fredag 8 september 2017

Jag har aldrig lagt några pengar i pappmuggen



Det beror på att jag inte tror på själva affärsidén. Jag satsar inte heller på hästar, eller köper lotter, eller spelar poker. Jag tror inte på affärsidén. Jag har inte besökt prostituerade. Jag tror inte på den affärsidén heller. Jag har inga aktier. Inte heller börsen tror jag särskilt mycket på. Pengar, hus eller potatis är medel som ska användas och delas. Inte sparas. De ska skötas, men de gör bara nytta då de används, och delas. Jag tror på försäkringar, det är ett kollektivt omskötande av privat egendom. Och jag tror mycket på skatter, det stora kollektivet tar gemensamt ansvar för alla, över tid och rum. Det är en utmärkt gammal stamkultur – vi tar hand om varandra. Och andra bor inte längre bara inom en nations gränser.

Jag känner mig inte särskilt ond då jag passerar tiggarna med ett vänligt leende men utan slant. Jag känner mig inte särskilt ondskefull när jag inte lägger pengar i kollekthåven heller. Och inte känner jag mig särskilt god när jag lägger en femhundralapp. Tror jag på affärsidén gör det inget alls att dela med mig av det jag råkar ha. Jag tror inte heller att det är en investering på mitt rättfärdighetskonto. Jag tror nämligen inte det funkar så. Inte heller tror jag på den märkliga tesen att om jag nu hjälper någon får jag igen det en annan gång, som i ett gigantiskt läggspel av hjälp och självhjälp. Kan jag göra något gör jag det. Kan jag inte gör jag inte det.

När jag i Opinion Lives program om tiggeriförbud hör min gamla, lätt fåniga, riksdagskollega Cecilia Magnusson säga att romerna bör åka hem för att ta del av EUs stöd till utbildning, jobb och bostad hör ju alla att det är ett tomt tramsargument. Alla som känner det systematiska förtrycket av romer vet ju att uppförsbacken till ett rimligt liv för dessa grupper ännu är gigantisk. Lika irriterad blir jag över argumentet att tiggarna stör gatubilden. Anblicken av en medmänniska får aldrig anses störa gatubilden. Hennes liv är en del av mitt, och mitt en del av hennes.

Jag har gett pengar till några tiggare. Men aldrig några mynt i en pappmugg. Jag har gett någon eller några hundralappar i handen på några av dem. Jag tror på affärsidén om solidaritet och att mina resurser inte främst är mina, att skydda, men våra att dela. Jag förvaltar en liten del av jordliga resurser, som jag förvaltar mitt liv, mitt bland alla andras liv i Det Stora Livet. Girighet är mycket farligare än tiggeri. För vi tar ingenting med oss när vi går – det finns inga fickor i svepningen.

Den ojämlika fördelningen och fattigdomen utmanar varje samhälle, på hela vår gemensamma jord. Hunger möts på ett personligt plan med fattigdom bara på ett strukturellt. Pappmuggar blir aldrig ett program "for change". De flesta fattiga, och de allra fattigaste, tigger inte utanför min ICAbutik.

Tiggare, eller uttryckt med den tragikomiska omskrivningen: Fattiga EUmigranter, sätter fingret i magen på oss. De synliggör vår (relativa) rikedom. De ställer Livets Stora Fråga till oss när vi passerar in i Varuhuset, Livsmedelsaffären eller Systemet: Är du min nästa? Är du min bror?

Något borde jag göra. Men jag tror inte på tiggeriet som affärsidé. Det löser inga långsiktiga problem, knappast ens de kortsiktiga. Jag tror inte heller på kalkylen: Lämna sina hem – om än ruffiga, med sina familjer – om än fattiga, och resa genom halva Europa, bo i undermåliga bostäder under tre månader, och sitta skammade utanför en butik – som manifesterar den avlägsna rikedomen och kontrasten.

Den stora nyttan de gör är att påminna oss, när vi glömmer, att världen är stor. Och att vi är varandras nästa. Jesus sa, lite kryptiskt: De fattiga har ni alltid ibland er. Att hindra tiggarna att komma – att finnas – löser inga problem. Det är inte heller en lösning att lägga en tia i deras mugg.

Så vad gör vi? Jag vet inte, men skickade just lite pengar till en organisation. (http://hjartatillhjarta.se – SWISH 123 196 33 47). Det finns många som gör en insats. Politiskt vet vi att den verkligt förändrande kraften tar tag när människor organiserar sig för att skapa varaktig förändring, som bryter onda system. Vi själva måste göras medvetna om att våra privilegierade liv är ett lån. Det är ingen naturlag som gör att inte vi tigger. Ytterst är vår rikedom de fattigas fattigdom.

Jag känner mig inte ond när jag inte ger. Och inte god när jag ger.



tisdag 22 augusti 2017

Vi jordlingar längs Sidenvägen

Mellan 2010 och 2017 har jag skrivit några böcker (nio) om Livet. De rör sig från allmänmänskliga texter, som tex 2013 års diktbok, boken 2015 och inte minst 2017 års slutbok i serien: Vi jordlingar längs Sidenvägen, till lite mera teologiska reflektioner.

Böckerna utmanar dig att tänka nytt. Du behöver inte hålla med mig. Men du behöver tänka.

Här nedan ger jag en kort beskrivning av böckerna. Från nyast...

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017
På ett sätt kan det nog sägas att den sista boken summerar de åtta föregående. Kanske är den mindre predikande, öppnar mer för reflektion och kan säkert skapa trivselrum i din tanke, men troligen också en del uppror. De första nio kapitlen har jag skrivit särskilt till mina vänner som inte delar min tro, kyrkan är nästan helt tyst under nio kapitel. Kap. 10-12 tar med reflektionen in i teologin och ställer rätt allvarliga frågor. Boken är lite farlig...

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016
I bloggposter har jag här talat om metaforer, och vår bristfälliga tydning av metaforerna. Jerusalem är ett levande, tydligt och farligt exempel på det. Boken kan läsas både som en koncentrerad berättelse om 4 000 års historia om en stad, och som en utläggning om vårt förhållande till metaforen.

Vad är då en människa – om vetandet och meningen, 2015
I en mera sparsmakad bok ger jag mig på spänningen mellan tron och vetandet. GUD och Darwin, Hawkings och Dawking, Paulus och Turing... Boken är laddad av musiken från Vivaldis Årstiderna. Kanske min vackraste bok.

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014
Jag tog med mig språket för min personliga diktbok till teologins och kyrkans värd.
Diktsviterna om påsk och advent är väl fungerande teologi för livet, själv har jag använt dem vid många olika gudstjänster. Boken slutar i tre mera metodiska kapitel som jag sedan utvecklat i de följande böckerna.

Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013
I boken summerar jag de tidigare böckerna om min djupvandring med Paulus. Där finns ett koncentrerat kapitel om min paulusbild, briljant i sin koncentration, och mera allvarliga reflektioner om kyrkans felval.

Diktbok, med sikte på horisonten, 2013
Även om Paulus följde med är min diktbok mycket mera personlig. Med den skrev jag mig upp ur de senaste årens personliga sorg. De dystraste dikterna publicerade jag inte, mer texterna om hur livet åter tog mig i sitt grepp. Dikterna är orimmade små tankebräck. Själv tycker jag att somliga texter hör till de vackraste och klokaste som jag har skrivit (tillsammans med ett kapitel i min slutbok om Sidenvägen).

Nu erbjuder jag ett höstpaket:

Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013. 100:-

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014. 100:-

Vad är då en människa, om vetandet och meningen, 2015. 150:-

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016. 150:-

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017. 200:- (800:- inkl porto)


HÖSTPRIS: 500:- inkl porto

Eller ett minipaket med de två senaste,
Jerusalem och Sidenvägen: 300:- inkl porto.



Av författaren har tidigare utgivits, slut på förlaget:

Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012 (ett fåtal ex kvar)
Tyvärr skrev jag den här boken i lite för starkt beroende av den föregående. Så, när den var slutsåld hängde fortsättningen lite i luften. Men den har ett riktigt bra kapitel om Romarbrevet, och en avslutning som kanske är mitt bästa bokslut, kyrkan skildrad med dess arkitektritning och olika rum och deras funktioner.

Längtan efter Riket, om Paulus, 2011
På ett plan är nog detta min mest avgörande bok, i varje fall för mig. Paulus framträdde på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Boken låter läsaren dela min vandring och fascination. Den gör att jag nu, närsomhelst, kan ställa mig upp och hålla en hyggligt intressant föreläsning om Paulus och den tidiga kyrkan.

Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet, 2010
Detta är orsaken till bokserien. Ett litet häfte på 64s ställde allvarliga frågor: Vet vi vad vi tror, tror vi på det och bryr sig någon? 2017 års text vill nog försöka svara på just dessa frågor.





söndag 20 augusti 2017

Om metaforen

Metaforen

Mitt hjärta står i brand. Inte många över tio år skulle famla efter brandsprutan. Nu är jag så mätt så jag spricker, säger någon. Ingen tror just det kommer att hända framför deras ögon. It's raining cats and dogs. Inte en enda skulle efter skyfallet vara redo att starta veterinärfirma. Men säger någon avlad av den heliga Anden, född av jungfrun Maria, så menar vi att just det är vad som hände, exakt på det viset. Varför är det så?

Vi behöver metaforer för att gestalta det svårförklarliga. Känner vi oss obekväma i ett hus säger vi att det spökar. En del tror att andarna rastlöst svävar omkring i det huset. Inför döden känner vårt biologiska jag olust. Någon som återvänder från medvetslöshet talar om ett stort ljus, och en del tror på det ljuset, bokstavligt. Mitt hjärta brast när barnbarnets tårar föll längs de små mjuka kinderna. Tårarna var äkta, men hjärtat obrustet.

Det är som om vi inom vissa områden av livet undandrar oss den kompetens vi har i övrigt. Som om det finns bokstavsreservat där ord huggs i sten. Och är lika exakta som en matematisk formel. Eller en sticka i fingret. GUDs ande svävade över vattnet (en gudsvind svepte fram över vattnet, som det står i Bibel2000). I begynnelsen skapade GUD himmel och jord. Det är underbara utsagor om meningen i livet. Men har texten någonsin avsetts att ses som om GUD snickrade ett kosmos. Eller likt en glasblåsare som med sin utandning i ugnsvärmen format ett skirt hantverk av ljusspegel. Är det inte i själva verket ett provisoriskt uttryckssätt för att ladda naturen med det slags helighet som gör det värt att leva för? Som påvisar Livets underfundiga och trotsiga själva varande.

Ögonen är själens spegel. Orden är meningens reflex. Metaforerna är det sagoland som hjälper oss att få upp ögonen för det okända, det oförklarliga, gåtorna, den djupa meningen.

När dessa metaforer omsätts till realiserad hård verklighet blir de vassa, kantiga och extremt otympliga. Och reducerande. Alla ord är i någon mening metaforer. De avger ljud som i begränsad mening försöker ge en bild (metafor) av det som rör sig i en hjärna. Som toppen av ett isberg som alls inte röjer hela undervattenskroppen, provisoriska gestaltningar av ett tillstånd i ständig förändring. Dags att dra något gammalt över mig. Som om något nytt inte dög.







söndag 16 juli 2017

Rör inte mina symboler

666

Vi omger oss med symboler. Vi lär oss tyda dem. Avkoda och tolka dem. Men vissa symboler höjer sig över symbolismen. Kanske för att de blir så heliga, att vi inte längre vågar tyda dem. Bara respektera dem. Det är vackert. Men lite farligt. På ett sätt blir vi symbolfundamentalister. Ingen får röra min symbol.

Rubriken är en sådan. Jag vet inte om den längre är allmänt bekant. Och inte om folk vet varifrån den kommer. Hela den texten den förekommer i är impregnerad av mängder av olika symboler. Och under snart två tusen år har de tytts och tolkats.

I den religiösa miljö den är präglad har vår respekt för symbolerna fått överdrivet stor betydelse. Så stor tyngd att vi inte längre förstår att det är symboler. De har istället blivit vördnadstecken. Heligheten har liksom sipprat in mellan stenarna.

Jerusalem, och särskilt templet, är ett sådant tydligt exempel. Och fastän templet är rivet, och stadens murar inte har många stenar kvar sedan heligheten glödgade dem, är symbolen så stark att den slår dunster in i vår tanke. I vintras publicerade jag därför boken JERUSALEM – berättelsen om lojalitet. Den texten ville hjälpa oss med avkodningen. Och det handlar alls inte om att förminska betydelsen. Men återupprätta just det symbolen, eller metaforen, egentligen vill berätta. Den stora bibliska idén är Förbundet. GUD väljer relationen till Människan. Livet, och tron, går ut på att utforska vad det betyder. Istället för att göra just det ägnar vi oss åt att omge oss med symboler. Det är sorgligt.

Därför gick jag vidare för att utröna vad detta egentligen innebär. Vad är kärnan i våra allra heligaste troer? Vi jordlingar längs Sidenvägen blev därför nästa bok. Där har jag prövat att gå i klinch med de allra hetaste av religionens frågor, och prövar att rumstera om bland klichéer och helighet. Från tisdag verkar det som om Morgan Freeman gör samma sak i TVserien: En resa i jakten på Gud. Skådespelaren Morgan Freeman ger sig ut på en resa i jakten på Gud, och söker svar bland de stora världsreligionerna. Hur förklarar parallellt vetenskap och religion människans ursprung? Och vad hände egentligen där i begynnelsen? De stora världsreligionerna förenar miljontals människor världen över – och berör de flestas liv, troende eller inte.

Religionen har vilat tungt på traditionens makt. Den har varit kittet i våra kulturer. Men nu ser det annorlunda ut. Utmaningen för en förnyelse och omstart av religionen är enorm, men jag undrar ibland om vi ser det. Kanske är det just då som symbolerna blir handtag att hålla fast vid. Med risken att vi ohjälpligt tappar fokus.

Så.

Nu slår jag ett slag för teveserien, fastän jag inte vet särskilt mycket om dem. Och lyfter fram mina egna böcker.

Jerusalem kostar 150:-, Sidenvägen 200:-
Jag kan posta båda till dig för 350, inklusive porto.


Sen behöver vi samtala.


(666 är vilddjurets märke, i texten från Uppenbarelseboken. Den ska läsas metaforiskt.)

onsdag 28 juni 2017

Den fundamentalistiska människan

”Upp flyga orden
tanken stilla står
Ord utan tanke
himlen aldrig når”
– Ur Shakespeares Hamlet

Människan har en fundamentalistisk talang, eller kanske är det snarare en benägenhet, eller svaghet. Ord betraktas som tekniska termer, har en bestämd mening. I själva verket rör vi oss med metaforer, ord som mera är moln än regnet som faller ur dem – de har potential, men utfallet är inte lätt att prognostisera (regnet kan liksom falla ut lite varstans, och färdas högt över oss). Orden bär mening, men meningen har inte låst sig till orden. Ett budskap är inte vad som uttalas, men det som hörs. Verkligheten är inte huggen i sten, snarare är den en färg som ändras allt efter hur ljuset faller på den. Dessutom är den rent vetenskapligt sådan att just det ljus, den färg, den reflekterar är just den färgen den inte har, bara den nyans ur spektrat som inte stannar i föremålet.

Men. När vi betraktar tillvaron tänker vi oss att den är just sådan den är. Vi stannar vid ytan och låter oss nöjas. Inte minst kan det märkas då vi betraktar varandra. Men ur oss själva känner vi vilka oändliga djup som bor där under ytan. Därför är vi inte vårt namn, eller yrke, eller ålder. Vi är en berättelse, ja många berättelser. Olika berättelser, motsatta berättelser, ofärdiga narrativ som skrivs medan de gås. Som ändras då de nitas fast, som springer när vi vilar...

Mina två senaste böcker har beforskat orden, myterna och metaforerna. Jag hade nog inbillat mig att de nu skulle kunna ha varit föremål för samtal, debatt, oliktänkande, ilska, glädje. Men endast tystnaden omger dem. Det är lite synd.

JERUSALEM – berättelsen om lojalitet, är kanske den mer tillgängliga texten. Den tar konkret avstamp från en metafor som betyder något för många av oss. Troligen på olika sätt. Flera har egna minnen av den. Kan kanske känna hennes lukt. Hör hennes ljud. Fötter som lämnar svaga ekon i grändernas stenkulisser, böneutrop, klockklang. Hon har en rik, och dyster historia. Hon är rätt obetydlig, men bär betydande berättelser. Vilken är den underliggande berättelsen?

I den efterkommande boken, Vi jordlingar längs Sidenvägen, skalas berättelsen upp. Den rör vid själva existensen, och om hur vi talar om den, lever den, tyder den...







måndag 12 juni 2017

Stjärnestoff

MÄNNISKAN


Var människa är likt
ett eget Universum

utan gräns

definieras inte av tid eller rum
och saknar egentligt centrum

hjärnans vindlingar och kopplingar
är fler än kosmos alla stjärnevärldar

utan gräns

komplex som materiens cellkärna
väl förankrad i Universums Lagar

men drivs av lusten
att upplösa dem

som i en egen Big Bang
blåser upp sin betydelse

utan gräns

och lämnar åskådarna
med frågan om Alltets

mening






PARALLELLA UNIVERSA


De skilda verklIgheterna är
inte påhittade
inga fake news

bara olika
som sandkornen
i en väldig öken

delar historia
möter samma död

lika som bär
men olika

som öden
i en kaffekvarn

kokas till besk sötma
läppjas långsamt

och dränker
alla minnen



onsdag 31 maj 2017

Ett minibibliotek om Livet

Mellan 2010 och 2017 har jag skrivit några böcker (nio) om Livet. De rör sig från allmänmänskliga texter, som tex 2013 års diktbok, boken 2015 och inte minst 2017 års slutbok i serien: Vi jordlingar längs Sidenvägen, till lite mera teologiska reflektioner.

Jag har en särskild klockarkärlek till kyrkan. Men kanske är den inte helt besvarad. Vi är som ett gammalt äktenskap, tar varandra alltför givna. Men adresserar aldrig riktigt problemen. På liknande sätt är förhållandet mellan tro och vetenskap. Jag har velat borra i problemen – och har nu ställt upp divanen. Där lyssnar jag på kontrahenterna. Min sista bok är nog perfekt sommarläsning. Men kanske mera som food for thoughts än som slöläsning.

Här nedan ger jag en kort beskrivning av böckerna. Från nyast...

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017
På ett sätt kan det nog sägas att den sista boken summerar de åtta föregående. Kanske är den mindre predikande, öppnar mer för reflektion och kan säkert skapa trivselrum i din tanke, men troligen också en del uppror. De första nio kapitlen har jag skrivit särskilt till mina vänner som inte delar min tro. Kyrkan är nästan helt tyst under nio kapitel. Kap. 10-12 tar med reflektionen in i teologin och ställer rätt allvarliga frågor. Boken är lite farlig.

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016
I bloggposten som föregick denna har jag utvecklat min syn på vår bristfälliga tydning av metaforerna. Jerusalem är ett levande, tydligt och farligt exempel på det. Boken kan läsas som en koncentrerad berättelse om 4 000 års historia om en stad, men också som en utläggning om vårt förhållande till metaforen.

Vad är då en människa – om vetandet och meningen, 2015
I en sparsmakad bok ger jag mig på spänningen mellan tron och vetandet. GUD och Darwin, Hawkings och Dawking, Paulus och Turing... Boken är laddad av musiken från Vivaldis Årstiderna. Kanske min vackraste bok.

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014
Jag tog med mig språket för min personliga diktbok till teologins och kyrkans värd.
Diktsviterna om påsk och advent är väl fungerande teologi för livet, själv har jag använt dem vid några olika gudstjänster. Boken slutar i tre mera metodiska kapitel som jag sedan utvecklat i de följande böckerna.

Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013
I boken summerar jag de tidigare böckerna om min djupvandring med Paulus. Där finns ett koncentrerat kapitel om min paulusbild, briljant i sin koncentration, och mera allvarliga reflektioner om kyrkans felval.

Diktbok, med sikte på horisonten, 2013
Även om Paulus följde med är min diktbok mycket personlig. Med den skrev jag mig upp ur de senaste årens mer personliga sorg. De dystraste dikterna publicerade jag inte, mer texterna om hur livet åter tog mig i sitt grepp. Dikterna är orimmade små tankebräck. Själv tycker jag att somliga texter hör till de vackraste och klokaste som jag har skrivit (tillsammans med ett kapitel i min slutbok om Sidenvägen).

Nu erbjuder jag paketpris av alla kvarvarande böcker (utom min diktbok 2013 som ännu kostar 150:-).


Kyrkan är död – Leve Kyrkan, 2013 – 100:-

Dikter för kyrkoåret, poetisk teologi, 2014 - 120:-

Vad är då en människa, om vetandet och meningen, 2015 - 150:-

Jerusalem – berättelsen om lojalitet, 2016 - 150:-

Vi jordlingar längs Sidenvägen, 2017 - 200:-


600:- inkl porto



Av författaren har tidigare utgivits, slut på förlaget:

Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012 (ett fåtal ex kvar)
Tyvärr skrev jag den här boken i lite för starkt beroende av den föregående. Så, när den var slutsåld hängde fortsättningen lite i luften. Men den har ett riktigt bra kapitel om Romarbrevet, och en avslutning som kanske är mitt bästa bokslut, kyrkan skildrad med dess arkitektritning och olika rum och deras funktioner.

Längtan efter Riket, om Paulus, 2011
På ett plan är nog detta min mest avgörande bok, i varje fall för mig. Paulus framträdde på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Boken låter läsaren dela min vandring och fascination. Den gör att jag nu, närsomhelst, kan ställa mig upp och hålla en hyggligt intressant föreläsning om Paulus och den tidiga kyrkan.

Tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet, 2010
Detta är orsaken till bokserien. Ett litet häfte på 64s ställde allvarliga frågor: Vet vi vad vi tror, tror vi på det och bryr sig någon? 2017 års text vill nog försöka svara på just dessa frågor.





Eller de senaste tre: 400:- inkl porto



Vill du kan du få Längtans hus, mer om Paulus och kyrkan, 2012 (den kan jag nu annars sälja för 50:- plus porto)