lördag 24 december 2016

Kortpredikan. Juldagen.

Himlen har landat

Det människorna väntat, drömt om, hoppats på och sett fram emot skedde. GUD kom nära. Kanske närmare än någon kunde ha föreställt sig. Han blev ett barn i Marias famn. Helt hjälplös. Helt beroende. Helt utelämnad åt oss människor, i den kalla värld vi har byggt åt oss själva. Åter slog GUD upp sitt tält i människornas mitt. Inte för att lösa hennes alla problem. Inte en jultomte med nödvändiga och onödiga julklappar. Inte en magiker som genom ett trollspö förvandlade mörkret till ljus. Men som ett barn, veroende av oss. Som ett barn som väcker de allra varmaste tankarna i oss. Som får oss att öppna oss i ett leende. Som väcker det bästa i oss.

På det sättet kommer GUD. GUD la livet i vår famn, för att vi skulle bära det. Leva det.

När Lukas berättar evangeliet om Jesus gör han det tydligt dels inom ramen för det väldiga Romarriket: Jesu liv börjar hos kejsar Augustus och i domen agerar romaren Pontius Pilatus, och dels med en tydlig riktning mot Jerusalem. Berättelsen delar sig tydligt i tre delar. 1:1-9:50, 9:51-18:30, 18:31-. Och hela tiden med Jerusalem i sikte. Där allt skulle ställas på sin spets. På det sättet är det det mest välbalanserade evangeliet. Och det ska läsas i stora sjok, helst hela. Och jag är inte säker på att vi fått till det rätt.

Jag tror vi nu måste söka uttrycken för och de nya bilderna av denna nyskapande dramatik. Skapelse – Frälsning – Dom strålar samman i både Julens och Påskens under. Den nya tiden föds i och genom Kristus som vill bli allt och i alla (Kol 3:11). Trons energifält flyttar från jakten på rättfärdighet genom en omöjlig Lag, från bekännelsens ibland ihåliga ord, till ett liv där vi ikläder oss herren Jesus Kristus (Rom 13:14). Det finns inget större evangelium, och inte heller ett mindre. Det kostar allt, och ger allt.

Så blir GUD ett barn, som Maria bär. Som vi bär. Dag för dag.





söndag 18 december 2016

Gudsmodern

HON (Fjärde advent)


Helt oväntat
steg himlen in genom dörren
rörde sig längre in

med ett uppdrag
som fick jorden
att dra efter andan

var inte rädd, Maria

var röstens kärleksförklaring
ekar ännu över jorden
varv efter varv

fröet av GUD
placeras nära hjärtan
som rör sig i riktning

till liv som levs
med örat till marken

hon hade anledning
att begrunda
och grunda
för ett liv i efterföljd

efterföljansvärt.




fredag 16 december 2016

Minnen bland hyllorna av andras minnen

På övervåningen i den gamla röda stenbyggnaden låg barnbiblioteket. Den breda stentrappan med urtidsdjuren gömda i den slitna stenytan bar upp till Paradiset: Bokens värld. Mina föräldrar hade aldrig tagit mig dit. Och jag visste inte om vem som helst hade tillåtelse att skjuta upp dörren till böckernas gränslösa rike. Om jag fick gå in där. Barnet balanserar alltid på gränsen till det okända, det kanske otillåtna – så kändes det. Det obekanta syns ha nära mellan tillåtet och förbjudet, i barnets sinne byggs, och byggs om, murar som skapar ordningen i tillvaron. Bara bit för bit förstår man att tyda landskapet.

Jag hade hört om rummet. Kanske hade vi varit där med skolan, som låg på andra sidan gatan. Jag fick ett eget lånekort. Två böcker per gång var ransonen. Men gångerna kunde komma ofta. Ibland varje dag. Stentrappan blev nog min dagliga skolväg. Jag lärde mig orientera mellan hyllorna och avverkade genrer och berättelser, som vidgade min värld. Efter några år var jag fast i sci-fi-världarna. Världarna blev större, ständiga grannar till nuet. Jag slukade allt. Bokstavligt allt.

En dag hade jag läst allt som fanns. En bibliotekarie tipsade mig om att jag kunde se om det fanns andra böcker på första våningen. VUXENAVDELNINGEN. Får jag? undrade jag. Med bävan minns jag första gången. Jag ratade stentrappan till övervåningen och urtidsdjuren, och den nu bekanta barn- och ungdomsavdelningen med de snälla boktanterna. Öppnade den höga, nästan sakralt gigantiska dörren, och där innanför – en ocean av böcker, och en nästan monumental tystnad.

Jag gick längs de höga hyllorna. Det doftade böcker. Där bakom pärmarna dolde sig världar, ja universum. Fortsatte på vägen med dolda världar, nya planeter och skrämmande varelser. Böckerna blev tjockare. Nu var begränsningen med bara två böcker borta, staplar med bokstäver bars till mitt rum i villastaden. Världar öpnade sig. Jag sökte mg vidare, prövade nya korridorer av kunskap, bläddrade i böcker om människokroppen, där fanns så mycket man inte kände till. Och om andra länder, det fanns så många som var okända. Andra tider, återberättade bakom pärmar av plastade bokomslag.

Biblioteket, min dörr till världarna. Första pryon, som det hette på den tiden, gick till biblioteket: Den bekanta men nu nästan bortglömda barnavdelningen, och nästan kollega med vuxenavdelningens personal, och fick åka bokbuss, nästan som en missionär ut i obygden. Långt senare ordförande i kulturnämnden, tillfällig hövding över böckernas gränslösa rike. Fick se ett nytt bibliotek växa fram: En rotunda av främmande världar. Som en fyr lyser ut i beckmörkret.

Så såg min resa ut. I böckernas värld.

tisdag 6 december 2016

Början av en predikan tredje Advent.

Johannes döparen predikar evangelium

I palatsen regerade Herodesätten. Herodes den store hade gift ihop sin ätt med den hasmoneiska ätten, den som grundades av mackabéerna. Dessa båda ätter hade nu ingått i maktspelet under två hundra år, med mer eller mindre intensiv inblandning från grekiska riken och den nu gällande dominanten – romarna. Folket hade vant sig vid att se makthavarna svänga som pendyler: Från religiös respekt och samling kring templet till maktspel av blodspillan i till tjatighet upprepade palatsrevolutioner. Johannes döparen dristar sig till att kritisera Herodes för den senaste maktdemonstrationen då han äktade sin brors hustru, Herodias, själv barnbarn till den store Herodes. Hennes dotter Salome dansar sig till privilegiet att få se Johannes döparen död. Salome dansade de sju slöjornas dans för sin styvfar vid festligheterna på hans födelsedag. Hon lät alla sju slöjor hon var klädd i falla till marken, en efter en under dansens gång – i löfte om att som belöning få vad hon än önskade sig. Efter dansen bad hon, på inrådan av sin moder Herodias, om Johannes döparens huvud på ett fat.
Denna historia har blivit både litteratur och konst, en sommarnattsdröm, Oscar Wilde skrev ett drama på temat och Richard Strauss en opera.

Dessa historier med rötter i evangelierna är inte bara tidsangivelser men visar också den täta förbindelsen mellan makt och religion. Altaret har två sidor: Den ena nyttjas hänsynslöst av makten, den andra vänder ett inre ansikte till livets existentiella djup: Vad är det att vara människa?

Troligen var, eller uppfattades, Johannes som en fariseisk lärare, en rabbi. Precis som Jesus, som på samma sätt uppfattades som elev till Johannes. Fariséerna hade varit en politisk maktfaktor under den mackabeiska perioden, i opposition mot prästerna, saddukéernas parti, det hade tillochmed lett till inbördeskrig med 50 000 döda. Under Herodes hade fariséernas folkligt förankrade rörelse blivit mer av andliga ledare, ett slags "frikyrklighet" som tog striden om allvaret i tron. Men evangeliet skildrar en knivskarp konflikt mellan den nya kristna rörelsen och både fariséerna och prästernas parti: Saddukkéerna. En av konfliktnivåerna handlade säkert om just makten. Men mycket talar också för en teologisk konflikt, inte minst i fråga om vem Jesus Messias faktiskt var.

I Lukastexten som möter oss idag presenteras Johannes döparen, vägbyggaren: Bana väg. Och omedelbart kommer tidens stora fråga på bordet: Är han Messias? Kan vi nu vänta befrielsen?

Precis som de judiska fraktionerna balanserar Johannes, liksom senare Jesus, på den skarpa egg som å ena sidan lutar åt Makten, och å den andra den djupare frågan om vad det är att vara människa. Evangeliet tar verkligen form i denna knivskarpa miljö, och har fortsatt att vålla huvudbry för religionen, med ideliga misstag. Jag tycker därför det är angeläget att vi lyssnar till vad de faktiskt säger. Människor kom i stora skaror för att lyssna till den gudasända profeten. De kom för att döpas, för att välja ett nytt livsspår. Och folket frågade: Vad ska vi då göra?

Johannes svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.”

Kanske väntar vi ett religiöst svar. Tro. Tro mer. Ångra er. Botgöring... Men nej, Johannes pekar på vardagens liv. Dela med er. Ockra inte. Låt er inte köpas. Det är som om det är myndigheten mot korruption som talar.

Hur kan det ur detta ha kommit en sådan religiös pratmaskin som kyrkan har blivit? Budskapet är ju superenkelt. Och utmanande. Var en god människa? Och supersvårt. För vi kan vara goda mot våra egna. Men evangeliets stickiga sida är att vi ska vara goda mot dom vi inte känner. Mot Den Andre.

Därför handlar tron om vilka vi är och vad denna nya djupaste existens faktiskt gör med vårt huvud och vårt hjärta. Att vara heliga i en ohelig värld. Att vara av GUD mitt i det mänskliga. Det märks när vi rörts av GUD.






onsdag 30 november 2016

Himlen, och andra metaforer

JERUSALEMberättelsen om lojalitet

Kristentron är mer upptagen av himlen än vad som är riktigt förankrat i de samlade bibliska texterna. De första kristna levde under stor press, och tog sin tillflykt till hoppet: Livet efter detta. Den judiska förlagan spekulerar mindre om livet efter detta, det hör liksom till GUDs revir. Denna kristna modell kulminerar i ett nytt, och himmelskt, Jerusalem. Eller bara himlen. Den är liksom svar på våra frågor. Jag är tveksam till denna eskapism (flykt). Livet med GUD är främst här och nu. Det är ju också intressant att det himmelska Jerusalem inte stannar i himlen, enligt Upp 21, men kommer ner till en ny jord. Inte bara jorden är ny, också havet och tillochmed himlen. Denna metaforik har en något blekare förlaga i det troligen mycket sena tillägget i profeten Jesaja, men är långt ifrån så utbyggt som det sedan har blivit i kristen apokalysm eller eskatologi. Jag berör denna metaforik och innehållet i min bok om Jerusalem – berättelsen om lojalitet. Men här tänkte jag mer skissa på den judiska bilden av OLAM HA-BA (närmast översatt med efterlivet eller det tillkommande livet, eng. The World to Come).

I den judiska trosmodellen finns några ledtrådar till denna för oss människor så okända framtid, inte minst med rötter i just Jesaja, men också hos Jeremia och Hesekiel. Den judiska tron talar om slutet: tidens ände. GUD befriar Israel (liksom skett ur alla tidigare exiler). Folket återvänder till Israel. Davidsätten upprättas genom en Messias, liksom templet i Jerusalem. Messias är folkets ledare, men också alla folk som inser att Israels GUD är allas GUD, och regerar i en tidsålder av rättvisa och fred. De döda uppstår, och GUD skapar en ny himmel och en ny jord, som en ny version av Eden. Judiska tro tänker sig inte ett permanent uppdelat efterliv, i helvete och himmel, men öppnar ändå för olika skikt i eftervärlden. Dantes skärseld har ett slags förlaga i judisk tappning, en botgörande, renande omväg till himlen.

Men. Mest av allt fokuserar judendom på det som jag tror borde vara också vårt särskilda fokus: Livet här och nu. En tidig judisk ledare (Rabbi Jacob) sa: En stund av ånger och bättring, samt goda gärningar i denna världen är bättre än ett helt liv i efterlivet (eller eftervärlden).

Frågan om tro och liv, här eller sen, kan nog koncentreras i enda vital fråga: Gör tron mig till en bättre människa? I min bok blir detta, efter fyratusen års vandring i Jerusalem till slut den stora frågan, och jag tror det är trons stora, och kanske enda, fråga:

brytningen med den gamla livsplanen

Rudolf Bultmann är sedan gammalt en förlaga för mitt sätt att tänka teologi. Med hans avmytologisering försökte han komma under de många ordens och bekännelsernas yta. Under nazisttiden tog Bultmann ställning mot arierlagarna och anslöt sig till "bekännelsekyrkan". Enligt Bultmann innehåller berättelserna om Jesus i Nya Testamentet insvepta i en förvetenskaplig mytologisk förpackning som stöter bort den moderna människan. Den mytologiska föreställningsvärlden är en trevåningskonstruktion med himmel, jord, och underjord och befolkas av mystiska varelser som änglar och demoner som påverkar historien, samt att det sker underverk. Bultmanns arbete var att klä av det evangeliska budskapet just denna mytologiska förpackning och återge evangeliets innersta sanning, det bland annat han kallar kerygma. Bultmann var inte ute efter att plocka bort alla "skandalon" (ett begrepp Bultmann använder för det som strider mot naturen och människans plan för sitt liv) från evangelierna och göra tron acceptabel och utan anstöt och förargelse. Tron enligt Bultmann är en brytning med den gamla livsplanen. Teologins enda uppgift är att visa vad den kristna tron är - om man tror eller inte är ett personligt ställningstagande. Målet är att avlägsna de mytologiska hindren som inte är kerygma – kärnan i budskapet om varför Jesus kom.


Boken presenteras den 14e dec kl 18-20 i Boksläpp i Emanuelskyrkan, Kungsbacka. Den kan nu också beställas. 200:-/inkl porto.


söndag 27 november 2016

Vad advent egentligen handlar om

Möjligen är detta dagens predikan.


ETT NÅDENS ÅR

Leran var av allra högsta kvalitet. Det var verkligen som om den bara väntat på att bli upptäckt. Efter veckor av regn hade en hel bergsida kalvat urberg, rätt ner i floden. Och en skimrande bädd av lera hade lagts i dagen, förberedd genom årtusenden, då berget sakta malts ned och bakats till den allra lenaste lera. Förutsättningarna var unika. Människorna såg leran. Talade om den. Satt och vakade vid den. En förväntan byggdes upp. Vad skulle denna väldiga lerbädd kunna bli? Och vem skulle kunna omvandla denna glänsande lermassa till något som människor kunde se, njuta, ta på, och använda... De talade om det. Tyckte det var synd att där inte fanns någon krukmakare i byn. Halm kunde de ta hand om i byn, och kolare fanns det gott, och snickare. Plöja en åker, de hade också lärt sig, och stängsla ett fält för fåren, som skydd för de vilda djuren, eller spetsa en gädda nere i viken. Men ingen kunde veta hur en lerbädd kunde omvandlas. Men alla kände de hur denna bädd av mjuk, formbar lera, inte bara kunde ligga där till ingen nytta. Det måste finnas en särskild anledning till att denna skatt hade uppenbarats just här. Därför vakade de vid bergsslutningen som nu glänste av den fuktiga leran.

På ett sätt hade de väntat på just detta. Det var liksom förutspått. Den här byn hade alltid vetat att de inte var en vanlig by. Just här skulle himlen landa. Så hade man alltid trott. Någon gammal vis man hade sagt det. Långt innan någon mindes. Alla talade om det. Där fanns, i tidernas början, en man som liksom gestaltat hela byn. Byn kunde inte förstås utan denne gamla relik från anno dazumal. Några av husen hade han byggt. Och staketet runt byn. Hans son, som var nästan lika berömd, hade lagt grundstenarna till kyrkan. Men det var fadern som var staden. Och det var honom man väntade. På något sätt skulle han komma åter. Då skulle den stolta byn åter bli något som folk skulle tala om. Och sjunga Hosianna, välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.

De hoppades att det skulle göra byn stor, stark, och något som alla skulle tala om. De hade övat. Det hade blivit byns årliga tradition. De sjöng Hosianna. Och de hade behövt det. Grannbyarna hade ockuperat deras marker. Tagit deras får, och fiskevattnen. Tillochmed förslavat folket. Men drömmen om återkomsten hade inte dött. Nu såg de det stora jordskredet som himlens tecken. Den Dag de väntade var nu närmare än någonsin. Leran var tecknet. Så trodde de. De övertygade sig själva om det. Men. Vem skulle kreera det stora avgörande konstverket av all denna lera?

Alla insåg att denna gåva till byn krävde ett öga som såg, och en hand som varsamt kunde forma denna lera. En van hand som såg vad denna skatt av glänsande lera kunde bli, eller egentligen redan var, bara någon såg den, avslöjade den, och fann motivet som låg där och väntade...

--- --- ---

Detta är en helt annorlunda väg för att tala om Jesu intåg i Jerusalem. Han kommer ridande genom en ridå av urgammal förväntan. Men det var inte med makt han kom. Han red en åsna. Och inte en armé, en skara fiskare var hans följe. Och det var inte Templet som skulle återfå sin gamla lyster. Nej, han kom för att forma en ny människa. Den ursprungliga människan. Det människan är tänkt att vara. Det var vad Jerusalem handlade om. Och templet. Och tron. Det är vad hela saken handlar om. GUD kunde välja att komma som GUD. Men GUD kom som människa. Därför är Jesus det som hela tillvaron centreras kring. Och står och faller med. Han kom med den nya människan. Var så till sinnes som Kristus Jesus var... Det finns inget annat evangelium. Det är konstverket som ligger dolt i leran. Bara Han kan ge det liv. Nu lever inte längre jag, skrev Paulus, men Kristus lever i mig.





onsdag 16 november 2016

Domssöndagen

På söndag, kyrkoårets sista dag, predikar jag Jerusalem i Centrumkyrkan, Kållered. Med inspiration från NT Wright, den brittiske teologen och emeritibiskop, ser jag behovet av att gå bakom de lätt förenklade bilderna som mejslats i kristendomens maktstyrda historia för att hålla folket på plats. Skapelsen, Domen, Frälsningen är befrielse, uppror och förnyelse, inte reglering, repulsion eller förtryck.



DOMAREN

I ena handen
– Skapelsen pulserar av sin egen livskraft
i den andra
– Domen återlämnad i skaparhanden
Däremellan
– Rättfärdigheten, den alltid lika undflyende
Lagstyrd – men suktande efter nåd
räddningen
ett kors – placerat mitt i tiden någons tid, nådens tid
En ny axel
– kring vilken tiden svängde

Öppnade
– en ny dörr, Frälsarhanden
Ett kors,
vändkorset mitt emellan Skapelse och Dom
Det nya livet Skapelsen gestaltad
Domen förutsagd Benådning.



Ur min bok Poetisk teologi, dikter för kyrkoåret