lördag 10 september 2016

Dödligt allvar

Predikan (lördagskvällsversion) inför Söndag, gudstjänst kl 11oo i Centrumkyrkan


Döden & Livet

100 miljarder människor har genom mänsklighetens tid erfarit vad det är att födas, och att dö. Och just nu lever vi ca 7,5 miljarder som ännu så länge bara själva har upplevt födelsen. Alla smakar vi livet, och vi kommer att smaka döden.

Detta ovedersägliga faktum är mycket centralt placerat i det mänskliga sinnet. Vi lever hela livet medvetna om att vi ska dö, och försöker hela tiden skjuta upp dagen. Nära döden, då livet sipprar ut, är döden dock ofta välkomnad. Den befriar. Utifrån ser det ut som den tar, men på insidan levererar den.

Richard Dawkins, kanske världens mest kände ateist, brukar raljera med de troendes evighetshopp: i döden möter människan sin GUD. Men på kristna begravningar gråts det floder, säger Dawkins. Tror de inte på vad de förkunnar? Eller är allt en lögn? frågar han.

På ett plan har han inte mycket förstått. Men visst är det en intressant spänning mellan den kristnes evighetshopp och den kusliga döden. Men jag lever, men inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig, skaldade Paulus.

Vi lever mellan dessa bilder av livet, och döden. Vår biologi är programmerad för liv: Skydda det liv vi har och ge liv. Men vi är mer än biologiska varelser. Socialt och kulturellt begränsar vi vårt barnalstrande. Kanske vi välsignas med ett barn, eller två, möjligen flera. Men den manliga könscellen är redo för miljoner, ja miljarder. Och kvinnan för 350 eller 400. Och, som sagt. 110 miljarder av oss har redan fötts.

Vi är ibland upptagna av individens liv, och födandet. Men frågan är väl om inte det Stora perspektivet är den mänskliga berättelsen. Vår barnalstring är inte främst individens gener som ska fortsätta historien, men mänsklighetens utbredning, och överlevnad. Vi är sandkornen som bildar en strand, ljusstrålen som bildar en dag, vattendroppen som skapar ett vattenfall. I det mönstret hör livet hemma. Och döden. Vi är mänskliga representanter som skapar mänsklighetens stafettlöpning genom tiden som evigt, och på ett sätt obarmhärtigt, rullar på. Även solen har sin födelsedag, och dödsdag. Liksom jorden. Liksom livslagret vi lever i. För 65 miljoner år sedan var jorden dinosauriernas planet. Sedan blev den däggdjurens. Och trädens. Och människornas planet. Vi har egentligen ingen uppfattning om andra faser tar vid. I livets stora hjul kan vi bara rulla med. Och göra det bästa av situationen.

Bibelns fokus är egentligen inte denna död, som vi är så upptagna av. Istället fokuserar den Den Stora Döden, eller uttryckt som i texten från Uppenbarelseboken: Den Andra Döden. Det är närheten till GUD, i livet, såväl i döden, som är Bibelns gåta. Lever vi i GUDs gemenskap? I livet och i döden – det är Bibelns stora fråga. Är vi GUDs? Liknar vi GUD? Verkställer vi GUD? Den frågan ställs till oss. Jesus visar vägen. Han var trogen sitt uppdrag, som GUD och som människa. I livet och i döden. Det är den stora berättelsen. Den som vi har så förtvivlat svårt att se i vitögat. Lever vi våra liv, dör vi vår död, i det sinne som Jesus visat oss, och stakat ut som Vägen, Sanningen och Livet?

I det sammanhanget blir det därför lite förvirrande med Bibelns berättelser om död och uppståndelse. Änkans son, Lasaros, den unge mannen i fönstersmygen i Troas... Är berättelsen i vår heliga bok verkligen den om evigt liv på jorden? Varför skulle annars Kristus dö, undrar Paulus i sitt kärnevangelium – Galaterbrevet. Jag tror att vi här rör vid den mänskliga biologiska frågan: Vi klamrar oss fast vid livet. Vi, liksom Bibelns berättare. En annan sak är det med Jesu underverk. De förklarar inte krig mot döden, eller sjukdomar, eller lidande. Nej, de manifesterar livet, som vi läser i Lukastexten: En stor profet har uppstått bland oss / GUD har besökt sitt folk.
Underverken är inte främst en markering mot sjukdom, lidande och död. Det är istället manifestationer av skapelsekraften. Det märks att GUD har besökt sitt folk.

Det finns ingen annan mänsklig väg än vägen genom livet och döden. GUD gick den tillochmed själv. Korset som livets, kärlekens och hoppets tecken, graven som dödens tecken kastas om i kristentro. Och vi vill inte förstå det. Korset är dödens symbol: Vi dör bort från oss själva. Och graven är livets symbol: Vi uppstår med Kristus.

Det är klart att vi skyr döden – vi är biologiskt programmerade att fly döden. Men vi är inte bara biologi. Vi är inte bara kropp. Vi är ande, och den försöker prägla oss på GUD. Kristen tro är inget mindre än förvandling. Och inget mer än just denna förvandling. GUD besöker sitt folk! Det borde märkas.

torsdag 8 september 2016

Dikt i natten

När dagen tystnar


Dagen lägger sig till vila
de röriga, rörliga aktiviteterna
löser upp sig
i fragmentariskt lösa lappar
virvlande omkring
i minnets turbulens

mörkret faller
och drar hjärtats inre öga
till de stora sammanhangen
förlorar fokus på allt smått
som dagen staplade i måsten

på avstånd pumpar oceanen
livets rytm trummas mot
uråldriga klippan
när miljarder vattenmolekyler
virvlar i den eviga dansen
med tiden
som vrider sig
runt sig själv

mörker mäter mörker
talar om sanningar som inte dagen tål
– där djup möter djup.



tisdag 6 september 2016

Funderar på lilla världen

Ofta känns det ju som om det var bättre förr. Och alla vet vi ju att just det uttrycket måste kvalificeras. När var förr? Vad var bättre?

Gör man en liten överblick över de senaste hundra åren får vi törhända lite perspektiv. Perioden fram till första världskriget (alltså förra sekelskiftet) var nog en tid då tillvaron stod och vägde. Det gamla fattigsverige, liksom i resten av Europa, utmanades av en ny demokratirörelse. Fackföreningar tog form och det gamla makt- och privilegiesamhället höll på att ge vika. Flyktingströmmen över Atlanten var sedan trettio år en strid braindrain, och den vek inte av på ännu tjugo-trettio år.

Första vanvettets krig kastade oss alla tillbaka in i adertonhundratalet. Fattigdomen grasserade. Miljontals dog. Efter kriget är det som om världen samlar ihop sig. Kvinnorna får rösträtt i Sverige, liksom de fått i många andra länder redan. Åter ser det lite hoppfullt ut. Så brister ekonomin. I sak drabbar den mest investerare, men den goda utvecklingen får sig en törn. Och det förödmjukade Tyskland får i Hitler ett verktyg som kastar oss in i det andra vanvettets krig.

Efter kriget och en bit in i sextiotalet släpps optimismen fri. Allt är möjligt. Politiken får hybris, det finns inga gränser för reformerna, i tex Sverige. Det kalla kriget kastar en allt mörkare skugga och oljekrisen 1973 sätter punkt för nära tre decennier av hopp.

Men allt blir inte mörkt. Snarare blir det oväntat ljust när Berlinmuren rivs och Sovjet faller ihop. Ett avspänt och hoppfullt perspektiv sprider ut sig.

Kanske är tiden efter andra vanvettets krig (1945-1963) och perioden 1980-2001 de mest lyskraftiga under vårt sekel. Två tjugoårsperioder under hundra år.

På söndag är det femton år sedan nineeleven. Reaktionen på dessa missdåd har åter helt förändrat världen.

Det var bättre förr. Ibland.

lördag 16 juli 2016

Turkiet, Erdogan, Anna Lindh och jag

En illa förberedd militärkupp iscensattes i Turkiet under natten, främst i Ankara och Istanbul. Konspirationsteorier anger att Erdogan själv arrangerat nattens händelser för att därefter ytterligare stärka sin makt. Kuppförsöket verkar illa förberett och svagt förankrat i den högre militärledningen. Men under inledningen var det skakigt. Statlig TV tvingades läsa upp ett meddelande från upprorsmakarna. Flygplatserna stängdes efter små militära insatser, liksom broarna mellan europeiska och asiatiska delarna av Istanbul. Den högre militärledningen isolerades och vid bla parlamentet i Ankara visade upprorsmakarna tänderna. Upprorsmakarna förfogade över militära helikoptrar och de besköt ett polishögkvarter, 17 poliser dödades. Statstroget militärplan sköt ned en av upprorsmakarnas helikoptrar (möjligen den som sköt mot polishögkvarteret).

Tidigt i natt uttalade USA och EU sitt stöd för sittande regering.

Jag följde svt och tv4 i natt. De hade behövt sansa sig och försöka spegla händelserna och inkommande tevebilder med större kritik. Sk experter uttalade sig tidigt tvärsäkert om att Erdogans dagar nu var räknade. CNN och BBC hade en mer sansad redovisning och bytte tidigt, strax efter midnatt, skyltarna från STATSKUPP till STATSKUPPSFÖRSÖK. Först flera timmar senare följde svensk tv efter den omskyltningen.

--- --- ---

År 2001 grundade Erdoğan Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). AKP vann en jordskredsseger i valet 2002, med nästan två tredjedelar av mandaten i Turkiets nationalförsamling. Erdoğan kunde dock inte tillträda som premiärminister direkt eftersom han fortfarande var förbjuden att delta i parlamentariska val bland annat på grund av ett tal i Siirt som givit honom fängelse. Det fanns osäkerhet om det skulle komma att finnas juridiska eller militära hinder mot Erdogans tillträde. Abdullah Gül blev därmed premiärministern i stället.

I detta läge bestämde sig Sveriges utrikesminister Anna Lindh för att besöka Turkiet. Hon bedömde att Turkiet inte skulle isoleras men påverkas i demokratisk riktning. Inte minst var kurdernas, och andra minoriteters, rättigheter i hennes intresse. Anna tog med sig två parlamentariker från Sverige: Gunilla Carlsson från M och mig från S. Jag har i andra sammanhang berättat om resan. Vi mötte Gül i formell kapacitet som nytillträdd premiärminister och Erdogan på AKPs högkvarter som grå eminens i kulisserna.

I december 2002 upphävde Valstyrelsen de allmänna valresultatet från Siirt på grund av rösträttsoegentligheter och ett nytt val hölls den 9 februari 2003. Vid denna tidpunkt kunde partiledare Erdoğan delta i parlamentetsval tack vare en lagändring som möjliggjorts av oppositionella Republikanska folkpartiet (CHP). AKP gjorde Eradoğan som en av kandidaterna för nyvalet Siirt, och han vann och tillträde posten som premiärminister och Gül blev senare president.

Bakgrund

Det väldiga turkiska riket omfattade vid sin tid hela den inre delen av Medelhavet. Med början på 1300-talet fram till den 29 oktober 1923 var det som idag är Turkiet det Osmanska rikets centrum. Året 1453, då osmanerna erövrade det kristna bysantinska Konstantinopel, betraktas som en vattendelare i Anatoliens och Europas historia.

500 år av osmansk era.

Den 29 oktober 1923 utropades republiken Turkiet med Kemal Atatürk som president. Atatürk byggde upp den nya turkiska staten som en modern nationalstat av europeisk modell och införde flertalet mänskliga rättigheter, även om han själv som president dock hade nästan all makt och då hans republikanska folkparti var det enda tillåtna partiet. En mängd reformer genomfördes under Atatürk, till exempel genom att införa det latinska alfabetet.

Från 1960-2000 genomfördes 4 militärkupper med olika grad av hot om våld. Legitimitet söks varje gång i att värna arvet efter Atatürk.

måndag 27 juni 2016

Så länge



Jag lägger den här så länge, säger hundägaren om sin välfyllda hundpåse. Samma sak har jag hört från cigarettrökaren om den lilla oförargliga fimpen. Bara så länge. Småbarnsföräldrar med välfyllda bytta blöjor säger samma sak. Det är lätt gjort. Och då det sägs och läggs menar de precis vad de säger. Då. Men inte länge. Bajspåsen och -blöjan blir liggande. Liksom fimpen. Så länge.

Egentligen hänger uttrycket ihop med en annan favorit: Någon annan. Jag lägger den här så länge, tills någon (annan) tar hand om den.

Man borde nog slopa ordet så. Lika bra att säga det meddetsamma: Jag lägger den här länge.

Har jag då inte sagt och gjort så? Säkert. Men här finns nu inte någon annan. Så, troligen blir det länge. Väldigt länge.

Därför säger jag numera: Jag lägger den här för evigheten. Lika bra att fara med sanning. Så länge.



tisdag 21 juni 2016

En dikt. 21 juni. Då Riksdagen stänger dörren.

Bekvämligheten



Stackars gud
ansvarig för allt

krigen
när överdådigt överhängda präster
på ömse sidor gränsen
i guldpläterade katedraler
ber för vinstlycka
för sina soldater
och död åt de andra

stackars gud

när det övervärmda hjärtat
vänder plånboken utochin
och barnen ser veckans matpengar
läggas i kollektskålen
med en övertygande
men knappast mättande
trosbekännelse: gud förser

stackars gud

och fattigdomen slår stora hål i tryggheten
och girigheten slår ut barnet med badvattnet
och flyktingen inte längre har ett hål att fly genom
och vi ber, ropar till gud

stackars gud.

Bekvämlighetens gud
som gjord för den late.




torsdag 26 maj 2016

Kapellen som (inte längre) berättar

Grunnar

Har de senaste månaderna av och till suttit i och utanför några av våra gamla kapell. Små hus som berättar. Mindre andliga trähus, som det sägs dubbeltydigt på skämt. De berättar om tider som lämnat oss. Men också om effekter vi ännu bara anar. Och inte förstår. Eller vill förstå.

För hundrafemtio år sedan, och lite innan och långt efteråt, byggde våra mödrar och fäder dessa små hus, överallt i landet, på landet. Små byar blev med hus. Liksom senare Folkets hus. Och bygdegård. Människor organiserade sig i hus. De byggde tak över sina tankar, med bänkar för gemenskap och bildning. Och små kök för det samlande kaffet. Där möttes barnen. De unga. De äldre. Det bads och syddes. Vreds på bibelns berättelser. Talades tro och tvivel. Lärdes dubbelt halvslag och dubbla kärleksbudet. Alla bertor och alfredar och sven och josefinor eldade, sjöng, kokade kaffe, ordnade söndagsskola och symöte. Ibland kom predikanten och gjorde huset mera högtidligt, och fromt. Somliga såg huset som sitt. Medlem eller ej. Andra såg ner på det. Satte inte sin dotter eller fot där. Också det blev en relation.

Nu är många rivna, sålda, förfallna... Eller bara mer eller mindre övergivna. När man möter berättelserna hörs hur husen berättar; jag gick i söndagsskola där; min mormor spelade orgel i kapellet; min förfader la nytt tak...

Idag, eller om en generation, har berättelserna tystnat. Barndomsminnet rymmer inte längre ett litet hus för fromhet, samling, vardagsberättelser. Inga små vaga avtryck av en bibelberättelse eller söndagsskoltant ryms i minnesarkiven. Gudsordet som breddes ut över unga och gamla, onda och goda, fromma och skeptiker har inte längre liv i bygden. Husets blotta uppenbarelse har ingenting att säga. Förstår vi vad det betyder?

Språkcafé och babysång fyller idag samma funktion. Men nu koncentrerat på kanske en tiondels platser. Eller hundradels, kanske färre. Och färre har en berättelse djupt ner i familjens minnesarkiv. Scouter, SMU, körer, läger... Allt hör samman. Och då var det hundratusentals, ja miljoner. Nu tusentals, samlade i städer och tätorter. Nedrinningen i samhällskroppen har blivit en rännil, kanske droppar. Bilen förde oss bort. Teven underhöll hemma. Att gå till kapellet, folketshus, nykterhetslogen är nu museala minnen. Inte bara tron har flyttat undan. Också gemenskapen.

Sitter du och blir nostalgisk? Undrar du. Var det bättre förr, frågar du. Nej. Tiden vrids och saker förändras. Jag oroar mig mest för att vi inte vågar se. Orkar tänka förändringen. Nu är det inte längre bara kapellen på landet som vittrar. Vi säljer kyrkor. Stora stenhus på bästa adressen i staden. Berättelserna om tro och gemenskap, ansvarstagande och bildning blir hemlösa. Eller flyttar till statligt stödda institutioner. Eller in i tevens kommersiella flöden. Berättelsen nära marken, jämlik, djupt demokratisk med utrymme att tänka själv, och tillsammans, riskerar gå förlorad. Den digitala distansen ökar, globaliseras. Och kapellet berättar om en annan tid. Troligen för alltid borta. Så. Vad har vi fått istället? Var ska berättelserna bo? Hur möter vi dem tillsammans? Detta grunnar jag på.




Vi arbetar med det gamla kapellet i Lunna, Vallda kapell, läs mer här: https://valldakapell.wordpress.com