nu, mitt i finanskrisen och julhandeln?
Lycka som konsumtion har blivit orden för det nya samhället. Men är detta en värld vi vill leva i? Är det den värld som jorden tål? Finns det alternativa bilder? Hur kan vi i så fall tala om dem?
Om religion kan sägas handla om relationer, till Gud och medmänniskor, handlar kapitalets relationella begrepp om vinst, marknad, konkurrens, äganderätt och utslagning. Människan som ”homo economicus” kan vara det största hotet mot mänskligheten.
Man kan höra invändningar mot detta resonemang. Finns det andra modeller som bättre har bevisat sin förmåga att försörja mänskligheten och sprida välfärd? Olika människor ger olika svar. Någon skulle hävda att den kommunistiska samhällsordningen är svaret på frågan, historien har dock gruvsamt visat avarterna med ett sådant samhälle. Ofriheten blir monumental. Andra skulle hävda religiösa idealsamhällen. Också där är historiens dom hård; oliktänkande förföljs och det individuella svängrummet ges inte med stagnation och olika former av diktatorskap som följd.
Men den fria marknadens effekter i det mänskliga psyket är inte heller det en lyckosaga. Konsumismens lyckotal kontrasterar mot solidaritet och mänskliga relationer. Andra sanningar behöver höras.
Vi vill pröva den relationella tesen om avståendet. Lycka och djupt mänskliga värden är inte att ha allt, men förmågan att dela.
Dagens stora politiska utmaningar handlar alla om solidaritet och om att vi måste vara beredda att dela med oss; kampen mot fattigdomen, klimathoten, flyktingströmmarna. Vi måste vara beredda att avstå för att andra ska få tillgång. Det innebär inte att inte också dessa områden kan vara föremål för utveckling, en större ekonomisk kaka räcker till flera, miljöteknologiska uppfinningar och effektivare användning liksom kunskapsutbyte genom migration kan ge oss alla bättre förutsättningar. Men, som vid jordbävningen då grannens hus har rasat, behöver vi minska ner våra egna anspråk så att grannens familj ryms medan vi bygger nytt och bättre för dem.
Inom våra religioner finns intressanta föredömen; fastan, viljan att dela, att i sin nästa se en syster och broder. Ideal, lika svåra för oss att leva upp till, men vi tränas i religionens kultur.
Ramadan är den muslimska fastemånaden. Avståendet från att äta under dygnets ljusa timmar är till för att träna upp sin förmåga att se andra, och sig själv i mötet med Gud. Under ramadan läser man Koranen, ber och hjälper sina medmänniskor. Ett medvetet och månghundraårigt ”träningsprogram” medverkar till förståelsen av sin uppgift i medmänsklighet. Den startar i avståendet; mat, dryck, rökande… och tar sikte på Livet.
Motsvarande idéer om fasta, bön, avhållsamhet finns i den kristna traditionen. Det är lätt att fokusera späkningarna, men siktet tas på saker och ting utanför oss själva, också för att se oss själva.
Att träna sig i avståendet blir en resa djupare in i Livet. Relationen till Gud och till sin nästa kommer i fokus. Finns det egentligen någon tydligare beskrivning av djupaste solidaritet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar