måndag 29 december 2008

Vad slåss man för i Palestina/Israel?

(Bild fr Haaretz)
Folk dör. Blod flyter. Det är en genuin konflikt. Två (eller flera) parter vill ha samma sak – saken synes inte gå att dela. Detta är ett rimligt perspektiv på konflikten som nu åter skördar liv i Gaza (300 döda, över 1000 skadade) och i Israel (några döda och skadade).

De extrema åsikterna är att landet mellan havet och floden (Jordan) tillhör det ena eller det andra folket.
(Det finns förvisso mera extrema åsikter som även talar om land vi idag kallar Libanon, delar av Syrien och Jordanien – Netanyahu (som kanske vinner valet i februari) har skrivit en bok i ämnet; Eretz Israel (Stor-Israel) som kan ges den geografiska tolkningen.)

Rötterna till konflikten är djupa, man tar olika start ur historien och för var och en finns argument för sin sak. Folkrättsligt finns det knappast någon annan tolkning än att gränserna före 1967 års krig är den utgångspunkt som gör det möjligt att dela det man har. Detta är grunden för den tvåstatslösning som många talar om, som det finns praktiska lösningar för, men som båda sidor försvårar på olika sätt. Under perioden från sexdagarskriget har palestinierna sett hur deras del kringskurits av bosättningar, växande storstäder, en mur/ett stängsel som tränger långt innanför den ”gröna linjen” och vägnät som inhägnas och vaktas. Dessutom är territoriet delat mellan Gaza och Västbanken och Västbanken är i realiteten indelat i ett antal enklaver; vägspärrar, bosättningar, infrastrukturnät lägger ett finurligt nät över området.

Palestinier, palestina-araber, israel-araber finns i hela området. Netanyahu har nu yttrat att det är oacceptabelt att israels araber stöder palestinska idéer. Dessutom finns det breda konfliktytor i norr, mot Libanon och Syrien.

Under 1990-talet konstruerades en komplicerad väv i den s.k. fredsprocessen där de palestinska områdena delades in i ett knepigt system av A, B och C zoner som successivt skulle överföras till palestinsk kontroll, men exakt hur det skulle ske skulle förhandlas. På båda sidor levde olika föreställningar om hur det kunde ske och det är väl ingen djärv gissning att det fanns inofficiella dagordningar som hade andra mål än de officiella. Djärva personer på båda sidor har dock presenterat sina förslag till lösning – senast det s.k. Geneveinitiativet. Arabförbundet har haft sin plan.

De amerikanska försöken i Camp David och Annapolis har inte, som initiativen nämnda ovan, i klartext utgått från ”den gröna linjen” och därmed varit dömda på förhand. Otåligheten på båda sidor, som är förståelig, har drivit fram en politisk infrastruktur som nu/snart/redan skapar en situation som är sämre än på kanske fyrtio år. Då Hamas vann valet vässades konflikterna på den palestinska sidan. Kadimapartiet på den israeliska var en ny mittpunkt i Israel men deras möjligheter rinner sannolikt ut i och med februarivalet 2009. Likud med Bibbi Netanyahu tar åter över och deras ”fredsläger” är minimalt.

Även om man önskar bort ”den Andre” kommer det inte att ske. Befolkningen växer på båda sidor och detta demografiska faktum rinner i riktningen att den arabisk-palestinska befolkningen kommer i majoritet. Kanske kan man säga att världen accepterar att en majoritet förtrycker en minoritet, men knappast motsatsen, jfr Sydafrika. Detta är det läge som en del palestinier väntar. Det blir nog inte fred av det. Då återstår en en-statslösning med judar i minoritet, vilket inte kan accepteras av folkflertalet i Israel.

Fönstret mot fred och en två-statslösning var öppet från mitten av 1990-talet. Är det nu stängt?

Inga kommentarer: