900000 kronor i månadslön, Lissabonfördraget stoppades inte av svenska provinsialister, Mona och Mp grillas i Norrland, Volvobåtarna går nu in i stiltjebältet öster om Mauritius...
Är det en OK summering av veckan? Självklart inte, den kan inte summmeras, det kan ha varit en grå period, eller en livsförvandlande, på både gott och ont. Det är så livet möter oss. Dagligen sköljer världen över oss och aldrig har den varit så liten. I takt med befolkningsökningen (som är för stor, men minskar) ser vi mer och mer av grannskapet. Det kaos som belgarna skapade i Kongo som sedan förvärrats av odugliga och makthungriga ledare tränger in i vår lugna världshörna. De lokala bybornas kamp för varje dags överlevnad, även utan krig, sköljs nu ut i en flyktingkatastrof - till slut vet man inte vart man kan fly. Naturens rikedomar smörjer kriget, överallt finns de vinsthungriga som inte väjer för chansen att samla rikedom - till vilken nytta? (Jag har sett byborna. Deras leriga vägar. Varje droppe vatten hämtas av byns kvinnor, elledningarna når inte fram eller innehåller ingen spänning. MEn varje morgon stiger barnen ut i lervällingen med rena skjortor, man fattar inte hur det går till!)
Riksdagen har den här veckan dels beslutat om Lissabonfördraget och dels har en grupp ledamöter som besökt Palestina interpellerat utrikesministern om läget där. Tidningen Dagen summerar på nyhetsplats det som Israelfientligt. Varje gång en grupp ledamöter får chans att se med egna ögon på den tragiska och långvariga oförmågan i Israel/Palestina resulterar det i upprördhet över situationen som så i onödan vållar lidande, på båda sidor. Men riksdagsdebattens förenklade synsätt som blir ett ställningskrig mellan ytliga försvarare och upprörda betraktare når aldrig in i gåtans lösning. Det är klart att konflikter drabbar alla. Men det går inte försvara varesig de övergrepp på grundläggande mänskliga rättigheter som Israel utsätter sina ockuperade grannar palestinierna för, eller palestinska våldsmakare pilspetsar mot civila israeler. Staten Israel och den Palestinska myndigheten förmår inte skapa vare sig fred, drägligt liv eller trygghet för sina medborgare, som vanligt skvimpar politisk oduglighet ut över medborgarna.
Lissabonfördraget är ingen höjdare. Men alternativet är sämre. Det är politikens verklighet. Den grundläggande frågan är dock om det är bättre att göra saker bättre tillsammans med 500 miljoner andra eller göra saker och ting ännu bättre för 9 miljoner svenskar. I klartext var det just vad riksdagen valde mellan. Jag menar att valet var enkelt.
PA/Madrid 22 nov 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar