Tänkte återkomma till snittet av teologi kring min adventsbetraktelse. Jag tror att det är viktigt att vi, på olika sätt och ställen, för samtalet om hur vi lever våra liv och hur Gud kommer i blickfånget.
I ett bokmanus har jag ett samtal mellan två syskon som inte har setts sedan barndomen, han predikant, hon - bokens huvudperson - med sina erfarenheter, här ryckt ur sitt sammanhang:
…
Han lyssnade, hela hans kropp lyssnade.
”Björn, jag delar nog inte din syn på omvändelse, bot och syndanöd. Jag tror att vi alla har en obruten förbindelse med Gud. Men vår synd består i att vi inte ser, eller förstår, eller bejakar det. Vi stänger Gud ute. Jag har alltid trott på Gud, då far och du gick till kapellet gick mor och jag till stora kyrkan. Gud har aldrig för mig varit en betjänt, eller en assistent – en fixare – Gud har varit livet, själva tillvaron. Men inte förrän nu, har vi haft ett läge för samtal. Och jag tror inte det beror av något annat än mig själv.”
Hon sökte orden, andades in. Väntade in sin bror, visste inte om det var möjligt att förmedla något, visste inte heller hur orden träffade.
Men han såg ut att följa henne, lyssnade intensivt, vänligt, uppmuntrande.
”Vet du, jag tror inte att människans första förbrytelse mot Gud var att de inte löd, eller att de var nakna, eller ville söka kunskap. Jag tror att människans största brott är att hon inte tog ansvar, att Adam skyllde på Eva, Eva skyllde på ormen.”
Han skrattade till.
”Agneta, teologen…”
”Jag tror att Gud som skapat människorna till sin avbild, visste att de inte skulle låta sig slutas inne i ett paradis. De ville spränga gränser, de var ju Gud lika. Men Skaparen led av att de inte tog ansvar. Att de skyllde ifrån sig.”
Han såg nu betänkt ut, lillebrodern. Så länge det var ett allmänt samtal om en närvarande Gud hade han väl inga problem att följa, men när det nu blev teologiskt kreativt var det kanske inte lika lätt att sitta stilla i båten, men de satt ju redan bland stenarna på den lilla fyr-ön.
”Intressant… ” sa han, en klok öppningsreplik. Det gav honom rådrum, han behövde inte gå i försvar, inte heller värdera, kunde bereda sig på att fortsätta att lyssna. ”Så din Gud ville olydnad?”
Hon skrattade till. Lite nervöst, var inte van att lägga ut texten, särskilt inte till en predikant. Ett proffs.
”Gud själv hade ju skapat förutsättningarna, med minsta möjliga marginal hade Gud skapat människorna till sin avbild, det var ett riskprojekt från början. Mest för att själva skapandet öppnade för skapandet. Det låg så att säga i skapelsens natur, att den öppnade för skapelse, nyskapelse. Människan var allt för livshungrig för att bara låta sig nöjas. Hon var, och är, alltför nyfiken för att låta bli att pröva gränserna. Alldeles för lika Gud, kort sagt.”
”Intressant,” sa han igen.
”Men människans stora skuld är att inte ta ansvar. Allt annat kunde Gud ha tålt, tror jag. Men inte det.”…
Vad säger du?
8 kommentarer:
Åh! säger jag bara. Vilken underbar text och vilken underbar vinkling till syndafallet. Att synden inte låg i att vilja ha kunskap, utan att inte ta ansvar för sina handlingar. Jag kände, att om jag suttit i en kyrka och fått en sådan predikan, som utmanar mig att tänka vidare och inte bara levererar lättsmält halleluja som säger åt dig hur du ska tro, då hade jag kunnat tänka mig att gå i kyrkan oftare.
Tack för denna tankenöt!
Tror att människans största synd är att vi brister i tillit...det var väl det som hände i paradiset...dom ville fixa saker själva...precis som vi...vågar inte invänta Gud...är alldeles för upptagna av oss själva och vår vilja till att göra saker. Det viktigaste i Gudsrelationen som jag dagligen återkommer till är hur jag förhåller mig till TILLITEN.
Det är nog många som längtar efter dig i predikstolen!
En undran till en av de andra kommentatorerna som går under rubriken "din vän". Det jag har tagit fasta i bibel är bla det här att man ska älska sin näsa såsom dig själv. För att älska Gud och ha tillit till Gud handlar väl också om att ha tillit till dina medmänniskor? Vi kanske ska ha tillit till våra medmänniskor, att de inväntar Gud efter den förmåga de har och att Gud ser det, även om vi andra kanske inte tycker så.
Ursäkta felskrivningen. Älska din nästa och inte näsa var det ju tänkt *skratt*
Känns som om Erica och jag inte är på samma planet. Det är inte första gången hon hoppar på mig här. Det verkar som om hon har för lite att göra. Det här känns obehagligt, så jag slutar skriva på tänk självs blogg. Men jag är och kommer alltid att vara din vän.
Bara i begränsad omfattning kan man ta ansvar för samtalet i anledningen av bloggen. Jag tror att man får ge och ta. Jag brukar hävda att man ska försöka hålla sig till kommentarer och repliker till bloggposten, mindre diskutera mellan kommentatorerna, men var och en får hålla sin stil. Erica, Din Vän, och alla andra är varmt välkomna.
Jag menar att bloggen fyller ett spännande tomrum mellan det privata samtalet och det offentliga, dominerat av medierna. Det är nytt, många av oss är nybörjare.
Det där med tillit är ju lite svårt. Jag tänker på historien om mannen som bodde vid en flod som svämmade över och som vägrade alla sorters hjälp eftersom han litade på Gud. Och efter att ha drunknat och kommit till himmeln så förebrår han Gud för att inte ha kommit till undsättning. Varpå Gud svarar "vad kräver du av mig, jag skickade en granne, en båt och en helikopter för att hjälpa dig". Gud verkar genom våra medmänniskor så det är svårt att bryta loss det ena från det andra tycker jag.
Skicka en kommentar