spände upp himlen var jag där [...] Jag var GUDs glädje dag efter dag” (Ords 8:22–30).
Bara om människorna har del i visheten finner de det rätta förhållandet till GUD: ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt” (Ords 9:10), och genom henne finner människan rätt förhållande till sig själv och till sina medmänniskor.
Genom henne kommer dygderna till människan: klokhet, rättfärdighet, måttlighet, tapperhet. Människan måste alltid sträva efter henne.
Den som söker henne finner henne också (Ords 8:17). Ja, den som söker och slutligen finner henne upptäcker att hon redan har kommit till henne och väntat på henne. ”Den som söker henne om morgonen får kort väg, ty han finner henne sittande vid husets port” (Vish 6:14).
Människan måste be om visheten. Det påminner henne om att visheten ursprungligen är GUDs egendom och överlägsen människorna. För att göra det tydligt och fördriva all förmätenhet lyder profetens budskap: ”Mina tankar är inte era tankar.”
”Visheten berömmer sig inte av sin vishet.” ”Ve, dem som är visa i sina egna ögon.” ”Din vishet och ditt vetande har bedragit dig så att du tänker i ditt hjärta: Jag och i övrigt intet mer.”
Sann vishet låter sig ifrågasättas av GUDs vishet.

2. VISHETEN ÄR VÄGEN, MEN INTE MÅLET

I Nya testamentet tas detta profetiska drag upp och förstärks av Paulus. ”Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna” (1 Kor 1:19; Jes 29:14). En GUD som så radikalt ställer sig på Livets och det godas sida att GUD tar dess öde på sig, låter sig besegras av människornas synder och är beredd att bära deras bördor och ta på sig deras vanmakt, och utgör därmed en förargelse för dem som förväntar sig under och en GUD som visar sig i sin makt. För de bildade grekerna framstår föreställningen om det högstas och det skönastes förnedring som en veritabel ”dårskap” (1 Kor 1:23). Men att känna igen ”GUDs kraft och vishet” (1 Kor 1:24) i detta ”nedstigande” är en insikt som måste komma ifrån GUD själv. Man måste tro GUD om denna yttersta kärleksgärning. Detta är ”GUDs hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av GUD var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som GUD har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:7–9). Likaså ber aposteln i Kolosserbrevet: ”att ni skall fyllas av kunskap om GUDs vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren” (Kol 1:9). Ty ”i GUD finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (Kol 2:3). Visheten tillfogas på så sätt en ny, bredare horisont som gör henne ännu mera förenad med denna vishet, till insikt och därmed ännu mera kommunikabel. Ty bara där viljan till sanning finns, kan visheten meddela sig, som ”kunskapens kunskap”.

3. VISHETEN OCH SKÖNHETEN ÄR GIFTA

Människans öga speglar själen, den brunn som också speglar hennes kunskap, medvetande, samt bildning och intuition. Samtidigt är ögat hennes fönster mot världen. Vår historia berättar om hur människan tidigt gestaltade sina bilder av estetiska värden. Små statyetter och klippmålningar, liksom ristningar, är bevarade från människans barndom. Språket i sig används också som en gränsöverskridande konstart, som ett skarpt verktyg: Tillvaron beskrivs, eller kommer till, genom ordets skärpa. Orden är också penseln som målar det synliga och det översinnliga. Orden berättar, besjunger och diktar om historia och fantasi, ja, bygger rent av en egen värld. Om människans tidiga skapande var en ren skönhetsdyrkan eller om det också hade inslag av tillbedjan eller magi kan vi inte veta säkert. Musik, sång och dans spelar också i detta mellanrum. Estetiken är ett gränsland mellan det synliga och det osynliga, mellan det medvetna och det omedvetna, mellan det kroppsliga/materiella och det andliga/kroppslösa.

Skörhet och skönhet är språkligt nära. Och där ligger mycket av livets hemlighet, det är både skört och skönt. Skönheten väcker vår förundran och glädje. Det finns en resonans i vårt inre som tilltalas av det vackra, som en nyckel som passar i vårt inre lås. Skönheten är opartisk och frikostig. Den talar till oss på en annan nivå än moralen eller intellektet förmår. Den vädjar till det bästa i oss. Skönheten frammanar generositet, och sätter oss därmed i ett sammanhang, där vi känner att vi har en hemvist. Skönheten kommunicerar också med vår nyfikenhet, den lockar oss in i nya landskap. Samtidigt är den ödmjuk och anspråkslös och är inte förutbestämd. Den lär oss kalibrera variationer och lockar fram förvandling, inte minst genom att den behöver självständighet och bereder rum för vår frihet. Samtidigt väcker den vår vördnad och inger respekt. Detta är sköna nycklar in i vår andlighet, just detta som kanske är vårt verkligt mänskliga särdrag – att spegla GUD, som den yttersta drömmen, det stora idealet.

AVSLUTNING
När Bibeln talar om Skapelsen gör den inte det i dagens vetenskapliga mening. Berättelsen om hur Skapelsen rinner upp ur GUDs avsikt vill inte främst, kanske inte alls, ge oss en teknisk beskrivning av hur allt kom till. När Bibeln talar om Skapelsen görs det oftast som en beskrivning av helheten, av allt som finns. Om riktningen: Till vad finns allt detta som finns? Av egypterna lärde man sig att GUD, eller Solen, manifesterades av farao. Av folken i Mesopotamien lärde man att människorna var gudarnas slavar. Inga av dessa synsätt passade ihop med judisk eller senare kristen tro. Man trodde snarare att alla människor bar en bild av GUD i sig. Inte bara Farao, och människan var alls inga slavar. Man levde med GUD som riktlinje och som mått. Detta är Bibelns stora berättelse. Ofta har vi reducerat den till teknik, trossatser, fromhet eller skenbar moral.

Våra föräldrar är orsaken till vår existens, men ingen skulle väl påstå att det var de som skapade oss. Vi är ju formade av Livet självt. Samtidigt som vi bär särdrag från våra föräldrar – vi bär deras bild i oss. Men vi är något helt eget, något unikt. Vår tacksägelse bör idag rikta oss till detta Livets upphov. Inflätade i den stora mänskliga väven. Där våra livs syfte är att spegla vårt unika ursprung: Människor sm bär bilden av GUD i oss. I våra gener, i vårt syfte och allt som gör oss till människor, på väg till vår bestämning.

"allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt."

fredag 8 september 2017

Jag har aldrig lagt några pengar i pappmuggen



Det beror på att jag inte tror på själva affärsidén. Jag satsar inte heller på hästar, eller köper lotter, eller spelar poker. Jag tror inte på affärsidén. Jag har inte besökt prostituerade. Jag tror inte på den affärsidén heller. Jag har inga aktier. Inte heller börsen tror jag särskilt mycket på. Pengar, hus eller potatis är medel som ska användas och delas. Inte sparas. De ska skötas, men de gör bara nytta då de används, och delas. Jag tror på försäkringar, det är ett kollektivt omskötande av privat egendom. Och jag tror mycket på skatter, det stora kollektivet tar gemensamt ansvar för alla, över tid och rum. Det är en utmärkt gammal stamkultur – vi tar hand om varandra. Och andra bor inte längre bara inom en nations gränser.

Jag känner mig inte särskilt ond då jag passerar tiggarna med ett vänligt leende men utan slant. Jag känner mig inte särskilt ondskefull när jag inte lägger pengar i kollekthåven heller. Och inte känner jag mig särskilt god när jag lägger en femhundralapp. Tror jag på affärsidén gör det inget alls att dela med mig av det jag råkar ha. Jag tror inte heller att det är en investering på mitt rättfärdighetskonto. Jag tror nämligen inte det funkar så. Inte heller tror jag på den märkliga tesen att om jag nu hjälper någon får jag igen det en annan gång, som i ett gigantiskt läggspel av hjälp och självhjälp. Kan jag göra något gör jag det. Kan jag inte gör jag inte det.

När jag i Opinion Lives program om tiggeriförbud hör min gamla, lätt fåniga, riksdagskollega Cecilia Magnusson säga att romerna bör åka hem för att ta del av EUs stöd till utbildning, jobb och bostad hör ju alla att det är ett tomt tramsargument. Alla som känner det systematiska förtrycket av romer vet ju att uppförsbacken till ett rimligt liv för dessa grupper ännu är gigantisk. Lika irriterad blir jag över argumentet att tiggarna stör gatubilden. Anblicken av en medmänniska får aldrig anses störa gatubilden. Hennes liv är en del av mitt, och mitt en del av hennes.

Jag har gett pengar till några tiggare. Men aldrig några mynt i en pappmugg. Jag har gett någon eller några hundralappar i handen på några av dem. Jag tror på affärsidén om solidaritet och att mina resurser inte främst är mina, att skydda, men våra att dela. Jag förvaltar en liten del av jordliga resurser, som jag förvaltar mitt liv, mitt bland alla andras liv i Det Stora Livet. Girighet är mycket farligare än tiggeri. För vi tar ingenting med oss när vi går – det finns inga fickor i svepningen.

Den ojämlika fördelningen och fattigdomen utmanar varje samhälle, på hela vår gemensamma jord. Hunger möts på ett personligt plan med fattigdom bara på ett strukturellt. Pappmuggar blir aldrig ett program "for change". De flesta fattiga, och de allra fattigaste, tigger inte utanför min ICAbutik.

Tiggare, eller uttryckt med den tragikomiska omskrivningen: Fattiga EUmigranter, sätter fingret i magen på oss. De synliggör vår (relativa) rikedom. De ställer Livets Stora Fråga till oss när vi passerar in i Varuhuset, Livsmedelsaffären eller Systemet: Är du min nästa? Är du min bror?

Något borde jag göra. Men jag tror inte på tiggeriet som affärsidé. Det löser inga långsiktiga problem, knappast ens de kortsiktiga. Jag tror inte heller på kalkylen: Lämna sina hem – om än ruffiga, med sina familjer – om än fattiga, och resa genom halva Europa, bo i undermåliga bostäder under tre månader, och sitta skammade utanför en butik – som manifesterar den avlägsna rikedomen och kontrasten.

Den stora nyttan de gör är att påminna oss, när vi glömmer, att världen är stor. Och att vi är varandras nästa. Jesus sa, lite kryptiskt: De fattiga har ni alltid ibland er. Att hindra tiggarna att komma – att finnas – löser inga problem. Det är inte heller en lösning att lägga en tia i deras mugg.

Så vad gör vi? Jag vet inte, men skickade just lite pengar till en organisation. (http://hjartatillhjarta.se – SWISH 123 196 33 47). Det finns många som gör en insats. Politiskt vet vi att den verkligt förändrande kraften tar tag när människor organiserar sig för att skapa varaktig förändring, som bryter onda system. Vi själva måste göras medvetna om att våra privilegierade liv är ett lån. Det är ingen naturlag som gör att inte vi tigger. Ytterst är vår rikedom de fattigas fattigdom.

Jag känner mig inte ond när jag inte ger. Och inte god när jag ger.



tisdag 22 augusti 2017

Vi jordlingar längs Sidenvägen

Mellan 2010 och 2017 har jag skrivit några böcker (nio) om Livet. De rör sig från allmänmänskliga texter, som tex 2013 års diktbok, boken 2015 och inte minst 2017 års slutbok i serien: Vi jordlingar längs Sidenvägen, till lite mera teologiska reflektioner.

Böckerna utmanar dig att tänka nytt. Du behöver inte hålla med mig. Men du behöver tänka.

Här nedan ger jag en kort beskrivning av böckerna. Från nyast...

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017
På ett sätt kan det nog sägas att den sista boken summerar de åtta föregående. Kanske är den mindre predikande, öppnar mer för reflektion och kan säkert skapa trivselrum i din tanke, men troligen också en del uppror. De första nio kapitlen har jag skrivit särskilt till mina vänner som inte delar min tro, kyrkan är nästan helt tyst under nio kapitel. Kap. 10-12 tar med reflektionen in i teologin och ställer rätt allvarliga frågor. Boken är lite farlig...

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016
I bloggposter har jag här talat om metaforer, och vår bristfälliga tydning av metaforerna. Jerusalem är ett levande, tydligt och farligt exempel på det. Boken kan läsas både som en koncentrerad berättelse om 4 000 års historia om en stad, och som en utläggning om vårt förhållande till metaforen.

Vad är då en människa – om vetandet och meningen, 2015
I en mera sparsmakad bok ger jag mig på spänningen mellan tron och vetandet. GUD och Darwin, Hawkings och Dawking, Paulus och Turing... Boken är laddad av musiken från Vivaldis Årstiderna. Kanske min vackraste bok.

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014
Jag tog med mig språket för min personliga diktbok till teologins och kyrkans värd.
Diktsviterna om påsk och advent är väl fungerande teologi för livet, själv har jag använt dem vid många olika gudstjänster. Boken slutar i tre mera metodiska kapitel som jag sedan utvecklat i de följande böckerna.

Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013
I boken summerar jag de tidigare böckerna om min djupvandring med Paulus. Där finns ett koncentrerat kapitel om min paulusbild, briljant i sin koncentration, och mera allvarliga reflektioner om kyrkans felval.

Diktbok, med sikte på horisonten, 2013
Även om Paulus följde med är min diktbok mycket mera personlig. Med den skrev jag mig upp ur de senaste årens personliga sorg. De dystraste dikterna publicerade jag inte, mer texterna om hur livet åter tog mig i sitt grepp. Dikterna är orimmade små tankebräck. Själv tycker jag att somliga texter hör till de vackraste och klokaste som jag har skrivit (tillsammans med ett kapitel i min slutbok om Sidenvägen).

Nu erbjuder jag ett höstpaket:

Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013. 100:-

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014. 100:-

Vad är då en människa, om vetandet och meningen, 2015. 150:-

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016. 150:-

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017. 200:- (800:- inkl porto)


HÖSTPRIS: 500:- inkl porto

Eller ett minipaket med de två senaste,
Jerusalem och Sidenvägen: 300:- inkl porto.



Av författaren har tidigare utgivits, slut på förlaget:

Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012 (ett fåtal ex kvar)
Tyvärr skrev jag den här boken i lite för starkt beroende av den föregående. Så, när den var slutsåld hängde fortsättningen lite i luften. Men den har ett riktigt bra kapitel om Romarbrevet, och en avslutning som kanske är mitt bästa bokslut, kyrkan skildrad med dess arkitektritning och olika rum och deras funktioner.

Längtan efter Riket, om Paulus, 2011
På ett plan är nog detta min mest avgörande bok, i varje fall för mig. Paulus framträdde på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Boken låter läsaren dela min vandring och fascination. Den gör att jag nu, närsomhelst, kan ställa mig upp och hålla en hyggligt intressant föreläsning om Paulus och den tidiga kyrkan.

Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet, 2010
Detta är orsaken till bokserien. Ett litet häfte på 64s ställde allvarliga frågor: Vet vi vad vi tror, tror vi på det och bryr sig någon? 2017 års text vill nog försöka svara på just dessa frågor.