står det i Apostlagärningarna i berättelsen om den första Pingsten.
Hur skulle det starta? Det de väntade på. Som de väntat. 50 dagar sedan påsk. 10 dagar sedan himmelsfärden.
Visst hade vi gärna varit på plats, mött Jesus, vandrat med. Men är det några dagar jag skulle ha velat dela med Petrus och de andra, så är det just dagarna mellan himmelsfärden och pingst. 10 dagar av fullständig koncentration. Dagar fyllda av bön. Och samtal. 3 års vandringar skulle nu summeras. Vad hade Jesus sagt? Vad var meningen? Maken till teologiskt seminarium! Inget rum hade varit så sprängfyllt av teologi. Inte innan, och inte senare. Allt koncentrerades kring det angelägna samtalet: Vad vill GUD med oss? Vad sa Jesus? Vad kan vi bidra med? Har jag något att komma med? Vågar jag? Har jag förstått?
De hade svarat ja på kallelsen: Följ mig. Men nu. Hur skulle detta följande tydas? Det var ett vägskäl. Följandets praktiska och på många sätt enkla vandring var nu över. Vad kommer nu?
Lukas beskrivning i Apostlagärningarna säger bland annat:
Förvirring
Förvåning
Har de druckit sig fulla?
Alla människorna bävade
Detta är scenen: Folket var förvirrade och bävande. Och på scenen 12 män som plötsligt hade huvudrollen.
Pingstdagen som examensdag
Kontrasten mellan de stöddiga lärjungarna då Jesus guidade dem. Förnekelsen och gömställena efter påsk. Förvirrade frågor inför himmelsfärden. Dessa män var de som skulle bära evangelium till världen. Det var verkligen bristernas gemenskap.
Inre förberedelser:
Vi blir inte medvetna om lyckan förrän den just passerat. Jesu val av lärjungar är intressant. Som evangelisterna berättar om då de blev kallade verkar det inte som om Jesus visste särskilt mycket om dem - men de unga männen som fiskade skulle bli människofiskare. Inte vet vi heller om de unga männen kände till Jesus. Jag menar att själva situationen inte var särskilt unik. Det fanns mycket som pockade på uppmärksamhet. Gerilla i bergen. Rabbiner som vandrade runt med de fotriktiga folkuniversiteten. Profeter som kallade lärjungar. Men lärjungarna valde Jesus. Och Jesus valde sina lärjungar, de tolv och dussintals andra.
Det var vandringen som gav livet innehåll. Jag tror att det är viktigt att vi ser att det stora budskapet - den stora meningen - genom Jesus är den stora samlade berättelsen: Hur han föddes - GUD som blir människa. Rörelsen genom det bibliska Palestina, under och tecken, tal och liknelser, möten med människor, de dramatiska möten i den judiska familjen, med barn och gamla, med grannfolken, med vänner och fiender. Och därtill en död som skakade alla, en uppståndelse som väckte ett obändigt hopp och himmelsfärden som satte punkt. I dagens evangelietext är det så påtagligt att inte ens Jesus håller isär gudomens tre uttryck: Fader, Son och Ande. Likadant är det hos Paulus. GUD är en, samtidigt möblerar GUD den rikedom som spänner över Skapelse, Frälsning och Livet i GUD.
Allt detta, en del självupplevt, bar nu lärjungarna till det stora teologiska seminariet. Med huvud tätt ihop återberättade de tro, precis som temat för equmeniakyrkans nyss avslutade kyrkokonferens: Berätta tro.
Men. Allt detta hade ändå inte varit tillräckligt. Och det är nog pingstens stora budskap. Metaforen blir dramatisk: Ett dån. Tungor som av eld. Frågan är naturligtvis: Hur låter det när GUD kommer. Som en susning. Som ett dån. Som vinden som prasslar i löven, eller en stark närvaro. Eld. Vatten. Ljus. Ingen av metaforerna är tillräckligt beskrivande. Tydligast talade kanske GUD med barnskriket i krubban. Eller i tystnaden över Golgata.
Anden
Som Jesus presenterar Anden är det med den tydliga bilden av att han är närvarande. Att den eviga rösten från himlen fortsätter att höras. Det är ljudet av Skapelsens Bliv till, som ännu hörs. Det är i grunden samma bilder om Paulus ger. Anden som ropar och suckar då vi inte själva kan be, samtidigt som gåvan som sticker ut: profetians gåva, tungotalets gåva. Paulus ger oss också den utmanande listan av Andens frukter.
Jag tror vi krånglar till det. Paulus mest grundläggande uttalande om GUD kommer från hans tal i Aten: Det är i GUD som vi lever, rör oss och är till. GUD som livskraften i varochen av oss. Som visar tätheten mellan GUD och dig. Förenade som liv och kärlek, hopp och tro, mening och riktning.
Anden är inte ett särskilt rum, för särskilt inbjudna. Det är vårt inre rum där GUD stämmer möte med oss. Det är i GUDs goda Ande vi lär oss leva i Kristus. Kanske är därför tillnamnet Hjälparen Andens viktigaste namn. At our service, för att vi ska leva i GUDs service. Vi ska inte bara berätta tro. Vi lever också tro.
andan
Det som till slut utmärker pingsten är den anda den skapar: Gemenskapen, brödsbrytelsen, bönerna och undervisningen - är Lukas summering i Apg 2:42.
Där fanns något som dels samlade dem, som Jesus tidigare hade samlat dem, och dels det som gjorde att de nu drevs upp från trygga hörnet, eller skrämselns rum, och gick GUDs vägar. Dels blev Uppdraget inte bara begripligt för dem själva, deras ord skar genom alla språkliga barriärer. De är och blir en miljö av Understanding.
Pingsten är därför den punkt i Nya testamentet som så tydligt utmanar oss i vår tid. I vårt arbete för förståelsen av uppdraget i Centrumkyrkans arbete genom Paulus och postkristendomen. Genom arbetet i Missionskyrkan genom scouter öppenhet för andakt och liv genom Svenska kyrkans arbete genom kyrkis och konfirmandarbete - och mycket annat.
Pingstens och sommarens tre temasånger:
Herre samla oss nu alla.
Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag.
GUD är större än vårt hjärta.
Eller uttryckt med den paulinska elegansen, mästaren på djupsinniga one-liners: Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Rom 15:7
söndagen den 19:e maj 2013
torsdagen den 16:e maj 2013
Varför rinner inte haven in i jordens inre?
Det är ju nästan omöjligt att täta för vatten. Hur funkar det då med jordskorpan?
Jag antar att en del faktiskt rinner, förångas och stiger upp igen. Men. Totalt sett verkar det som om havet är kvar på ytan. Och, antar jag, hålls på plats av gravitationen.
Finns det någon geolog outthere som kan svara på detta?
Jag antar att en del faktiskt rinner, förångas och stiger upp igen. Men. Totalt sett verkar det som om havet är kvar på ytan. Och, antar jag, hålls på plats av gravitationen.
Finns det någon geolog outthere som kan svara på detta?
söndagen den 12:e maj 2013
equmeniakyrkan
Så heter den nu. Sveriges yngsta kyrka. Framväxt ur de gamla adertonhundratalskyrkornas gemensamma puppa.
Från början, då ännu de tre samfundens presidier skötte sjösättningen, togs det in konsulter som gjorde ett rätt grundligt arbete. De kollade olika samfundsnamns varumärke och fick rätt skiftande bilder av genomslag och tydlighet. När de sedan skulle föda ett namnförslag blev det Samfundskyrkan. En tautologi tyckte nog många av oss. Förslaget stendog. Arbetsnamnet för processen blev Gemensam framtid. Ett namn som jag menar mycket väl kunde ha förblivit vårt namn. Det betonade både den samlade utmaningen av enhet och gemenskap och framtiden, den ständigt nya. Men det tyckte inte dagens samfundsledning.
Nu kom den nya kyrkans ledning istället med förslaget Gemensam kyrka. Obestämd form, framtiden borta och därmed två inåtriktade ord. Obestämt var det.
Därför bubblade obsoleta, fantasilösa och omöjliga förslag fram: Nya Missionskyrkan, Förbundskyrkan, Folkkyrkan... och en gammal goding - equmeniakyrkan.
Ungdomsförbundet - equmenia - den gemensamma federationen, hade redan hetat så i flera år. Vid bildarmötet 2011 var det också styrelsens förslag till nytt namn, med tillägget -kyrkan. Det vann då inte folkets gillande. Men nu...
Kanske ska vi påminnas om att också det var en konsultprodukt. Det väckte begränsad entusiasm i början, men har nu satt sig. Ett konstruerat ord, betyder inget, behöver få liv - ett eget liv. Ungefär som bokstäverna: k e i a, bokstäver som en gång sattes ihop, i annan ordning, och är nu ett av världens starkaste varumärken.
equmenia är lite kaxigt. Hos ungdomsförbundet med liten bokstav i början. Visst associerar vi det med ekumenik - hela den bebodda världen: oikumene.
Eq är benämningen på den emotionella intelligensen. Genialt: berörd och berörande. Ett slags uttryck för kyrkans annorlundahet, kyrkans unikt annorlunda uppgift.
Nu heter vi så. Jag tycker att det gärna kan skrivas utan versaler. Det är lite kaxigt, lite avvaktande, ganska öppet, prövande.
Det kommer att betyda det vi är: Det vi kan bli för oss själva och för andra. Det avgränsar inte, definierar inte ut, men vill dra in. Det är möjligt på flera andra språk. Det är lite streetsmart. Det är vi.
-ia
equmenia, equmeniakyrkan. Vårt biståndsorgan heter diakonia. En del av nykterhetsarbetet Ria.
Via är Vägen. Vägens folk är vi.
Smaka, smaka igen. Vänj dig. Låt oss fylla det med liv. Evangelium är inte något vi gör, men det vi är genom våra liv. Paulus kallade det en kristusdoft.
Från början, då ännu de tre samfundens presidier skötte sjösättningen, togs det in konsulter som gjorde ett rätt grundligt arbete. De kollade olika samfundsnamns varumärke och fick rätt skiftande bilder av genomslag och tydlighet. När de sedan skulle föda ett namnförslag blev det Samfundskyrkan. En tautologi tyckte nog många av oss. Förslaget stendog. Arbetsnamnet för processen blev Gemensam framtid. Ett namn som jag menar mycket väl kunde ha förblivit vårt namn. Det betonade både den samlade utmaningen av enhet och gemenskap och framtiden, den ständigt nya. Men det tyckte inte dagens samfundsledning.
Nu kom den nya kyrkans ledning istället med förslaget Gemensam kyrka. Obestämd form, framtiden borta och därmed två inåtriktade ord. Obestämt var det.
Därför bubblade obsoleta, fantasilösa och omöjliga förslag fram: Nya Missionskyrkan, Förbundskyrkan, Folkkyrkan... och en gammal goding - equmeniakyrkan.
Ungdomsförbundet - equmenia - den gemensamma federationen, hade redan hetat så i flera år. Vid bildarmötet 2011 var det också styrelsens förslag till nytt namn, med tillägget -kyrkan. Det vann då inte folkets gillande. Men nu...
Kanske ska vi påminnas om att också det var en konsultprodukt. Det väckte begränsad entusiasm i början, men har nu satt sig. Ett konstruerat ord, betyder inget, behöver få liv - ett eget liv. Ungefär som bokstäverna: k e i a, bokstäver som en gång sattes ihop, i annan ordning, och är nu ett av världens starkaste varumärken.
equmenia är lite kaxigt. Hos ungdomsförbundet med liten bokstav i början. Visst associerar vi det med ekumenik - hela den bebodda världen: oikumene.
Eq är benämningen på den emotionella intelligensen. Genialt: berörd och berörande. Ett slags uttryck för kyrkans annorlundahet, kyrkans unikt annorlunda uppgift.
Nu heter vi så. Jag tycker att det gärna kan skrivas utan versaler. Det är lite kaxigt, lite avvaktande, ganska öppet, prövande.
Det kommer att betyda det vi är: Det vi kan bli för oss själva och för andra. Det avgränsar inte, definierar inte ut, men vill dra in. Det är möjligt på flera andra språk. Det är lite streetsmart. Det är vi.
-ia
equmenia, equmeniakyrkan. Vårt biståndsorgan heter diakonia. En del av nykterhetsarbetet Ria.
Via är Vägen. Vägens folk är vi.
Smaka, smaka igen. Vänj dig. Låt oss fylla det med liv. Evangelium är inte något vi gör, men det vi är genom våra liv. Paulus kallade det en kristusdoft.
onsdagen den 1:e maj 2013
Ett djupt tragiskt öde
De träder nu fram. Offren för en pastorskollega som jag en gång kände väl, och arbetade tillsammans med. Berättelser från årtionde efter årtionde bryter nu igenom. Inga ansvariga sägs ha sett, eller förstått eller hört. Jag var ung, han erfaren. Jag såg inget. Hörde inget. Förstod inte.
Pastorn var en liten, intensiv man. Driftig byggde han med andra upp en lägergård mitt i de tusen sjöarnas land. Han var bland annat pastor på en ort där kyrkan också hade byggt upp ett barnhem, sedan långt före pastorn. Det hade till och med namn efter en av de stora företrädarna. Pastorerna i den lilla kyrkan, med ett tio-, femtontal församlingar i den minskande språkliga minoriteten, hade gott rykte. Verksamheten var långt mycket bredare än baserad på den lilla trogna medlemsskaran.
Företrädarna, den lilla kyrkans stora män, hade stjärnstatus. Långt efter pensionering och död talade man om dem. Där fanns modeller att leva upp till och skrämmas av. Hurtig var det stora namnet. Barnhemmet bar hans namn. Och Dubbe, med ryska rötter, var den senaste giganten. Det var dessa giganter en pastor skulle jämföras med.
En sommar var jag sommarpastor. Fick bo på församlingens eget ålderdomshem. Jag var 19. En gammal dam, med silverhårsaura sa en frukost: "Sommarpastorer är farliga!"
Sedan sa hon inget mera. Inte på länge. Jag blev lite oroad. Undrade väl hur jag kunde vara farlig. Till slut fick någon ur henne det. "Jo", klingade den vackra finlandssvenskan, "det blir så lite kollekt. Det sa alltid pastor Hurtig."
Jag målade kanoter, tillsammans med den pastor som nu figurerar på tidningarnas löpsedlar. Själv är han död. Ovanför i skogsgläntan låg barnhemmet. Senare samma sommar skulle just dessa kanoter, och några pojkar från barnhemmet och några andra pojkar, samt ett par ledare, varav jag var en, paddla några dagar genom det vackra finska landskapet.
Pastorn, nu till åren, brukade elda bastun, svetten dröp om honom, själv var han lätt påklädd. Vintertid rullade vi nakna i snöbranten ner mot sjön innan vi återvände in i värmen. Sommartid sprang vi i samma backe ner till den dyiga sjön. Pastorn eldade, lägerdeltagare bastade. I mina ögon var allt odramatiskt. Fullständigt odramatiskt.
Jag vill inte gärna tro det som nu hörs. Anklagelser om tafsande, närgånget tvättande och närmanden. Kontroll som trängde förbi alla rimliga gränser. Ryktet, säger nu media, var att det gick an att spela pingis i kyrkan, men inte tala i enrum med pastorn. "Alla visste", sägs det nu, som oftast, i efterhand.
Själv har jag haft många läger. Min karriär var kortare, men inte alls olik den nu anklagade pastorns. Tusentals pojkar och flickor har passerat i läger och hajker som jag haft ansvar för. Vilka är bilderna? Vad skedde? Vilka avtryck av övergrepp bär unga människor med sig? Kroppsliga, mentala, andliga...
Även om jag vet hur jag agerat, så har mina ögon en gräns. Där finns många dolda rum. Obevakade ögonblick. Många människor engagerade. Många goda viljor.
Minisamhällets läger skapar sin dynamik, troligen på både gott och ont. Jag har sett människor växa, ta ställning, mogna, fatta mod. Men hur är det med allt det jag inte har sett, eller förstått. Jag talar nu inte främst om risken för kroppsliga eller sexuella övergrepp, men också det, men om alla typer av övergrepp, mental kontroll, otillbörlig påverkan... Detta ska alls inte framställas som ett hotfullt inferno. Jag tror verkligen att det finns mängder av rena och vackra berättelser. Men hur är det med de berättelser vi inte har hört?
De sista åren som lägergårdschef grunnade jag mycket över det. Över det osedvanligt stora ansvaret. För egna handlingar, ord, ageranden, liksom för andras. Både bland medhjälparna och i kretsen av deltagare. Denna erfarenhet, och detta ansvar, delas med många i idrottsrörelse, skola, dagis... Hade vi rätt beredskap och organisation för det ansvar vi iklädde oss? Talade vi om ansvar och risker? Problematiserade vi makt och maktlöshet? Svaret är nej. Tyvärr är svaret nej.
Pastorn i Finland är inte, och kan inte, bli dömd. Död och troligen preskriptionstid har passerat. Men biskopen har nu klokt sagt att det inte finns någon preskriptionstid för kyrkans ansvar.
Även om inte, i rättslig mening, alla berättelser är sanna, eller bevisbara, måste nu offrens röster höras. Deras berättelser måste sanninggöras. De händelser som ägt rum kan inte göras ogjorda, men i den egna läkeprocessen måste dessa bilder betraktas. Skulden måste omplaceras. Miljön måste ta sitt moraliska ansvar. Även för det osedda. För de osedda.
Sanningskommissioner har sin rättsliga limit men olika sanningar måste mötas. Och ansvariga institutioner och människor i ledande ställning måste konfronteras med bilderna.
Det goda som har gjorts, också av den nu anklagade pastorn, ska inte förnekas, även om det nu smutsats. Men det väger inte emot det som har skadat eller förtrampat. Vi måste klara att både fördöma och erkänna.
Pastorn var en liten, intensiv man. Driftig byggde han med andra upp en lägergård mitt i de tusen sjöarnas land. Han var bland annat pastor på en ort där kyrkan också hade byggt upp ett barnhem, sedan långt före pastorn. Det hade till och med namn efter en av de stora företrädarna. Pastorerna i den lilla kyrkan, med ett tio-, femtontal församlingar i den minskande språkliga minoriteten, hade gott rykte. Verksamheten var långt mycket bredare än baserad på den lilla trogna medlemsskaran.
Företrädarna, den lilla kyrkans stora män, hade stjärnstatus. Långt efter pensionering och död talade man om dem. Där fanns modeller att leva upp till och skrämmas av. Hurtig var det stora namnet. Barnhemmet bar hans namn. Och Dubbe, med ryska rötter, var den senaste giganten. Det var dessa giganter en pastor skulle jämföras med.
En sommar var jag sommarpastor. Fick bo på församlingens eget ålderdomshem. Jag var 19. En gammal dam, med silverhårsaura sa en frukost: "Sommarpastorer är farliga!"
Sedan sa hon inget mera. Inte på länge. Jag blev lite oroad. Undrade väl hur jag kunde vara farlig. Till slut fick någon ur henne det. "Jo", klingade den vackra finlandssvenskan, "det blir så lite kollekt. Det sa alltid pastor Hurtig."
Jag målade kanoter, tillsammans med den pastor som nu figurerar på tidningarnas löpsedlar. Själv är han död. Ovanför i skogsgläntan låg barnhemmet. Senare samma sommar skulle just dessa kanoter, och några pojkar från barnhemmet och några andra pojkar, samt ett par ledare, varav jag var en, paddla några dagar genom det vackra finska landskapet.
Pastorn, nu till åren, brukade elda bastun, svetten dröp om honom, själv var han lätt påklädd. Vintertid rullade vi nakna i snöbranten ner mot sjön innan vi återvände in i värmen. Sommartid sprang vi i samma backe ner till den dyiga sjön. Pastorn eldade, lägerdeltagare bastade. I mina ögon var allt odramatiskt. Fullständigt odramatiskt.
Jag vill inte gärna tro det som nu hörs. Anklagelser om tafsande, närgånget tvättande och närmanden. Kontroll som trängde förbi alla rimliga gränser. Ryktet, säger nu media, var att det gick an att spela pingis i kyrkan, men inte tala i enrum med pastorn. "Alla visste", sägs det nu, som oftast, i efterhand.
Själv har jag haft många läger. Min karriär var kortare, men inte alls olik den nu anklagade pastorns. Tusentals pojkar och flickor har passerat i läger och hajker som jag haft ansvar för. Vilka är bilderna? Vad skedde? Vilka avtryck av övergrepp bär unga människor med sig? Kroppsliga, mentala, andliga...
Även om jag vet hur jag agerat, så har mina ögon en gräns. Där finns många dolda rum. Obevakade ögonblick. Många människor engagerade. Många goda viljor.
Minisamhällets läger skapar sin dynamik, troligen på både gott och ont. Jag har sett människor växa, ta ställning, mogna, fatta mod. Men hur är det med allt det jag inte har sett, eller förstått. Jag talar nu inte främst om risken för kroppsliga eller sexuella övergrepp, men också det, men om alla typer av övergrepp, mental kontroll, otillbörlig påverkan... Detta ska alls inte framställas som ett hotfullt inferno. Jag tror verkligen att det finns mängder av rena och vackra berättelser. Men hur är det med de berättelser vi inte har hört?
De sista åren som lägergårdschef grunnade jag mycket över det. Över det osedvanligt stora ansvaret. För egna handlingar, ord, ageranden, liksom för andras. Både bland medhjälparna och i kretsen av deltagare. Denna erfarenhet, och detta ansvar, delas med många i idrottsrörelse, skola, dagis... Hade vi rätt beredskap och organisation för det ansvar vi iklädde oss? Talade vi om ansvar och risker? Problematiserade vi makt och maktlöshet? Svaret är nej. Tyvärr är svaret nej.
Pastorn i Finland är inte, och kan inte, bli dömd. Död och troligen preskriptionstid har passerat. Men biskopen har nu klokt sagt att det inte finns någon preskriptionstid för kyrkans ansvar.
Även om inte, i rättslig mening, alla berättelser är sanna, eller bevisbara, måste nu offrens röster höras. Deras berättelser måste sanninggöras. De händelser som ägt rum kan inte göras ogjorda, men i den egna läkeprocessen måste dessa bilder betraktas. Skulden måste omplaceras. Miljön måste ta sitt moraliska ansvar. Även för det osedda. För de osedda.
Sanningskommissioner har sin rättsliga limit men olika sanningar måste mötas. Och ansvariga institutioner och människor i ledande ställning måste konfronteras med bilderna.
Det goda som har gjorts, också av den nu anklagade pastorn, ska inte förnekas, även om det nu smutsats. Men det väger inte emot det som har skadat eller förtrampat. Vi måste klara att både fördöma och erkänna.
tisdagen den 23:e april 2013
Omargate
Jag har aldrig påstått att det är enkelt. Ett politiskt parti är som ett torg där människor med olika erfarenheter och egna berättelser samlas kring en gemensam vision om vilken väg ett samhälle ska gå.
Det är en miljö för erfarenhetsutbyte och breda teckningar av tiden och framtiden. Sedan klubbar man spelregler, visioner måldokument. Ingen representerar mer än sig själv, ändå bygger modellen på att man är representativ för många. Samtalen bubblar i partiet.
Nu har vi fått ett exempel som är djupt olyckligt. Vi har inte kunnat hantera en person som har en mer profilerad tro och religion. Religionen kan inte bara skjutas in i privata kamrar. Men ger sina perspektiv på politiken, samhället och framtiden. Om det skulle ske med diktat är det helt förkastligt.
Men det är inte vad vi har sett. En ung människa, aktiv i enlighet med sin religiösa tradition i sina muslimska sammanhang, har engagerat sig i Partiet. Efter övertygelser och visioner. Redo att stöta och blöta dessa med alla andra.
Men vi såg inte Mustafa. Vi såg muslimen.
Mina erfarenheter skiljer sig bara marginellt. Men som kristen var jag måhända lite mindre främmande. Det finns saker i min tradition som inte självklart går att förena med sossepolitik. Men det får väl jag då hantera. Och har hanterat. Men Omar fick inte den chansen. För Expo och Expressen såg bara skogen och inga träd. Frågan laddades med den mest komplicerade av alla: MÖkonflikt. Ett politiskt område där intelligensen avtar och känslor styr. Och Partiet höll inte ihop och inte emot.
Jag tror detta kortsiktigt kommer att få allvarliga följder. Långsiktigt kan det hanteras om vi lär oss att lyssna på varandra. Och möter osakliga mediadrev med solidaritet. Det finns ingen annan väg. Det borde Partiet veta.
Det är en miljö för erfarenhetsutbyte och breda teckningar av tiden och framtiden. Sedan klubbar man spelregler, visioner måldokument. Ingen representerar mer än sig själv, ändå bygger modellen på att man är representativ för många. Samtalen bubblar i partiet.
Nu har vi fått ett exempel som är djupt olyckligt. Vi har inte kunnat hantera en person som har en mer profilerad tro och religion. Religionen kan inte bara skjutas in i privata kamrar. Men ger sina perspektiv på politiken, samhället och framtiden. Om det skulle ske med diktat är det helt förkastligt.
Men det är inte vad vi har sett. En ung människa, aktiv i enlighet med sin religiösa tradition i sina muslimska sammanhang, har engagerat sig i Partiet. Efter övertygelser och visioner. Redo att stöta och blöta dessa med alla andra.
Men vi såg inte Mustafa. Vi såg muslimen.
Mina erfarenheter skiljer sig bara marginellt. Men som kristen var jag måhända lite mindre främmande. Det finns saker i min tradition som inte självklart går att förena med sossepolitik. Men det får väl jag då hantera. Och har hanterat. Men Omar fick inte den chansen. För Expo och Expressen såg bara skogen och inga träd. Frågan laddades med den mest komplicerade av alla: MÖkonflikt. Ett politiskt område där intelligensen avtar och känslor styr. Och Partiet höll inte ihop och inte emot.
Jag tror detta kortsiktigt kommer att få allvarliga följder. Långsiktigt kan det hanteras om vi lär oss att lyssna på varandra. Och möter osakliga mediadrev med solidaritet. Det finns ingen annan väg. Det borde Partiet veta.
torsdagen den 18:e april 2013
Maggie
En Wesleypsalm, en med rötter hos Bunyan och en nationalistisk: Allt enligt M Thatchers val till sin begravning, som nu uppges ha kostat upp emot (mer än, enligt vissa) 100 miljoner. I livet metodist, till sent i livet aktiv gudstjänstfirare vid labourpastorn Dr Leslie Griffiths Wesleyhouse (som också innehåller ett John Wesley museum) i London, men i döden anglikan, med nationalistisk militär support.
Järnladyn till slut död, just efter att ha fått sitt äreminne berättat på filmduken.
Just den valda Wesleypsalmen har ansetts kontroversiell, med sina inslag av Christian Perfection. Och den matchades av en brittisk replik till Vår GUD är oss en väldig borg (skämtsamt om en viss tennisstjärna) liksom Bunyans innerligare och frommare psalm.
2500 gäster i kyrkan, St Pauls, och tiotusentals på gatorna och broadcasted till flera länder (nej, jag såg den inte. Har googlat).
En märklig kvinna i sanning. Men till slut passerar också hon sitt Rubicon , nästan i Caesars anda (han som inte heller var kejsare, bara verkade som det).
Järnladyn till slut död, just efter att ha fått sitt äreminne berättat på filmduken.
Just den valda Wesleypsalmen har ansetts kontroversiell, med sina inslag av Christian Perfection. Och den matchades av en brittisk replik till Vår GUD är oss en väldig borg (skämtsamt om en viss tennisstjärna) liksom Bunyans innerligare och frommare psalm.
2500 gäster i kyrkan, St Pauls, och tiotusentals på gatorna och broadcasted till flera länder (nej, jag såg den inte. Har googlat).
En märklig kvinna i sanning. Men till slut passerar också hon sitt Rubicon , nästan i Caesars anda (han som inte heller var kejsare, bara verkade som det).
måndagen den 15:e april 2013
Om Omar III
Tidens Stora Myt:
Omar Mustafa-debaclet i media och socialdemokrati illustrerar vår tids mest förljugna, falska och farligaste tes: Ingen representerar mig!
Vi vill verkligen tro på det. Bara jag är jag. Det är en ohyggligt vacker tanke. Men är den inte farlig? Och samtidigt historielös?
Sydafrikanerna vet att den mänskliga urmodellen inte är individualitetens långtgående religion, men Ubuntu. Jag tror att detta är den "sak" som frågan nu gäller. Vi sitter på toppen av ett berg av trossatser där vi nog fostrats att tro på vår egen unicitet och vår alienation: Ingen annan är som jag. Jag är ingen annan.
Ubuntu bejakar sanningen att vi bara blir vårt jag i samspel med andra. Vårt jag räcker liksom in i andra människor, och de in i mig. Vi blir till i gemenskap, mitt jag är en bild av ditt jag.
Den individualitetens religion, som vi svenskar nog mer än nästan alla andra folk omsluter sedan bröstmjölken, visar sin styrka och sin svaghet. Omar Mustafa visar oss detta. Han lever nog en del av sin personlighet i sammanhang där kollektivet, familjen, släkten, tron... ännu spelar en stor roll. Jag skulle tro att han i grunden bejakar den. Vilket inte hindrar att han ser på den med många kritiska ögon. Den andra delen av personligheten lever i vår tids extrema individualitet. Varje människa fattar sina egna beslut. Ofta i stunden, oberoende av vilka kunskaper och erfarenheter som mänskligheten samlat tidigare. Han vill, som jag, försöka samse dessa båda paradigm. Han, som jag, tror att de går att förena, att mötet dessa extremer emellan är möjlig, men vet att det säkert inte är enkelt. Han vet nog också att båda behöver utmanas. Och det gör det hela både vanskligt och farligt.
Egentligen är detta det moderna projektets kärna. Vi solidariserar oss med det förflutna men förändrar det. Testuggarna på båda sidor gör projektet farligt. De traditionella fundamentalisterna är i extremfallet redo att döda: Därmed utplånas skammen av att någon individ bryter med tusenåriga (tror hen) traditioner. De individualistiska fundamentalisternas strategi är annorlunda: De väljer att blunda för sin extremism och blundar för mångtusenåriga, närmast biologiskt nedärvda kollektiva gener. Och tror att vi bara kan representera oss själva.
Ytterst kommer detta ur den långtgående sekularisering som blir mer och mer tydlig i vårt land i vår tid. Den har många goda sidor. Den gamla enhetskulturen behövde verkligen utmanas. Men, som alltid, riskerar barnet åka ut med badvattnet.
Omars impregnerade religiösa och kulturella hemvist möter en värld där alla (många?) kollektiva och värdebärande bilder har förstörts. Jag tror att båda dessa världar har en hel del att lära varandra. Båda bör kritiskt granskas. Och de bör mötas.
Nu kan det kanske hävdas att detta inte ska ske i ett politiskt parti. Jag tror nog att det är där det måste göras. Kanske är det detta striden ytterst handlar om. Därför hade vi behövt en Omar Mustafa i en modern socialdemokrati. Han skulle inte vara där för att representera en speciell grupp muslimer. Mustafa skulle väljas för att han engagerat sig politiskt och att hans erfarenheter var viktiga för att förstå vår tid och vårt land.
Synd att vi inte orkar se det.
Omar Mustafa-debaclet i media och socialdemokrati illustrerar vår tids mest förljugna, falska och farligaste tes: Ingen representerar mig!
Vi vill verkligen tro på det. Bara jag är jag. Det är en ohyggligt vacker tanke. Men är den inte farlig? Och samtidigt historielös?
Sydafrikanerna vet att den mänskliga urmodellen inte är individualitetens långtgående religion, men Ubuntu. Jag tror att detta är den "sak" som frågan nu gäller. Vi sitter på toppen av ett berg av trossatser där vi nog fostrats att tro på vår egen unicitet och vår alienation: Ingen annan är som jag. Jag är ingen annan.
Ubuntu bejakar sanningen att vi bara blir vårt jag i samspel med andra. Vårt jag räcker liksom in i andra människor, och de in i mig. Vi blir till i gemenskap, mitt jag är en bild av ditt jag.
Den individualitetens religion, som vi svenskar nog mer än nästan alla andra folk omsluter sedan bröstmjölken, visar sin styrka och sin svaghet. Omar Mustafa visar oss detta. Han lever nog en del av sin personlighet i sammanhang där kollektivet, familjen, släkten, tron... ännu spelar en stor roll. Jag skulle tro att han i grunden bejakar den. Vilket inte hindrar att han ser på den med många kritiska ögon. Den andra delen av personligheten lever i vår tids extrema individualitet. Varje människa fattar sina egna beslut. Ofta i stunden, oberoende av vilka kunskaper och erfarenheter som mänskligheten samlat tidigare. Han vill, som jag, försöka samse dessa båda paradigm. Han, som jag, tror att de går att förena, att mötet dessa extremer emellan är möjlig, men vet att det säkert inte är enkelt. Han vet nog också att båda behöver utmanas. Och det gör det hela både vanskligt och farligt.
Egentligen är detta det moderna projektets kärna. Vi solidariserar oss med det förflutna men förändrar det. Testuggarna på båda sidor gör projektet farligt. De traditionella fundamentalisterna är i extremfallet redo att döda: Därmed utplånas skammen av att någon individ bryter med tusenåriga (tror hen) traditioner. De individualistiska fundamentalisternas strategi är annorlunda: De väljer att blunda för sin extremism och blundar för mångtusenåriga, närmast biologiskt nedärvda kollektiva gener. Och tror att vi bara kan representera oss själva.
Ytterst kommer detta ur den långtgående sekularisering som blir mer och mer tydlig i vårt land i vår tid. Den har många goda sidor. Den gamla enhetskulturen behövde verkligen utmanas. Men, som alltid, riskerar barnet åka ut med badvattnet.
Omars impregnerade religiösa och kulturella hemvist möter en värld där alla (många?) kollektiva och värdebärande bilder har förstörts. Jag tror att båda dessa världar har en hel del att lära varandra. Båda bör kritiskt granskas. Och de bör mötas.
Nu kan det kanske hävdas att detta inte ska ske i ett politiskt parti. Jag tror nog att det är där det måste göras. Kanske är det detta striden ytterst handlar om. Därför hade vi behövt en Omar Mustafa i en modern socialdemokrati. Han skulle inte vara där för att representera en speciell grupp muslimer. Mustafa skulle väljas för att han engagerat sig politiskt och att hans erfarenheter var viktiga för att förstå vår tid och vårt land.
Synd att vi inte orkar se det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)